Archive for the ‘Familj’ Category

En sådan mäktig dag

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou - basketspelaren

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

 

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

fatou.se

 

Bakning, Djungelboken, Sushi, Uppsala och väntan

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Tre veckors semester. Tre veckor. Att bara sova, chilla, gå på bio och ha det trevligt. Nåja, kanske inte bara det. Åkte till Uppsala för att vänta på första barnbarnet. Ja, det är ju förstås den verkliga anledningen till min semester så här mitt i ingenting. Men som vi alla vet så kommer ju bäbisar inte när vi vill, utan när de själva vill. 🙂 

Pressbild

Pressbild

Här i Uppsala har vi det skönt. Vi väntar på bäbis och går på biopremiär. Djungelboken. Den var GRYM! Djungelboken med Mowgli i spetsen och sedan med de andra välkända figurerna. Att rösterna kom från följande personer gjorde ju inte filmen sämre, direkt:

Neel Sethi – Mowgli

Ritesh Rajan – Mowglis far

Bill Murray – Baloo 

Ben Kingsley – Bagheera

Idris Elba – Shere Khan

Lupita Nyong’o – Raksha

Scarlett Johansson – Kaa

Giancarlo Esposito – Akela

Christopher Walken – King Louie

Garry Shandling – Ikki

Brighton Rose – Grey Brother

Jon Favreau – Pygmy Hog

Sam Raimi – Giant Squirrel

Russell Peters – Rocky the Rhino

Madeleine Favreau – Raquel the Rhino

Pressbild

Pressbild

Vi såg filmen med 3D och tyckte att det gav en extra inlevelse och en annan dimension.

Jag tyckte som sagt att filmen var grym, men två saker störde mig lite. Jag tyckte att både Baghera och Sheri Khan var allt för stora i proportion till både Mowgli och de andra djuren. För övrigt tyckte jag som sagt att filmen var dunder och ja, den har ju fått höga betyg från många recensenter också.

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Nåja, vi har inte bara sett på bio. Vi har även gått promenader och så har vi bakat. Bakat och bakat. Man måste ju träna på att bli mormor…

Jag är ju inte längre någon bakmänniska, som jag kanske var lite mer när mina flickor var små, i alla fall i perioder, men till min stora glädje och förvåning blev alla bakverken lyckade. 🙂 Ja, lite medgång ska man väl ha ibland också!

Sen har vi handlat lite mellan varven. Ätit på kinarestaurang härom kvällen, innan bion. Det blev sushi, anka, kyckling och lite av varje. Måste säga att det stärkte min tes om att man INTE ska äta sushi på kinarestauranger. Just den restaurang vi åt på, har jag ett väldigt gott öga till och det beror inte bara på att jag jobbade där som tonåring, utan mest på att de har väldigt god och vällagad kinamat där för det allra mesta. Men nej, sushin var ingen höjdare, även om jag önskat det.

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Jag har ju en tes om att man ska äta sushi på just Japanska sushirestauranger. Där kan de sin sak. De allra flesta i alla fall. Varje sushirestaurang jag provat har haft bra, toppen eller helt okej sushi. Klart ätbar. Varje kinarestaurang jag provat på har jag varit mindre nöjd med sushin, även om jag har älskat deras mat för övrigt.

Så ja, nu kommer jag nog att akta mig än mer från att äta sushi på kinarestauranger i framtiden.

Härom dagen var blivande moster Isatou här också. Hon bjöd på Plankstek (utan plankor, för de glömde hon i Stockholm), men det funkade det med. Riktigt gott blev det till och med, avsaknaden av plankorna till trots.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Nu kan man ju få för sig att vi bara äter här i Uppsala och så är det ju inte. Eller inte bara i alla fall. Vi ser också film, pratar om livet. En person går upp och ned i trappor här också, men jag säger inte vem… 😉

Vi har haft den blivande farmorn på besök och tänk vad livet är märkligt! Vi visste förstås redan att våra barn växt upp i samma bostadsområde (Nyby Gård, där jag bodde i cirka 15 år innan jag flyttade till Stockholm) och gick på samma dagis när de var yngre och så vidare, men vad vi inte hade en aning om är att vi faktiskt, när barnen var riktigt små, bodde på samma gata, i ett helt annat bostadsområde (Kvarngärdet). Ja, vi bodde så nära varandra att våra portar låg tvärs över gatan. Max 10-15 meter från varandra. Och nu har de, min mellandotter och hennes son varit ett par i över 10 år och ska få barn tillsammans. Visst är väl livet märkligt?!!

Idag står kycklingfilé i gräddsås och hasselbackspotatis på menyn. Jag ska anstränga mig på bästa mormorsvis att göra den godare än någonsin! 🙂

Vi har det med andra ord rätt bra. Lyfter upp och tittar på små babykläder och försöker föreställa oss hur det kommer att se ut när babykläderna är utfyllda. Kikar ned i barnvagnen och försöker föreställa oss hur det kommer se ut med en liten bäbis där i. Känner lite på stora, fina magen och känner en liten fot som sparkar till eller som bara rör sig lite där inne där det troligen börjar bli lite trångt just nu! Lite profylaxövningar och hälsar våren välkommen har vi också hunnit med mellan varven. Igår var jag och den blivande mamman på promenad och hittade massor av tussilago. Idag skiner solen in och försöker muntra upp oss i vår väntan.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi har testat Cheerios

DSC_0014 (2)

Det brukar vara populärt hemma när jag får grejer att testa från Buzzador. Vi är en stor familj, både den närsta och den utökade, så det är många som vill prova och ge sina utlåtanden. 

Cheerios

Cheerios

Jag, barnen och några andra släktingar har testat Cheerios Havre. Jag tyckte de var spröda och goda. Alla tre tjejerna, Binta (27), Jai (25) och Isatou (23) tyckte de var rätt smaklösa. Brorsdottern på 10 tyckte de var goda och Mabou (14) fick jag inget utlåtande ifrån.

Som sagt tyckte jag de hade god konsistens och okej smak, däremot måste jag säga att de nästan var lite godare att äta som de är, än att lägga dem med yoghurt som jag också testade dem med!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Banjul uppifrån 2015

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tjuvheder, frisörsalong och en massa juldekorationer

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Herre min gud en sån helg… 48 timmar av arbete fredag-måndag morgon. Direkt från jobbet i går morse åkte jag och träffade en kompis/kollega på tidningen​ på en jättetrevlig lunch! Vi har för övrigt inte setts sen i Gambia i januari. Sen mötte jag upp med sonen och vi hade en helt fantastisk heldag. Det var lite shopping, lite mat, julskyltningar som nästan tog andan ur oss. Småstrosade. 

Det passade så bra då sonen hade skoldag i lördags och de i stället fick vara lediga just i går i stället, som kompensation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Jag följde med Mabou till den salong han brukar klippa sig och igår blev han verkligen jättenöjd över klippningen, trots att det var en kille som inte klippt honom förut, då han ju har sin ”favorit-frisör” på salongen och oftast inte är jättenöjd om det inte är just han som klipper. Men igår var han som sagt jättenöjd i alla fall! 🙂

Jag vet att många frågat mig vilken salong han klipper sig på, men jag minns ju aldrig namn eller adress. Men idag fotade jag både och. Ja, till och med lie prisinfo på dörren, så nu tror jag fler kan hitta dit som är intresserade. (Syns i bildspelet ovan.)

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Vi var också på julmarknaden på Sergels torg, men sanningen att säga var jag inte särskilt imponerad av den. Jag hittade inget intressant och tyckte den var rätt trist, faktiskt. Däremot blev jag väldigt imponerad av NKs skyltning. Den var så vacker. Sonen var kanske inte fullt lika imponerad då… 😉 Jag tycker bara det är så vackert med alla ljus, lampor och dekorationer. Det blir som att hela världen lyser upp lite och anstränger sig för att ge oss lite skönhet. Lampor lyste för övrigt över hela Stockholms innerstad och ja, det är verkligen upplyftande och vackert att bara strosa runt och njuta av allt det vackra ljuset.

Filmaffischen från filmen "Tjuvheder" Foto: Fatou Touray

Filmaffischen från filmen ”Tjuvheder” Foto: Fatou Touray

Till slut, när dagen var slut, så gick vi på bio. Vi såg filmen Tjuvheder och den var väldigt tänkvärd och bra.

Den var rätt stark och väldigt autentisk i och med att man använt sig av ”gamla rövare” i rollerna och det gjorde ju filmen helt klart mer trovärdig. Och stark. Jag tycker filmen skildrar social utsatthet på ett väldigt bra och verklighetstroget sätt!! Filmen är absolut sevärd och jag tänker att det finns så många trasiga människor där ute. Så många människoöden. Jag tänker på att vi inte är onda eller goda, utan att det finns både och inom oss alla.

När jag kom hem var jag heeeelt slut!! Jag var fullständigt utpumpad och Mabou hävdade att jag till och med haltade de sista meterna innan jag var hemma. När jag satte foten i hallen var det 40 timmar sen jag lämnade mitt hem, varav 24 timmar av dem varit arbetstimmar. Och nej. Jag klagar INTE, jag har det bästa schema jag nånsin skulle kunna önska och jag tycker verkligen om mitt jobb och jag är så glad och tacksam över att ha ett arbete, men ja, vi har 1 vecka i månaden som är riktigt tung, och en halv vecka som kan vara ganska tung ibland och så har vi två och en halv vecka som är rena lökarveckor när jag knappt känner av att jag jobbar heltid, så schemamässigt är det mitt livs bästa schema, men det betyder ju inte att det inte är kämpigt ibland, som alla jobb kan vara. Slut var jag i alla fall och ja, jag vet en som somnade ovaggad igår kväll…

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

När jag till slut kom hem fick jag en så fin överraskning av min fina son. En pepparkaksuppsättning specialgjord för en utarbetad mamma som jobbat hela helgen, från en son som är en alldeles äkta liten prins!!

 

Att vinna eller försvinna

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min dotter ska bli mamma

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

Det här med att hålla hemligheter som får en att nästan brista av iver att få berätta… Jag har väntat och längtat så mycket efter att få berätta för ”hela världen” att jag ska bli mormor. Det känns så speciellt och så fantastiskt att just jag ska få uppleva mitt första barnbarn. 

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

När jag tänker på ordet ”mormor” så tänker jag mig en gammal tant, det tror jag de flesta av oss gör och även om jag inte är purung längre, så känner jag mig långt ifrån att vara en gammal tant. Men så tänker jag att jag snart blir 45 och jag gjorde faktiskt min mamma till mormor två veckor efter hon fyllt 35. Alltså tio år yngre än vad jag hinner bli innan mitt första barnbarn kommer.

Idag fick vi också veta att det kommer bli en liten kille. Ja, de flesta av oss blev förvånade, då nästan alla i släkten tippat på en tjej. Men nu vet vi att det är en liten kille som väntar på att få komma ut i stora världen. En kille, som om han skulle ta efter sin far och sina farbröder med största sannolikhet blir ännu en liten basketspelare i familjen.

Jag tror min dotter och prinsens pappa kommer bli helt fantastiska föräldrar!!

Att det var barn två av mina tre döttrar som skulle få barn först, var kanske inte helt otippat, då hon levt i en fast relation i jag tror nio eller tio år.

Jag kan nästan inte hejda mig att få se det lilla underverket. (Men jag har fått se ultraljudsbilden!! 🙂 ) Men lite mer tålamod får jag allt ha, då det är några månader kvar tills vi får se den här prinsen. För att inte tala om doften. Finns det något som doftar så gott som ett spädbarn? Hur ska vi kunna hålla oss så länge? 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Premiären av Filmen Taikon

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Det var länge sedan jag var på en biopremiär. Men i fredags var det dags. Jag var på premiären av filmen Taikon tillsammans med tre av mina fyra barn och min mamma. 

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist Uppladdare: Josve05a

Filmen var väldigt intressant!! Jag tyckte verkligen det kom fram vilka starka, karismatiska och kloka kvinnor både Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon är och var.

Filmen fick mig att gå tillbaka i minnet till en tid som borde ha varit passerad. När romerna växte upp i tältläger i Sverige, barnen inte hade möjlighet till skolgång, när de blev jagade bort från de tillfälliga tältplatserna efter tre veckor. När de inte betraktades som medmänniskor.

Jag önskar jag kunde oja mig, skaka på huvudet och fråga hur i hela världen vi kunde låta det pågå. Men med tanke på hur de många romer lever på våra gator i dag, lever ur hand till mun. Hur gravida kvinnor lever på våra gator utan möjlighet till varken god vård eller omvårdnad. Med tanke på detta kan jag inte säga att vi lärt oss något av historien. På grund av det kan jag inte uppriktigt säga att idag behandlar vi alla människor lika eller med respekt eller medmänskligt. Det är en skam så stor att den blir svår att sätta ord på.

I början av 1960-talet inledde Katarina sin långa och enorma kamp för romernas rättigheter i Sverige. Hon debuterade som författare med boken Zigenerska 1963, vilken gjorde henne välkänd i samhällsdebatten och som en mycket stark kämpe för romers rättigheter. Katarina Taikon var aktiv debattör i media, ordnade demonstrationer och var med och ställde krav på dåvarande statsministrarna Tage Erlander och senare även Olof Palme. Katarina Taikon var vid utgivningen av debutboken Zigenerska 31 år och hade nyligen lärt sig att läsa och skriva och hon blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige.

Barnboksserien Katitzi har varit en oerhört viktig litteratur i Sverige, både då, men som även läses flitigt fortfarande. Böckerna om Katitzi rekommenderas starkt till alla barn boende i Sverige. Katarina Taikon skrev 13 böcker i Katitzi-serien, med början 1969 och den blev en omedelbar succé. I februari 2015 återutgavs hela Katitzi-serien av Natur & Kultur. 

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Filmen är ju ganska speciell och även om jag anser att historien om hur romer missaktats och behandlas med fullständig respektlöshet, bör berättas även för våra barn, så tycker jag inte att denna film är särskilt anpassad för just barn. Min 13-åriga son sov en stor del under filmen. Om det berodde på en tuff skolvecka och många basketträningar, inklusive en träning precis innan filmen, eller att han inte fick ut så mycket av filmen, låter jag vara osagt. Men våra efterföljande diskussioner på vägen hem, om filmen, tror jag även han kunde ta till sig. Mina två vuxna döttrar och min mamma hade självklart behållning av filmen och min mamma var nog den som uppskattade den mest av alla.

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Dessvärre var vi inte så många biobesökare på den biograf, Victoria, som visade filmen i fredags och det tycker jag är väldigt, väldigt synd. Men Gudrun Schyman såg i alla fall filmen samtidigt som oss! 🙂

Jag hoppas nu bara att fler ser denna historiska och intressanta film och tar del av en berättelse som är väl värd att berättas.

Systrarna Taikon är personer som kan dela med sig av många erfarenheter och mycket inspiration, både den syster som ännu är i livet och den syster som inte längre finns bland oss. 

Hemsida: Taikon

Facebook: Katarina Taikon – Filmen

Kultur & Natur: Katarina Taikon

 

Film: Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme med flera. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tio år som bloggare

På bloggalan där jag vann priset  Stora Bloggpriset

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vårt chokladhus

family comes first

 

 

 

 

Så här var Marabous grundidé med chokladhus:

Marabous chokladhus

Marabous chokladhus

Så här såg arbetet ut när 12-åriga sonen (som totalt saknar tålamod) och hans två kompisar byggde ihop vårat hus:

DSC_0001 (2) DSC_0002 (2) DSC_0003 (2) DSC_0008 (2) DSC_0009 DSC_0010

Och så här blev slutresultatet av vårat fina chokladhus:

Slutresultatet av vårt chokladhus

Slutresultatet av vårt chokladhus

Undrar hur stor chansen är att vi vinner…? 😛

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

4 visitors online now
4 guests, 0 members
Max visitors today: 15 at 09:06 am UTC
This month: 91 at 05-05-2016 07:29 pm UTC
This year: 91 at 05-05-2016 07:29 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC