Archive for the ‘Barn’ Category

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

header

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor... Foto: Fatou Touray, afrope.se

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se

De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något… 

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan... Foto: Fatou Touray

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan… Foto: Fatou Touray

Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.

Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med. 

Farsta Centrum

Farsta Centrum

Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.

ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.

Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 

Intressanta artiklar:

Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom

Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige

Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet

Här kan du hjälpa till:

Ejtiggare.se

Stadsmissionens Hemsida

Giving Peoples Hemsida

Giving People på Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vårt chokladhus

family comes first

 

 

 

 

Så här var Marabous grundidé med chokladhus:

Marabous chokladhus

Marabous chokladhus

Så här såg arbetet ut när 12-åriga sonen (som totalt saknar tålamod) och hans två kompisar byggde ihop vårat hus:

DSC_0001 (2) DSC_0002 (2) DSC_0003 (2) DSC_0008 (2) DSC_0009 DSC_0010

Och så här blev slutresultatet av vårat fina chokladhus:

Slutresultatet av vårt chokladhus

Slutresultatet av vårt chokladhus

Undrar hur stor chansen är att vi vinner…? :-P

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Oansvariga föräldrar med sig själva i fokus

family comes first
Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen. 

Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.

Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn. 

Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.

Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.

Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.

FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mabous kritik mot Laila Bagge

family comes first

DSC_3092Mabou: Mamma! Såg du Idol? De sa till en tjej som rappade att hon inte kunde rappa och det tyckte jag var jättetaskigt. Hon blev jätteledsen.

Jag: Ja, jag såg det och jag håller med, det var taskigt sagt!

Mabou: Ja, alltså hon kunde inte rappa så bra, men man behöver ju inte säga så där!

Jag: Mmmm… Det finns ju olika sätt att säga saker på och det där var kanske inte det snällaste. Programmet brukar ju kallas för ”mobbing-tv”.

Mabou: Ja, men sen sa Laila att tjejen försökte vara svart. Jag tycker det var ganska rasistiskt sagt.

Jag: Mmm… Hur tänker du då?

Mabou: Ja, alltså för det första hade hon inte sagt det, att hon ville vara svart, så det kunde de ju inte veta, men sen tycker jag det kändes lite rasistiskt, för vaddå, tror de alla svarta är likadana? Att alla svarta skulle vara på ett visst sätt?

Sedan gick han in på Eniro och skulle ta fram jurymedlemmarna i Idols nummer för att ringa upp Laila och ”kritisera henne” som han sa, men numret han ringde var avstängt…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

När samarbete blir rivalitet

header
Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till mig att jag borde ha ”pushat” henne mer när hon var mindre så skulle hon kanske bli ännu bättre i den dans hon utövar. Hon kanske har rätt, men det är verkligen inte min grej. Tvärt om kan jag känna mig lite irriterad på föräldrar som driver på sina barn väldigt mycket.

Jag har snarare uppmuntrat dem med att ”det spelar ingen roll om du vinner, bara du själv är nöjd med din insats”. Jag har också låtit dem byta fritidsintressen när de själv önskat. Jag har aldrig drivit på dem att fortsätta bara för att de redan påbörjat ett intresse.

Jag vet inte var min anti-tävlingsanda kommer ifrån men jag skulle nästan våga påstå att när tävlingsmoment kommer in i det hela, så tappar jag ofta sugen. Det är så lätt när man driver på sina barn att glömma bort vad barnet vill och i stället följa sina egna intressen. För mig är det jätteviktigt att mina barn gör det som de är intresserade av, oavsett om det gäller yrke, fritidsintresse, religion, val av partner, vänner eller boende. Det är deras liv och jag vill inte att jag ska leva mitt liv genom mina barn.

Om de tappar intresset för något, så kommer de säkert hitta något nytt de är intresserade av. Plus att jag tror att det är väldigt ovanligt att man får ett brinnande intresse för något som man själv inte brinner för till hundra procent. Men så kommer vi åter tillbaka till det där med att man inte måste vara bäst på saker. Det räcker utmärkt att känna att man har saker man är duktig på och vilja vidareutveckla dem.

Ibland träffar man i och för sig vuxna eller äldre barn som säger att de har lyckats bra för att deras föräldrar pushade dem. Å andra sidan träffar man ibland också vuxna eller äldre barn som menar att deras föräldrar drev dem så hårt att allt det roliga försvann. Det blev bara en enda tävling och att de känt sig otillräckliga när de inte lyckats så bra med det de lagt ned sin själ i.

Det finns förstås människor som behöver pushas för att komma framåt och utvecklas och det är ju jättesvårt att veta var gränsen går. Borde jag ha pushat mina barn mer? Ja, det kanske jag borde. Världen är ju inte svart eller vit, den har en massa grå nyanser och det kanske är så att jag skulle ha pushat mer, men på en mer ”lagom” nivå. Det behöver ju inte vara antingen eller.

Men jag har verkligen svårt att förstå det här med själva tävlingsmomentet. Det är ju mycket roligare och trevligare att kämpa sida vid sida, att hjälpas åt, att vara där för varandra, än att kämpa livet ur sig själv och konkurrera med sin omgivning. Men dessa tävlingsinriktade personer, de finns ju överallt. I bekantskapskretsen, bland ens egna barn, på arbetsplatser, i organisationer man är engagerade i. I partnerskap finns det också ofta någon i omgivningen, någon man känner eller någon man inte känner som vill tävla om ens eget intresse, eller ens partners intresse. Det kan vara vänner eller rivaler. När sånt händer, tappar jag som sagt oftast intresset. Det blir inte roligt längre. Det blir liksom en slags ”kämpa-glöd” mellan människor i stället och med ”kämpa-glöd” i detta fall så menar jag inget positivt, utan i detta fall menar jag att det blir en negativ kamp mellan människor.

Och precis när jag sitter och skriver detta så hittar jag ett videoklipp som passar in här, så jag avslutar helt enkelt med att länka till det HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Ett knytnävsslag i magen och så tog luften slut…

fatou 2014

Bild 204Det finns många skäl att uppröras i vårt samhälle. Det är rasismen som suger musten ur vårt samhälle. Dränerar oss som människor. Det är orättvisor, det är våld och det är politiken. Det är den ekonomiska strukturen och det är homofobi. Det är mobbning och diskriminering av människor omkring oss. Det finns som sagt många skäl att uppröras. Att bli arga, ledsna och ibland också kraftfulla och energiska.

Men det finns något som gör mig mer illa berörd än det mesta just nu. Det handlar om den unga killen (21 år, enligt uppgift) som har utnyttjat ett flertal barn på ett dagis i Högsby sexuellt. Jag har så svårt att förstå att killen själv har gått så himla långt i sitt utövande och att det handlar om så många barn, när han har praktiserat på dagiset under så kort tid och framför allt med tanke på hans unga ålder. Jo, jag vet att det där med ”gamla, fula gubbar” är en myt som jag skrivit om många gånger att den skadar mer än hjälper, men det är ändå svårt att inse att det är en kille på bara 21 år som genomfört dessa sexuella övergrepp. Jag har svårt att tro att den här killen är helt frisk, alltså att han är helt normalt fungerande, för det här är ett extremt fall, även om det inte på något sätt är extremt att en man utsätter barn för sexuella övergrepp (även om varje övergrepp mot ett barn eller någon person över huvud taget är extremt bara för att de sker).

När jag har lyssnat på dessa nyheter har jag blivit mycket illa berörd. Igår när jag lyssnade på de senaste nyheterna i fallet blev jag så illa berörd att det kändes som om luften tog slut. Den drogs liksom ur mig och det var som att få ett knytnävsslag rakt in i magen.

Jag tänker på de här små barnen och det som de har utsatts för. Det här ska de leva med i hela sina liv. I all framtid. Det kommer att påverka dem på olika sätt, i olika grader och i olika perioder av livet. Förhoppningsvis kommer de få så mycket stöd och hjälp att de alla kan leva liv där de i det stora hela mår bra och inser att de inte har någon skuld i det som har skett. Jag tänker på föräldrarna till barnen. Jag tänker på den skuld och skam de måste känna sig fyllda av, samtidigt som de troligen även är fyllda av en ilska och ett raseri mot gärningsmannen som är svårt att föreställa sig. Jag tänker också på personalen på dagiset. Hur de måste ha chockats av att få reda på detta och att det i princip har skett mitt framför deras ögon. Och de har ändå inte sett… Det om något borde vara en allvarlig väckarklocka för oss alla vuxna. Det här med att en så här stor och omfattande utredning i princip har skett framför ögonen på de vuxna. Om vi ska kunna förhindra liknande händelser i framtiden, så räcker det inte bara med att våga se vad som pågår. Vi måste också våga söka svar på obehagliga frågor eller även när känslorna är behagliga, men det pågår övergrepp på barn precis bakom våra ryggar. Vi måste våga se och vi måste våga ta reda på sanningen, även när vi minst anar, eller kanske framför allt då.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Maj månad i ord och bilder

family 2014

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maj är slut och vi börjar titta in i juni. Mitt liv rinner på i ganska snabb takt, liksom för de flesta i maj och juni som oftast är ganska hektiska månader. Det är skolavslutningar, studentfiranden, avslutningar för fritidssysselsättningar, fint väder som man vill hinna njuta av, jobb och en massa annat. Det gäller att lägga upp planering för sitt liv för att hinna med allt man måste, borde och vill hinna med.

Jag har äldsta dottern Binta kvar i New York då hon går i dansskola på Broadway, mellandottern fyllde år i slutet av maj så henne åkte vi och överraskade, samtidigt som vi firade mors dag, både för mig och min mamma. Min fina mamma. Hon är verkligen min allra bästa vän. yngsta dottern som fortfarande bor hemma håller på att blomma upp som en vacker ung kvinna och det är en ren glädje att se henne leva och finnas.

Lilla sonen äter, sover, lever basket. Allt är basket. Man hör på långa vägar när han är på väg hem, då han studsar sin basketboll hela tiden. *Studs, studs*, då vet man att Mabou är på gång…

Jag har varit hos en frisör också och sommarfixat lite med mitt hår. Det var två år sedan sist jag fixade det, då hos en väns dotter som är frisör. Innan dess var det säkert 10 år sedan, gissningsvis, som jag senast var hos en frisör.  Grejen är den att jag avskyr när folk pillar med mitt hår. Jag avskyr att sitta stilla utan att ha något att göra och jag avskyr att det kostar så mycket pengar att gå till en frisör. Nej, jag säger inte att det är dyrt. Jag vet att arbetskraft kostar och det ska det förstås göra, men jag tycker fortfarande att det är mycket pengar på en gång. Å andra sidan, om man drar ut det på alla år som går mellan mina frisörbesök så är det GRYMT billigt per år. Man får se det så. Nu är jag ju i alla fall färdigfixad för ett tag i håret.

Problemet var att den dagen jag gick för att fixa håret så skulle jag också gå på Sandra Gustafssons bokrelease för hennes nya bok: Gå om INTET. Jag var ju på bokreleasen för hennes förra bok också. Jag hade räknat med att frisörbesöket skulle ta 1 timme, max 2. I själva verket tog det 3 ½ timme, vilket innebar att jag blev sen till releasen. Nu var det ingen fara, för jag tror inte jag missade nåt, men det blev lite stressigt där…

Ja, det är mycket som varit stress i mitt liv den senaste tiden, eller det är det ju nästan alltid. Men jag jobbar på det. En annan bokrelease som jag hade sett JÄTTEMYCKET fram emot var De Glömda av Yvonne Konstenius, där jag är en av flera personer som hon har intervjuat i boken. Min intervju handlar då om mitt anhörigskap till en f.d. kriminell som jag skrivit om så många gånger. Jag missade denna bokrelease för att jag var på en utbildning med jobbet. Det var en jättebra utbildning, där vi åt gott, lärde oss mycket och sov gott, men som sagt, jag missade bokreleasen… Min mamma var i alla fall där och den ska ha varit toppen!! :-) Om du är intresserad av rättskedjan, kriminalvård, anhörigperspektivet, social problematik etc. så tycker jag absolut att du ska läsa den här boken!!

Sa jag att jag älskar bokreleaser, förresten?

En annan sak som passerat är ju EU-valet. Så viktigt med dessa val!! Det visade inte minst resultatet av EU-valet, då mörka högerkrafter tog ett rejält skutt framåt i Europa. Jag kan verkligen INTE förstå hur man kan rösta på ett politiskt parti som vill utesluta andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om folk med en ”annan” sexualitet, ”annat” ursprung, funktionsnedsättning, eller vad det än är. Vi är alla människor och samma grundbehov, med olika sätt att vara o.s.v. Jag förstå verkligen, verkligen inte hur man kan vilja neka vissa människor samma sak som vi alla söker: trygghet, försörjningsmöjligheter, samvaro, utbyte av erfarenheter, att vara fria människor som kan resa dit man önskar. Det är verkligen tragiskt!! Jag önskar alla människor den kärlek och öppenhet vi behöver för att kunna möta och bemöta varandra med respekt, oavsett. Allt annat är en stor tragedi för mänskligheten!! Jag vill verkligen uppmana ALLA att rösta till hösten!! 

Så ser livet ut just nu för mig. Jag mår rätt bra, jag lever som jag själv valt och vill ha det. Det stundar lite studentmottagningar, skolavslutningar och barndop framöver och det ska bli ett rent nöje att ta del av. Hoppas ni fortsätter njuta av sommaren. Det är helt fantastiskt att få vara människa! Glöm inte det i all vårstress!!

Fortsättning följer…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här är fattigdom i Sverige 2013

fatou header

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Vardagen i mitt liv och alla mina hjärtan

FamilyHeader

Jag har min lediga vecka och det är skönt. Sjukdomar har härjat en del här hemma och det är förstås mindre kul, men jag har ändå hunnit med mycket både nytta och nöje. Jag har hunnit följa många debatter, något jag verkligen uppskattar när jag hinner med.

Jainaba 2013Några höjdpunkter har jag också hunnit ha. Jai (min mellandotter på 22 år) kom på besök och jag passade på att bjuda henne på en trerätters middag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fy vad man hinner sakna varandra när man bor i olika städer och hinner ses så sällan…!!

Sedan hade Mabou beställt basketskor nyligen och till slut, när han tjatat, väntat, längtat och drömt om sina skor så kom de då till slut:

mabou basket

 

mabous new basket shoes

Tydligen ska det också vara doftbollar i skorna nu för tiden. Ja, det kanske inte är en så dålig idé när det gäller träningsskor i alla fall? Fast jag tyckte nog doftbollarna luktade mest tandkräm… doftbollar

Jag känner i alla fall en 11-årig kille som är GRYMT nöjd med nya basketskorna!!

Sedan är ju Queen Latisha här från Jamaica, på sin europaturné och i dag ska hon hålla workshop här i Sverige, så hon och Binta hann förbi en stund och käkade lite mat, innan de skulle iväg på ännu en dansträning…

DSC_4266

DSC_2513

Isa (20) har jag inte sett till så mycket. Hon har varit en del i Uppsala och så har hon jobbat en del, men jag måste ändå lägga till här, nu när jag nämnt alla mina andra barn i ett och samma inlägg för en gångs skull, att hon är en helt fantastisk tjej! Hon utvecklas till en ung kvinna och även om jag nu är mamma och partisk så måste jag ändå säga att om jag var en ung person i 20-årsåldern och ville ha en omtänksam, trofast och kärleksfull vän, så skulle jag genast välja Isa. Så är det bara.

Jag kan sammanfatta detta inlägg med att jag känner en enormt tacksamhet. Jag är tacksam för mina barn, tacksam för att de har sina egna liv, tacksam för att de finns och tacksam för att de är så härliga människor med helt olika personligheter. I´m truly blessed!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Pojken kräktes av ångest och skam

samhälleheader

IMG_9446-1024x768Härom dagen såg jag en dokumentär om hur fattigdomen ökar i USA; American Winter. Så här har SVT skrivit som beskrivning av dokumentären:

”Fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva.”

Dokumentären är mycket intressant och jag tycker den är jätteviktig att se när man talar om fattigdom i ”rika länder”. Det finns enormt mycket fördomar och föreställningar om detta i vårt land, har jag märkt. Inte minst när vi har debatterat barnfattigdom här i Sverige, så kommer det fram många fördomar och föreställningar som ofta stämmer mycket dåligt med verkligheten. Det som gör denna dokumentär särskilt intressant tycker jag är att mycket av det som tas upp kan jämföras med just Sverige, men också detta med skuld och skam som barn upplever. I flera av familjerna som dokumentären handlar om, framkommer tydligt hur barnen i familjen känner skuld och skam över familjens ekonomiska situation.

I ett av fallen får mamman en mycket hög sjukvårdsräkning då hennes dotter får blödande magsår och hon under en viss tid stod oförsäkrad. Dottern gråter och berättar att hon känner sig skyldig till mammas svåra ekonomiska situation. I ett annat fall så berättar en pojke i 12-årsåldern att han känner oro för att han inte kan hjälpa till med familjens ekonomi. Han uttrycker också stark oro för hur det ska gå för honom själv som inte sparat till sina framtida collegestudier och hur han ska kunna försörja en framtida familj. Han gråter över detta.

Ytterligare en pojke i kanske samma ålder kräks av ångest och skam över att han och hans mamma tvingas ta in på ett härbärge. Han är arg på mamman över situationen och förtvivlad på samma gång som han uppenbarligen inte vill lasta den skuldfyllda mamman mer än hon redan är.

Filmen handlar om familjer som blir vräkta, familjer som får el och värme avstängda för deras svåra ekonomiska situation. Det som skiljer denna dokumentär från många andra i samma ämne, är att man påvisar att det är den ekonomiska krisen i USA och världen som bidragit till att många familjer som varit vana att arbeta hårt och mycket och som aldrig varit beroende av hjälp från sociala myndigheter eller välgörenhetsorganisationer som nu ställs inför detta för första gången i sina liv. Hur den stigande arbetslösheten fullständigt golvar medelklassfamiljer som aldrig insett hur nära de är att ”falla över stupet”.

Fattigdom gör ont i varje människa som tvingas uppleva den. Arbetarklass, medelklass eller överklass. Fattigdom slår ut samhällen, försätter människor i skuld, förtvivlan, depressioner, självmordsbenägenhet, skam, trasighet i själen och en enorm maktlöshet. Det gör att människor förlorar sitt självförtroende, blir passiva och nedstämda. Det splittrar familjer, det förändrar människor på djupet. Det ger en känsla av hopplöshet som är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Fattigdom gör något med människor. Något vi inte vill känna till. Något som urholkar allt som har med tillit och förtroende att göra. Fattigdom tar trygghet och välbefinnande ifrån en. Den skapar oförmåga, sorg, bitterhet och en ändlös, katastrofal förtvivlan! Om vi aldrig varit där, så är det svårt att tro att man någonsin skulle kunna hamna där eller hur mycket den påverkar oss i vår vardag. Om vi varit där, för en kort period och sedan kommit ur den, så kommer vi att göra allt för att inte hamna där igen, men vi kommer också att uppskatta det vi har för vi inser att ingenting är längre självklart, hur mycket du än strävar efter att arbeta, göra rätt för dig och försörja dig själv och din familj. Det är inte bara den goda viljan som är avgörande.

Det här är ett stort samhällsproblem och vi kan bara lösa det på ett enda sätt: att stötta varandra och ge den hjälp människor som hamnat i en djup ekonomisk kris behöver. Vi behöver socialt upprusta våra välfärdssamhällen, i stället för att nedrusta dem. Vi behöver lagstifta om ekonomiska förändringar som minskar klyftor i stället för att öka dem. Men vi behöver också ta hand om varandra på individnivå. Ibland kanske det räcker långt med ett matpaket, eller kanske ännu mer: en utsträckt hand. Någon som finns där när du faller. Någon som tar emot. Någon som får dig att känna ditt värde som människa, även om du under en period inte klarar av din egen försörjning.

Denna amerikanska dokumentär visar hur nära vi alla kan vara att hamna i den där bottenlösa, förtvivlade fattigdomen. Se den!

Hur långt är du själv ifrån en ekonomisk katastrof? En skilsmässa? En långvarig sjukdom? Ett barn med särskilda behov? Ett dödsfall i familjen? 

Läs gärna En tyst katastrof

HÄR kan du se dokumentären American Winter i sin helhet i 28 dagar till. Den är verkligen sevärd och intressant, så missa den inte!

Tidigare bloggat i ämnet:

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Barnfattigdom Del 1 Fokus

Barnfattigdom Del 2 

Barnfattigdom Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

6 visitors online now
6 guests, 0 members
Max visitors today: 17 at 12:41 am UTC
This month: 37 at 12-04-2014 05:44 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC