Archive for the ‘Barn’ Category

Det här är fattigdom i Sverige 2013

fatou header

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och den där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Vardagen i mitt liv och alla mina hjärtan

FamilyHeader

Jag har min lediga vecka och det är skönt. Sjukdomar har härjat en del här hemma och det är förstås mindre kul, men jag har ändå hunnit med mycket både nytta och nöje. Jag har hunnit följa många debatter, något jag verkligen uppskattar när jag hinner med.

Jainaba 2013Några höjdpunkter har jag också hunnit ha. Jai (min mellandotter på 22 år) kom på besök och jag passade på att bjuda henne på en trerätters middag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fy vad man hinner sakna varandra när man bor i olika städer och hinner ses så sällan…!!

Sedan hade Mabou beställt basketskor nyligen och till slut, när han tjatat, väntat, längtat och drömt om sina skor så kom de då till slut:

mabou basket

 

mabous new basket shoes

Tydligen ska det också vara doftbollar i skorna nu för tiden. Ja, det kanske inte är en så dålig idé när det gäller träningsskor i alla fall? Fast jag tyckte nog doftbollarna luktade mest tandkräm… doftbollar

Jag känner i alla fall en 11-årig kille som är GRYMT nöjd med nya basketskorna!!

Sedan är ju Queen Latisha här från Jamaica, på sin europaturné och i dag ska hon hålla workshop här i Sverige, så hon och Binta hann förbi en stund och käkade lite mat, innan de skulle iväg på ännu en dansträning…

DSC_4266

DSC_2513

Isa (20) har jag inte sett till så mycket. Hon har varit en del i Uppsala och så har hon jobbat en del, men jag måste ändå lägga till här, nu när jag nämnt alla mina andra barn i ett och samma inlägg för en gångs skull, att hon är en helt fantastisk tjej! Hon utvecklas till en ung kvinna och även om jag nu är mamma och partisk så måste jag ändå säga att om jag var en ung person i 20-årsåldern och ville ha en omtänksam, trofast och kärleksfull vän, så skulle jag genast välja Isa. Så är det bara.

Jag kan sammanfatta detta inlägg med att jag känner en enormt tacksamhet. Jag är tacksam för mina barn, tacksam för att de har sina egna liv, tacksam för att de finns och tacksam för att de är så härliga människor med helt olika personligheter. I´m truly blessed!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Pojken kräktes av ångest och skam

samhälleheader

IMG_9446-1024x768Härom dagen såg jag en dokumentär om hur fattigdomen ökar i USA; American Winter. Så här har SVT skrivit som beskrivning av dokumentären:

”Fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva.”

Dokumentären är mycket intressant och jag tycker den är jätteviktig att se när man talar om fattigdom i ”rika länder”. Det finns enormt mycket fördomar och föreställningar om detta i vårt land, har jag märkt. Inte minst när vi har debatterat barnfattigdom här i Sverige, så kommer det fram många fördomar och föreställningar som ofta stämmer mycket dåligt med verkligheten. Det som gör denna dokumentär särskilt intressant tycker jag är att mycket av det som tas upp kan jämföras med just Sverige, men också detta med skuld och skam som barn upplever. I flera av familjerna som dokumentären handlar om, framkommer tydligt hur barnen i familjen känner skuld och skam över familjens ekonomiska situation.

I ett av fallen får mamman en mycket hög sjukvårdsräkning då hennes dotter får blödande magsår och hon under en viss tid stod oförsäkrad. Dottern gråter och berättar att hon känner sig skyldig till mammas svåra ekonomiska situation. I ett annat fall så berättar en pojke i 12-årsåldern att han känner oro för att han inte kan hjälpa till med familjens ekonomi. Han uttrycker också stark oro för hur det ska gå för honom själv som inte sparat till sina framtida collegestudier och hur han ska kunna försörja en framtida familj. Han gråter över detta.

Ytterligare en pojke i kanske samma ålder kräks av ångest och skam över att han och hans mamma tvingas ta in på ett härbärge. Han är arg på mamman över situationen och förtvivlad på samma gång som han uppenbarligen inte vill lasta den skuldfyllda mamman mer än hon redan är.

Filmen handlar om familjer som blir vräkta, familjer som får el och värme avstängda för deras svåra ekonomiska situation. Det som skiljer denna dokumentär från många andra i samma ämne, är att man påvisar att det är den ekonomiska krisen i USA och världen som bidragit till att många familjer som varit vana att arbeta hårt och mycket och som aldrig varit beroende av hjälp från sociala myndigheter eller välgörenhetsorganisationer som nu ställs inför detta för första gången i sina liv. Hur den stigande arbetslösheten fullständigt golvar medelklassfamiljer som aldrig insett hur nära de är att ”falla över stupet”.

Fattigdom gör ont i varje människa som tvingas uppleva den. Arbetarklass, medelklass eller överklass. Fattigdom slår ut samhällen, försätter människor i skuld, förtvivlan, depressioner, självmordsbenägenhet, skam, trasighet i själen och en enorm maktlöshet. Det gör att människor förlorar sitt självförtroende, blir passiva och nedstämda. Det splittrar familjer, det förändrar människor på djupet. Det ger en känsla av hopplöshet som är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Fattigdom gör något med människor. Något vi inte vill känna till. Något som urholkar allt som har med tillit och förtroende att göra. Fattigdom tar trygghet och välbefinnande ifrån en. Den skapar oförmåga, sorg, bitterhet och en ändlös, katastrofal förtvivlan! Om vi aldrig varit där, så är det svårt att tro att man någonsin skulle kunna hamna där eller hur mycket den påverkar oss i vår vardag. Om vi varit där, för en kort period och sedan kommit ur den, så kommer vi att göra allt för att inte hamna där igen, men vi kommer också att uppskatta det vi har för vi inser att ingenting är längre självklart, hur mycket du än strävar efter att arbeta, göra rätt för dig och försörja dig själv och din familj. Det är inte bara den goda viljan som är avgörande.

Det här är ett stort samhällsproblem och vi kan bara lösa det på ett enda sätt: att stötta varandra och ge den hjälp människor som hamnat i en djup ekonomisk kris behöver. Vi behöver socialt upprusta våra välfärdssamhällen, i stället för att nedrusta dem. Vi behöver lagstifta om ekonomiska förändringar som minskar klyftor i stället för att öka dem. Men vi behöver också ta hand om varandra på individnivå. Ibland kanske det räcker långt med ett matpaket, eller kanske ännu mer: en utsträckt hand. Någon som finns där när du faller. Någon som tar emot. Någon som får dig att känna ditt värde som människa, även om du under en period inte klarar av din egen försörjning.

Denna amerikanska dokumentär visar hur nära vi alla kan vara att hamna i den där bottenlösa, förtvivlade fattigdomen. Se den!

Hur långt är du själv ifrån en ekonomisk katastrof? En skilsmässa? En långvarig sjukdom? Ett barn med särskilda behov? Ett dödsfall i familjen? 

Läs gärna En tyst katastrof

HÄR kan du se dokumentären American Winter i sin helhet i 28 dagar till. Den är verkligen sevärd och intressant, så missa den inte!

Tidigare bloggat i ämnet:

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Barnfattigdom Del 1 Fokus

Barnfattigdom Del 2 

Barnfattigdom Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Dansk TV på besök

fatou header (2)

dansk tvHärom veckan hade jag dansk TV på besök hemma hos mig. De intervjuade mig angående debatten om rasistiska nidbilder, både gällande Stina Wirsén och hennes ”Lilla Hjärtat” som jag har kritiserat vid upprepade tillfällen och även barnboken Mustafas Kiosk som har en dansk upphovsmakare: Jakob Martin Strid.

Enligt TV-teamet skrattar danskarna åt svenskarna för dessa debatter som de anser vara ”ickedebatter” och att vi framstår som humorbefriade i Sverige på grund av dessa debatter. Jag håller ju inte alls med där, även om jag vet att den kritiken funnits även här i Sverige från vissa håll.

Jag känner väl egentligen att jag har ”debatterat klart” Lilla Hjärtat, även om det säkert dyker upp närstående debatter där denna debatt kommer att plockas upp igen.

Hur TV-programmet kommer att framställas i dansk TV har jag ingen som helst aning om, då TV-teamet kändes rätt ”spektakulära” med knallorange kostym, en knallorange barnportfölj etc. Kanske kommer det jag sa att klippas om så jag framställs som jag är helt borta i debatten, men i så fall får det bli så. Gjort är gjort och jag ångrar inget jag sa, det är bara att hoppas att det inte klipps bort så mina ord får helt annan innebörd…

Tre trevliga danska snubbar hade jag på besök i alla fall och de var i alla fall humoristiska och trevliga under besöket här!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag och mamma i TV-soffan på Efter Tio i morse

Anhörig Header

fatou och brittaI morse var jag och min mamma med i Malou Von Sivers program Efter Tio i TV4. Denna vecka är det tema med Kvinnor bakom galler och temat kommer sig av det stora intresset för dramaserien Orange is the new Black.

Min och min mammas medverkan handlar om min mammas tidigare straff som vi ju har pratat öppet om tidigare, bland annat i TV 4´s Nyhetsmorgon 2010 och som jag bloggat om anonymt under hela den tid min mamma satt frihetsberövad.

TV-sändningen gick jättebra, även om jag alltid tycker det är väldigt nervöst med direktsända program. Inte ens de som står mig riktigt nära säger att det märks, men det stämmer alltså inte att jag känner mig lugn om nu någon inbillat sig det.

Vi blev i alla fall väl omhändertagna av Malou och övrigt personal på TV4.

I detta bildspel är alla bilder skärmdumpade från programmet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lite trist är det att svaren gavs så kort tid att besvara, det innebär att det blev en ganska ytlig intervju, upplevde jag, då det inte fanns tid att svara djupare på frågorna. Programmet har i alla fall väckt många tankar och känslor hos både mig och mamma och vi känner väl båda att mycket blev osagt, så vi kommer nog att ha en del att tillägga i våra bloggar inom det närmsta i just det här ämnet som fortfarande är viktigt för oss båda.

Vi har fått ganska många förfrågningar genom åren att medverka på olika ställen angående anhörigdelen för mig och för min mamma som f.d. kriminell och missbrukare, bland annat tidigare från just Efter Tio, men vi har valt att inte nöta ut oss i samma ämne, förrän vi känner att det på något sätt är aktuellt i våra egna liv och vi känner att vi har något mer att tillföra diskussionen. Den här gången kändes det i alla fall rätt.

Om du missade programmet i morse eller helt enkelt vill se det igen, så är det bara att kolla här nedan:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Världens bästa kassabiträde

personligtheader-940x240

Nov 2012 727I fredags hade vi bjudit min kusin och hennes dotter på middag. De bor egentligen i Norrbotten men var på Stockholmsbesök. Inför middagen var jag och mamma och handlade. Binta hade för en gångs skull en riktig ”rensar-dag” där hon höll på att sortera och gå igenom sina kläder och saker, så det var rätt rörigt när vi gick. Jag sa till Binta, Isa och Mabou att de skulle röja lite här hemma medan vi var borta.

När jag så står i kön på ICA och packar upp mina varor på rullbandet och mamma står längst ned och packar i varorna i påsar, så ringer Isa:

Isa: Mamma! Nu får du snacka med Mabou! Han sitter bara och håller på med annat och hjälper inte till med någon städning eller nåt… Jag orkar inte tjata mer.

Jag (stressad): Säg bara att om han inte städar så kan han glömma att han få gå på sin träning sen.

Jag lägger på luren och fortsätter plocka upp varor på bandet, samtidigt som jag säger till mamma: ”Ja, nu är det typ krig hemma, Mabou vägrar städa, men han kommer göra det nu, för annars får han inte gå på träningen…!”

Den unga, manliga kassören (20+, gissningsvis): Jag lägger två chokladkakor här som ni får, så ni hinner lugna ned er lite innan ni kommer hem till det där kriget…

…och så ler han stort. Det måste vara det som kallas för fokus på kunden och att göra det där lilla extra för sina kunder! :-)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

The winner takes it all…

tävlingheader

middag med fredagskockenDet började med att jag och Mabou blev bjudna på ett event i vintras, som i sin tur ledde till att vi gick hem och bakade och lagade mellisar på löpande band… Sanningen att säga så blev jag helt galen i den där müslin att jag gjorde den hela vintern, så snart den tog slut här hemma…

Nåja, vintern blev till vår och så en dag fick jag och Mabou veta att vi hade vunnit en tävling i det här eventet för Whirlpool! Vi vann helt enkelt en egen kock! Ja, inte för alltid, men i alla fall för en kväll. Efter många försök att få till den där kvällen så lyckades vi till slut, i går att få till den!

Eftersom vi bor trångt och i ett flerfamiljssystem, så blev det så att vi ordnade det på en restaurang som heter Östergårds. Det blev en helt fantastisk kväll. När vi kom fram hade Fredagskocken Mattias Larsson förberett en hel del, men sedan satte vi igång. Tyvärr var den vinnande sonen (Mabou) inte alls så pigg och under färden dit insåg vi att han nog håller på att bli sjuk. Detta fick vi bekräftat under kvällens gång och särskilt när vi kom hem och han däckade i säng på ett par minuter…

För övrigt hade vi det toppen! Vi åt grillade/rökta flankstekar med grillade primörer, sallad och en helt fantastiskt god rökt bbq-sås och ja, allt möjligt gott. Till efterrätt lagade vi äppelpaj med en jättegod vaniljyoghurt.

Vi hade en trevlig kväll och med enormt god mat och ja, det blev en häftig och annorlunda upplevelse! Förutom att vi la ett och annat råd på minnet, så fick jag med mig Mattias Larsson´s bok Hur du lyckas med grillat och goda flingsalter från Falksalt så jag kan fortsätta experimentera här hemma. Så här trevlig blev kvällen:

OLYMPUS DIGITAL CAMERAmatlagning pågår 1matlagning pågår 2   matlagning pågår 3matlagning pågår 4

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Föräldratips

Barn Header

lego-925x1024När barnen börjar bli lite äldre, men ännu inte kommit upp i tonåren, så brukar de behöva registrera sig på olika barnsajter eller liknande för att kunna spela spel, eller kolla på olika sidor. Ett tips om man inte vill att företaget (som man kanske inte känner till så bra) för att barnet ska slippa få en massa ”erbjudanden” är att be barnet registrera sig med din mail. På så sätt så kan du se vad som kommer in i mailen och bedöma vad ditt barn bör ta del av eller låta bli.

Min son (11 år) brukar uppge min mail av det bekväma skälet att han inte ”orkar” gå in på sin mail och kolla olika saker, vilket i sin tur innebär att jag får en massa reklam riktat till honom, till exempel att han ar ”vunnit” diverse tävlingar som brukar vara rena reklamerbjudanden eller uppmanas att klicka på suspekta länkar. Man kan säkert anmäla dessa någonstans för reklam riktad till barn, men det har jag inte gjort, däremot är jag glad att han slipper gå på dessa reklamerbjudanden och därför tycker jag det här är ett jättebra tips som i alla fall funkar bra i vår familj!

Våra barn utsätts ändå för så mycket reklam på diverse ställen, att jag känner att om man kan reducera något, så kan det vara värt det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hot satte munkavle på filmare om sexuella övergrepp

filmerheader

army of survivors

Jag har tidigare berättat om mitt samarbete med filmaren Thor-Björn som även gjorde en film om mig: Flickan som inte ville leva för projektet Army of Survivors som arbetat med att uppmärksamma och utbilda om sexuella övergrepp.

Härom dagen fick jag tillsammans med andra som samarbetat med Thor-Björn ett mail som gjorde mig ledsen, samtidigt som jag kunde förstå honom. Thor-Björn hade nämligen bestämt sig för att sluta arbeta med sexuella övergrepp på barn, efter att ha mottagit hot. Nu har även media uppmärksammat detta: Sydsvenskan: Filmare slutar efter hot, men han har även gått ut med detta besked på hemsidan: Skrämd till tystnad – brev från en vingklippt filmare, därför väljer jag också att skriva om det här i min blogg.

Även om jag har full förståelse för Thor-Björns beslut så är jag väldigt ledsen för att han hamnat i en situation där han behövt ta det här beslutet. Arbetet mot sexuella övergrepp är oerhört tidskrävande, känslomässigt omtumlande och mycket smärtsamt. Att en eldsjäl som Thor-Björn nu skrämts till tystnad är jag väldigt, väldigt ledsen för. Jag önskar självklart Thor-Björn all lycka till med sitt nya projekt: Kidox.

De gånger jag träffat Thor-Björn och på de vis vi haft kontakt i samarbeten måste jag bara säga att jag har upplevt Thor-Björn MYCKET seriös, jag har känt att han varit närvarande, engagerad och arbetat gediget med det han föresatt sig att arbeta med. Inga hafs-verk, inga framstressade slutproduktioner, utan just noga genomarbetade projekt. Jag hoppas därför att hans nya projekt kommer att gå lysande, samtidigt som jag hyser djupa förhoppningar om att det ska finnas nya eldsjälar som kan, vill, orkar och har förmågan att ägna sig åt informationsspridning och seriöst arbete för att stötta barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och för att sprida kunskap till alla som arbetar med barn så att de kan bemöta sexuellt utsatta barn på bästa sätt.

Jag hoppas också att de som hotat och använt dessa odemokratiska metoder för att tysta människor som har de bästa intentioner, har gjort det för sista gången!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag vill skratta när jag gråter och gråta när jag skrattar

mabouheader1

skanna0010 (2)Jag och Mabou på hans dopceremoni, en vecka gammal, 2002.

Hämtade sonen vid bussen från kollot idag. 11 år gammal har han för första gången varit borta så länge utan någon annan familjemedlem. Jag minns den där osäkerheten han visade innan han åkte. Frågorna på om jag ”var säker på att han skulle ha roligt”? Det är klart man inte kan svara tvärsäkert på det. Så jag svarade att jag inte visste säkert, men att han skulle få komma hem om det inte var roligt alls. Att alla hans tre storasystrar varit på kollo och att de älskade det!!

Idag vid bussen. Hur han böjde undan från den där kramen jag försökte ta, samtidigt som han väste: ”Sluta vara pinsam”, fast med glimten i ögat. Hur han blivit två veckor äldre och med helt nya erfarenheter. Hur han tog farväl av alla sina nya vänner, tjejer och killar i hans egen ålder, med långa kramar. Några yngre och några äldre. Hur en tjej och en kille i ungefär samma ålder som sonen ställde sig precis framför mig och min mamma som också var med och mötte upp Mabou, och dessa två ställde sig och grovkysste varandra mitt framför ögonen på oss… Hur skrattet bubblade upp i min hals och jag såg sonen (som tack och lov hade skött sina tungkyssar till avsked på bussen, innan de klev av) med andra ögon. Hur jag såg sonen med en 11-årings ögon och förstod att något hänt på det här kollot, som han aldrig förr varit med om. Ett första steg ut ur en barnvärld, där vuxenvärlden fortfarande är långt, långt framför honom.

Jag förstår att han funnit en värld där varken mamma, pappa, mormor eller någon storasyster kommer att få vara en del av. En egen värld där vi inte ens får vara åskådare. Förtjusningen och sorgen bubblar inom mig, med skratt och tårar på samma gång. Förtjusningen över att min son tagit sina första steg in i en värld utanför familjen, med en stark gemenskap till andra än familjemedlemmar, samtidigt… sorgen över att det här är första steget bort från familjen. Ett steg där vi inte är inbjudna eller ens önskade. Tårar och skratt som blandas i mitt ansikte, i mitt hjärta.

Efteråt, när vi går iväg för att äta gott och prata. Hur han bubblande berättar om kollot. Om alla kompisar, om alla spökhistorier som helt plötsligt, berättade av en 11-åring i fullt dagsljus kanske inte längre känns så läskiga som de gjorde när han fick de berättade för sig i mörkret på kollot, utan en mammas hand att hålla i, när det blev för spännande.

Ljuset och glittret i hans ögon när han med allvarlig min säger att det här var det bästa han någonsin varit med om och att han inte ska prova ett nytt kollo nästa år, utan ska åka tillbaka till just detta kollo!! Och jag vill skratta när jag gråter och jag vill gråta när jag skrattar, för att hans starka känslor smittar av på mig och gör att jag kan se hur viktiga dessa två veckor på kollo varit för min son. På ett sätt han inte insåg när han reste, med en erfarenhet han aldrig kunnat gissa att han skulle få under dessa två veckor.

Det är fortfarande sommar, det har regnat idag och solen har gassat en massa andra dagar. Min son är hemma igen, i alla fall för en kort stund innan ett läger startar nästa vecka. Han har fått något med sig den här sommaren som gör att inget någonsin kommer att bli riktigt som förut igen…

IMG_8854-1024x768bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 visitors online now
7 guests, 0 members
Max visitors today: 20 at 11:53 am UTC
This month: 85 at 04-08-2014 08:00 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC