Förändringarnas tid

Allt nu för tiden tycks vara arbete. Inte mig emot. Just nu är jag grymt taggad på att jobba, jobba, jobba, så allt är som det ska vara. 

Jag har i och för sig mycket annat omkring mig just nu också och mycket tycks stå under förändring i mitt liv. Inte minst för att mitt enda kvarvarande minderåriga barn har flyttat till Södertälje och börjat basketgymnasium. Det är så märkligt att se honom med eget boende och i förrgår när jag senast var där på besök så såg han helt plötsligt så stor ut. Vilken märklig känsla. Man ser inte riktigt hur ens barn växer och mognar när man ser dem varje dag, men så snart man får dem på lite avstånd så blir det så uppenbart.

Min fina 16-åring

Ja, han håller på att gå från tonåring till en ung man. Vilken fröjd för en mammas ögon. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna lite sorg också över att min fina kille inte längre behöver sin mamma på samma sätt som tidigare. Han blir allt mer självständig och det är förstås bra men också lite trist.

En annan stor förändring är ju min nya lokal i Hökarängen där jag har mitt lab och showroom. Jag lägger självklart ned väldigt mycket tid och kärlek där! Det är ett skönt andningshål i min tillvaro just nu!

Jimmie Åkesson, SDs partiledare. Foto: Fatou Darboe

Det är ju också mycket tankar runt det stundande valet. Jag är allvarligt oroad över SDs resultat i opinionsmätningarna, samtidigt som jag på riktigt verkligen inte kan begripa hur någon endaste person kan lägga sin värdefulla röst på ett parti som är så öppet rasistiskt, kvinnofientligt, homofobiskt, verklighetsfrånvänt och i största allmänhet oempatiskt!

Det skrämmer mig då den här normaliseringen är ett direkt hot mot min och mina nära anhörigas existens.

Glöm inte använda din värdefulla röst till något parti med sundare grundvärderingar än SD! 

Våra liv är värdefulla, men vi måste börja värna mer om varandra också!

Erbjudande vecka 35

Till sist men inte minst: Missa inte denna veckas galna erbjudande på Fatous Passion.

Samtliga av dessa hudvårdsprodukter får du med veckans erbjudande!! Då vi har ett samarbete med Melanique.se så kommer alla mina kunder som beställer för över 500 kr även få med en överraskning från Melanique Brand Collections

Veckans erbjudande innehåller följande:

1×Valfri vispad olja 200 ml
3×Valfria vispade oljor ‘a 75 ml
1×Amies Whipped Soft Soap 75 ml

Allt detta plus en överraskning från Melanique Brand Collections för totalt 550 kr.

(Erbjudandet gäller denna vecka, med reservation för om någon produkt tar slut. Ljusen på bilden ingår inte i erbjudandet!)

För att läsa mer om mina produkter, gå in på fatouspassion.com

Om du önskar bli återförsäljare av mina produkter, maila mig på fatouspassion@gmail.com för info.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

När yngsta sladdisen också börjar bli stor och barnbarnet kan säga ”mommo”…

Är så stolt över min son som gick ut nionde klass idag och sedan reste med sitt basketlag till Barcelona. Han hade sin skolbal igår och då jag fortfarande ligger sjuk så var det inte så mycket jag kunde delta i, men jag är inte desto mindre stolt för det! 

Det är så märkligt när ens yngsta barn börjar bli så här stor. Jag är liksom färdig som småbarnsmamma nu och det känns både ock. Alltså mest känns det väldigt skönt, då jag varit småbarnsmamma under hela mitt vuxna liv och nu faktiskt börjar få lite egentid och ett eget liv, samtidigt känns det lite sorgligt att veta att man aldrig mer kommer delta i småbarnsaktiviteter, aldrig mer vara gravid och så vidare. Det är liksom dubbelt det där. Men mest av allt ser jag fram emot att få ta del av småbarnsår genom mina barnbarn. Det blir liksom som att få äta kakan och ändå ha den kvar, på nåt sätt. Man får vara med lite så på utkanten, samtidigt som man inte behöver ta det där tunga huvudansvaret.

Apropå barnbarn, förresten! Än så länge har jag ju ”bara” ett, men han är ju som en helt ny värld i stället. Just nu skickar hans mamma klipp när han säger ”mommo”. Gissa hur lätt det är att smälta en mormors hjärta med det lilla ordet? Jätte, jättelätt…

Hur mycket saknar man inte det där lilla livet när man inte träffats på ett tag? Ja, typ hela tiden!!

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Andra regler för barnbarnen

Igår, söndag hade jag mitt fantastiska lilla barnbarn på besök. Jag skulle gissa att vilken mormor, morfar, farmor eller farfar du än frågar, skulle säga att just DE har världens mest fantastiska barnbarn.

Så du behöver ju inte avslöja för dem att de har fel, då det ju är jag som har världens mest fantastiska barnbarn, då de kanske skulle bli ledsna då…

Hur som helst så hade jag alltså världens mest fantastiska barnbarn på besök och vilken glädje det är att ha barnbarn. Man säger ju att barnbarnen är livets efterrätt och det stämmer verkligen till hundra procent!!

När mina barn var små så skämde alltid min mamma bort dem. Lät dem äta och dricka sånt de annars inte fick äta eller dricka. Hon bröt liksom alla vanliga regler vi hade hemma.

Självklart blev jag ibland irriterad då jag försökte fostra mina barn, men min mamma hävdade alltid med ett stort leende att det var en mor- eller farförälders privilegium att få skämma bort sitt/sina barnbarn. Det var liksom en självklar rättighet, menade hon.

Nu tycker jag det är en fantastisk lag (Nåja, men en bra regel i alla fall) och kommer verkligen fortsätta hålla fast vid detta.

Man kan se att jag redan tjuvstartat lite då min bästa väns barn brukar komma på besök från Göteborg ibland. Den yngsta får dricka O’boy ganska restriktivt när hon är hemma, men hon vet mycket väl att i Stockholm när hon kommer på besök hos mig på semester så får hon ett glas O’boy varje dag. Hennes mamma är kanske inte jätteglad över det, men liiite roligt måste man väl få ha också?! För att dämpa sin mammas irritation så har hon för säkerhets skull döpt om det till ”choklad-tea”, så lååååter det ju lite mer hälsosamt i alla fall… 😜

Mitt barnbarn och jag har börjat bygga upp vår relation på ungefär samma grunder. Hemma med mamma och pappa är det en sak som gäller, men hemma hos mormor är det generellt andra lagar och regler som gäller. 😜

Mycket roligare lagar och regler.

För unga med gambiska rötter som saknat en förälder eller fått en förälder utvisad

Jag och min man har tillsammans med hans äldsta son och min äldsta dotter startat en organisation för ungdomar som växt upp utan sin gambiska förälder.

Unga svenskar med gambiska rötter

Vi kommer också ha en särskild inriktning på ungdomar vars gambiska förälder blivit utvisad från Sverige och därigenom inte kunnat delta i ansvaret och uppfostran av sina barn och där barnen fråntagits sina rättigheter till båda föräldrar.

Alla som stödjer sakfrågan kan vara med i Facebookgruppen. När vi sedan har träffar med ungdomarna som är i behov av stöd, så blir det förstås stängda möten med de som är berörda, men i Facebookgruppen är alla som ser behovet och kanske kan bidra med kunskap välkomna!!

Möjlighet till stödmedlemskap kommer också ges vid senare tillfälle.

Vi kommer att arbeta mycket med fokus på att ge kunskap om den gambiska kulturen och traditioner. Detta är hjärtefrågor för alla oss fyra som dragit igång organisationen, men vi hoppas att många kommer att stödja oss och gå med i gruppen för att ge sitt stöd, eller för att bjuda in personer du tror behöver stöd och vill lära sig mer!

HÄR kan du klicka om du vill komma till organisationens Facebooksida!

bloglovin

Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

DEN känslan…

Ni ska umgås i flera dagar. Du och din mamma. Ni ska åka runt i en bil tillsammans. Hitta på saker. Sjunga högt och illa till musik från mobilen. 

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Du hittar hennes musiklista. Du spelar den. I fem timmar. Ni sjunger och skrattar. Har tyst korta stunder, men när du återupptar musiken så fortsätter ni lyssna på mammas musiklista. Till hennes enorma glädje.

Nästa dag och nästa så åker ni kortare sträckor men ändå en hel del. Mamma hittar en egen musiklista på en annan musikkanal. Du kopplar i högtalare och ni lyssnar och sjunger, lyssnar och nynnar. I tre dagar.

Den fjärde dagen ska ni också åka en del, men mest kortare sträckor. Nu tycker du mamma fått lyssna mycket på sin musik. Du känner dig glad och generös men vill gärna lyssna lite på din egen musik också. Det är din egen musiklista. Ni lyssnar på en-två-tre-fyra-fem låtar. Sjunger med. Du skrattar. Sen säger din mamma: ”Alltså det är så dåligt ljud i bilen på det där, så det blir bara skrän. Det vore skönt att slippa höra musik.”

Den känslan. DEN KÄNSLAN.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter