För unga med gambiska rötter som saknat en förälder eller fått en förälder utvisad

Jag och min man har tillsammans med hans äldsta son och min äldsta dotter startat en organisation för ungdomar som växt upp utan sin gambiska förälder.

Unga svenskar med gambiska rötter

Vi kommer också ha en särskild inriktning på ungdomar vars gambiska förälder blivit utvisad från Sverige och därigenom inte kunnat delta i ansvaret och uppfostran av sina barn och där barnen fråntagits sina rättigheter till båda föräldrar.

Alla som stödjer sakfrågan kan vara med i Facebookgruppen. När vi sedan har träffar med ungdomarna som är i behov av stöd, så blir det förstås stängda möten med de som är berörda, men i Facebookgruppen är alla som ser behovet och kanske kan bidra med kunskap välkomna!!

Möjlighet till stödmedlemskap kommer också ges vid senare tillfälle.

Vi kommer att arbeta mycket med fokus på att ge kunskap om den gambiska kulturen och traditioner. Detta är hjärtefrågor för alla oss fyra som dragit igång organisationen, men vi hoppas att många kommer att stödja oss och gå med i gruppen för att ge sitt stöd, eller för att bjuda in personer du tror behöver stöd och vill lära sig mer!

HÄR kan du klicka om du vill komma till organisationens Facebooksida!

bloglovin

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

De glömda – en bok om fångars anhöriga

Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Nu räcker det!!

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

 

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Radioprogrammet jag var med i förra söndagen

fatou 2014Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera anhöriga i Sverige och det är jag kanske inte så jättesugen på. Det känns som mitt liv har kommit ganska långt efter min mammas straff tog slut och med hennes åtta år som nykter, så känns inte heller den delen som något jag går och ältar hela dagarna direkt. Samtidigt är det lite dubbelt det där.

Jag kan ju känna att det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne just när det gäller oss anhöriga, samtidigt som gensvaret blir stort när man varit med i media. Många som tackar för att man lyfter ett viktigt och tabubelagt ämne. Många som känner igen sig. Många som upplever att de inte vågar tala om detta för risken att bli stigmatiserad, samtidigt som man har en vilja att ämnet uppmärksammas. Så jag tackade ja på förfrågan. Igen. Jag tycker det blev skapligt även om vårt ”för-samtal” om ämnet blev bättre än just då, vilket delvis berodde på att vi har mycket folk hemma, vi hade firat sonens födelsedag och min mellandotter var på besök i Stockholm och jag hade dessutom bytt ett arbetspass så i stället för att vara ledig följande dag, så skulle jag upp och jobba väldigt tidigt.

Det program jag var med i denna gång var Stina Wollter´s program i P4. Programmet kan du lyssna på HÄR! Först pratar Christer länge om sitt program, men det är många tänkvärda saker han berättar om, men om du bara vill lyssna på intervjun med mig så kan du dra fram musikspelaren till 1:16:20.

De organisationer jag nämner under intervjun är dels den organisation som min mamma har startat upp med en vän:

Briisa

och så den organisation som finns för barn och ungdomar till frihetsberövade anhöriga:

Bryggan 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Om Briisa, min mamma och lite annat hos Annika Jankell på P4 ikväll

briisa britta jankell p4I kväll kommer min mamma att vara med i P4 och prata om sitt tidigare straff, missbruk och den nya organisationen som hon är en av initiativtagarna till: Briisa. Om jag inte är helt bortklippt så bör jag vara med på ett hörn i programmet också. TV-programmet kommer att sändas klockan 22:05 i P4. Det ska bli spännande att höra hur det är upplagt och hur programmet är. Det finns personer som är med i programmet som jag är intresserad av att lyssna på också. HÄR kan du läsa mer om programmet!

OBS! Uppdatering: Direktlänk till radioprogrammet har kommit upp och du kan finna det HÄR!

bloglovin

Ett TV program som smärtar och glädjer på samma gång

olburk-i-naturen1Det är inte ofta jag tittar på TV och när det händer är det oftast debattprogram. Ibland kollar jag på Play när jag själv har tid, om det är något program jag blir nyfiken på som redan sänts. Serier är ännu mindre ”min grej”. Jag tycker de flesta serier är rätt trista och även om jag ibland följer några avsnitt, så tappar jag oftast intresset efter ett tag. Men just nu finns det en serie som jag i alla fall ser de flesta avsnitt av och det är Nybyggarna som sänds på Kanal 5.

Jag vet att serien har fått kritik och jag förstår poängen med den och till viss del kan jag även instämma i kritiken, men samtidigt känner jag att den faktiskt ger en hel del inblick i trasiga människors liv och därmed också ger en viss förståelse för att människor hamnar i situationer som de gör och att de sedan blir kvar där under en väldigt lång tid. Jag tycker också att det är bra att man tillsammans med kunnig personal får möjlighet att starta ett nytt liv utan den hopplöshet, förnedring som ett långvarigt missbruk och lång hemlöshet innebär.

Igår såg jag programmet med Anders. Anders som förlorat all självkänsla. Som inte tyckte att han hade något värde och som inte riktigt kunde tro på det beröm han fick för att han tapetserat ett rum bra. Anders som inte haft ett hem på 20 år och som levt i en husvagnspark utan vatten och el, när han inte suttit inne.

Anders som bar på skuld och skam för att han inte varit en bra far till sina barn eller förmått upprätthålla en relation till dem. Hans barn som man inte fick se i bild, men som jublade över det där samtalet han äntligen ringde. En dotter som säkert i sin tur bär på stora sår för att hon har växt upp utan en närvarande far.

All denna skuld, skam, förnedring och ett helt liv i ovärdighet. Alla trasiga familjer, alla barn som inte kan växa upp med så mycket trygghet som ett barn behöver.

Två av de tidigare deltagarna som var med förra säsongen, har jag träffat på tunnelbanan. Det var uppenbart att de inte var kvar på Basta, där programmet spelats in, utan återvänt till ett liv i missbruk och uppenbarligen en hel del misär. Det gjorde ont i mitt hjärta att se de båda vid två olika tillfällen. Särskilt kvinnan gjorde extra ont att se då det var uppenbart att hon var väldigt djupt inne i sitt missbruk och troligen i hemlöshet igen.

Jag tänker på hur mycket sorg och smärta ett missbruk drar ned så många människor i. Då menar jag inte bara de som missbrukar, utan även dess anhöriga. Det är en djup sorg att bevittna. Jag känner inte ”Den arga snickaren” Anders personligen, men av det jag sett av honom i TV-programmen så är jag övertygad om att han gör sitt allra bästa och är ytterst engagerad i sitt projekt för att kunna få människor på fötter igen och ge dem en ny chans. Ibland kan jag uppleva att han är något naiv, men framför allt glädjer det mig att se hans entusiasm och sin till synes uppriktiga tro på människor han möter. Även om program som Nybyggarna tenderar att bli lite socialporr, så kan jag ändå tycka att det är till största delen en positiv inlaga i samhällsdebatten och ett glädjande program.

briisa gubbar1Briisa, den organisation som min mamma har startat upp med en väninna och som vänder sig till kvinnor och barn i dysfunktionella familjer är en viktig organisation där jag gärna lägger kraft och energi för att stötta. Följ gärna bloggen också som är en blandning av beskrivning av vad som fått initiativtagarna att starta organisationen, med en beskrivning av hur arbetet utvecklas och personliga berättelser och samhällsdebatten. Briisa finns självklart på Facebook också.

Som anhörig kan jag särskilt se behovet av att det finns hjälp och stöd när livet väl rasar ihop. Hur viktigt det är med vård och tillfrisknande för både den beroende och dess anhöriga, för man får inte glömma att de flesta nära anhöriga också vi utvecklar beroenden, ofta omnämnt som medberoende. För barn till missbrukare är det särskilt viktigt att få stöd när man lever eller har levt i en dysfunktionell familj, för att inte föra dessa dysfunktionella mönster vidare till nästa generation. Allt handlar i slutänden om att leva ett liv där vi kan respektera oss själva, älska oss själva och våra närstående. Det handlar om att kunna leva ett liv utan skam, skuld och sorg. Det handlar om att leva sitt liv med värdighet, med medmänsklighet och att känna att vi har ett människovärde som är lika stort som någon annans människovärde.

Om du har sett nybyggarna, vad tycker du om programmet? 

bloglovin

Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Intervju i Accent

accent1Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.

Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.

Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.

Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.

accent2

Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.

Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.

För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.

Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.

accent3

Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.

Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.

Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter