Swedish-Gambian Youths Charity-event

Det händer fantastiska saker i den yngre generationen och jag myser när jag ser engagemanget!!

Jag har ju alltid brunnit för människors starka engagemang och än mer för unga människors engagemang. Det ger mig hopp om livet och framtiden. Det ger mig energi att vara en del av, att stödja och göra det jag kan för positiva engagemang.

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera veckor sedan, men på grund av tidsbrist skrivs det alltså först nu.

För några år sedan ringde min sons farbror och namne, Mabou till mig och sa att han tyckte vi skulle dra igång ungdomar med gambiskt ursprung för att dra igång en ungdomsorganisation. Vi skulle dra igång något vi kan lämna över till våra ungdomar, då vi ser hur mycket kraft och styrka det finns i den yngre generationen och samtidigt ge en plattform för gemenskap. Vi skulle även ta med en gemensam vän, brother Go för att starta upp det hela. Så fort vi såg att det fanns ett intresse och att organisationen fått yngre medlemmar som ville registrera organisationen och dra igång den på riktigt, skulle vi ta ett steg tillbaka.

Jag tyckte det lät dom en fantastisk idé och vi började genast dra i lite olika trådar och kontakta ungdomar vi trodde kunde vara intresserade och så bokade vi lokal för ett första möte.

Det kom en hel del folk till de första mötena och vi var med vid de första 2-4 mötena och därefter kände vi att vi kunde lämna över och själva ta ett steg tillbaka. Vi namngav temporärt organisationen Swedish – Gambia Youths. Ett namn de valt att behålla.

Genom åren har jag följt organisationen på lite håll och i perioder har de arrangerat flera intressanta event.

För drygt en månad sedan arrangerade de en charity-middag på Changers Hub på Östermalm i Stockholm, där det bjöds på musik och fantastiskt god, gambisk mat. De pengar som samlades in på eventet går till fängslade kvinnor på fängelset Mile 2 utanför Banjul i Gambia. Bland annat till mensskydd och andra hygienartiklar. Behovet är enormt för dessa kvinnor. HÄR kan du se en video när fängelset besöktes.

Eventet blev ett otroligt välorganiserat och lyckat event. Jag är så glad att dessa unga människor är så drivna och duktiga i att skapa en plattform för unga med gambiska rötter, samtidigt som man gör så vettiga saker!

Jag vet att biljetterna sålde slut väldigt snabbt till eventet och även om jag vet att det krävs en hel del att arrangera, så hoppas jag det skapas fler liknande event. Dessutom hade jag galet trevligt sällskap under kvällen!

En stor eloge till dessa organisatörer!!

Jag vet att det ofta är ett fåtal som drar de tyngsta lassen i ideella organisationer, men kanske du känner någon driven person i målgruppen som skulle vara intresserad av att bli medlem? Du finner gruppen HÄR på Facebook och HÄR på Instagram!

Gambia behöver mer hjälp för att stödja offer för den tidigare diktaturen

Jag skrev nyligen om organisationen Victims Center som är det hjälpcenter som upprättats i Banjul för de som fallit offer för den tidigare diktatorn Yahya Jammeh.

Jag skrev nyligen om den porträttbok som skapats för att sprida de historier som offren bär på och där pengarna går till stöd för offren. Jag skrev även om Ida Ek och Benny:

”Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.”

Strax därefter kom det till min kännedom att man även gett ut Bennys bok med samlade satirteckningar, där även i det fallet, intäkterna för boken går till ovan nämnda organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i Gambia.

Här kan du se ett axplock ur Bennys satirbok. Jag hoppas att även du vill bidra till folket i ett land som varit utsatt för långvarig diktatur.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ett nytt liv utan hemmaboende barn…

Det har varit så mycket som har hänt den senaste tiden, som jag velat skriva om, men eftersom det hänt så mycket har det funnits så lite tid över att skriva.

Tidsbrist är nog det jag har mest gott om. Vi har ju bara 24 timmar om dygnet som är rättvist fördelade för oss alla, men som jag nämnt förut är jag lite girig när det gäller tiden och skulle gärna vilja tilldelas mer tid. Nu funkar det inte så.

På det privata planet har mycket förändrats i mitt liv. Sonen har flyttat till Spanien för att spela basket på högre nivå. Så fantastiskt roligt!! Det har ju också förändrat familjesituationen helt.

Det är dubbelt. Å ena sidan saknar jag sönder mig efter honom och samtidigt är det ju första gången i mitt vuxna liv som jag inte bor med mina barn. Det är också en enorm känsla av frihet. Jag behöver inte skynda hem från jobbet för att någon väntar på mig eller behöver mig. Jag kan strosa runt en stund på stan om jag vill. Jag kommer hem till ett välstädat hem. Inga skohögar på hallgolvet, inga blöta handdukar på soffan, ingen överfylld diskho, ingen överfylld tvättkorg eller obäddade sängar.

Vi har också passat på att göra om i alla rum och just nu trivs jag väldigt bra i hemmet, även om jag inte hinner spendera så mycket tid hemma, förutom sovtiden.

Jag har valt vitt, med mycket små belysningar i mitt sovrum då jag upplever att det ger ro och vila i mitt inre.

Jag förstår att det här är en ny era av mitt liv. Och även om jag ofta saknar mina barn och den närhet jag haft till dem, så är det i sanning också en befrielse att inte ha så stort ansvar. Självklart försvinner inte kärleken, saknaden och oron för sina barn när de är så stora. Oron kan nästan bli större när man inte längre har samma koll på svårigheter i livet som ens barn möter, som när de bor hemma och man träffas varje dag. Och saknaden blir förstås mycket större.

Att jag har ett otroligt aktivt liv och dessutom bor med min mamma, gör ju att jag aldrig känner ensamhet. Snarare tvärt om. De gånger jag är hemma ensam är det rätt skönt att njuta av mitt eget sällskap.

Det enda jag brukar sakna i mitt liv just nu är tid och att få skriva mer. Det är något att sträva efter…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Offren för Gambias förra diktator Jammeh behöver stöd

När han tog makten 1994 i landet och kritiserade då sittande president Jawara, var vi många som instämde i kritiken. Vi var många som tyckte det behövdes en förändring i Gambia och många av oss kunde se det positiva i ett mer radikalt ledarskap.

Orden följdes nämligen av handling. Nybyggen för folket tog plats och i all media såg vi den nya presidenten omringad på gatorna av just folket. Infrastruktur och nya, asfalterade vägar tog form…

Men med åren skedde en förändring. Mannen för folket var inte längre med folket. I media omringades han nu av skyddande polis och säkerhetsfolk väl beväpnade. Det gambiska folket blev rädda att kritisera, prata politik. När man var i Gambia och nämnde något som kunde uppfattas politiskt hyschades man till tystnad: ”we dont talk about that, Fatou”, sa folk och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen utomstående lyssnat..

Många historier började i tysthet spridas om Jammeh och riktigt galna saker började ske.

Människor som försvann oförklarligt, historier om unga flickor som utnyttjades… en dag spreds det att Jammeh hävdade att han kunde bota AIDS, HIV och diabetes. Han lät tv-program spela in hur han botade människor och skrattsalvorna spreds över världen när den galna presidenten botade svårt sjuka människor inför tv-kamerorna. Men det fanns några som inte skrattade. De människor som var svårt sjuka och på olika sätt tvingades ställa upp på detta jippo.

Med åren förvärrades situationen i Gambia. Människor av annan politisk övertygelse fängslades under fruktansvärda former, människor torterades, försvann, dödades.

Det var inte längre en president som satt vid makten i Gambia. Det var en diktator, en galen tyrann som plågade sitt folk, i stället för att leda folket till en ljusare framtid, så var han den som för många släckte ljuset om en framtid.

För oss som inte bodde i landet på heltid, men besökte Gambia regelbundet var förändringen enorm och mycket sorglig. Det land jag började besöka som barn, 1986, blev allt mer ett land i sorg och rädslor.

Men sen började en ny generation växa upp. En generation med drömmar och mål. En generation som vägrade skrämmas till tystnad. Något som skrämde livet av deras föräldrar. En ny generation som inte bara ville lämna sitt land genom att fly på farofyllda, livsfarliga resor över havet, det s.k. ”back way”, där de bokstavligen riskerade sina liv i förhoppning om att ta sig till andra sidan havet och kunna skapa sig ett bättre liv och framtid i Europa, långt bort från diktatorn Jammeh.

Nej, den nya generationen ville ta tillbaka sitt land. De ville ha frihet i Gambia. De som lyckades fly över haven och som överlevde insåg också att de aldrig skulle känna sig helt fria när deras folk, moderlandet fortfarande utsattes för hot, våld, tortyr, mord och skräck.

Rörelsen föddes i exil, tillsammans med de allra modigaste i Gambia. De som vägrade låta sig skrämmas till tystnad.

Med hjälp av sociala medier kunde man kampanja för att skapa opinion och ifrågasätta, kritisera det som pågick i hemlandet. Dessa personer kunde inte besöka familj och släkt under många år. Protesterna höll dem fångna i andra länder runt om i världen. Samtidigt hotades familjerna som var kvar i hemlandet många gånger när protesterna utanför landet blev för stora.

Till slut, efter sammanlagt 22 år efter statskuppen, 1994 avsattes presidenten av det gambiska folket och övriga världen. I synnerhet av gambier i exil. Det man inte vågat drömma om skedde så slutligen!

Landet har nu sakta påbörjat en återuppbyggnad. En återuppbyggnad mot ett demokratiskt system. Det finns mycket stark kritik mot det nya styret av många skäl, ett av dem är avsaknaden av hjälp för Jammehs offer.

Bland dessa offer möter vi personer vars familjeförsörjare är oförmögna att bidra till försörjning för att de utsatts för tortyr, försvunnit eller rent av är döda.

Det finns många ohyggliga berättelser om folk som har traumatiserats svårt av långa tiders fängslande under ohyggliga former, människor som drabbats av funktionsnedsättningar i både kropp och själ under långa tider.

För att stötta dessa personer och deras familjer har bland annat startats ett center: Victims of Jammeh, Jammehs offer. De är många som är i nöd på både fysiska och psykiska plan. Dessa personer är beroende av din och min hjälp för sin egen och sina familjers överlevnad.

Nu har det skapats en porträttbok. För att några av de som utsatts ska få möjlighet att dela med sig sin historia. För att du och jag ska kunna ta in en liten glimt av det människor har utsatts för. Porträttbokens första porträtt är journalisten Sainey M.K. Marenah som vi många följde från hans exil i grannlandet Senegal under den tid övergången skedde när diktatorn avsattes. När jag skrev en artikel i Afrope, använde jag vid nåt tillfälle Sainey som referent

Därpå får vi följa flera personer och deras berättelser, som är viktiga för oss alla att bära med oss. Kvinnor, män, åldringar, ungdomar. Alla har sitt eget trauma.

Boken kostar 200 kr och pengarna går oavkortat till Victims of Jammeh. Nu vet du vad du kan stötta om du vill göra en god insats. Du vet också vad du kan ge bort i julklapp till någon som bryr sig om mänskliga rättigheter och stöd för människor som fått lida svårt.

Men insamlingar som görs för Victims of Jammeh har man precis fått in medel för att betala skolgången för 28 barn till offren för Jammeh. De har också samlat in pengar så viss sjukvård kan tillhandahållas i Gambia, samt fått sponsorer för en workshop för PTSD. Men mycket mer behöver göras för att skapa värdiga liv till många människor som varit utsatta och deras familjer.

Kontakta Ida Ek om du vill veta mer, beställa porträttboken eller bidra. Du kan även gå in på www.victimscentergm.org

Ida Ek har bott många år i Gambia och drivit optik i landet. Hennes son Benny växte upp i Gambia och i slutet av diktaturen spreds hans karikatyrer av diktatorn mycket i sociala medier. Nu kämpar de båda, tillsammans med många andra, för upprättelsen för Jammehs offer.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Halvtidssambo och efter regn kommer alltid solsken…

Det har varit flera tuffa veckor för mig, samtidigt som jag jobbat extremt mycket och hårt med många saker och på många plan. Den gångna veckan har all möda börjat ge utdelning…

Både på ett privat plan och i företaget har det varit några slitsamma månader på flera plan, men nu har mycket av det tunga börjat ge utdelning den sista tiden och jag känner stor lättnad.

Inte minst har det tagit tid från mig att lägga slutfinishen på nya produkter som har getts ut och som ska ges ut.

Nu har jag gett ut fyra nya dofter på doftpinnar och tre på doftljus. En doft saknas på doftpinnar och två dofter på doftljusen, men jag tar en sak i taget och så får det komma så snart det är möjligt. Den doft jag själv är helt besatt av är den nya juldoften som jag gett namnet: Blackout Lady Santa. Den finns på både doftpinnar och doftljus. Den är gaaaalet god. Jag är som sagt helt besatt av den och vill verkligen rekommendera just den doften. Jag håller även på att ta fram lite nya dofter, men det sparar vi på lite… Jag måste ju ha något helt fantastiskt att dofta på när julen är slut också… 😉

GODA NYHETER

Jag har en riktigt GOD NYHET i alla fall och det är att jag INTE kommer behöva göra någon prishöjning inför det nya året på mina hudvårdsprodukter. Det känns jätteroligt. Gällande doftljusen och doftpinnarna är det inte helt klart ännu, men jag hoppas kunna hålla samma priser som nu. Eftersom de är så nya behöver jag dock göra en ny utvärdering av dem innan jag kan ge ett slutgiltigt besked, men som sagt, hudvården får behålla sina priser in i 2020 också… 🙂

Jag har haft en del positiva möten den senaste veckan också och några av dem hoppas jag ska leda till givande och bra samarbeten för båda parter. Det är positivt.

DEN TIDIGA JULHANDELN

  • Jag vet att många tycker att julhandeln kommer in allt för tidigt och jag har full förståelse för det, då jag själv många gånger reagerat på den också. Samtidigt finns det saker som gör att jag också har stor förståelse för att den startar så tidigt:
  • För många av oss handlare så drar vi in den större delen av hela årsförsäljningen just på julhandeln. Då är det lätt att förstå att vi inte kan sitta och vänta på att lägga upp våra julerbjudanden. För många av oss småföretagare kan hela vårt företags existens hänga på en lyckad eller misslyckad julhandel.
  • Många kunder tycker om att vara i tid och planerar sina julklappsinköp tidigt. Jag har redan fått väldigt många förfrågningar om planerade julklappserbjudanden.
  • Många av oss handlare vänder oss till exempel även till företag som ska köpa in julklappar till sina anställda och andra som av olika skäl måste vara ute i god tid med våra erbjudanden för att beställare ska hinna få hem sina beställningar i god tid.
  • En del ska åka utomlands och ta med julklappar och behöver då få hem sina beställningar i tid av det skälet.
  • Damned if you do-damned if you don´t! Ja, det går aldrig att göra alla till lags. Vissa blir väldigt störda på tidig julreklam, andra vill veta i tid för att bättre kunna planera. Jag bestämde mig tidigt för att i alla fall låta allhelgonahelgen passera, men sen har jag inte tålamod att vänta längre, även om jag håller tillbaka så pass att jag börjar med lite i taget. Jag började därför med att släppa min juldoft. Sen har jag fortsatt med att marknadsföra vår alternativa inomhusjulmarknad i Hökarängen som blev så bra förra året. Nästa steg är att börja lägga upp vissa särskilt förmånliga julerbjudanden jag kommer att ha. Jag blir förstås till viss del påverkad och lite stressad att vissa handlare har börjat marknadsföra och julpynta sedan ett bra tag tillbaka, men jag har försökt hålla tillbaka min iver något.

Ja, visst är det trist när julhandeln kommer redan på höstkanten, innan man ens hunnit fatta att sommaren är slut, men samtidigt så finns det flera begripliga skäl till varför den oftast upplevs komma igång fortare än man trott…

VÅRT HEM

Hemma håller en rejäl rensning på att göras. Vi möblerar om i alla rum och byter rum och snyggar till det på flera plan. Det känns SÅ roligt! Jag tycker om de flesta förändringar. I alla fall de jag själv är med och styr och där jag tydligt kan se att det kommer något gott ur det.

Jag och mamma Foto: Fatou Lusi©

Jag har ju världens bästa ”halvtidssambo” dessutom. Aldrig har jag levt så jämställt, så fridfullt och så trevligt med en partner som jag gör med min mor. Jag vet att många tycker det är konstigt att bo med sin mamma i min ålder, men eftersom min mamma också är min bästa vän så är det det perfekta samboskapet. Vi har stort utbyte av varandra och hjälps åt på alla sätt. Hon hjälper mig en hel del i företaget också, både på plats och i hemmet och det är en förutsättning för att det här ska funka, då dygnets timmar faktiskt inte räcker till för mig. Att hon sedan själv arbetar till 50% trots att hon är pensionär visar vilken kraftkvinna hon verkligen är.

Ja, det är klart det är roligt för mig att halvtidsbo med min mamma på alla sätt, å andra sidan tror jag inte det hade funkat lika bra om vi gjort det från ”start”. Det är alltså viktigt att vi har utvecklats som två vuxna, enskilda individer som levt separata och självständiga liv. Framför allt att jag har gjort det, förstås. Under dessa förutsättningar skulle jag säkert själv kunna leva med något av mina barn när de når min ålder. Å andra sidan hoppas jag förstås att de ska leva i lyckliga och sunda relationer med en partner då. Det är trots allt det mest ”naturliga”.

Men naturligt eller ej, det känns inte på något sätt onaturligt att idag leva tillsammans med min mamma på halvtid. Kanske spelar det också roll att det trots allt bara är 17 år mellan oss. Och att min mamma av övrig familj anses vara den ”mest ungdomliga” av oss två.

…och så levde vi lyckliga i alla våra dagar… hahaha…

Nej, kanske inte, men just nu är livet balanserat, trevligt, glädjande och otroligt fridfullt mitt i stormen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

I morgon smäller det…

Jag har jobbat länge på att få ut doftljus och doftpinnar. Jag började redan inför julen för två år sedan då mitt företag var nystartat, men det har varit så mycket annat som kommit i vägen.

Nu är allt klart och jag skulle ha lanserat allt i början av veckan, men en rejäl förkylning satte paus för det.

Nu är jag dock på benen igen, så i morgon smäller det! Jag börjar med doftpinnarna. Jag kan knappt vänta på att få släppa dem! Fyra dofter är helt klara. Tre av dem släpps i morgon, den fjärde väntar jag någon vecka till med… du kommer förstå varför när jag släpper den. Jag arbetar på minst ett par dofter till, men även där får ni vänta lite.

Jag har ”dippat” lite i ork den senaste tiden, i alla fall för att kunna ge det där lilla extra och min kreativitet har gått på lite lågvarv, men nu känner jag hur kreativiteten kommit tillbaka och jag önskar jag hade tid att skapa dygnet runt. Jag har så många idéer, planer och drömmar om utveckling att jag skulle behöva en förmögenhet i både tid och pengar för att kunna utveckla allt jag önskar.

Runt familjen händer det mycket som vanligt. Mest roliga saker, men alla kämpar på, på sina håll. Det är ju det som är livet. En del förändringar i mitt eget liv är på gång och det ska bli spännande att se var det leder.

Idag blev jag faster igen och det är alltid lika fantastiskt med ett nytt mirakel, som varje ny människa är! Jag längtar efter att få se det lilla underverket!! Stort grattis till min bror med familj, men ett litet grattis till mig, Faster Fatou också, förstås! 😉

Ännu ett brorsbarn väntas om bara några månader. Det föds mycket brorsbarn just nu, men väldigt få barnbarn… well, jag får glädja mig åt det barnbarn jag har och GISSA hur mycket jag längtar efter honom?

Just nu hoppas jag bara på att bli av med den här envisa hostan. För dig som är nyfiken på de nya produkterna, klicka dig bara in på fatouspassion.com. I morgon, fredag lanseras de första dofterna av flera.

En galet skön hösthelg önskar jag er alla!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Oskyldigt dömda

TV-tittande är något jag sällan hinner ägna mig åt. Jag har sällan den tiden eller den ro i kroppen som krävs. Men någon gång ibland händer det och nu har jag nyligen sett den omtalade mini-serien When they see us, på Netflix. Serien bygger på en sann händelse där fem mycket unga killar blir oskyldigt anklagade för ett brutalt överfall på en kvinna i Central Park 1989.

Den uppmärksammade händelsen kallades i media även Central Park five.

Händelsen visar att ett rättssystem lämnar utrymme för godtycklighet, fördomar, brist på bevis, rasism och hur fem barn kan bli dömda trots att där inte finns några bevis, utan tvärt om ett flertal bevis som tyder på motsatsen.

Även om jag har en delvis stor tilltro till rättssystem, så har jag också alltid haft en stor övertygelse om att det sitter fler oskyldigt dömda än vi tror, både i Sverige och den övriga världen!

Vi har haft några riktigt uppmärksammade fall i Sverige där oskyldigt dömda personer har bevisats vara oskyldiga, såsom Kaj Linna, Roy Rahman, Samir Sabri, för att bara nämna några. Det är förstås enormt mycket svårare för en dömd person att rentvå sig och få resning än det är att döma en person som är oskyldig.

I USA kommer det regelbundet upp fall där personer har dömts, suttit många, många år i fängelse, för att slutligen bli rentvådda, inte sällan med hjälp av DNA, ibland även för att den verkligt skyldiga erkänner.

Problemet med oskyldigt dömda personer är inte bara det uppenbara, att den oskyldigt dömda får sitt/sina liv förstörda. Det förstör även livet för dess anhöriga, men det betyder även att de verkligt skyldiga går fria och många fortsätter begå bestialiska, fruktansvärda brott, för att inte tala om samhällets merkostnader.

I serien When they see us blir det påtagligt hur små dessa små pojkar är, hur rättslösa de faktiskt är, trots sina låga åldrar. Det visar också på uppenbara svek från vuxenvärlden och den utsatthet de befinner sig i.

Det visar på kämpande familjer som inte blir lyssnade på, som luras och där pojkarna övertalas till falska erkännanden och angivelser. Den visar de totala splittringarna i pojkarnas familjer, hur det förändrar allas liv.

Oprah har även gjort en show där både de fem männen bjuds in, tillsammans med både filmskaparen och ett flertal av skådespelarna. När man får möta de verkliga huvudpersonerna blir det också uppenbart vilken oerhörd skada dessa nu vuxna män har tagit och hur det fortsatt påverka dem. Samtidigt nämns det också i Oprahs show att vissa delar från verkligheten var för smärtsamma att ta med i filmen…

Många bevisade oskyldigt dömda får höga skadestånd, men jag tror alla inser att hur stort skadestånden än kan bli, så kan pengar aldrig reparera de förlorade åren, den förlorade tiden. Pengar blir inte mer än ett tafatt försök att ge lite ”plåster på såren”.

Rättsfall har alltid intresserat mig och fall med oskyldigt dömda desto mer. Kanske beror det på en egen skräck att det kan ske? Att bli oskyldigt anklagad för något, även ”små” saker är något av det som gör mig oerhört arg, irriterad eller stressad. Att inte kunna ge konkreta bevis för att jag inte gjort något, upprör och provocerar mig enormt.

Att bli oskyldigt anklagad för ett grovt brott där jag inte kan bevisa min oskuld, skulle nog vara bland det värsta jag skulle kunna utsättas för.

Men för dig som vill ta del av en fruktansvärt hemsk, men sann berättelse, så rekommenderar jag verkligen When they see us och för dig som vill fördjupa dig i fallet och de verkliga personer serien handlar om, bör du även se Oprahs show på samma ämne.

En firad helg

Den här helgen har bestått av en massa firanden. Fredag blev det visserligen pappersarbete med företaget till sent inpå kvällen, efter mitt ordinarie heltidsjobb. Lördagen hade jag öppet i mitt showroom i Hökarängen på dagen, men sen firade vi en massa under resten av helgen.

På lördag kväll firade vi min yngsta dotters 26-årsdag och även hennes väns födelsedag! Det blev en god middag jag hann laga, vars recept jag fått av min vän Kiqi. Det är så galet gott! Färsk pasta, blev det, med blåmusslor och stora räkor i en härlig vitvinssås. Jag ska lägga upp receptet på den någon dag, för det är alltid bra att ha i min blogg och lätt att hitta, som jag brukar göra med mina favoritrecept och denna rätt är jag nästan besatt av just nu!

Sen hade min mamma köpt en god tårta som vi åt som efterrätt.

Igår, söndag firade jag Eid med en favorit som alltid tycks göra mig på gott humör.

Det blev helt enkelt en helg i firandets tecken och däremellan har folk kommit och gått i omgångar.

I dag är det måndag och jag laddar för en ny, spännande vecka. Jag börjar alltid måndagarna med ett nytt, förmånligt erbjudande i min webbutik. Den här veckan får man 50 kr rabatt på valfri, vispad olja 200 ml. Så in på fatouspassion.com och fyll på inför hösten så du är laddad med bra hudvård!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Sommaren springer förbi…

Jag har njutit av sommaren, av värmen och av ett par veckors ledighet. Det kunde ha varit varmare, men jag klagar inte. Sommaren har varit helt okej.

Sommaren pågår ju fortfarande och som vanligt vill jag dra ut på den så länge som möjligt, för egentligen vill jag inte alls att den ska ta slut. Men det gör den, förstås.

Hösten börjar rusta sig och förbereda sig på att ta över vårt land. Härom dagen var jag i Rålambshovsparken och där såg jag fler än ett tecken på att hösten börjar visa sitt rätta jag. Förutom regnet och de svarta molnen, så såg jag också alla de gula löven på marken…

Ett annat tydligt tecken är att vi börjar närma oss skolstart och att semestrarna nu börjar ebba ut.

Jag vet att vi inte kan förändra naturens gång, men jag sörjer ändå att vi har så korta somrar och så långa vintrar i vårt land…

Något positivt är i alla fall att jag hunnit göra väldigt mycket roliga saker de senaste veckorna, som inte handlat så mycket om arbete. Fritid är jag inte bortskämd med, men tycker jag haft en del av nu ett tag. Det ger mig energi och får mig att vilja planera fler roliga saker framöver. Vi lever ju trots allt bara en gång.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Våra tillkortakommanden som mödrar

I vårat moderskap finns det bara stjärnor i våra barn. När de har bekymmer, eller något går riktigt åt skogen, förbannar vi oss själva, vår otillräcklighet som mödrar. Vi förbannar våra egna brister och tillkortakommanden och undrar vad vi gjort för fel.

Vi ligger sömnlösa på nätterna och slår på oss själva för att vi tillät ”det” eller för att vi stoppade ”det”. Vi undrar om allt gått bättre för våra barn om vi förstått konsekvenserna bättre av våra handlingar och beslut. Vi önskar vi lärt dem mer när de var små och ännu hade chansen till inflytande. Det är helt enkelt mitt fel som mamma när något går tokigt för mina barn.

När det går bra för våra barn, däremot, så hyllar vi dem. När de får göra det de tycker om att göra, när de lyckas med det de strävar efter. Då är våra barn fantastiska, de har gjort allt gott på egen hand. Vi glömmer bort eller förbiser att vi har det minsta finger med i spelet. Våra barn är då duktiga, starka, de har tagit sig igenom svårigheterna själva, de har tagit sig fram för helt egen maskin, hur svårt det än varit.

Det är den totala osjälviskhet som kommer ur oss mödrar.

Självklart är det inte så. Våra vuxna barn får stå för sina egna missar och framgångar, samtidigt som vi mödrar har både en och två och troligen alla våra tio fingrar med i spelet.

Jag har inte gjort en framgång som inte min mamma har haft stor inverkan på, på ett eller annat sätt. Även om hon inte fattat besluten eller tryckt på, så har hon, säkert ofta omedvetet påverkat mig, både genom min uppfostran som barn, men också som min vän och mitt stöd genom livet.

Det är kanske snarare så att hon haft mindre att göra med mina misstag och mina dåliga val.

Varför är det så svårt att ta till sig när det gäller ens egna barn? Varför tar vi på oss det negativa som mödrar, men inte det positiva?

Hur är det med fäder? Jag vet inte säkert och det brukar vara dumt att generalisera, men många av de män jag haft omkring mig i mitt liv, tycks ha tendensen att göra precis tvärt om.

När något inte går som de önskar, så har de varit rätt snabba med att ta avstånd. I vissa fall har de till och med vräkt ur sig att det inte är deras barn, eller att det där är ”mammans fel/ansvar”.

Medan de många gånger när saker går bra varit rätt snabba på att ta åt sig äran och brösta upp sig och vara tydlig med att det minsann är hans son eller dotter!!

Jag säger förstås inte att fäder inte oroar sig för sina barn, men jag tycker mig se de ovan beskrivna tendenserna hos mödrar och fäder och jag tycker det är synd.

Jag tror vi mammor lätt förminskar oss själva och vår betydelse för hur våra barn blir som personer och hur de utvecklas till vuxna individer.

Det är inte lätt att vara människa.

”DET SKA KAOS TILL FÖR ATT SKAPA EN DANSANDE STJÄRNA”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter