När han tog makten 1994 i landet och kritiserade då sittande president Jawara, var vi många som instämde i kritiken. Vi var många som tyckte det behövdes en förändring i Gambia och många av oss kunde se det positiva i ett mer radikalt ledarskap.

Orden följdes nämligen av handling. Nybyggen för folket tog plats och i all media såg vi den nya presidenten omringad på gatorna av just folket. Infrastruktur och nya, asfalterade vägar tog form…

Men med åren skedde en förändring. Mannen för folket var inte längre med folket. I media omringades han nu av skyddande polis och säkerhetsfolk väl beväpnade. Det gambiska folket blev rädda att kritisera, prata politik. När man var i Gambia och nämnde något som kunde uppfattas politiskt hyschades man till tystnad: ”we dont talk about that, Fatou”, sa folk och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen utomstående lyssnat..

Många historier började i tysthet spridas om Jammeh och riktigt galna saker började ske.

Människor som försvann oförklarligt, historier om unga flickor som utnyttjades… en dag spreds det att Jammeh hävdade att han kunde bota AIDS, HIV och diabetes. Han lät tv-program spela in hur han botade människor och skrattsalvorna spreds över världen när den galna presidenten botade svårt sjuka människor inför tv-kamerorna. Men det fanns några som inte skrattade. De människor som var svårt sjuka och på olika sätt tvingades ställa upp på detta jippo.

Med åren förvärrades situationen i Gambia. Människor av annan politisk övertygelse fängslades under fruktansvärda former, människor torterades, försvann, dödades.

Det var inte längre en president som satt vid makten i Gambia. Det var en diktator, en galen tyrann som plågade sitt folk, i stället för att leda folket till en ljusare framtid, så var han den som för många släckte ljuset om en framtid.

För oss som inte bodde i landet på heltid, men besökte Gambia regelbundet var förändringen enorm och mycket sorglig. Det land jag började besöka som barn, 1986, blev allt mer ett land i sorg och rädslor.

Men sen började en ny generation växa upp. En generation med drömmar och mål. En generation som vägrade skrämmas till tystnad. Något som skrämde livet av deras föräldrar. En ny generation som inte bara ville lämna sitt land genom att fly på farofyllda, livsfarliga resor över havet, det s.k. ”back way”, där de bokstavligen riskerade sina liv i förhoppning om att ta sig till andra sidan havet och kunna skapa sig ett bättre liv och framtid i Europa, långt bort från diktatorn Jammeh.

Nej, den nya generationen ville ta tillbaka sitt land. De ville ha frihet i Gambia. De som lyckades fly över haven och som överlevde insåg också att de aldrig skulle känna sig helt fria när deras folk, moderlandet fortfarande utsattes för hot, våld, tortyr, mord och skräck.

Rörelsen föddes i exil, tillsammans med de allra modigaste i Gambia. De som vägrade låta sig skrämmas till tystnad.

Med hjälp av sociala medier kunde man kampanja för att skapa opinion och ifrågasätta, kritisera det som pågick i hemlandet. Dessa personer kunde inte besöka familj och släkt under många år. Protesterna höll dem fångna i andra länder runt om i världen. Samtidigt hotades familjerna som var kvar i hemlandet många gånger när protesterna utanför landet blev för stora.

Till slut, efter sammanlagt 22 år efter statskuppen, 1994 avsattes presidenten av det gambiska folket och övriga världen. I synnerhet av gambier i exil. Det man inte vågat drömma om skedde så slutligen!

Landet har nu sakta påbörjat en återuppbyggnad. En återuppbyggnad mot ett demokratiskt system. Det finns mycket stark kritik mot det nya styret av många skäl, ett av dem är avsaknaden av hjälp för Jammehs offer.

Bland dessa offer möter vi personer vars familjeförsörjare är oförmögna att bidra till försörjning för att de utsatts för tortyr, försvunnit eller rent av är döda.

Det finns många ohyggliga berättelser om folk som har traumatiserats svårt av långa tiders fängslande under ohyggliga former, människor som drabbats av funktionsnedsättningar i både kropp och själ under långa tider.

För att stötta dessa personer och deras familjer har bland annat startats ett center: Victims of Jammeh, Jammehs offer. De är många som är i nöd på både fysiska och psykiska plan. Dessa personer är beroende av din och min hjälp för sin egen och sina familjers överlevnad.

Nu har det skapats en porträttbok. För att några av de som utsatts ska få möjlighet att dela med sig sin historia. För att du och jag ska kunna ta in en liten glimt av det människor har utsatts för. Porträttbokens första porträtt är journalisten Sainey M.K. Marenah som vi många följde från hans exil i grannlandet Senegal under den tid övergången skedde när diktatorn avsattes. När jag skrev en artikel i Afrope, använde jag vid nåt tillfälle Sainey som referent

Därpå får vi följa flera personer och deras berättelser, som är viktiga för oss alla att bära med oss. Kvinnor, män, åldringar, ungdomar. Alla har sitt eget trauma.

Boken kostar 200 kr och pengarna går oavkortat till Victims of Jammeh. Nu vet du vad du kan stötta om du vill göra en god insats. Du vet också vad du kan ge bort i julklapp till någon som bryr sig om mänskliga rättigheter och stöd för människor som fått lida svårt.

Men insamlingar som görs för Victims of Jammeh har man precis fått in medel för att betala skolgången för 28 barn till offren för Jammeh. De har också samlat in pengar så viss sjukvård kan tillhandahållas i Gambia, samt fått sponsorer för en workshop för PTSD. Men mycket mer behöver göras för att skapa värdiga liv till många människor som varit utsatta och deras familjer.

Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!