Man vet…

…att man lyssnar på en riktigt bra ljudbok när man går och längtar hela dagen att få gå och lägga sig igen, så man kan lyssna på sin ljudbok i lugn och ro… 

booksDen här Storytel… Jag har prenumererat på dem ett tag nu. Särskilt då jag fått svårt att hitta fokus på att koncentrera mig på att läsa under en period (märkligt, då jag alltid älskat att läsa). Men med det här Storytell så måste jag säga att det blir lite julafton varje gång jag ska påbörja en ny bok. (Även om jag betalar för min lilla ”julafton” själv! 😉 )

Det jag kan tycka är lite trist, är att det inte verkar finnas så många äldre ljudböcker, utan att det mest är nya titlar. Det är visserligen bra också, men hade gärna sett lite fler av äldre ljudböcker också.

HÄR är boken jag lyssnar på just nu och som är GRYMT spännande att lyssna på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Så stressar jag ned och njuter av egentid just nu

Jag har alltid älskat böcker. Jag har läst och läst och läst. Förhoppningsvis blivit lite klokare med åren, både på grund av böcker, utbildningar och erfarenheter. Människors utveckling är fantastiskt!! 

Ibland tänker jag på när människor kritiserar någon och säger: ”Men så där sa du inte förut” eller ”det tyckte du inte för några år sedan”. Nej, tack och lov utvecklas vi människor. Tack och lov har mina åsikter utvecklats och ibland helt ändrats sedan jag var ung. Tack. Och. Lov.

Man har rätt att ändra sig. Men har rätt att utvecklas. Man har rätt att gå vidare i livet, med ny kunskap och nya erfarenheter.

En av många böcker jag lyssnat på

En av många böcker jag lyssnat på

De senaste åren har jag fått allt svårare att läsa böcker. Jag vet inte varför. Jag har fortsatt ta emot böcker folk omkring mig rekommenderat och jag har även fortsatt köpa böcker själv. Särskilt såna som jag vet redan innan att jag kommer att älska. Så har jag börjat läsa och ofta gillat innehållet, men ändå inte klarat av att läsa ut dem… Jag sörjer det. Verkligen. Det har varit ett av mina största intressen. Det att läsa böcker.

Det känns lite som att förlora en kär vän. Den finns inte längre nära dig.

Jag har i stället lyssnat mycket på radiodokumentärer. Men så kom jag till den punkt när jag lyssnat igenom alla kanalers radiodokumentärer och började på omgång två. I samma veva testade jag en sån ljudbokstjänst som kostar pengar, men som man fick prova gratis i två veckor. Jag har lyssnat mycket på ljudböcker också genom åren, men kom av mig lite där också. Men så började jag alltså lyssna på ljudböcker genom den här appen jag laddade ner. Den kostar en del varje månad, förutom de två första gratisveckorna då…

Men det är bara SÅ värt det! Det är en sådan fröjd att lyssna, lyssna och lyssna. Jag lyssnar när jag är ledig och kan ligga kvar jättelänge i sängen och bara lyssna (ligga kvar i sängen efter jag vaknat är annars inte min starka sida). Jag lyssnar när jag äter frukost, jag lyssnar när jag ligger i badet. Jag lyssnar till och från jobbet. Jag lyssnar när jag går och handlar. Kort sagt, jag lyssnar nu på ljudböcker en väldigt stor del av min vakna tid och det är en sådan glädje. Det är lite som att ha fått tillbaka den där förlorade vännen. Och förhoppningsvis blir jag ännu lite klokare med tiden…

Hur stressar du ned? Hur njuter du av din egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Hon som ser

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så naturligt att hon inte reflekterar över att det inte skulle vara möjligt att det kunde ske.

Hon som ser

Hon som ser

I fjällbyn Hacksjö där Anna-Lena Vikström växer upp är det inget konstigt. Redan i tidiga tonåren ringer folk i trakten och ber henne se efter var de förlagt sina saker, var deras husdjur sprungit bort och var deras familjemedlemmar försvunnit eller varför. 

Som vuxen försöker Anna-Lena förneka sina förmågor, då omgivningens dom är hård, särskilt i den kyrkliga världen där hon arbetar. Hon vill inte själv ha dessa förmågor då det gör henne annorlunda och ”konstig” i andra människors ögon. 

Med tiden måste dock Anna-Lena acceptera att det här är den hon är. I stället för att trycka tillbaka och förneka vem hon är, väljer hon att vidareutveckla sina förmågor och lära sig av andra med olika förmågor, det hon själv inte upptäckt hos sig själv. 

Boken är Anna-Lenas berättelse. Skriven av författaren Eva Wiklund om och med sierskan Anna-Lena Vikström. Om man har lite aningar om övernaturlighet så kommer den här boken att göra dig väldigt nyfiken. Om du inte alls tror på det du inte upplevt, så kommer du ändå att dras med av att boken skrivits på ett så naturligt och odramatiskt sätt, den är skriven på ett så jordnära plan och med en sådan inlevelse att det är lätt att uppleva att man är en del av berättelsen. Jag har tidigare skrivit om denna författares bok: ”Jag kommer sen…”, om diskoteksbranden i Göteborg.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken!! Inte bara för att den är givande och intressant att läsa, men också för att den väcker mycket nyfikenhet och många tankar och funderingar!

Om du inte själv vill läsa boken, så kanske någon skulle vilja ha den i julklapp?

Anna-Lenas blogg

Här kan du beställa boken

Här är en Facebookgrupp för boken

Här är Anna-Lenas officiella Facebook

Här kan du se ett TV-program på SVT med Anna-Lena

Facebook för författarens alla böcker

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När jag inte hade nåt…

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!!

Jag har haft en sån period nu i över ett år och jag brukar till och med skämmas när jag har dessa perioder. Det är så inte jag. Samtidigt så är det ju just så jag är. Jag köper/lånar helt fantastiska böcker som jag velat läsa jättemycket och jättelänge och sen håller jag på med samma kapitel i flera månader. Då vet jag att det här kommer inte att funka.

Dessa perioder brukar hålla i sig rätt länge. Det hann samlas en massa böcker jag velat läsa jättelänge, men jag klarade liksom inte av att fokusera på dem. Nu, sedan några månader tillbaka tycks det ha släppt. Jag har trevat mig fram lite. Inte riktigt vågat tro att det verkligen har släppt. Att jag kan läsa igen. Att jag vill läsa igen. Att jag förmår läsa igen.

Nu har jag plöjt kanske åtta, nio böcker sedan dess.

Igår läste jag ut boken Analfabeten som kunde räkna och den tyckte jag jättemycket om. Ibland när jag läser ut en bra bok, eller en bok som gjort starkt intryck på mig (vilket den här boken gjorde) så kan jag känna mig jätteledsen när jag läst ut den. Det känns som att förlora en gammal kär vän. Ibland när jag ser att någon annan köper en bok som jag läst och tycker väldigt mycket om, då kan jag nästan känna mig lite avundsjuk för att personen i fråga har en så fin upplevelse framför sig.

Samtidigt som jag nu läst den boken, har jag också läst Ison Glasgows bok: När jag inte hade nåt, (damn, här var den bra mycket billigare än den jag köpte i en bokhandel 😉 ) tillsammans med 12-åriga sonen. Den annars inte så lässugna 21-åriga dottern har inte ens kunnat vänta på att vi ska läsa ut den, så hon fotar sidorna och sitter och läser den på väg till och från jobbet.

Boken berör mig så mycket att jag blir helt matt varje gång jag lägger den ifrån mig. Det är så hjärtskärande att det finns barn som lever på gatan i Sverige. Som kämpar för dagen för mat och uppehälle, på ett sätt som man nog inte kan föreställa sig när man inte själv har varit där. Det gör så ont i hjärtat att jag blir helt utpumpad när jag läser boken.

Jag önskar man kunde säga att Ison var ett undantag, men jag vet att det inte är sant. Ison berättar i boken om hur han ibland ser barn i samma eller liknande situationer. Jag minns hur Ken Ring berättat i ett nyhetsprogram som 13-åring (har jag för mig) hur han satt och åkte tunnelbana fram och tillbaka för att ha tak över huvudet. Jag är säker på att det idag finns en massa barn, som borde sova mätta och belåtna i sina sängar, som i stället sover på parkbänkar, på tunnelbanan, i trappuppgångar, för att vila sin kropp under kalla och mörka nätter.

Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där våra barn ligger hungriga i trappuppgångar. Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där barn lever i misär.

Och apropå Ken Ring. Han har också släppt en bok i dagarna. Livet. Den vill jag också läsa. Jag kommer köpa den när jag läst ut den här boken. Sen har jag också hört ryktas om att Dogge Doggelito är på väg att släppa en bok och den kommer jag också förhoppningsvis läsa framöver.

En annan lite rolig sak är att sonen var med i Ison & Filles senaste video: Langa fram. Man ser honom bakom en bandana precis i början av videon:

Jag just nu har jag bara tre saker i mitt huvud, känns det som: Böcker, Böcker och Böcker.

Och trasighet. Det finns så många trasiga människor runt omkring oss. Det finns så många människor omkring oss som vi inte ser. Som vi borde se. Som vi borde sträcka ut handen åt. Torka bort en tår. Le mot. Bjuda på en middag. Visa lite medmänsklighet mot. Varje människa som lever i misär, ser jag som ett misslyckande från samhället. Ett svek från vuxenvärlden. Svek av föräldrar, lärare, grannar, kompisars föräldrar, alla vuxna som står bredvid och tittat på. Ibland förmår inte föräldrarna att tillgodose ett barns behov. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker. Hur mycket man än älskar sitt barn. Det är då andra vuxna måste kliva in och ge barn det stöd de behöver för att känna mättnad, trygghet, kärlek och omsorg. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

De glömda – en bok om fångars anhöriga

Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Gå om INTET

Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Jag skrev nyligen om att jag varit på Sandra Gustafssons bokrelease av hennes nya bok Gå om INTET. I goodiebagen från releasefesten fick vi med oss inte bara den nya boken, utan faktiskt alla tre böcker som Sandra Gustafsson skrivit. Jag har recenserat de båda tidigare:

Maskrosungen

Svedd


goodiebagNu fick vi alltså alla tre böcker och jag är så bakvänd ibland att jag nu när jag haft en lite ”off-book-period” så började jag med att läsa om hennes första bok. Och ja, den var lika förbannat bra som första gången jag läste den!! Men nu har jag äntligen läst igenom även hennes nya bok Gå om INTET och den var också riktigt bra!! Jag skulle kategorisera den som en relationsdeckare. Den innehåller det där spännande suget som uppkommer i magen när man läser en riktigt spännande bok. Samtidigt som den också handlar om relationer. Vad som händer med oss när vi följer åtrå och passion, blandar det med tabu, otrohet, mord och beräknande, iskalla kalkyler. Det är där vi hamnar om vi läser Sandra Gustafssons senaste bok. Med alla dessa snaskiga och läskiga ingredienser.

Absolut något för hängmattan, resan eller solstolen i sommar. Läs den!!

Boken får fyra av fem i betyg av mig:

africasmallafricasmallafricasmallafricasmallafricasmallblack (2)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Maj månad i ord och bilder

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maj är slut och vi börjar titta in i juni. Mitt liv rinner på i ganska snabb takt, liksom för de flesta i maj och juni som oftast är ganska hektiska månader. Det är skolavslutningar, studentfiranden, avslutningar för fritidssysselsättningar, fint väder som man vill hinna njuta av, jobb och en massa annat. Det gäller att lägga upp planering för sitt liv för att hinna med allt man måste, borde och vill hinna med.

Jag har äldsta dottern Binta kvar i New York då hon går i dansskola på Broadway, mellandottern fyllde år i slutet av maj så henne åkte vi och överraskade, samtidigt som vi firade mors dag, både för mig och min mamma. Min fina mamma. Hon är verkligen min allra bästa vän. yngsta dottern som fortfarande bor hemma håller på att blomma upp som en vacker ung kvinna och det är en ren glädje att se henne leva och finnas.

Lilla sonen äter, sover, lever basket. Allt är basket. Man hör på långa vägar när han är på väg hem, då han studsar sin basketboll hela tiden. *Studs, studs*, då vet man att Mabou är på gång…

Jag har varit hos en frisör också och sommarfixat lite med mitt hår. Det var två år sedan sist jag fixade det, då hos en väns dotter som är frisör. Innan dess var det säkert 10 år sedan, gissningsvis, som jag senast var hos en frisör.  Grejen är den att jag avskyr när folk pillar med mitt hår. Jag avskyr att sitta stilla utan att ha något att göra och jag avskyr att det kostar så mycket pengar att gå till en frisör. Nej, jag säger inte att det är dyrt. Jag vet att arbetskraft kostar och det ska det förstås göra, men jag tycker fortfarande att det är mycket pengar på en gång. Å andra sidan, om man drar ut det på alla år som går mellan mina frisörbesök så är det GRYMT billigt per år. Man får se det så. Nu är jag ju i alla fall färdigfixad för ett tag i håret.

Problemet var att den dagen jag gick för att fixa håret så skulle jag också gå på Sandra Gustafssons bokrelease för hennes nya bok: Gå om INTET. Jag var ju på bokreleasen för hennes förra bok också. Jag hade räknat med att frisörbesöket skulle ta 1 timme, max 2. I själva verket tog det 3 ½ timme, vilket innebar att jag blev sen till releasen. Nu var det ingen fara, för jag tror inte jag missade nåt, men det blev lite stressigt där…

Ja, det är mycket som varit stress i mitt liv den senaste tiden, eller det är det ju nästan alltid. Men jag jobbar på det. En annan bokrelease som jag hade sett JÄTTEMYCKET fram emot var De Glömda av Yvonne Konstenius, där jag är en av flera personer som hon har intervjuat i boken. Min intervju handlar då om mitt anhörigskap till en f.d. kriminell som jag skrivit om så många gånger. Jag missade denna bokrelease för att jag var på en utbildning med jobbet. Det var en jättebra utbildning, där vi åt gott, lärde oss mycket och sov gott, men som sagt, jag missade bokreleasen… Min mamma var i alla fall där och den ska ha varit toppen!! 🙂 Om du är intresserad av rättskedjan, kriminalvård, anhörigperspektivet, social problematik etc. så tycker jag absolut att du ska läsa den här boken!!

Sa jag att jag älskar bokreleaser, förresten?

En annan sak som passerat är ju EU-valet. Så viktigt med dessa val!! Det visade inte minst resultatet av EU-valet, då mörka högerkrafter tog ett rejält skutt framåt i Europa. Jag kan verkligen INTE förstå hur man kan rösta på ett politiskt parti som vill utesluta andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om folk med en ”annan” sexualitet, ”annat” ursprung, funktionsnedsättning, eller vad det än är. Vi är alla människor och samma grundbehov, med olika sätt att vara o.s.v. Jag förstå verkligen, verkligen inte hur man kan vilja neka vissa människor samma sak som vi alla söker: trygghet, försörjningsmöjligheter, samvaro, utbyte av erfarenheter, att vara fria människor som kan resa dit man önskar. Det är verkligen tragiskt!! Jag önskar alla människor den kärlek och öppenhet vi behöver för att kunna möta och bemöta varandra med respekt, oavsett. Allt annat är en stor tragedi för mänskligheten!! Jag vill verkligen uppmana ALLA att rösta till hösten!! 

Så ser livet ut just nu för mig. Jag mår rätt bra, jag lever som jag själv valt och vill ha det. Det stundar lite studentmottagningar, skolavslutningar och barndop framöver och det ska bli ett rent nöje att ta del av. Hoppas ni fortsätter njuta av sommaren. Det är helt fantastiskt att få vara människa! Glöm inte det i all vårstress!!

Fortsättning följer…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här med att vara en HSP-person…

booksJag skrev nyligen om att Jag är en HSP-person i samband med att jag höll på att läsa boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin.

Drunkna inte i dina känslor

Drunkna inte i dina känslor

Jag läste ut boken och blev väldigt överraskad över hur mycket som stämde in på mig. Jag hade ju lånat den bok jag använde då, men nu har jag beställt en egen, för jag kände verkligen att den här boken hjälpte mig på många sätt. Jag vill kunna återvända till den och läsa vissa delar till och från. Ta till mig de råd jag känner behov av att ta till mig.

Något som jag känner har fångat mig mycket från boken redan är just detta med acceptans. Jag har en helt annan inställning till mig själv och att jag har lätt till tårar och berörs mycket av saker som händer omkring mig. Jag har också en mycket större acceptans till hur jag lägger upp planer för mitt liv.

Jag har inga problem att arbeta långa arbetspass och att ha perioder när jag arbetar mycket intensivt. I själva verket är det till och med så att jag trivs bäst så. Då kan jag, när jag arbetar lägga fullt fokus på mitt jobb. När jag ledig sedan, så behöver jag återhämtning. Jag behöver, beroende på hur mycket jag haft omkring mig, vila i huvudet. Jag vill INTE ha en massa nya intryck och upplevelser direkt, utan jag måste få återhämta mig först. SEN kan jag bli social och då vill jag träffa vänner, gå på bio, teater, fika, käka ute, eller vad som helst. Men mellan alla dessa ”göra” så behöver jag också lite återhämtning. Jag vill inte gå på bio idag, teater i morgon, gå och fika med vänner i övermorgon etc.

Jag har göra flera saker efter varann på samma dag MEN då måste jag få vila från intryck minst en dag efteråt. Vid allt för många intryck behöver jag få vila i flera dagar. Med det jobb och schema jag har just nu, passar det livet och dessa behov helt utmärkt för mig. Jag trivs verkligen bra med mitt liv när det är uppbyggt på det sättet. När jag i stället haft perioder och arbeten där jag arbetar vanliga ”9-17” eller liknande schema, så har jag i stället en förmåga att glömma bort mig själv. Jag går till jobbet, gör det jag ska, träffar vänner och hittar på saker, men jag känner ”stress” inom mig. Det spelar ingen roll om det är ”roliga saker”, eller krav som jag ”måste göra” men kanske tycker är mindre roliga. Jag har inte förstått det här med mig själv, inte på ett så detaljerat och klarsynt vis i alla fall. Jag har inte riktigt förstått varför jag känslomässigt inte upplever att jag får till mitt liv spå ett bra sätt då jag ju ”gör som alla andra”. Dessa insikter har denna bok gett mig och det är jag glad och tacksam för!

Boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” säljs nu på bokrean i inbunden upplaga till reducerat pris HÄR!

Jag har också skrivit en recension på boken för Briisa, den kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Jag är en HSP-person

fatou t 2014

För flera månader sedan, rättare sagt i september 2013, det vill säga för fyra månader sedan, fick jag en kommentar till ett blogginlägg som först fick mig att lyfta på ögonbrynen något, sedan fick mig att läsa länken som bifogades för att sedan känna igen mig och som jag sedan återkommit till i tankarna och som jag funderat mycket på. 

Nyligen så fick jag låna boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Jag har inte läst så mycket i den ännu, men jag har läst så långt att jag kunnat läsa in mig på vad som är ”typiskt” för just HSP-personer och av de 39 punkter som punktas upp i boken för vad som kan vara en indikator på om man är en HSP-person, så var det en punkt som absolut inte stämde in på mig och ett par som stämmer in till viss del, resten kände jag att de stämde in väldigt väl på mig!! Ja, faktum är att vissa punkter stämde så väl in på mig att jag upplevde det som en personlighetsbeskrivning av mig, trots det förstås inte alls handlade om mig personligen!

Några av de punkter som jag tycker passar väldigt bra in på mig är följande:

  • Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
  • För mig är det mycket viktigt att miljöer är tilltalande och belysningen behaglig. Det måste vara vackert och harmoniskt för att jag ska trivas. Jag tycks lägga större vikt vid det än de flesta.
  • Jag vill göra saker i min takt och blir irriterad om jag måste anpassa mig till någon som arbetar långsammare eller snabbare än jag.
  • Jag känner ofta intensiva känslor.
  • Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
  • Jag har större behov än de flesta att vara för mig själv ibland.
  • Jag är sällan påträngande eller burdus. Jag respekterar andras gränser instinktivt och klampar inte in på andras områden oombedd.
  • Jag njuter intensivt av skönhet och ser nyanser som många tycks missa.
  • Mina känslor är lättväckta. Jag har ett rikt inre liv.

Ja, det här är alltså bara några exempel på vad som jag tycker stämmer bra på mig själv med personer som har förhöjd känslighet.

Av det jag hittills har läst i boken och letat runt lite information om, så känner jag att det här med HSP inte är något som är en belastning, utan tvärt om något som jag känner att det är en positiv del av min personlighet, men samtidigt upprepas det i boken vid flertal tillfällen att man själv måste finna en acceptans i att man ibland reagerar ”annorlunda” än många andra människor som vi har omkring oss. Vissa av dessa saker har jag full acceptans för, medan det finns andra som jag måste arbeta en del med för att komma till en acceptans för.

Begreppet Highly sensitive person, eller HSP har myntats av Dr. Elaine N. Aron 1996. På svenska används begreppet Sensitivt begåvade och i boken jag nyligen lånat ”Drunkna inte i dina känslor” använder man begreppet StarkSkör. Alltså att man bär en styrka och skörhet på samma gång.

Forskare anser att mellan 15-20 % av alla människor och djur är utrustade med denna extra känslighet. Så här står det i boken ”Drunkna inte i dina känslor”:

”En känslighet som behövs för att flocken ska överleva. Det behövs att 20 procent av oss lägger märke till faror som hotar, tyder tecken och känner av när någon i flocken inte mår bra. 20 procent som kan ta in detaljer, som har hjärnor som är inställda på att reflektera och processa intryck lite djupare. För att flocken ska överleva. För att inte alla ska rusa iväg och starta krig, attackera fiender eller satsa på nya projekt. Då behövs de sensitivt begåvade som säger: ”Men hallå…”, ”Jag undrar om inte…”, ”Ni har glömt att räkna med det här…”

Något som jag ofta reagerar på och får höra är att jag är väldigt känslig när jag ser film, TV eller läser böcker och ibland kan jag störa mig själv på att jag så lätt gråter. Nu menar jag inte att jag är den enda som gråter på film, för det är jag övertygad om att de flesta gör vid rörande scener och det stör mig inte heller när jag gör det. Tvärt om kan jag känna att den gråten kan vara en lättnad. Det som stör mig är att vissa meningar vissa händelser som inte är på ställen där det ”passar sig” att man gråter, men där jag inte kan hejda ett stort tårflöde.

Ibland kan det kännas nästan patetiskt hur mina tårar kan forsa ur mig för att jag tittar på Ronja Rövardotter (att läsa högt ur den boken för mina barn har verkligen varit en bedrift, då rösten stockar sig redan på första sidan och mina barn har oftast tröttnat helt på mitt hulkande innan vi kommit förbi första kapitlet), eller när jag lyssnade på artisten ”Lilleman” när hans låt ”Pappa kom hem” kom ut. Jag brukade försöka spela låten när barnen inte var hemma för att jag skulle liksom tjata ut den, så jag skulle kunna höra den när barnen spelade den, utan att börja störtgråta. Så jag gick runt i radhuset i Uppsala och grät så jag tjöt och knappt hörde vad Lilleman sjöng och kände mig som världens mest patetiska morsa. Men jag är inte särskilt patetisk förstår jag nu. Jag är sensitivt begåvad och det är den jag är. Jag måste bara komma till en acceptans, så jag kan använda det positiva från denna vetskap och försöka arbeta bort det negativa, eller i alla fall inte lägga så mycket kraft på den.

Ja, jag har förstås inte alla svar och faktum är att jag bara är i början av boken, men den är tillräckligt intressant för att ha lyckats väcka ett starkt intresse hos mig och tillräckligt intressant för att jag ska lägga ganska mycket tankemöda på att fundera på detta med HSP. Det har väckt tillräckligt intresse för mig för att jag ska skriva detta inlägg. Innan jag ens har läst ut boken.

På sajten HSPerson kan du testa om du själv är en HSP-person (högkänslighet) och om du vill läsa på engelska så kan du kolla här: The Highly Sensitive Person

OBS! Tillägg:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Dokumentären om Alice Walker

omskärelsenDet finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.

Ett par av de böcker och filmer som har gjort just så stor inverkan på mig och mitt liv är Purpurfärgen och Omskärelsen. Jag har också nämnt dessa vid några tillfällen i min blogg. Båda böckerna purpurfärgen och omskärelsen är skrivna av författaren och aktivisten Alice Walker.

Av det djup och den känsloladdning, det mångbottnade och det mångfasetterade jag funnit i hennes böcker, har hon kommit att bli en av mina största favorit-författare och av många skäl ser jag upp till henne även som person. Därför blev jag väldigt glad över att det visats en dokumentär om henne på SVT och om du är intresserad så vill jag verkligen rekommendera dig att se den! Det går att se den i 29 dagar till, så passa på att klicka in HÄR och kolla dokumentären.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter