Man kan inte bryta ett förmodat förtryck med ett annat förtryck

Det finns mycket att kommentera om den gångna veckans nyhetsinslag. Att Danmark förbjuder heltäckande klädsel är en stor skam, om man frågar mig. Man kan inte bryta ett förtryck mot ett annat förtryck!! 

I min värld ser jag inte en muslimsk kvinna som går med heltäckta kläder, så kallad ”niqab” eller ”burka” som ett likhetstecken med en förtryckt kvinna. Förtrycket kommer om ett land lagstiftar för ett tvång eller förbud att bära den, eller om en närstående person som man står i beroendeställning till tvingar eller hindrar dig att bära ett visst klädesplagg.

Inom Islam är det inte tillåtet att påtvinga någon människa något som har med den personens tro att göra. Det måste komma utifrån ett eget beslut. Till exempel att bära hijab, niqab, burka, att be, att tro, eller något annat. Detta finns tydligt angivet i Koranen.

”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (Koranen 2: 256)

Självklart finns det individer inom alla folkgrupper och religioner som tvingar och kräver saker av sina hustrur/döttrar/systrar, you name it, och åberopar sin religion. Men jag säger det igen: ”TVÅNG SKA INTE FÖREKOMMA I TROSFRÅGOR” enligt Koranen. Så om någon ändå tvingar någon till något i Islams namn, så handlar det om en person som gör fel och skyller det på religionen.

I Sverige där vi har lagar som skyddar människor (läs: kvinnor) mot tvång, finns det alla möjligheter i världen att inte bära hijab/niqab etc. Det finns alla möjligheter i världen att leva ett liv man själv väljer. Detta kan vara lättare sagt än gjort och det finns många kvinnor i Sverige idag som lever med män som behandlar dem illa och förtrycker dem på olika sätt. Direkt eller indirekt. Det är dock varken Islam eller Kristendomen eller någon annan för mig känd religion som gör detta, utan det är individer och det ska vi inte glömma!!

Problemet med att lagstifta mot att bära heltäckande kläder är dubbel. Dels gör du dessa kvinnor till brottslingar. Hur kan vi hjälpa eventuellt förtryckta kvinnor genom att göra dem till kriminella? Hur hjälper det dessa kvinnor? En kvinna som lever under ett verkligt förtryck kommer inte springa runt i vårt samhälle som vilka andra kvinnor som helst för att ett lands lagar förbjuder dem att bära en viss klädsel, de kommer troligen att få stanna inomhus i så lång utsträckning det går. Hur gör det henne mindre förtryckt och hur ger det henne större frihet?

Jag är med i många muslimska grupper runt om på Internet. I de kvinnogrupper jag är med så är upprördheten stor. Det är inga förtryckta kvinnor där som jublar över att muslimska kvinnor i Danmark äntligen ska få slänga av sig sin niqab. Tvärt om. Det är starka kvinnor, många ensamstående, många unga kvinnor som upprörs. Många är beredda att göra insamlingar för att betala böter för de muslimska kvinnor som vill fortsätta bära niqab i Danmark och som riskerar böter. Många som tidigare inte har velat bära niqab vill börja bära det för att visa stöd till sina muslimska systrar. Jag ser många debatter i media och jag hör om hur förtryckande niqab anses vara. Bland icke-muslimer. Men det är inte den bild jag har. Jag undrar alltid i dessa debatter: vem har frågat de muslimska kvinnorna? Vem har ställt frågan till de som faktiskt bär niqab? Nej, ingen av de jag sett. För de flesta har inte så nära relationer till kvinnor som bär niqab. Om man nu är så engagerad i muslimska kvinnors klädsel, så är det mycket märkligt för mig att man inte har fler närstående muslimska kvinnor i sitt liv. De det faktiskt rör. Och ställa frågan till dem.

De muslimska kvinnor jag hör och ser som bär hijab är inga förtryckta, stillatigande kvinnor som sätter på sig de kläder de blivit tillsagda av sina män. I stället är det starka, självständiga kvinnor som vill ta sin tro till en annan nivå. De vet EXAKT varför de vill bära niqab och de är stolta över att göra det. Det är ibland kvinnor som fått strida mot andra familjemedlemmar för att få bära sina hijabs och niqabs. De är bestämda och de vet precis vad de vill. Alla kvinnor jag känner till som bär hijab eller niqab har övervägt länge innan de tagit det stora beslutet. De har varit fast beslutna om sitt val och de har varit mycket nöjda med det val de har gjort. Några har sedan valt att ta av dem igen. Inte på grund av att de inte har samma tro. Inte för att de känner sig förtryckta. Inte för att de känner sig begränsade. Utan helt enkelt för att de inte orkar med trycket utifrån. Att bli kallad otrevliga saker, hotas med våld och diskrimineringen som följer många hijab- och niqabbärande kvinnors beslut om att bära just hijab eller niqab.

Jag och mina muslimska systrar i Sverige är upprörda över att våra systrar i Danmark fråntas rätten att välja sin egen klädsel. Vi är arga, ledsna och mycket, mycket oroliga för att detta ska spilla över även på Sverige i framtiden.

Jag tycker också det är mycket märkligt att man får gå runt näst intill helt avklädd i vårt samhälle, vilket gäller både män och kvinnor, men att klä på sig kläder som skyler kroppen, det bemöts med inte bara förakt, utan är nu till och med förbjudet i Danmark.

Man kan som sagt inte stoppa ett förmodat förtryck med ett annat förtryck! Danmark är helt fel ute och jag hoppas innerligt inte att Sverige kommer gå samma väg! 

Sen vill jag återigen påminna om att män i alla tider haft ett starkt engagemang över kvinnors klädsel. Det, om något är väl ett förtryck? Och det gäller alltså inte bara muslimska kvinnors fäder, bröder och män, utan alla män runt om i världen, oavsett kultur eller religion.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fler artiklar om rasism som många inte vill kännas vid

Förr-förra veckan skrev jag en krönika i Afropé. Krönikan blev väl läst och väl spridd, så Expressen kontaktade mig och så kortades den ned och gjordes om till debattartikel. 

Fatou Darboe©

Artikeln handlar om den så kallade ”dolda rasismen”. Den som det är så svårt att sätta ord på. Så omöjlig att ”bevisa” och som de som utövar den kanske är omedvetna om själva, men som de i alla fall inte brukar vilja kännas vid.

Som alltid när man skriver om rasism, så krälar de upp, ur de där djupa, mörka hålen, personer som måste spä på all rasism flerfaldigt mer. Nej, jag klagar verkligen inte. De attacker jag fick förr om åren när jag bloggade konstant om dessa ämnen, var flerfaldigt fler och grövre än de som kommer nu. Det finns många andra som skriver och kämpar som får mycket hat riktat mot sig. Jag bara konstaterar att det är ett väldigt tragiskt fenomen. Att läsa kommentarerna på Expressen Debatts Facebook-sida får mig att inse att vi skulle behöva skriva såna här artiklar typ varje dag i flera år, för att kanske komma i närheten av en förändring. Det gör en förstås nedstämd och ledsen, arg och alla känslor du vill, men faktum är att vi behöver lyfta dessa frågor MER och på en nivå som kanske till slut får även de personer som inte är berörda att komma till någon form av insikt till slut…

HÄR kan du läsa den förkortade debattartikeln i Expressen
HÄR kan du läsa krönikan i sin helhet på Afropé

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Förbjud n-ordet

Jag har alltid varit emot förbud av ord. Jag tycker att ordet ska vara fritt och att varje människa måste kunna resonera och se vad som är lämpligt att säga och att kunna avgöra vad som passar sig att säga och när. Men jag börjar ändra mig nu. 

n-ordet

n-ordet

Sedan min äldsta dotter föddes för snart 27 år sedan har jag ”stridit” mot n-ordet. Egentligen före det också, men det blev mer verkligt för mig då. Sedan några år uttalar jag det inte heller även om jag talar negativt om ordet, alltså jag använder inte ordet uttalat även om jag kritiserar användandet av det. På uppmaning av de som blir drabbade. Sedan första gången jag hörde någon förklara varför ordet tar lika mycket skada av att uttalas av någon som är ”för” ordet eller ”emot” det, så har jag verkligen ansträngt mig för att inte uttala ordet.

Jag hade under lång tid förståelse för att vissa, särskilt äldre personer hade ”växt upp med ordet” och därför använde det av gammal vana och för att personen inte kom i kontakt med människor som kunde förklara varför det är så illa att använda det.

Men nu har det gått så många år, så många debatter och för att inte tala om alla svarta personer i Sverige som drivit och stridit mot detta ord i hela sina liv. Oavsett om de är 15 år eller 50. Som har hört ordet till leda, som har motargumenterat i fikarummet på jobbet, på barnens dagis, i klassrummet, på bussen, i kioskkön, på badhuset, i fjällen, på stranden, på gymmet, på tåget, i parken, på kursen, på nätet i alla 711 000 diskussioner där ordet dyker upp. H-U-R T-R-Ö-T-T-S-A-M-T det måste vara…

Nu känner jag att det kan knappast finnas kvar människor i Sverige, oavsett generation eller vilken ålder man är, som inte förstått att ordet nedvärderar och förminskar och avhumaniserar svarta.

Av de jag senaste åren hört som hävdar att de tänker fortsätta använda ordet, oavsett om det gäller själva n-ordet eller n-ordetbollar eller vad det än gäller som innefattar n-ordet, så är det inte längre för okunskap eller för att man inte inser att det är nedvärderande. De som fortsätter med att envisas med att använda det är uteslutande av ignoranta personer som har rasistiska åsikter, som struntar i om de nedvärderar svarta, som själv känner sig lite bättre av att trycka till någon annan, som vill provocera och såra/skada eller som känner sig ”lagom rebelliska för att de vågar stå för att de använder n-ordet”. I samtliga fall, oavsett något av ovan angivna skäl, så är det inte okej att nedvärdera och kränka andra människor med flit. När man vet att det är precis det man gör.

Så nu har jag ändrat min inställning i frågan. Sluta hyckla om att ”personen inte menar så egentligen”, vilket är skitsnack. Personer som använder ordet menar precis vad de säger och egentligen kvittar det vad de menar, det handlar om mottagaren här, den som är berörd av ordet, den som utsätts för rasistiska och nedvärderande ord. Det måste gå före att man får gå runt och provocera, kränka, skada, förminska, avhumanisera och nedvärdera folk!

Förbjud bara n-ordet utskrivet eller uttalat. Det har ändå ingen mening i vårt språk, förutom att just upprätthålla gamla rasistiska föreställningar. Jag kan komma på 1000 anledningar till att förbjuda det, men inte en enda för att behålla det. 

Bland n-ordetbollar och andra finska pinnar

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Stötta inte den tredje våldtäkten

Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

 

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

Efter flera dagars medieuppmärksamhet angående SDs reklam i tunnelbanan, så har nu slutligen JK beslutat sig för att inte inleda någon förundersökning mot reklamkampanjen. JK tog emot en mängd anmälningar mot SDs kampanj. Reklamen som blivit så kritiserad innefattade till exempel följande texter:

”SORRY ABOUT THE MESS HERE IN SWEDEN.” “WE HAVE A SERIOUS PROBLEM WITH FORCED BEGGING!” “INTERNATIONAL GANGS PROFIT FROM PEOPLE’S DESPERATION.” “OUR GOVERMENT WON’T DO WHAT’S NEEDED.” “BUT WE WILL! AND WE’RE GROWING AT RECORD SPEED.” “WE ARE THE OPPOSITION AND WE PROMISE REAL CHANGE!” “WE ARE THE SWEDEN DEMOCRATS!” “WELCOME BACK TO A BETTER SWEDEN IN 2018!”

JKs motivering var bland annat följande:

”Det är tveksamt om de uttalanden som finns på affischerna och banderollerna kan anses riktade mot en viss folkgrupp eller grupp av personer i den mening som straffstadgandet kräver. Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.

De aktuella affischerna och banderollerna innefattar således inte något straffbart hets mot folkgrupp. De kan inte heller, såvitt kan bedömas, innefatta något annat tryckfrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

Jag kan tycka beslutet är mycket märkligt ur flera aspekter. Dels för att vi alla vet att den grupp detta riktas mot i första hand och framför allt, är den folkgrupp som får motta mest ringaktning i både Sverige och resten av Europa. Vi vet detta. Alla i Sverige känner till det. Denna kampanj hade aldrig blivit aktuell innan våra romska medmänniskor började att komma till Sverige för att tigga och på andra sätt försöka tjäna sitt levebröd. Det hade aldrig varit aktuellt mot de svenska tiggarna, de som till exempel har missbruk, psykisk sjukdom, eller ett socialt eller ekonomiskt utanförskap. Inte då och inte nu.

Den andra delen jag tycker är märklig i beslutet är detta:

”Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.”

Att ett politiskt riksdagsparti för en hatkampanj mot en folkgrupp, jag kan inte förstå hur det inte kan vara ”en tillräcklig nivå av missaktning”. Är JK medvetna om allt våld som våra romska medmänniskor utsätts för? Är de medvetna om det våld, de kränkningar och det hat de utsätts för? Hur deras tillfälliga bostäder, upprättade av kartonger, gamla husvagnar, tält och det som finns tillgängligt, bränns ned.

På denna reklam som sattes upp på Östermalmstorgs tunnelbanestation, så följde en massiv demonstration mot reklamens budskap och dess skapare. Tusentals människor samlades och protesterade mot det hela. Det är den kraften, just den kraften att tillsammans med tusentals andra demonstrera och stå upp för det man tror på som skapar enighet och styrka, gemenskap och ett konkret mål att strida för. 

I efterdyningarna av reklamen och även de starka protester som reste sig gemensamt, har det kommit mycket kritik om att inte ”ge SD den uppmärksamheten”, att det är ”precis detta SD vill uppnå – uppmärksamhet”, dessa protester är ”bästa PR för SD”. Det är möjligt att det stämmer. Samtidigt har vi redan försökt ”ignorera SD” och inte ge dem uppmärksamhet och det funkade inte. Heller. Det gjorde i stället att SD kunde ta på sig en stor, varm offerkofta att svepa in sig med. En offerkofta som de fortfarande gärna sätter på sig, trots att de idag får mer uppmärksamhet än någonsin.

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det är så ”synd om” SD. De är utmobbade av andra politiker, de är utmobbade av media, eller ”politiskt korrekt media”, rättare sagt… Trots att det verkligen inte är så.

Jag är inte säker på att detta hjälper heller. Att protestera. Eller jag är övertygad om att det hjälper, men kanske inte genom att SD får mindre PR eller att SD får färre sympatisörer. Troligen inte. Men det hjälper i den mån att de som drabbas av SDs propaganda, får stöd. Det hjälper på det sätt att den som söker sanningen kan finna den på andra håll än genom SDs egen propaganda. Det hjälper för att vi som är emot SD och dess politik, får styrka och stöd av varandra. Det hjälper för att vi dämpar normaliseringsprocessen mot rasism, hat och förtryck. Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi. Det hjälper för att att det är viktigt att det finns en motkraft.

Så jo, jag tror att det hjälper att strida mot SDs politik och deras marknadsföring. Det hjälper i alla fall oss som inte vill låta dem stå oemotsagda, både för att vi kan argumentera om en annan väg, men också för att vi, oavsett vad som händer i framtiden, ska kunna stå framför våra barn, se dem i ögonen och säga: Vi kämpade emot. Vi stred för en bättre framtid. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter