Man kan inte bryta ett förmodat förtryck med ett annat förtryck

Det finns mycket att kommentera om den gångna veckans nyhetsinslag. Att Danmark förbjuder heltäckande klädsel är en stor skam, om man frågar mig. Man kan inte bryta ett förtryck mot ett annat förtryck!! 

I min värld ser jag inte en muslimsk kvinna som går med heltäckta kläder, så kallad ”niqab” eller ”burka” som ett likhetstecken med en förtryckt kvinna. Förtrycket kommer om ett land lagstiftar för ett tvång eller förbud att bära den, eller om en närstående person som man står i beroendeställning till tvingar eller hindrar dig att bära ett visst klädesplagg.

Inom Islam är det inte tillåtet att påtvinga någon människa något som har med den personens tro att göra. Det måste komma utifrån ett eget beslut. Till exempel att bära hijab, niqab, burka, att be, att tro, eller något annat. Detta finns tydligt angivet i Koranen.

”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (Koranen 2: 256)

Självklart finns det individer inom alla folkgrupper och religioner som tvingar och kräver saker av sina hustrur/döttrar/systrar, you name it, och åberopar sin religion. Men jag säger det igen: ”TVÅNG SKA INTE FÖREKOMMA I TROSFRÅGOR” enligt Koranen. Så om någon ändå tvingar någon till något i Islams namn, så handlar det om en person som gör fel och skyller det på religionen.

I Sverige där vi har lagar som skyddar människor (läs: kvinnor) mot tvång, finns det alla möjligheter i världen att inte bära hijab/niqab etc. Det finns alla möjligheter i världen att leva ett liv man själv väljer. Detta kan vara lättare sagt än gjort och det finns många kvinnor i Sverige idag som lever med män som behandlar dem illa och förtrycker dem på olika sätt. Direkt eller indirekt. Det är dock varken Islam eller Kristendomen eller någon annan för mig känd religion som gör detta, utan det är individer och det ska vi inte glömma!!

Problemet med att lagstifta mot att bära heltäckande kläder är dubbel. Dels gör du dessa kvinnor till brottslingar. Hur kan vi hjälpa eventuellt förtryckta kvinnor genom att göra dem till kriminella? Hur hjälper det dessa kvinnor? En kvinna som lever under ett verkligt förtryck kommer inte springa runt i vårt samhälle som vilka andra kvinnor som helst för att ett lands lagar förbjuder dem att bära en viss klädsel, de kommer troligen att få stanna inomhus i så lång utsträckning det går. Hur gör det henne mindre förtryckt och hur ger det henne större frihet?

Jag är med i många muslimska grupper runt om på Internet. I de kvinnogrupper jag är med så är upprördheten stor. Det är inga förtryckta kvinnor där som jublar över att muslimska kvinnor i Danmark äntligen ska få slänga av sig sin niqab. Tvärt om. Det är starka kvinnor, många ensamstående, många unga kvinnor som upprörs. Många är beredda att göra insamlingar för att betala böter för de muslimska kvinnor som vill fortsätta bära niqab i Danmark och som riskerar böter. Många som tidigare inte har velat bära niqab vill börja bära det för att visa stöd till sina muslimska systrar. Jag ser många debatter i media och jag hör om hur förtryckande niqab anses vara. Bland icke-muslimer. Men det är inte den bild jag har. Jag undrar alltid i dessa debatter: vem har frågat de muslimska kvinnorna? Vem har ställt frågan till de som faktiskt bär niqab? Nej, ingen av de jag sett. För de flesta har inte så nära relationer till kvinnor som bär niqab. Om man nu är så engagerad i muslimska kvinnors klädsel, så är det mycket märkligt för mig att man inte har fler närstående muslimska kvinnor i sitt liv. De det faktiskt rör. Och ställa frågan till dem.

De muslimska kvinnor jag hör och ser som bär hijab är inga förtryckta, stillatigande kvinnor som sätter på sig de kläder de blivit tillsagda av sina män. I stället är det starka, självständiga kvinnor som vill ta sin tro till en annan nivå. De vet EXAKT varför de vill bära niqab och de är stolta över att göra det. Det är ibland kvinnor som fått strida mot andra familjemedlemmar för att få bära sina hijabs och niqabs. De är bestämda och de vet precis vad de vill. Alla kvinnor jag känner till som bär hijab eller niqab har övervägt länge innan de tagit det stora beslutet. De har varit fast beslutna om sitt val och de har varit mycket nöjda med det val de har gjort. Några har sedan valt att ta av dem igen. Inte på grund av att de inte har samma tro. Inte för att de känner sig förtryckta. Inte för att de känner sig begränsade. Utan helt enkelt för att de inte orkar med trycket utifrån. Att bli kallad otrevliga saker, hotas med våld och diskrimineringen som följer många hijab- och niqabbärande kvinnors beslut om att bära just hijab eller niqab.

Jag och mina muslimska systrar i Sverige är upprörda över att våra systrar i Danmark fråntas rätten att välja sin egen klädsel. Vi är arga, ledsna och mycket, mycket oroliga för att detta ska spilla över även på Sverige i framtiden.

Jag tycker också det är mycket märkligt att man får gå runt näst intill helt avklädd i vårt samhälle, vilket gäller både män och kvinnor, men att klä på sig kläder som skyler kroppen, det bemöts med inte bara förakt, utan är nu till och med förbjudet i Danmark.

Man kan som sagt inte stoppa ett förmodat förtryck med ett annat förtryck! Danmark är helt fel ute och jag hoppas innerligt inte att Sverige kommer gå samma väg! 

Sen vill jag återigen påminna om att män i alla tider haft ett starkt engagemang över kvinnors klädsel. Det, om något är väl ett förtryck? Och det gäller alltså inte bara muslimska kvinnors fäder, bröder och män, utan alla män runt om i världen, oavsett kultur eller religion.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Samhällets förtryck av den muslimska kvinnan

Den muslimska kvinnan i Sverige idag är utsatt för otroligt mycket fördomar och islamofobi, om du frågar mig. Det finns en ilska och ett hat som vänder sig mot muslimer generellt, men muslimska kvinnor med muslimska attribut såsom slöja är en lättare måltavla, då det syns tydligare utåt att hon är muslim. Hennes utsatthet både direkt och strukturellt är enormt. 

Fatou Darboe©

Jag vet många muslimska kvinnor som väljer att inte bära yttre attribut. Inte för att hon inte vill bära dem, men på grund av det hat som så öppet visar sig i vårt samhälle. Det gör mig otroligt arg och ledsen, för det här hatet är bara ett ytterligare sätt att förtrycka kvinnor. Jag har själv valt att inte bära yttre muslimska attribut av många skäl, men detta är ett av dem.

I stället läggs det ENORMT mycket energi på att skriva i media om hur förtryckande slöjan är för oss kvinnor. Det tycks inte spela någon roll hur många muslimska kvinnor med hijab som går ut öppet och berättar om vilket viktigt och självständigt beslut det varit för dem att få börja bära hijab.

Nu förtrycks kvinnor i Sverige av den sociala normen till att inte bära slöja. Hur kan man ens för ett ögonblick tro att det är ett bättre förtryck att hindra kvinnor från att klä sig som man vill, än att tvinga dem?

Ofta läser jag saker på nätet som: ”om det inte passar, så åk hem då!” Då undrar jag: hem? Vart är hem? För mig och många andra som konverterat är Sverige HEM i allra högsta grad och har alltid varit det. För många muslimer som är födda i Sverige är Sverige HEM. För många muslimer som kom hit som små barn och har växt upp i det här samhället är också Sverige HEM. Vi är många muslimer och muslimska kvinnor som betraktar Sverige som vårt enda HEM, eller som ett av sina HEM.

Som samisk-svensk, muslimsk kvinna kräver jag att få bära de kläder jag vill, oavsett hur ”konstigt” det är för vissa. Och jag kräver att mina muslimska systrar ska få välja vilka kläder de vill bära, eller låta bli att bära, vilket de vill och samhället, det vill säga vi alla är inte ett dugg bättre än de förtryckande män som tvingar på sina närstående särskilda klädesplagg, tvärt om, vi i det övriga samhället borde vara de som kan ge stöd åt dessa kvinnor!!

Fatou Darboe©

 

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En dag för alla små afrosvenska flickor som växer upp i vårt land

Igår skedde något historiskt i Sverige. Något historiskt som gav mig gåshud, som fick tårarna att spruta och som slutligen lämnade mig i en fullständig tillfredsställelse. Jag menar förstås Grammisgalan. Avslutet på Grammisgalan är artisten och Grammisvinnaren Seinabo Seys nummer. 

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Seinabo står på scenen och börjar sjunga. Alla som hört Seinabo sjunga vet att det innebär gåshud bara att höra hennes mäktiga röst. Den där rösten som tycks vara hämtad från de djupaste brunnar… Det är rent välbefinnande.

Sedan händer något. Bakom henne sluter 130 svarta, svenska, stolta kvinnor och flickor i olika åldrar upp. De marscherar in svartklädda och bara står där med all den styrka som kan frambringas av 130 smarta, vackra, stolta kvinnor i alla åldrar. Tårarna bara rinner. Det går liksom inte att hålla emot.

Och i mina vener rinner mitt blod som fryser och kokar på samma gång. Det är så mäktigt att jag saknar ord…

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Jag tänker på att med den här representationen för mina tre nu vuxna döttrar, kunde deras uppväxt, deras grund att stå på ha kunnat få så mycket mer styrka, självkänsla och känsla av gemenskap, som de nu inte fick. Jag sörjer det. Det saknades inte svarta kvinnor som förebilder under deras uppväxt i vårt hem, men det saknades ute i samhället. Det saknades i deras skolor, det saknades bland deras barbiedockor, det saknades i butikerna, det saknades på barnavårdscentralerna och på nästan alla andra platser. Vi träffade förstås en massa kunniga, intelligenta, smarta kvinnor från alla världens hörn, men de svarta kvinnor som mina barn också hade behövt identifiera sig med under deras uppväxt saknades ute i samhället. Jag sörjer det. Jag sörjer att jag skulle ha kunnat ge dem helt andra förutsättningar om de hade växt upp idag.

Svarta kvinnor som marscherar in på en scen, i svensk TV på bästa sändningstid. 130 kvinnor. Gamla, unga, äldre, barn, gemensamt. Tårarna rinner av smärta för att mina döttrar och många andra svarta unga kvinnor inte gavs denna möjlighet när de var små.

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Samtidigt rinner tårarna av glädje. Glädje för alla bruna små flickor som idag växer upp i Sverige, med insikten om att de är tusentals i Sverige. Att de tar plats. Att de gör det med styrka. Att de är en del av en ny generation. En generation där man kan ta plats. Tårarna rinner för den glädjen, den stoltheten.

Tårarna rinner också av stolthet och av det mäktiga i att se detta. I Sverige. Idag. 2016. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Tårarna rinner för att jag inser att jag bevittnar något helt historiskt!!

När min äldsta dotter Binta och hennes kompis Fatou kommer hem till oss efter sitt deltagande på scenen under Grammisgalan tillsammans med 130 kvinnor och berättar översvallande om deras upplevelse och den styrka de känt både under uppträdandet, men också efteråt, då rinner tårarna på oss alla och vi gråter tillsammans. För det hopp som fötts inom oss. Jag känner själv hopp över att det finns ett ljus i tunneln för mina kommande barnbarn. Det finns hopp och det finns övertygelse. Det är svårt att sluta gråta över något så starkt.

Men det är så lätt, så lätt att finna styrka för morgondagen av ett sånt historisk och starkt framträdande!!

Gårdagens bästa artikel om framträdandet skrevs av Kiqi och det kan du läsa HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det där med att bli äldre…

Det är mycket med åldern som kan upplevas negativt när man börjar traska förbi 40-strecket eller därefter. Orken blir liksom lite mindre, även om man vill saker lika mycket. En annan sak som kan vara lite negativ är att man ju oftast inte anses lika snygg längre. Rynkor börjar krypa fram, grå hårstrån börjar göra sig synliga och många av oss går upp en del i vikt med åren. 

När jag var ung

När jag var ung

Det finns mycket som kan kännas negativt. Lite som att ”börja rasa ihop”. Samtidigt får vi inte glömma att det faktiskt finns en massa positiva saker också. Det jag själv nyligen blivit väldigt medveten om är att jag kan stå på mig på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre. Jag känner mig själv bättre och ”går inte med” på saker jag vet att jag inte vill.

Jag känner mig mycket starkare i mig själv och jag känner mig dessutom stolt över det!! Det är ju liksom erfarenheter som har lett mig till den klokhet jag upplever att jag har nu. Det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag nu står upp för mig själv och mina behov och intressen på ett sätt jag aldrig gjorde som ung.

Jag för kanske 20 år sen?

Jag för kanske 20 år sen? Rynkfri och inga grå hår.

Jag tror att jag levde väldigt mycket för mycket för andra och deras behov när jag var yngre. Ja, självklart för barnen, men jag menar även för kompisar, för kärleksrelationer, kollegor och i princip alla runt omkring mig. Och mitt i allt detta glömde jag ofta bort mina egna behov. Eller inte bara ofta. Jag skulle nog våga påstå att jag väldigt sällan kom ihåg mina behov och när jag väl gjorde det, så stod jag inte upp för dem. Det gör jag nu! Och det gör mig stolt och tacksam och mycket glad över att jag har kommit dit, även om priset varit högt och det kostat mig enormt mycket smärta, sorg och frustration.

Jag är också glad över att jag har arbetat mycket med mig själv och min personliga utveckling de senaste åren. Jag är väldigt glad över att jag har insikt om mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag inte heller hade när jag var yngre. Om det beror på att jag arbetat mycket med mig själv eller på åldern vet jag inte, men jag gissar att både och varit viktigt, men att aktivt arbeta med sig själv ger verkligen resultat i relation till andra människor.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Idag när jag ser mig i spegeln så kan jag visserligen se en person som väger allt för mycket, som börjat få lite kråkfötter runt ögonen, som har rätt många gråa hårstrån och mycket mindre ork än för 20 år sedan. Jag kan se en kvinna som är 40+, men som inte känner mig som 40+. Samtidigt ser jag hur andra ser på mig. Särskilt yngre personer och det är förstås som en kvinna på 40+, eller om det är riktigt unga personer, så ser de nog en stenålderskvinna, för all del… Komplett med höftskynke och träklubba. 😉

Men samtidigt som jag ser denna kvinna i spegeln, så kan jag också se en klok kvinna som fått allt detta av erfarenheter som gett mig kunskap, klokhet, lärdomar och en helt ny trygghet i mig själv och den jag är. En kvinna som vågar stå på sig, även om det innebär att jag mister en person i mitt liv eller två. En person som inte tar en massa skit. För att jag vet att jag är värd så mycket mer än så. Jag har vågat sätta ett värde på mig själv och den person jag är! Det är värt mycket det!

Så när du, medelålders kvinna står där framför din spegelbild och känner dig kritisk till kråkfötter, övervikt och gråa hårstrån, försök se den du var för 20 år sedan. En person som inte alls hade den kunskap du har i dag. En person som kanske inte stod upp för dig själv på det vis du önskat. En person som du kanske tycker var både naiv och okunnig. Skulle du vilja byta? Det skulle inte jag! Och jag hoppas att du är klok nog att inse det värde du har. Just nu. Med kråkfötter och bilringar och kanske ett och annat grått hårstrå.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Eldsjälar som gör Sverige och världen lite, lite bättre

Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…

Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:

Om Siavosh Derakhti

Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.

Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”

Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.

Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.

Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.

Den samiska flaggan

Den samiska flaggan

Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…

Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.

Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.

Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.

I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.

Pride 2014

Pride 2014

Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.

Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.

Jag, under hijabuppropet

Jag, under hijabuppropet

Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.

Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.

Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.

Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.

Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:

Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Dokumentären om Alice Walker

omskärelsenDet finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.

Ett par av de böcker och filmer som har gjort just så stor inverkan på mig och mitt liv är Purpurfärgen och Omskärelsen. Jag har också nämnt dessa vid några tillfällen i min blogg. Båda böckerna purpurfärgen och omskärelsen är skrivna av författaren och aktivisten Alice Walker.

Av det djup och den känsloladdning, det mångbottnade och det mångfasetterade jag funnit i hennes böcker, har hon kommit att bli en av mina största favorit-författare och av många skäl ser jag upp till henne även som person. Därför blev jag väldigt glad över att det visats en dokumentär om henne på SVT och om du är intresserad så vill jag verkligen rekommendera dig att se den! Det går att se den i 29 dagar till, så passa på att klicka in HÄR och kolla dokumentären.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter