Våra tillkortakommanden som mödrar

I vårat moderskap finns det bara stjärnor i våra barn. När de har bekymmer, eller något går riktigt åt skogen, förbannar vi oss själva, vår otillräcklighet som mödrar. Vi förbannar våra egna brister och tillkortakommanden och undrar vad vi gjort för fel.

Vi ligger sömnlösa på nätterna och slår på oss själva för att vi tillät ”det” eller för att vi stoppade ”det”. Vi undrar om allt gått bättre för våra barn om vi förstått konsekvenserna bättre av våra handlingar och beslut. Vi önskar vi lärt dem mer när de var små och ännu hade chansen till inflytande. Det är helt enkelt mitt fel som mamma när något gär tokigt för mina barn.

När det går bra för våra barn, däremot, så hyllar vi dem. När de får göra det de tycker om att göra, när de lyckas med det de strävar efter. Då är våra barn fantastiska, de har gjort allt gott på egen hand. Vi glömmer bort eller förbiser att vi har det minsta finger med i spelet. Våra barn är då duktiga, starka, de har tagit sig igenom svårigheterna själva, de har tagit sig fram för helt egen maskin, hur svårt det än varit.

Det är den totala osjälviskhet som kommer ur oss mödrar.

Självklart är det inte så. Våra vuxna barn får stå för sina egna missar och framgångar, samtidigt som vi mödrar har både en och två och troligen alla våra tio fingrar med i spelet.

Jag har inte gjort en framgång som inte min mamma har haft stor inverkan på, på ett eller annat sätt. Även om hon inte fattat besluten eller tryckt på, så har hon, säkert ofta omedvetet påverkat mig, både genom min uppfostran som barn, men också som min vän och mitt stöd genom livet.

Det är kanske snarare så att hon haft mindre att göra med mina misstag och mina dåliga val.

Varför är det så svårt att ta till sig när det gäller ens egna barn? Varför tar vi på oss det negativa som mödrar, men inte det positiva?

Hur är det med fäder? Jag vet inte säkert och det brukar vara dumt att generalisera, men många av de män jag haft omkring mig i mitt liv, tycka ha tendensen att göra precis tvärt om.

När något inte går som de önskar, så har de varit rätt snabba med att ta avstånd. I vissa fall har de till och med vräkt ur sig att det inte är deras barn, eller att det där är ”mammans fel/ansvar”.

Medan de många gånger när saker går bra varit rätt snabba på att ta åt sig äran och brösta upp sig och vara tydlig med att det minsann är hans son eller dottet!!

Jag säger förstås inte att föder inte oroar sig för sina barn, men jag tycker mig se de ovan beskrivna tendenserna hos mödrar och fäder och jag tycker det är synd.

Jag tror vi mammor lätt förminskar oss själva och vår betydelse för hur våra barn blir som personer och hur de utvecklas till vuxna individer.

Det är inte lätt att vara människa.

”DET SKA KAOS TILL FÖR ATT SKAPA EN DANSANDE STJÄRNA”

Social comments

Loading Facebook Comments ...

Välkommen att kommentera. Du kan välja om du vill kommentera med wordpress, facebook eller google+ genom att klicka på de små ikonerna ovan. Håll god ton, inga personangrepp och håll dig till ämnet och inom lagens ramar. Alla kommentarer är modererade och godkänns så snart jag får möjlighet. Kommentera gärna i stort och smått. Jag försöker svara på alla kommentarer, men ibland kan det dröja lite. Ordet är fritt, ordet är ditt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

No Trackbacks.