För vem bloggar jag

Det är en relevant fråga. När jag började blogga 2005 så gjorde jag det definitivt för min egen skull, för att jag alltid älskat att skriva och för att jag alltid använt skrivandet som ett sätt att samla tankar, bearbeta tunga händelser och för att jag känner att jag har mycket att säga och dela med mig av.

Vinnare av Stora Bloggpriset 2009, Tonårsmorsa Fatou

Sen kom alla de där bloggvinsterna, jag tror jag vann den första bara någon månad efter jag började att blogga och folk började mer eller mindre ”vallfärda” till min blogg. Jag blev en röst att höra och då började läsarsiffrorna uppmuntra mig i mitt skrivande. Jag älskade att skriva, men jag älskade också att bli läst och att bli återkopplad till, att bli ifrågasatt och det blev en utmaning för mig att få så många som möjligt att vilja återkomma till min blogg och läsa igen och igen och igen. Jag skrev fortfarande för min egen skull, men en ny drivkraft hade också kommit in i skrivandet och det var läsarsiffrorna.

Aftonbladet Jan Helin

Sen vann jag det då största bloggpriset man kunde vinna i Sverige (2009): Stora Bloggpriset som anordnades av Aftonbladet och Bloggportalen (som då var skilda från varandra) och Aftonbladets dåvarande Chefredaktör Jan Helin delade ut priset till mig på Nalen i Stockholm. Det var förstås en stor höjdpunkt i mitt bloggande.

Sen tröttnade jag på att blogga bara humoristiskt om min vardag, då jag kände att det nått en gräns och det började kännas så ytligt. Visserligen var även den typen av skrivande en del av mig, men jag började känna att många läsare fick en väldigt begränsad uppfattning av mig och jag bytte därför fokus i min blogg och fortsatte blogga om ”allt möjligt”, men framför allt om saker som berörde mig djupare än storstädningar och tonårskaos.

Det blev en bredare bild och en mer sanningsenlig bild av både mig och mitt bloggande. Jag anser att jag är en mycket djupare person än den bild som kanske framkom när jag humorbloggade i början.

Efter flera år med att ha lyft upp viktiga, allvarliga ämnen på min blogg, började jag dock känna mig trött på allt fokus som fanns runt mig och min person. Det var ju inte så att jag var någon ”megakändis”, men klart är att jag ofta blev stannad i affären, på promenaden, i stan etc. för att diskutera mitt bloggande med för mig okända personer. Inte minst så började det komma en del hat och hot mot både mig och min familj som blev allt mer obekväm. Särskilt när jag bloggade om rasism och fattigdom.

Någon tidningsartikel, minns inte vilken nu

Jag har inte medvetet sökt efter uppmärksamhet i mitt bloggande, men jag har förstått att mitt skrivande drar till sig en viss uppmärksamhet. Inte minst upptäckte jag det när jag startade en helt anonym blogg vid sidan av denna och bloggade utan att någon visste vem jag var. Även den bloggen drog uppmärksamhet till sig och fick rätt många läsare. Så jag förstod att det är något med mitt skrivande som drar uppmärksamhet till sig både för allmänheten och för media.

Mer artiklar…

Så småningom tyckte jag det började bli lite jobbigt med den där uppmärksamheten, samtidigt som jag kände att jag hade mycket att säga, samt att jag började bli allt mer irriterad och upprörd över afrosvenskar situation i Sverige, där mina fyra barn är en del av. Jag ville helt enkelt ge dem en lite bättre medievärld att leva i, samt att den negativa mediebilden på den afrikanska kontinenten och i synnerhet Gambia började bli väldigt irriterande. Dessa olika faktorer gjorde att jag startade webbtidningen Afropé (som i början hette thegambia.nu) Där ville jag verkligen inte ha något personligt fokus, så mitt främsta mål var att sprida mer positiva nyheter om kontinenten, samt om afrosvenskar och att lyfta fram så många skribenter som möjligt som kunde göra sina röster hörda om sina liv här i Sverige, men också om sina rötter och kopplingar till den afrikanska kontinenten.

Där fick jag helt oväntat en ”parhäst” i min gamla bloggvän Kiqi som så småningom kom att dela mitt ansvar till 100% för tidningen, dess innehåll, planerande, skapande av hundratals artiklar, men som också blev en ”syster” på ett privat plan. Där, i Afropé och våra gemensamma intressen, men också skiljaktigheter, föddes ett mycket nära systerskap, där vi fortfarande har i princip daglig kontakt med timslånga samtal där vi avhandlar varje detalj i våra liv, i princip. Hon har blivit en inspirationskälla, en nära vän, en kollega och djupt betydelsefull för mig när jag bollar ideér och galna saker som kommer upp i mitt huvud. Det allra bästa med henne är att hon har sånt öga och sån känsla för detaljer och som är väldigt duktig på att vara källkritisk. I situationer där jag gärna sväljer allt med hull och hår, kollar hon upp allt i detalj. Det har varit oerhört viktigt i vårt arbete med Afropé och har även gjort att vi, vad jag kan minnas, inte heller publicerat något vi har ångrat eller som vi fått dra tillbaka.

Afropé var en mycket bra läromästare för mig både som person och i mitt skrivande.

Så nu har jag alltså börjat blogga igen. För vem bloggar jag just nu? Jag bloggar definitivt för mig själv, utan tvekan, men om jag ville göra mitt bloggande hemligt skulle det förstås räcka med en dagbok. Så jag vill blogga publikt, men en stor läsarkrets eller det mediala är inget jag varken önskar eller strävar efter. Tvärt om. En liten krets som läser, någon kommentar på FB eller här i bloggen lite då och då. Små reflektioner på det man läst. Med det nöjer jag mig alla gånger och känner att det uppfyller ett behov. Jag ser dock att läsarsiffrorna redan ökat markant på den korta tid jag bloggat. Jag försöker ignorera det, för jag vill inte att det ska påverka mitt bloggande. Samtidigt så blir jag förstås lite glad av att folk vill läsa det jag skriver, så det är helt klart lite dubbelt. Men någon drivkraft med mycket läsare och höga tittarsiffror, det finns verkligen inte.

Så jag fortsätter att blogga. För mig själv och för dig som läser dessa rader just nu. Och det är jag så nöjd med!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Social comments

Loading Facebook Comments ...

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.