När man inte vet vad sina egna barn heter…

Varför blir vi ofta som de vi inte vill bli? Våra föräldrar… 

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn... Foto: Fatou Touray©

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn… Foto: Fatou Touray©

Jag har alltid stört mig på att min mamma aldrig kallar oss vid våra rätta namn. Inte nog med att hon alltid blandat ihop mig och brorsan, men hon blandar ofta in sina syskonbarn också, alltså våra kusiner. Till saken hör att vi växt upp minst 40-50 mil från dem, den största delen av vår uppväxt och nu bor ännu länge ifrån dem. Hon kunde ofta rabbla 4-5 namn innan hon kom till personen det gällde. När vi sedan fick barn rabblar hon en himla massa namn oavsett om det är mig, brorsan eller några av våra barn hon ska ropa på, eller säga något till…

Nu har jag blivit likadan. Nästan. Det är inte riktigt lika illa än, men mina egna fyra barn rabblas några gånger fram och tillbaka innan jag kommer på vilket av barnen jag tilltalar… Det kan låta så här: ”Kan du diska idag, Binta, Jai, Isa, Mabou, nej, Jai, nej, jag menar Isa…” När jag gör det där så skakar Mabou oftast bara på huvudet, Isa får jättestora ögon och säger: ”Men vaaaaa…?”

Det enda jag kan roa mig med är att fundera på om det inte kommer bli samma sak för dem själva, när de en dag får barn…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lustig relation?

Foto: Fatou Touray©

Foto: Fatou Touray©

Vi äter frukost. Jag, mamma och brorsdotter ”K”. Jag kallar min mamma för ”pucko”.

Mamma: Men så kan man ju inte säga till sin mamma. Eller hur K?

K: Nej! Nog för att ni två har en märklig och lustig relation, men nej, det kan man inte säga till sin mamma…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En sådan mäktig dag

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou - basketspelaren

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

 

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

fatou.se

 

Barnet inom dig

Tar du hand om det inre barnet i dig? Den person som i svårigheter behöver extra stöd och omsorg. Det där inre barnet som bär på en ryggsäck som ibland blir för tung att bära ensam. Tar du hand om det inre barnet i dig? Den där personen som är du när du inte är ditt vanliga starka, drivna och glada jag. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Det där barnet inom dig som kanske inte fick den där omsorgen du behövde vid några speciella tillfällen när du var barn. Det där barnet som kommer upp ibland i dina känslor och tankar även som vuxen.

Jag tror att vi alla bär med oss den där lilla personen som också är vi, inom oss och ibland poppar barnet upp i vårt vuxna liv och behöver lite extra stöd och omsorg. Behöver lite extra omhändertagande. Det där barnet som behöver skyddas för att inte ta skada och fara illa.

Ta hand om det lilla barnet, för jag tror att det helar oss som vuxna. Det vi kanske saknat en gång i vår historia, kommer tillbaka till oss i nutid för att söka tröst och som vuxna kan vi ge tröst till det barn som behövde extra omsorg som liten. Jag tror det kan stärka oss som vuxna.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min dotter ska bli mamma

Det här med att hålla hemligheter som får en att nästan brista av iver att få berätta… Jag har väntat och längtat så mycket efter att få berätta för ”hela världen” att jag ska bli mormor. Det känns så speciellt och så fantastiskt att just jag ska få uppleva mitt första barnbarn. 

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

När jag tänker på ordet ”mormor” så tänker jag mig en gammal tant, det tror jag de flesta av oss gör och även om jag inte är purung längre, så känner jag mig långt ifrån att vara en gammal tant. Men så tänker jag att jag snart blir 45 och jag gjorde faktiskt min mamma till mormor två veckor efter hon fyllt 35. Alltså tio år yngre än vad jag hinner bli innan mitt första barnbarn kommer.

Idag fick vi också veta att det kommer bli en liten kille. Ja, de flesta av oss blev förvånade, då nästan alla i släkten tippat på en tjej. Men nu vet vi att det är en liten kille som väntar på att få komma ut i stora världen. En kille, som om han skulle ta efter sin far och sina farbröder med största sannolikhet blir ännu en liten basketspelare i familjen.

Jag tror min dotter och prinsens pappa kommer bli helt fantastiska föräldrar!!

Att det var barn två av mina tre döttrar som skulle få barn först, var kanske inte helt otippat, då hon levt i en fast relation i jag tror nio eller tio år.

Jag kan nästan inte hejda mig att få se det lilla underverket. (Men jag har fått se ultraljudsbilden!! 🙂 ) Men lite mer tålamod får jag allt ha, då det är några månader kvar tills vi får se den här prinsen. För att inte tala om doften. Finns det något som doftar så gott som ett spädbarn? Hur ska vi kunna hålla oss så länge? 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kriterier för mobbning

I förrgår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Igår skrev jag om kriterierna för att ha utsatts för våldtäkt eller annan typ av sexuellt övergrepp. Den kan du läsa HÄR! När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem.

Staty på barn Foto. Fatou Touray

Staty på barn Foto: Fatou Touray

Mobbning, eller kränkande särbehandling är när en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Till exempel på en arbetsplats, i skolan eller i andra sociala sammanhang. Det kan innefatta våld, hot om våld eller andra uttryck.

Mobbning kan indelas i olika kategorier

  • Fysisk mobbning (slag, sparkar, knuffar, dra i håret, tafsa, stycka upp mot vägg, förstöra kläder, väskor eller skolarbeten med mera)
  • Verbal mobbning (rykten, hån, hot, glåpord, öknamn, klotter, nedsättande kommentarer)
  • Psykisk mobbning (blickar, suckar, kommentarer, imitationer (till exempel imitera någons haltande, sätt att tala, etc), vända ryggen till, inte lyssna på förslag, flytta sig om någon sätter sig bredvid, resa sig upp och lämna sällskap när någon anländer, ignorera, utfrysning, ogrundad portning och svartlistning)
  • E-mobbning (rykten via exempelvis chattprogram eller communityn, förtal via Internet-sidor, hot via SMS, spridning av bilder och filmer på till exempel Internet utan godkännande med mera, trakasserier på forum, bloggar, wikier)
  • Övriga former (beställa varor, göra ansökningar, skriva insändare och kontaktannonser i den mobbades namn, sprida den mobbades kontaktuppgifter)

Mobbning bland vuxna

Mobbning bland vuxna involverar sällan våld eller hot om våld, däremot ofta exkludering från sociala sammanhang.

Subtila påhopp och falska anklagelser/ryktesspridning är några metoder som mobbare använder sig av.

  • Av 1443 självmord år 2007 var 100-300 direkt relaterade till mobbning på arbetsplatsen.
  • 10 000 – 30 000 långtidssjukskrivningar anses bero på mobbning i arbetet.

Enligt AFS 1993:17 utgör mobbning (kränkande särbehandling) ett brott mot arbetsmiljölagen, i likhet med trasiga skyddsräcken eller asbestföroreningar. ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”. Arbetsgivaren är skyldig att förhindra att sådant inträffar.

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden

  • Förtal
  • Undanhållande av information
  • Saboterande av arbetsuppgifter
  • Utfrysning, åsidosättande, negligering
  • Försök att injaga rädsla
  • Överkritiskt bemötande, förolämpningar
  • Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
  • Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera.

Den som råkar ut för arbetsplatser som utsätter personal för övergrepp som mobbning

  • Dokumentera allt.
  • Leta nytt jobb direkt.
  • Ordna egen advokat om möjligt. För att föra talan om skadestånd.
  • Kontakta personer eller organisationer som hjälper till till exempel ”Organisation mot mobbning”.

Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövande, ofredande och sexuellt ofredande.

Vad säger lagen

”Mobbning är olagligt – men hur står det i lagen?
Skollagen säger att alla som verkar i skolan aktivt ska motverka trakasserier och förtryck.
Arbetsmiljölagen säger att alla, även elever i skolan har rätt till en god arbetsmiljö. Det innebär att ingen får reta, kränka eller mobba dig i skolan, varken vuxna eller andra elever. Ingen får heller slå dig eller förstöra dina saker. Du har rätt att känna dig trygg och trivas i skolan.

FN:s barnkonvention säger att ingen får diskrimineras eller kränkas.

 

Svensk lag säger att om man gör någon annan illa är det misshandel. Om man knuffar eller rycker i kläder är det ofredande.

 

Hit räknas också störande telefonsamtal, sms och mail. Om man utpekar någon som brottslig eller klandervärd, det vill säga om man talar illa om en person, så kallat skitsnack, är det förtal. Att kalla någon för buse, idiot eller andra kränkande saker är förolämpning. Att röra vid någon under 15 år på ett sexuellt sätt, att handla sexuellt kränkande eller använda könsord räknas som sexuellt ofredande. Att hota någon med ord eller vapen räknas som olaga hot.”

______________________________________________________________________

Självklart kan vuxna bli utsatta för mobbning även utanför en arbetsplats också, men de kriterier som finns punktade här ovan kan i många fall även överföras till fritiden. Till skillnad mot en arbetsplats, kan man dock enklare välja bort personer som utsätter en för någon typ av mobbning eller kränkande särbehandling. Ingen människa, varken barn eller vuxen ska behöva stå ut med att bli förminskad, kränkt, straffad, eller överkritiskt bemötande. Kom ihåg det!! DU är värdefull!!

Fotnot: De största delarna i ovan text har Wikipedia och Glädjekraft som källa 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kriterier för Våldtäkt och andra sexuella övergrepp

Igår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Här kommer kriterier på vad som faktiskt räknas som våldtäkt enligt lagen och andra sexuella övergrepp. Jag tror det är viktigt att sätta rätt ord på det vi har utsatts för. 

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Våldtäkt är att mot en persons vilja tvinga på denna samlag eller annan jämförbar handling. 

Med en lite längre förklaring:

Våldtäkt

”Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den sexuella handlingen kan vara samlag, men också andra sexuella handlingar som på grund av tvång eller andra omständigheter är allvarligt kränkande kan leda till att en person döms för våldtäkt. Den som utnyttjar någon som sover, är medvetslös, berusad eller påverkad av annan drog, psykiskt störd, sjuk eller på annat sätt är i särskilt utsatt situation döms också för våldtäkt.”

Våldtäkt mot barn

”Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år.”

Sexuellt tvång

”Sexuellt tvång är när någon genom tvång har genomfört en sexuell handling. Någon kan dömas för sexuellt tvång om den sexuella handlingen inte är allvarligt kränkande. Är handlingen allvarligt kränkande är det en våldtäkt.

Straffet för sexuellt tvång är fängelse i högst två år. För grovt sexuellt tvång är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.”

Sexuellt ofredande

”Den som sexuellt berör ett barn under 15 år eller får barnet att medverka i någon form av sexuell handling, som inte är sexuellt tvång eller våldtäkt, döms för sexuellt ofredande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Att försöka få någon som fyllt 15 år men ännu inte 18 år att medverka i en sexuell handling som i sin tur är en del i en framställning av en pornografisk bild eller posering är också sexuellt ofredande.

Till sexuellt ofredande räknas även blottning och liknande handlingar som är ägnat att väcka anstöt.”

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Samtliga citat ovan är hämtade från Polisens hemsida.

När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem. I morgon kan du läsa de kriterier som finns för vad som räknas som mobbning.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter