Ännu ett år har passerat. Ett år som var riktigt tufft för många. Hur var mitt 2020?

Det var tufft ur många vinklar, men det fanns också ljusglimtar. En hel del såna, faktiskt. Det är lätt att fokusera på det negativa och lätt att glömma det som faktiskt varit fint och bra.

Min jobbsituation har varit sjukt tuff under det gångna året, av flera skäl, faktiskt, men det ska jag inte gå in så mycket på, då jag känner att det är viktigare att lämna det bakom mig och gå vidare nu.

Den här pandemin har också tagit hårt på mig, särskilt vissa perioder. Det är svårt att uppskatta positiva saker i vårt dagliga liv, tills allt vänds upp och ned och vi inser att vi tagit allt för mycket för givet. Det får mig nu att känna än mer tacksamhet för det jag har.

En ständig källa till oro som mamma är ens barn. Det spelar liksom ingen roll hur gamla de blir eller hur gammal man själv blir, oron ligger där och gnager konstant, särskilt när man vet att de har bekymmer eller oro.

Bostadsmarknaden i Stockholm är liksom så galet sjuk att jag saknar ord. För unga vuxna som inte kan köpa en bostadsrätt eller har föräldrar som kan köpa en till dem är situationen väldigt tuff. Även andrahandsmarknaden är en vild djungel med fantasihyror för oss i arbetarklassen. Just nu har alla barnen trygga boenden så jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt. Och just precis nu tycks alla mina barn ha huvudet över vattenytan gällande sina liv och det känns skönt, men lite berg o dalbana har vi åkt under det gångna årets gång.

Jag har hittat tillbaka till en kärlek i mitt liv och det känns spännande och glädjande. Det känns fint. Jag blickar framåt med tillförsikt…

Jag har också tagit mig tid att blicka tillbaka på tidigare relationer, rannsakat och bearbetat. Det är märkligt det där… hur lögner och svek och illojalitet fortsätter förfölja oss långt efter relationerna har passerats. Egentligen i hela våra liv. De formar om oss och gör om oss till andra människor, på gott och på ont.

Tyvärr tar den oftast ifrån oss lite av lekfullheten och tilliten också. Det sörjer jag. När vi väl förändras på djupet går det aldrig att riktigt gå tillbaka till den vi var innan. Det kan jag känna sorg över.

Jag har ändå gjort ett val att lita på människor tills de bevisar mig motsatsen. För det mesta funkar det trots allt. Det har även gjort att jag lärt känna tre nya vänner mycket djupare under det år som gått. Två av dem känner jag stort förtroende för och stor respekt. Den tredje hoppas jag på att lära känna lite mer.

En brorson har jag fått också. En liten kille som ser exakt ut som min bror och sin storasyster. Snacka om starka gener.

Min fina son har blivit myndig och det är helt galet att jag bara har vuxna barn nu och inget juridiskt ansvar längre. Det känns märkligt. Jag har haft minderåriga barn sedan jag precis hade fyllt 18. Att inte längre ha det känns så märkligt.

Samma son hade ju precis flyttat till Spanien och påbörjat sin proffskarriär när pandemin kom och basketen stängdes ned. Efter bara ett halvår var han tvungen att komma hem igen. Men det funkar väldigt bra och nu jobbar han och står i.

Ja, det är mycket som hänt och det känns väldigt jobbigt att inte kunna umgås med de man vill, som man vill och när man vill. Men jag har ju även hunnit fylla 50 år och det känns helt sjukt fantastiskt! Jag blev firad på allra bästa sätt av närmsta familjen och på ett väldigt fint sätt, pandemin till trots. Men en dag, när pandemin tillåter ska jag fira den igen på det sätt jag planerat för länge, länge sen.

Jag ser framåt inför det nya året, glädjer mig inför saker som jag redan vet kommer att hända, känner mig förhoppningsfull inför det jag ännu inte vet något om, samtidigt som jag känner mig beredd på eventuella bakslag som aldrig går att förutse.

Jag hoppas att även du får ett fint år 2021.