Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Sommargäster

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har känt till varandra under väldigt många år, kanske 7-8 år? Vi träffades för kanske 7 år sedan, gissar jag (?) i Uppsala. De senaste åren har vi haft mycket kontakt och det allra sista året i stort sett daglig kontakt. Ibland flera gånger om dagen. Ibland genom timslånga telefonsamtal, ibland genom chattar, men det senaste året tror jag man kan räkna på ena handens fingrar de dagar vi inte haft någon kontakt alls. Jag har varit på väg att åka och hälsa på i Göteborg, men något har alltid kommit i vägen. Men nu kom hon på besök med sina två små i nästan en vecka och jag har haft det galet härligt!

Vi har gått på sightseeing i Stockholm, vi har suttit uppe och pratat nästan hela nätterna, tills ögonen nästan ramlat igen av sig själva, vi har ätit glass och svettats, plockat ur blomjord från yngsta dotterns mun, målat naglar på den äldre dottern, vi har varit i slottet, åkt Djurgårdsfärja och vi har varit på Aquaria. Vi har vattnat planteringarna på balkongen och den äldre flickan har fått provsmaka salladen, persiljan och gräslöken som finns planterade där av min kära mamma som i motsats till mig har gröna fingrar. Kiqi har varit iväg med barnen på egna besök hos vänner också, vilket gett mig lite egentid mitt i allt, men sanningen att säga så saknade jag dem genast. Det är märkligt det där hur snabbt man vänjer sig och det är märkligt det där hur man bara möts några dagar och sedan nästan glömt hur det var innan… Det är väl ett säkert tecken på att man har trivts bra ihop i alla fall!

Ja, jag hoppas inte det dröjer lika länge innan de kommer tillbaka och jag hoppas jag får möjlighet att åka och hälsa på dem framöver också. Såna här gäster vill man gärna ha på återbesök!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

9 år som bloggare

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nio år som bloggare. Ja, nio år är verkligen en låååång tid. Inte minst för att jag har bloggat väldigt intensivt under väldigt, väldigt många år. Nu är det ju mer sporadiskt, även om jag verkligen inte vill påstå att jag tröttnat eller ”gett upp” på något sätt!! Tiden och intensiteten är dock inte lika stor och jag bloggar inte heller längre på ”samma sätt” som jag gjort tidigare. Den 8/6 hade jag alltså bloggat i hela nio år. 

Men jag tycker det är ruggigt häftigt att ha bloggat i hela nio år!! Under dessa nio år har jag publicerat drygt 5000 inlägg. Det är i genomsnitt drygt 1,5 blogginlägg per dag, så det är ju en hel del. Alla inlägg är självklart inte av någon högre rang, men ibland när jag ska söka upp ett gammalt inlägg i min egen blogg om ett ämne jag skrivit om, så brukar jag pendla med att bli generad över det jag skrivit och imponerad. Det är liksom väldigt mycket antingen eller och det tycker jag är rätt roande.

Igår hände en lite rolig grej. Min äldsta dotter Binta som just nu bor i New York kom hem, utan att jag visste det. Hon är bara hemma några dagar i Sverige, för att dansa några shower med en artist, sedan åker hon tillbaka till New York igen… Hon, Isa och Mabou överraskade mig verkligen rejält. Jag satt i vardagsrummet och så måste de ha smugglat in henne i köket på något vis, för helt plötsligt kom hon in i vardagsrummet från köket, bärandes på en oboy-burk och sa upprört: ”Är Oboyen slut? Vem har tagit sista oboyen? Varför finns det ingen oboy?” Jag tittade på henne. Blundade. Tittade igen. Blundade. Tappade hakan. Och tittade igen. Jag blev verkligen minst sagt förvånad. Men så snart förvåningen släppte så kunde jag glädjas åt min fina present. 🙂 Så mycket kan jag säga att den doftade grymt gott!!

Väldoftande present från Binta

Väldoftande present från Binta

För övrigt ska den här veckan bli en lugn vecka. Eller lugn och lugn. Det är en vecka med skolavslutning, vi har planerat en familjegrill och så är som sagt Binta tillfälligt hemma. En lugn vecka är sällan en lugn vecka, men den ska definitivt bli lugnare än de senaste veckorna i alla fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall grymt glad att sommaren verkar ha kommit igång och att jag får chans att tina upp i försommarvärmen. Jag har verkligen svårt för kyla och nu ska det bli skönt med sol, sommar och värme och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir en fin och bra sommar. För både dig och mig.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det bjuder jag på!

feministNu har jag jobbat på en del med min nya sida och börjar känna att den känns klar. Det är inte så mycket ändringar i grunden, utan mest ytan, så ni som varit här förut känner nog igen mina menyer och grundinnehållet, även om en hel del på ytan förändrats. Om du är ny eller gammal läsare här kvittar, men jag hoppas du ska trivas lika bra som mig här! 

Jag bjuder gärna på mig själv och mina åsikter och jag bjuder gärna på att du som läser inte alltid delar mina åsikter. Det är helt okej. Jag är van vid högt i tak och heta debatter. Det brukar få hjärnkapaciteten att höjas några snäpp. Du får gärna kommentera om du vill. Oavsett om du håller med eller inte. MEN. Och det här ”men” är viktigt: jag tar inte skit! Sakliga argument? Ja. Personangrepp på mig eller andra: NEJ! Du måste också hålla dig till lagen och det innebär att du inte får kränka andra människor genom uthängningar, rasism, sexism eller andra övertramp, så tänk till innan du kommenterar. Jag modererar alla kommentarer och det allra, allra mesta släpps igenom. Så länge du håller dig inom det jag nämnt ovan.

Det är inte bara heta debatter som brukar ta plats här, utan jag bjuder som sagt på det mesta som rör sig i mitt huvud, i mitt privatliv och det som händer i samhällsdebatten i allmänhet är sånt jag ofta och gärna tycker till om. Vi har alla rätt att tycka till i samhällsdebatten, det är ju vi som lever i ett samhälle som är själva samhället. Det handlar om dig och det handlar om mig och så handlar det om alla våra medmänniskor. Både de som kan göra sina röster hörda, men också de som inte kan göra sina röster hörda. Kort sagt: det handlar om oss alla!

Välkommen till min blogg och om du läser ett inlägg du tycker om eller som gör dig förbannad, så får du gärna dela det! Tack för att du läser! 

bloglovin

Funktionsnedsatta mer ödmjuka och karismatiska?

DSC_8898Jag fick upp en länk till ett videoklipp i mitt Facebookflöde härom dagen. Klippet heter Beacuse who is perfect? På 11 dagar har klippet setts av närmare sex miljoner (!!) människor!! Helt otroligt, men klippet är faktiskt värt att se. Det innehåller värme och fokus på funktionsnedsatta personer och det ger en helt annan dimension av modevärlden och skyltdockor än vi är vana att se.

Dock tycker jag inte om uttrycket ”because who is perfect” även om jag förstår att det är en metafor. Om en person är perfekt eller ej, handlar ju om betraktarens ögon och uppfattning. Här kan du se klippet:

Klippet får mig att tänka på hur fördömande och ytliga vi människor egentligen är och hur lite utseendet ändå betyder på djupet av oss människor, trots att det får ta sådan enorm plats på ytan.

Av en tillfällighet fann jag en blogg i förrgår av en ung tjej som har en CP-skada. Den här tjejen ”Pinkies” skriver om vad hon tycker är jobbigast:

”Många tror att det jobbigaste med mitt handikapp är att jag inte kan gå. Men det är inte så. Jag tycker att det är ingen stor sak att jag inte kan gå själv för att jag är ju väldigt rörlig. Det kunde vara värre. Kunde tex. vara förlamad. Så jag har faktiskt haft jävligt tur. Det jobbigaste som jag tycker är: 

  • Att vara så beroende av hjälp. Även fast att jag älskar mina assistenter så är det jobbigt att vara beroende av dom hela tiden. Om en assistent blir sjuk blir min dag kaos. Speciellt en skoldag.Visst, mamma kan följa med mig men det är sjukt pinsamt.

  •  Att nytt folk tar förgivet att jag är rtard ibland. Ibland bland nytt folk så känner jag mig särbehandlad. Ibland pratar folk med mig som att jag vore tre år eller så frågar dom min assistent/ föräldrar saker om mig över mitt huvud eller så dissar de mig totalt. Det är sjukt jobbigt.”

Det handlar om fördomar, förstås och det handlar om att vi människor har så svårt att acceptera det som för oss är ”annorlunda”. Jag blev verkligen imponerad av den här tjejen ”Pinkies” och hennes sätt att uttrycka sig och på det sätt som man lätt kan förstå att hon får kämpa på många sätt, men ändå är det så uppenbart att hon är som de flesta unga tjejer i vårt land. En tjej som verkar gilla rosa, att blogga om ”dagens outfit” o.s.v. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men jag läste en del i bloggen och känner att den här tjejen utstrålar styrka och mod, självkänsla och skönhet.

Det är så uppenbart när man möter människor som har både synliga och osynliga funktionsnedsättningar, att de får slåss mot så många oförstående kvarnar, men att de i grund och botten är härliga, unika, fantastiska individer, till skillnad från många av oss som inte har dessa funktionsnedsättningar. Kanske är det svårigheterna som medföljer en funktionsnedsättning som gör att dessa personer blir ödmjukare för livet och för andra människor, på samma sätt som jag ofta upplever att personer som gått igenom många tunga svårigheter på andra sätt i livet, ofta blir mer ödmjuka och får en mer karismatisk och starkare personlighet? Och visst är det ganska logiskt att om vi har haft mycket motgångar i livet själva så blir det förstås svårare att döma andra människor och i stället får man en större förståelse för andra personer som av olika anledningar har det svårt i sina liv, även om man förstås inte kan dra alla över en kam. Det finns självklart många människor som gått igenom många svårigheter som blir bittra, avundsjuka och ogina också, men i det stora hela så märker jag själv att jag blir mer bekväm i sällskap med människor som fått sig många törnar av livets alla svårigheter.

Bara lite tankar… 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

IRM reder ut SD´s Björn Söders lögner i debatt

namnls_59222611Sajten Inte rasist men har legat nere sedan i fredags efter överbelastningsattacker. Som av en händelse blev sajten utsatt för attackerna i anslutning till ett mycket obekvämt inlägg om Björn Söder (SD). I dag är sajten dock uppe igen. Och nedan finner du inlägget där Björn Söders rena lögner i SVT Debatt avslöjas.

Sprid!

Uppdatering:

Attackerna mot ”Inte rasist men” fortsätter och sajten går i värsta fall ned igen. Därför lägger vi upp inlägget i sin helhet här. Såhär beskriver Henrik Johansson på Inte rasist men förmiddagen: ”Vi är under attack igen sedan tiotiden. Man kommer åt sidan, men förmodligen inte länge till. Om du vill får du sno hela inlägget. 120 000 datorer kontaktar IRM i sekunden och 400gb trafik skickades mot oss på ett par timmar.”

IRM vs Björn Söder i SVT Debatt – vi reder ut Söders lögner

I torsdagens SVT Debatt deltog Henrik (jag) från IRM i en debatt om den numera rikskända ”tårtningen” av Jimmie Åkesson. SD:s partisekreterare Björn Söder var vår huvudmotståndare trots att vi som Söder anser att tårtning är ett riktigt dåligt sätt att bemöta SD. Söder kom dock med en hel del minst sagt märkliga påståenden som vi känner att vi bör reda ut.
För er som missade debatten:

Påstående nr 1:

Carlito: SD är det enda partiet som i principprogrammet uttrycker att man kan upphöra att vara svensk om man inte följer SD:s definition av identitet och kultur.

Björn Söder: Det är rent nonsens.

Sanningen: Citat från SD:s principprogram sida 11: ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”

Påstående nr 2:

Carlito: Så Thoralf Alfsson har aldrig uttryckt att han är en islamofob?

Björn Söder: Jag tror inte han har sagt att han är isamofob, nej.

Sanningen: Citat från Thoralf Alfssons blogg: ”Jag är islamofob och jag kan överhuvudtaget inte förstå att någon med kristen uppväxt kan vara något annat än islamofob.”

Påstående nr 3:

Björn Söder: Man avhumaniserar SD när man kallar oss för rasister.

Sanningen: Att kalla en rasist för rasist är inte avhumanisering. Att vara rasist är avhumanisering. /Tore Kullgren

Påstående nr 4:

Carlito: Jimmie Åkesson säger ju själv att islam är det största hotet sen andra världskriget.

Björn Söder: Nej nu är det fel igen. Det var Aftonbladet som satt den rubriken. Det står inget sådant i debattartikeln.

Sanningen: Öhh, jo det gör det:

BYgEsgSCIAALlL8

För att vara på den säkra sidan så har ni två citat till från partitoppen.

BYgLbZ1CQAAHMau

BYf-9hfCQAAWMYX

Det finns fler saker vi skulle kunna bemöta, men jag tror ni fattar poängen. Vi vill passa på att tacka alla ni där ut som stöttat oss, vi kan inte ens börja beskriva hur mycket era fina ord värmde! Ett speciellt tack till Carlito som var grym i debatten.

***UPPDATERING*** 

Vi fick en förfrågan om att reda ut Söders befängda påståenden/förnekanden gällande järnrörsskandalen. Vi har skrivit om alla lögner i detta inlägg: SD-topparnas lögner – vi har hela listan

Här har ni även en lista som belägger allt det vi sa om SD:s plattform på nätet, Avpixlat:

Politism

Aftonbladets ledarblogg

IRM

Inte rasist, men… attackerat

irmDen antirasistiska sajten Inte rasist, men… har utsatts för attacker så sajten lagts ned till och från de senaste dygnen. Tills vidare väljer man på Inte rasist, men… att göra sina uppdateringar i sin Facebook-grupp i stället, så att man kan fortsätta sitt arbete med att granska SD. Där låter man meddela följande:

”IRM under överbelastningsattack, igen! Vi bloggar från FB så länge.

Hej hej!

Som rubriken indikerar så är IRM ännu en gång under attack från någon som uppenbarligen inte gillar vår granskning av Sverigedemokraterna. Därför flyttar vi temporärt över vår verksamhet till Facebook. Lycka till med att DDoS:a FB!

Med tanke på att Åkesson så sent som för en vecka sedan utsattes för en ”tårtning” och alla skrek ”ANTIDEMOKRATI” kan man tycka att avståndstaganden borde hagla in, men icke. Som vanligt när de antidemokratiska aktionerna/handlingar utförs av SD:s politiker, bloggar(se Avpixlat) eller fotsoldaterna så är det förnekande och tystnad från Sverigedemokraternas håll.

Det närmsta vi kommer ett uppmärksammande från SD:s håll är Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund som skyller attackerna på vänstern – otippat… Nej Bylund! Det är såklart inte vänstern, vi tror heller inte att det är SD-riks som utfört eller beordrat dessa attacker mot IRM. Men! Vi är övertygade om att det handlar om människor som stödjer SD och avskyr vår bevakning av SD. Dessa människor skulle kunna stävjas om ledande SD-politiker vore konsekventa i sitt fördömande av antidemokratiska handlingar, men så är inte fallet.

SD-politiker slår endast på stora trumman om det är SD som drabbas. Man skiter fullständigt i om unga tjejer blir hotade med våldtäkt efter att de hängts ut på Avpixlat. SD skiter fullständigt om en kvinnan som tårtade Åkesson blir hotad till livet. SD skiter fullständigt i att tidningen Östran hotas av en säkerhetsansvarig inom SD i syfte att stoppa en bildpublicering från ett SD-möte. SD skiter fullständigt i att Avpixlat försöker utpressa Sundsvalls tidning för att få dem att sluta bevaka SD. SD skiter fullständigt i om ett våldtaget barn blir uthängt med video på Avpixlat. SD skiter fullständigt i om deras politiker viftar med järnrör mitt i centrala sthlm, de får vara kvar i värmen ändå.

Ser ni den röda tråden? Japp allt handlar om ”oförrätter” som man anser att SD utsatts för och som man vill hämnas eller stoppa.

Det är hög tid att uppmärksamma SD:s inkonsekventa hållning till antidemokratiska aktioner och handling!

Hur gör vi då undrar ni? Ja allt börjar med att ni delar denna status och visar att SD och deras fotsoldater aldrig kommer att kunna tysta oss.

Mvh redaktionen”

Även EXPO har skrivit om attacken HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Våga prata om sexuella övergrepp

våga prataI måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.

Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
våga prata1

Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.

Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.

Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.

Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
våga prata3Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.

våga prata4
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.

Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.

Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.

våga prata2

En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.

Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!

En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

The winner takes it all…

middag med fredagskockenDet började med att jag och Mabou blev bjudna på ett event i vintras, som i sin tur ledde till att vi gick hem och bakade och lagade mellisar på löpande band… Sanningen att säga så blev jag helt galen i den där müslin att jag gjorde den hela vintern, så snart den tog slut här hemma…

Nåja, vintern blev till vår och så en dag fick jag och Mabou veta att vi hade vunnit en tävling i det här eventet för Whirlpool! Vi vann helt enkelt en egen kock! Ja, inte för alltid, men i alla fall för en kväll. Efter många försök att få till den där kvällen så lyckades vi till slut, i går att få till den!

Eftersom vi bor trångt och i ett flerfamiljssystem, så blev det så att vi ordnade det på en restaurang som heter Östergårds. Det blev en helt fantastisk kväll. När vi kom fram hade Fredagskocken Mattias Larsson förberett en hel del, men sedan satte vi igång. Tyvärr var den vinnande sonen (Mabou) inte alls så pigg och under färden dit insåg vi att han nog håller på att bli sjuk. Detta fick vi bekräftat under kvällens gång och särskilt när vi kom hem och han däckade i säng på ett par minuter…

För övrigt hade vi det toppen! Vi åt grillade/rökta flankstekar med grillade primörer, sallad och en helt fantastiskt god rökt bbq-sås och ja, allt möjligt gott. Till efterrätt lagade vi äppelpaj med en jättegod vaniljyoghurt.

Vi hade en trevlig kväll och med enormt god mat och ja, det blev en häftig och annorlunda upplevelse! Förutom att vi la ett och annat råd på minnet, så fick jag med mig Mattias Larsson´s bok Hur du lyckas med grillat och goda flingsalter från Falksalt så jag kan fortsätta experimentera här hemma. Så här trevlig blev kvällen:

OLYMPUS DIGITAL CAMERAmatlagning pågår 1matlagning pågår 2   matlagning pågår 3matlagning pågår 4

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

#hijabuppropet

fatou med hijabJag stöttar #hijabuppropet som ett medvetet val och av följande själ:

Som kvinna, som muslimsk syster, som mamma, som feminist, som antirasist, som en som tar ställning, som världsmedborgare, av solidaritet och som sympatisk medmänniska.

I kombination med att skriva till Beatrice Ask deltar jag i det här uppropet. Jag vill visa min sympati för de kvinnor som valt att dagligen bära hijab men ständigt råkar ut för trakasserier, kränkningar och våldsamheter för sitt val att bära hijab.

Vissa kritiserar uppropet, men det gör inte jag. Jag ser detta som en ren solidaritetshandling.

HÄR är bakgrunden!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,