Mitt December 2013

DSC_4436December månad har varit hektisk för mig. Om man tittar här i bloggen kanske man kan få för sig att den varit händelselös, då det är så dåligt med inlägg, men faktum är att det är tvärt om. Jag har haft så mycket för mig, mest roligt faktiskt, att jag inte hunnit blogga så mycket. Här kommer en kort sammanfattning om mitt December-so far! 

Jag har varit i Sälen och firade där första advent i år igen och bodde i Villa Snödroppen! Jag har också varit på bio och såg den otroligt berörande filmen ”Mig äger ingen” som jag tidigare lyssnat på ljudbok. Om du missat läsa boken/ljudboken eller se filmen så kan jag verkligen rekommendera dig att läsa/lyssna på och se den!

Något annat viktigt som hände var ju att Nelson Mandela, en av mina allra största förebilder, gick bort. Om det har jag skrivit HÄR och HÄR!

En massa arbete har jag förstås hunnit med, men som sagt även en hel del trevligheter! Lite restaurangbesök, möten med nya och gamla vänner som berikat mitt december.

Jag har hunnit vara på en stor julkonsert på Globen med artister som Sarah Dawn Finer, Orup, Ola Salo och Eva Dahlgren, Darin och med Mark Levengood som konferencier Mark Levengood och Pia Johansson som gäst.

Sedan åkte jag ju på kryssning med Amorella som gick på grund. Mer om det kan du läsa HÄR! Det var förstås ingen höjdare. I alla fall inte andra halvan av kryssningen, även om det inte var någon större katastrof direkt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan har jag ju firat födelsedag. Faktum är att den firades i två dagar. Inte för att jag fyller jämt eller ville fira så speciellt mycket, utan mest för att min mamma och mina barn bestämde sig för att överraska mig stort. Det är förstås alltid roligt med överraskningar och att bli ihågkommen, men fyller man som jag år två dagar före julafton, så känns det nästan alltid som den där födelsedagen bara kommer och ”stör mig” mitt i julstressen…! Inte blev det bättre i år när vi bestämde oss för att gå med i den stora manifestation i Källtorp mot rasism och fascism mitt i födelsedagsfirande och julförberedelser.

Ändå är jag väldigt glad över att vi gick dit och visade vårt missnöje med den rasism som finns i vårt samhälle. Det kändes viktigt och bra att släppa alla julbestyr och delta i något som blev så stort. Siffrorna på deltagandet har varierat mellan 16 000-20 000. Jag kan i alla fall bekräfta att det var enormt mycket folk och att det gav en enorm styrka i kampen mot rasism!!  

En massa annat har jag också hunnit med, men det var den korta sammanfattningen. I bildspelet ovan kan du se lite av mitt december. Nu är ju inte december slut ännu, några dagar har vi kvar, men det är i alla fall den största delen av december. 

Hur har ditt december varit? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kvinnors rätt att få bära de kläder hon vill

030Debatten om #hijabuppropet fortsatte i samma styrka i flera dagar men börjar nu att mattas av något och jag tycker det är så positivt och bra, för den här debatten behövdes nog mer än de flesta av oss insett. Som jag skrivit om tidigare, så stödjer jag uppropet helt och hållet, men jag har också läst mycket kritik mot det från flera håll och med olika ståndpunkter och utgångspunkter. Eftersom det handlar om upplevelser, så tycker jag inte man kan säga att någon har ”rätt” och att någon annan har ”fel”. Vi bär alla på olika erfarenheter och olika typer av ryggsäckar, som självklart påverkar vår uppfattning i sakfrågan.

Av de som normalt bär slöja som jag känner har många uttryckt sin glädje över att det var så många som visade sitt stöd och att den här kampanjen fick en sådan spridning. Jag har till och med fått samtal från vänner och mail från både folk jag känner och de jag inte känner som tackat för mitt stöd. Det känns förstås roligt, även om det inte var något jag hade funderat på eller anledningen till att jag stöttade uppropet. I media och på nätet har jag sett en del både som brukar bära slöja och de som inte gör det, som kritiserar uppropet och det har de förstås sin fulla rätt att göra.

Som sagt handlar det om egna referensramar och erfarenheter, men också om egna uppfattningar.

Av de som kritiserat har jag sett följande kritik:

  • Några tycker att det blev ”plojigt” eller uppfattade det till och med som att vi som bar slöja för en dag eller två skulle påstå att ”vi vet hur det är” efter att ha burit slöjan bara någon enstaka dag.
  • Några tycker att slöjan är en symbol för förtryck och kan därmed inte förstå hur kvinnor som inte tvingas bära dem, kan göra det frivilligt och för att det fastställer en acceptans av en förtryckande symbol.

Jag kan förstå dessa ståndpunkter, men jag tror de flesta som bar slöjan, inte gjorde det för att det var en så stor erfarenhet, utan snarare för att visa sitt stöd. Det var i alla fall skälet till att jag tog på mig slöjan i två dagar och de flesta av dem som jag hörde hade burit den, var det av samma skäl.

När det gäller slöjan som symbol för förtryck, så måste vi komma ihåg här att det verkligen är en uppfattning som skiljer sig både från olika länder, olika kulturer, olika inriktningar av Islam, bakgrund, men framför allt skiljer sig för olika personer beroende på vilken individ man är.

Idag finns det endast tre länder i världen som har slöjtvång enligt lag. Dessa länder är Sudan, Saudi-arabien och Iran. Sedan finns det tre länder som förbjuder burka i skolan och det är: Turkiet, Tunisien och Syrien. Sedan finns det ett antal länder som förbjuder eller är på väg att förbjuda burka på allmän plats och det är följande länder: Italien, Nederländerna, Spanien, Belgien, Tyskland och Frankrike.

Jag är emot både förbudet och tvånget, av precis samma skäl.

I övriga länder där Islam är utbrett finns det en uppsjö av olika uppfattningar för hur man ser på slöjan. I västvärlden är synen ofta att slöjan är en symbol för förtryck och det tycks den även vara av kvinnor som burit slöjan som lagligt tvång i länder med slöjtvång, medan många andra, särskilt av de som bär slöjan av egen fri vilja, att slöjan är en symbol för frihet och frigörelse. Här är det omöjligt att sätta sig till doms över eller tala om hur någon annan ska uppfatta slöjan, det handlar helt enkelt om erfarenheter och uppfattningar och den omgivning man är uppväxt i.

Det finns de som säger att även om man inte blir tvingad att bära slöja, så finns det många som påverkas av sin omgivning och indirekt känner sig tvingade att bära slöja, eller påverkas till att börja bära den och det kan man förstås inte heller säga något om. Självklart blir vi alla påverkade av vår omgivning. Men om man väljer att ta på sig en slöja för att man har en positiv uppfattning av den, genom sina vänner, släktingar och andra i ens omgivning, men det ändå är ens fria val att ta på sig slöja, då vet jag inte varför det skulle vara så negativt?

Vi blir ju alla påverkade till våra klädval av vårt samhälle, familjemedlemmar, vänner etc. När jag åker kommunalt in till stan, så ser jag oräkneliga annonser med lättklädda kvinnor. De bär bikini, korta kjolar, urringade toppar och baddräkter som ingen lämnar särskilt mycket över till fantasin. Självklart är det så att unga människor i synnerhet påverkas av dessa reklampelare! Jag minns själv som ung, slank tjej hur obekväm jag kände mig när jag gick ”lättklädd”, men samtidigt ville ”se ut som alla andra” i min ålder. Jag var inte alls bekväm i detta, samtidigt som jag var för osäker för att låta bli. Idag skulle inget i världen kunna tvinga på mig dessa korvskinnstajta kort-korta klänningar med djupa urringningar mot min vilja. Inget i världen skulle heller kunna tvinga på mig en burka mot min vilja.

Idag tar jag mycket hellre på mig en slöja när jag går till arbetet, än att jag sätter på mig en kort kjol och urringad topp, men helt bekväm känner jag mig inte i något av dem.

Idag är jag 42 år och helt övertygad om att varje kvinna måste få bestämma över vad hon vill sätta på sig. Varje kvinna i världen måste ha rätt att sätta på sig en bikini eller en burka, utan att bli dömd som ”hora” eller ”förtryckt”. Jag är medveten om att långt ifrån alla har dessa rättigheter. Men jag är också medveten om att i Sverige idag, 2013, i ett land med religionsfrihet och med den fokus på kvinnans självständighet och rättigheter som människa, borde ha rätt att klä sig som hon vill!

Efter att ha talat med mina slöjbärande vänner och familjemedlemmar och följt debatten, så är jag idag övertygad om att de flesta kvinnor i Sverige idag bär slöja för att de själva vill det! Det finns säkert kvinnor som bär den för att de känner tvång och dessa kvinnor ska vi även fortsättningsvis försöka ge det stöd och hjälp som de är i behov av för att få ett självständigt liv!! Men jag har också pratat med kvinnor som vill bära slöja, men inte vågar för att det skulle sticka ut på arbetsplatsen, för att deras vänner inte bär slöja, för att de är rädda att bli dömda på förhand eller för att deras familjer inte vill att de ska bära slöja. Oavsett skäl, så måste vi även stötta dessa kvinnor i rätten att få bära de kläder de själva vill!

Den här frågan är inte svart-vit, den har många nyanser och det gäller att inte fastna i sina egna uppfattningar om slöjan och vad man själv tycker att den representerar utan fundera i lite större perspektiv ur andra människors synvinkel.

Aug 300Jag har burit slöja (hijab) vid många tillfällen tidigare, men det här var första gången jag gjorde det för någon annans skull, men det gjorde jag så gärna då det var en symbolisk handling för någon som farit illa på grund av att hon bar slöja. En systerlig handling.
Kvinnor%20med%20sl%C3%B6ja%20f%C3%B6rv%C3%A4ntar%20sig%20trakasserier

Lästips: Hatbrott begås inte i ett vakuum

Blogg: Här kan du läsa flera berättelser från de som bar hijab för en dag

Tidigare bloggat i ämnet:

Beslöjade kvinnan som slogs medvetslös

#hijabuppropet

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

#hijabuppropet

fatou med hijabJag stöttar #hijabuppropet som ett medvetet val och av följande själ:

Som kvinna, som muslimsk syster, som mamma, som feminist, som antirasist, som en som tar ställning, som världsmedborgare, av solidaritet och som sympatisk medmänniska.

I kombination med att skriva till Beatrice Ask deltar jag i det här uppropet. Jag vill visa min sympati för de kvinnor som valt att dagligen bära hijab men ständigt råkar ut för trakasserier, kränkningar och våldsamheter för sitt val att bära hijab.

Vissa kritiserar uppropet, men det gör inte jag. Jag ser detta som en ren solidaritetshandling.

HÄR är bakgrunden!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Beslöjade kvinnan som slogs medvetslös

slöja1En del av den kritik som brukar finnas mot beslöjade kvinnor är att de tvingats till detta av sina män och att det begränsar deras frihet i deras liv. Även att just dessa kvinnor ska vara mer kontrollerade av deras män. Det är några av de skäl som jag brukar höra anges.

Jag är säker på att exempel på dessa kvinnor finns. Kvinnor som förtrycks finns i alla länder, kulturer och religioner. Självklart finns det kvinnor som tvingas bära slöja, men att förbjuda slöjan, vilket har debatterats ibland, tycker jag är helt fel väg att gå. Dessa kvinnor kommer inte bli mindre förtryckta för det, vi måste arbeta mot kvinnligt förtryck i vårt land med andra metoder och på andra vägar.

slöja3Jag vet med säkerhet att det finns många muslimska kvinnor i vårt land som bär slöja för att de själva vill det! De har valt att bära slöja (oftast hijab) för att den tolkning de gör av Koranen uppmuntrat dem till användningen av slöjan eller för att de tycker det fyller en funktion för dem, eller för att de helt enkelt tycker det är vackert. Skälet till att bära slöja är säkert lika många som det finns kvinnor som bär den, även om de jag hört beskriva anledningen till varför de vill bära den, oftast grundar sig i deras tro, sen har beslutet vuxit fram genom olika ideér och uppfattningar.

I vissa fall har dessa kvinnor fått strida för att få använda den. Det finns många familjer där slöjan är tabu och man absolut inte vill se sin fru/dotter/syster bära den. Dessa kvinnor har alltså fått strida för att få bära slöjan. Att skapa lagar som hindrar kvinnor som vill bära slöja skulle vara lika galet som att förbjuda kvinnor att bära kort kjol anser jag. Kvinnors frigörelse och kvinnors rätt att få klä sig som de vill kan se ut på många olika sätt, även om våra föreställningar sällan är särskilt öppna för det

Vi är snabba att kritisera vissa länder för att de har strikta klädkoder för kvinnor och förbud för hur man inte får klä sig, då verkar det orimligt att göra samma sak i vårt land. Det känns inte relevant att börja följa samma lagar som odemokratiska länder i världen och sätta upp samma förbud, fast tvärt om.

Att tvinga någon eller förbjuda någon kvinna hur hon ska klä sig är lika galet i min mening, oavsett vilka plagg som är förbjudna eller påtvingade.

När jag hör Samira i detta radioprogram blir jag rädd, upprörd och väldigt, väldigt ledsen. Det handlar om en väninna till den gravida kvinna som blev nedslagen igår på grund av sin slöja (artikeln fortsätter en bit under ljudklippet):

(Jag håller däremot inte med Samira om att afrikaner inte utsätts för hatbrott, vilket hon antyder vid ett tillfälle, tvärt om tror jag att afrikanska familjer där kvinnorna bär slöja blir utsatta i ännu högre grad.)

Jag hoppas verkligen att de personer som utsätter beslöjade kvinnor för dessa hatbrott åker dit så det sjunger om det! Jag vet att det finns många kvinnor i Sverige idag om väljer att sluta bära slöja för hur de blir bemötta och jag hoppas verkligen inte att fler ska behöva känna så. För det blir ju också ett påtvingat sätt att klä sig på.

Baserat på vad denna kvinna (Samira) och även andra kvinnor jag pratat med sagt, så skulle jag vilja påstå att troligen är de flesta av de kvinnor som i Sverige idag väljer att bära slöja, gör det just av egen fri vilja, men framför allt för att det är starka kvinnor som vet vad de vill, i motsats till vad många tycks föreställa sig, att dessa kvinnor skulle vara viljelösa, maktlösa offer för sin situation.

Jag tror att det är helt fel uppfattning! Av de kvinnor jag känner som valt att bära hijab så är det starka, vältaliga kvinnor som valt att bära slöja som ett mycket medvetet val, i vissa fall till och med som en protest mot sina familjer som är emot detta och i vissa fall även som en upprorisk handling eller en handling som handlat om frigörelse från familjens normer.

Att förfölja dessa kvinnor, skrika glåpord, väsa oförskämdheter eller till och med ta till våld mot en gravid kvinna, väcker sådan avsky i mig att jag saknar ord för att beskriva den avskyn. Tyvärr tror jag att vårt samhällsklimat, SD i riksdagen, hatsajter på nätet bidrar en hel del till att legitimera dessa avskyvärda beteenden!

Läs också: I morgon beslöjar vi oss av solidaritet

Och: Hon misshandlades för sin slöja

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mindre stolthet med Blackface i Pride

IMG_11071-1024x768Det här med Blackface, svarta nidbilder och andra typer av kränkningar mot svarta människor är en debatt som gått het i media under en period. Kanske kan någon få uppfattningen av att fler människor börjat beté sig respektlöst och diskriminerar svarta. Jag tror däremot inte att det är så. Tvärt om tror jag att medvetenheten blir större och bredare och att fler blir medvetna om just den strukturella rasismen och därmed också börjar agera med mer respekt.

Gamla invanda vanor börjar komma upp till ytan och många av oss börjar att rannsaka oss själva för att försöka komma till insikt om vilka strukturer vi själva är med och bidrar till att de stannar kvar.

Varför jag tror att detta har uppmärksammats mer i media är just för att vi får en ökad medvetenhet, men också för att många svarta som är födda i och uppväxta i Sverige har börjat sätta ned foten och tala om hur de upplever den strukturella rasismen i vårt land. Tyvärr kan jag personligen känna att många av dessa har svårt att få gehör för sina upplevelser och att i vissa fall utsätts för ytterligare kränkningar då det finns de som talar om att de ”överdriver” eller är ”överkänsliga” eller ”lättkränkta” eller till och med ”extrema”. Däri ligger min egen ilska till viss del i en del av dessa debatter. Det är det jag anser vara tolkningsföreträde.

Jag tror också att det är just den strukturella rasismen mot svarta som gör att förståelsen för hur man upplever dessa nidbilder, möts med oförstående och ignorans.

Jag tycker att det är svårt att förstå att vi oftast har väldigt lätt att förstå att de som utsätts för mobbning, de som utsätts för homofobi, de som utsätts för kvinnoförnedrande budskap, bör få tolkningsföreträde för sina upplevelser och att de i många fall också får det, för att det är lätt att förstå och ta till sig att det som de upplever faktiskt känns kränkande. Samtidigt tycker jag att icke-vita i vårt samhälle oftast inte anses behöva detta tolkningsföreträde. Att man kräver att bli behandlad med medmänsklighet och att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla människor, tycks i många fall inte lika självklart. Där tycker jag att debatten runt Stina Wirsén varit uppenbar och även den del som gjort mig mest illa berörd.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att de som tycks haft lättast att förstå debatterna som många svarta har drivit under det drygt senaste året och på vilket sätt dessa rasistiska nidbilder kränker svarta människor, är just föräldrar till afrosvenska barn. Det är i alla fall så jag uppfattat det och för mig personligen har det också varit en ögonöppnare. När man är vit förälder till afrosvenska barn, så är det lättare att ta kränkningar mot svarta personligt eftersom ens barn är det bästa vi har. Jag tar mycket mer illa upp när mina barn blir kränkta än när jag själv blir det. Jag tror att det handlar om att man då står så nära personen att man på allvar kan sätta sig in i den personens upplevelser, eller till och med själv ta det personligt. Barnen är ju en del av en själv.

Det innebär självklart inte att alla svarta eller alla föräldrar till afrosvenska barn håller med i dessa frågor, men jag upplever att en övervägande del kommit till insikt om dessa frågor i och med debatten och i många fall instämmer i kritiken mot Blackface och andra rasistiska nidbilder.

Att hävda att man är ”antirasist” samtidigt som man hävdar sig ha rätt att använda ”N-ordet” blir liksom… fel!

Som jag ser det så behövs ALLA människor i den antirasistiska kampen, kampen att upplysa, att ha nolltolerans mot rasism, att bemöta rasistiska uttalanden, att konfrontera falsk rasistisk information. På samma sätt som alla behövs i kampen mot homofobin, mot kränkande strukturer mot kvinnor etc. MEN när man för en kamp där man själv inte personligen utsatt, tror jag att det är extra viktigt att vara lyhörd just för de som enligt mig bör ha tolkningsföreträde i de aktuella frågorna. Jag kan till exempel INTE tala om vad som kan upplevas som kränkande i homofoba frågor. Visst, det mest uppenbara kan vem som helst lista ut, men det som sitter i strukturer som är så invanda att man knappt reagerar över dem längre, där kan inte jag tala om vad som är okej eller inte. Däremot kan jag lyssna på de som drabbas av det och stötta dem i deras kamp mot homofobin. För mig är det just det som tolkningsföreträde handlar om!!

blackface prideBilden är en print screen från DENNA sida.

Förra veckan var det Berns som blev kritiserade för att använda ett Blackface i sin 150-års Jubileum-föreställning, nu är det Pride som haft ett Blackface (som skulle föreställa en Somalisk pirat) i sin Prideparad. Det har tydligen skett även tidigare år, men nu när debatten varit mer aktuell, så har det fått ett större medialt utrymme.

paraden1-1024x988Jag har alltid blivit beklämd då en utsatt grupp ställer sig mot en annan. När det gäller Pride och Blackface, så känner jag att det är särskilt ledsamt och beklämmande, då jag vet att många svarta vänner som har ursprung från länder där homosexualitet inte bara är förbjudet enligt lag, men där också homofobin är stark och i vissa fall till och med har dödsstraff i straffskalan och att de först nu börjat ”komma ut” här i Sverige som blivit en frizon.

Många är även öppna i HBTQ-sammanhang, men inte i sina övriga sociala nätverk. Därför känns det särskilt beklämmande att Pride upplåter sitt vackra, färgglada, sprudlande, glädjande och folkrika parad, till att låta människor uppträda som Blackface som är ett gammalt, rasistikt uttryck mot svarta människor. Jag är glad att det nu har anmälts av Afrosvenskarnas riksförbund och fått en del uppmärksamhet, då jag hoppas att all denna uppmärksamhet ska göra människor än mer medvetna och ödmjuka inför sina medmänniskor.

En Facebookgrupp har startat mot Blackface i Prideparaden HÄR!

rainbowballons-1024x460Fotnot: Förutom bilden med det svarta Blackface, som alltså är en print screen, så är de övriga bilderna i inlägget från 2012 års Prideparad.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Autism, Islam, Pride, rasism, jämställdhet, det är samma grundprinciper

IMG_10711-1024x768Mänskliga rättigheter, pratar vi ofta om, samtidigt som vi inte alltid är beredda att låta alla människor i vårt samhälle leva med mänskliga rättigheter. Alla människor har samma värde, säger vi också, samtidigt som vi är beredda att göra vissa undantag från vissa människor vars levnadssätt inte riktigt passar in i vår egen världsbild.

Vi talar gärna med fina ord och omtänksamhet till våra medmänniskor, men när det handlar om att det kommer till oss själva, vår egen vardag, vår eget liv, Nimby (Not In My Back Yard) då låter det på annat sätt.

Romer som är en starkt utsatt grupp både här i Sverige och i övriga Europa, är ett tydligt exempel. Om man pratar om att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att leva med mänskliga rättigheter, så vill alla skriva under på det. I de mänskliga rättigheterna ingår bland annat att ha rätt till ett drägligt boende, men när romska familjer ska bli våra grannar, då är det många som är beredda att tumma på detta med lika värde och mänskliga rättigheter.

Vi ömmar gärna för autistiska barn eller barn med andra funktionsnedsättningar, men vi vill inte ha dem som grannarVad är det för människovärde dessa som protesterar har? Det är nästan på gränsen till att deras föräldraskap borde utredas, eller i alla fall tycker jag synd om de barn som växer upp med föräldrar som har dessa värderingar och denna människosyn!

När vi talat om rasistiska strukturer, håller i princip alla med om att det är något vi bör försöka komma tillrätta med, men när någon anklagas för att skapa och sprida dessa strukturer, då är vi beredda på att göra avbön, för att personen i fråga ”inte menade något illa, egentligen”, oavsett om människor blir drabbade av denna spridning eller hur de mottagit budskapet.

När vi talar om jämställdhet så är alla med på alla människors lika värde, att kvinnor har samma värde som män, men lik förbaskat håller vi andan när en kvinna hävdar sina rättigheter, blir upprörd över att hon blir illa behandlad eller kräver att få säga sin mening och många försöker helt enkelt att tysta henne eller ”lugna ner henne”, eller i värsta fall förminskar henne och hennes reaktion.

Vi går gärna och tittar på Pride-paraden, men när våra barn ”kommer ut”, då hoppas vi att ”det ska växa bort”…

Vi är stolta över vår religionsfrihet, men när kvinnor väljer att frivilligt bära burka, tycker vi att vi har rätt att förlöjliga henne eller till och med öppet kritisera och ifrågasätta hennes val.

vgo_hand

Ja, världen är full av fördomar på olika nivåer och i olika grader. Vi är alla fulla av diverse fördomar och även om vi gör vårt bästa för att behandla våra medmänniskor med respekt och med samma människovärde som vi själva vill bli bemötta och behandlade, så blir det uppenbarligen väldigt fel ibland. Det är ofrånkomligt, men jag tror det är viktigt att ibland rannsaka sig själv, sina egna ideér och hur man uppfattar andras ideér. Det gör att man omvärderar och ofta kommer fram till helt nya insikter. Det här inlägget kan tyckas ganska deprimerande och negativt, men det finns enormt många ljuspunkter också. Eldsjälar som verkligen kämpar mot alla odds, människor som står upp för det de tror på, människor som varje dag kämpar för mänskliga rättigheter, sina egna och andras.

Trots allt finns det en massa ljusglimtar. När jag ser kurdiska män klä sig i kvinnokläder för att protestera mot förminskning av kvinnors rättigheter, blir jag varm inombords

När jag får tackmail och privata facebookmeddelanden som antingen bara tackar för mitt försök att ge min syn på saken i Lilla Hjärtat-debatten, en syn som de kanske själva delar, eller för att någon helt enkelt fått en ”aha-upplevelse” om vad debatten faktiskt handlar om. (Nämligen att komma till rätta med rasistiska strukturer och hur vi alla kan göra något för att förbättra vår värld i det avseendet.)

När människor ställer sig upp och säger ifrån och tar ställning även när det är obekvämt, så glädjes jag och blir styrkt av dessa människor. Dessutom är jag övertygad om att världen faktiskt blir bättre och bättre. Jag är övertygad om att människan generellt blir allt mer vidsynt och förstående över att världen är en plats där vi alla får plats.

stockholm pride

Jag vill varmt rekommendera DENNA artikel!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bajsrännan i mig fortsätter ifrågasätta Stina Wirséns Lilla Hjärta

rasistiska nidbilderI debattens efterdyningar så här långt senare, blir jag ändå upprörd när jag ser Stina Wirséns uttalanden i olika intervjuer. Jag blir inte upprörd på henne, utan på hennes totala oförmåga att se sin egen del i det hela och att helt och hållet ställa sig blind till vad debatten faktiskt handlade om. Antingen förstår Stina verkligen inte vad det handlade om, eller så vill hon inte förstå.

Först och främst vill jag belysa de delar som jag själv inte riktigt förstår i artikeln med Stina Wirsén i tidningen Vi:

Stina säger i artikeln att hon blev utpekad som rasist. Det blir ett märkligt uttalande för mig som verkligen har följt och varit en del i debatten under hela tiden den pågick, då alla de som jag sett kritiserat Stina´s figur ”Lilla Hjärtat” poängterat många gånger att ”Vi tror inte att Stina är rasist, men att hennes tecknade figur är en rasistisk stereotyp, då den är tecknad som ett Blackface/Pickaninny.” Inte någonstans har jag sett eller hört någon påstå att Stina är rasist!! Tvärt om har många röster menat att trots att man förstår att Stina´s intentioner var goda, så blev det fel, då den tecknade figuren påminner allt för mycket om en rasistisk nidbild av svarta människor som många tagit illa vid sig av och/eller inte velat att deras barn ska mötas av i en modern barnfilm.

Vidare kan man läsa i artikeln: ”– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll.” Det är ju inte riktigt sant. Att det saknas svarta människor i barnböcker stämmer inte, utan tvärt om är det relativt gott om dem. De ”riktigt svarta*” finns också, bland annat i flera av barnboksförfattaren Eva Sussos barnböcker, men även i många andra barnböcker.

Vidare beskriver Stina sin egen reaktion och chock över den hårda kritiken mot henne som skapare av barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Den känslan kan ju ingen ta ifrån henne och jag kan verkligen förstå att hon tyckte det var en tuff period och jag tvivlar inte på att hon mådde dåligt, särskilt som jag verkligen tror på att hennes intentioner med Lilla Hjärtat var ”goda” och inte ”onda”. Samtidigt så tappar jag lite av min empati för Stina´s upplevelser när jag i intervjun i Vi läser hur hon själv förminskar och visar brist på förståelse för oss som kritiserat denna rasistiska nidbild och våra barn som är de verkliga förlorarna i att svarta nidbilder återskapas och sprids i barnlitteraturen och i en barnfilm. (För att inte tala om alla de prylar med LH som fortfarande går att köpa på många ställen.)

Att SvD låter en ledarblogg skriva denna artikel: Stina Wirséns brott var att hon är vit av Ivar Arpi är så långt ifrån debatten man kan komma. Det handlar självklart inte om att Stina är vit, då det finns mängder av vita barnboksförfattare som illustrerat svarta figurer i barnböcker i Sverige. På samma sätt som Makode Linde (som är svart) fick massiv kritik under ”Tårtgate” för sin tårta som skapades som ett Blackface.

I intervjun med Stina läser jag följande:

Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?

– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.”

Detta, tillsammans med tidigare uttalande från Stina om att hennes kritiker borde ägna sig åt att stoppa ”riktig rasism” i stället, gör att jag tycker Stina undervärderar oss kritiker. Om det skrev jag tidigare här: Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Det Stina har kritiserats för är att bilden hon tecknade är en rasistisk nidbild. Det är ganska stor skillnad på den kritiken och att säga att Stina är rasist, men det hjälper ju knappast om man har ritat en figur som till utseende får många att associera till Golliwog, Blackface etc. Det är dessa rasistiska nidbilder som har tagit åratal att förpassa dit de hör hemma: i det förgångna och jag tycker inte det är svårt att förstå att många blir upprörda när någon då försöker återinföra dem. För mig blir det lite som när folk kräver att få använda ”N-ordet”, med ursäkten att de ”inte menar något negativt”. Det hjälper liksom inte. ”N-ordet” symboliserar redan så mycket negativt att det för vääääldigt många människor inte kan göras positivt eller neutralt. Samma med Blackface. Det är redan förknippat med så mycket negativt att det inte går att göra positivt eller neutralt.

Stina antyder att problemet är att hon tecknat en svart figur. Problemet är absolut inte att teckna svarta människor, problemet är att denna svarta bild är tecknad efter en gammal svart nidbild som efter lång kamp äntligen rensats ur all ny litteratur. För mig har tecknade Blackface samma bakgrund som ”N-ordet”. De skapades i en tid då svarta användes som slavar, för att nedvärdera och avpersonifiera svarta människor. Det ena är en teckning (eller person som målas som ett Blackface), det andra är ett ord i tal eller skrift, men de båda har liknande innebörd och poängen är att förtrycka och stigmatisera.

Jag är en av de som har kritiserats för att ha kritiserat Stina Wirsén starkast och flest gånger. Det är sant. Jag är också en av de som har kritiserat hennes försvar, då jag inte tycker det håller. Jag har aldrig kritiserat hennes barn, kallat henne rasist eller på något sätt försökt kontakta henne som person eller gå till personangrepp, eller stalka henne. Om någon har gjort det så tycker jag självklart att det är fel, men tänker inte ta ansvar för vad andra vuxna människor gör. Jag säger inte heller att det inte har skett, men trots att jag mig veterligen har sökt upp denna debatt på alla möjliga ställen på nätet och följt den grundligt, då den engagerat mig, så har jag inte någonstans funnit någon person som använt sig av personangrepp eller på annat sätt hoppat på henne personligen.Tvärt om har jag vid många tillfällen glatt mig åt att man hållit en så pass bra ton, trots den ilska, förtvivlan och sorg debatten har väckt hos många personligen.

När det gäller utgivna artiklar i detta ämne, så tycker jag att den har varit till Stina´s fördel i denna debatt. DN som är den tidning som tagit in flest artiklar i debatten, har konsekvent tagit in i princip endast förespråkare för Stina och Lilla Hjärtat, med några få undantag. Nu har de igår valt att ta in en av mycket få artiklar som i stället kritiserar Lilla Hjärtat och Stina Wirséns försvar för sin figur: Alla är vi doppade i samma rasistiska gryta, av Mona Masri, som ett svar på intervjun med Stina Wirsén i Vi härom dagen och de uttalanden hon gett i den artikeln. Faktum är att Stina till och med fått en bok med försvar för Lilla Hjärtat, där vi som kritiserat henne, i vår tur blir kritiserade (jag har inte läst boken än.) Så även om hon fått en hel del kritik, så har hyllningarna varit desto fler.

Personligen är jag nöjd över att Stina valt att sluta teckna Lilla Hjärtat, men jag önskar också att hon hade haft någon slags självinsikt i varför många av oss upprördes och den insikten tycker jag lyser med sin frånvaro när jag läser hennes intervju i Vi. Jag kan förstå att Stina inte insåg att hennes tecknade figur Lilla Hjärtat var mycket lik en rasistisk nidbild, eller i alla fall att hon inte insåg att den skulle bemötas med så starkt motstånd. Om Stina hade sagt att hon inte avsåg att föra vidare en rasistisk nidbild, bett om ursäkt och sedan slutat teckna Lilla Hjärtat, hade allt varit fine. Som det är nu känns det ganska okej, för hon har slutat teckna Lilla Hjärtat och bett om ursäkt, men i nästa andetag menar att hon är missförstådd, att det är människor som sökt konflikt: ”Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.” Hon pratar om kommentarsfälten i debatten (jag antar här att hon menar på Facebook?) som ”bajsrännan” och då känner i alla fall jag att den där ursäkten fastnar lite på vägen…

För mig blir det lite som att säga: ”Jag menar inget illa med att använda N-ordet, men jag ber om ursäkt om någon känt sig kränkt, men eftersom jag inte menar något illa egentligen, så tänker jag fortsätta använda N-ordet.”

Ett annat utdrag från intervjun:

””Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.”

Ja, Stina, lite bättre blev den allt. I alla fall för en del enskilda barn och deras svarta och vita och bruna föräldrar. Att slippa se en rasistisk nidbild upptryckt i våra barns ansikten där de förväntas acceptera, kanske till och med tacka och ta emot, att de som mörka också fick en plats i litteraturen och barnfilmen, trots att den för tankarna till mörka, rysliga, skräckinjagade tider när deras förfäder förslavades, förnedrades och tillintetgjordes på ett fullständigt inhumant vis.

Det är ju så med strukturer, oavsett om det är rasistiska strukturer, vita maktstrukturer eller manliga maktstrukturer eller vad det än handlar om, att det är svårt att se dem, för att vi blivit så vana vid dem och för att de ofta är lite mindre klart uttalade, att vi inte så lätt lägger märke till dem. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka eller säga saker som är ganska ojämlikt, för att jag tänker eller säger det av gammal vana. Här måste vi hjälpas åt och påminna oss själva och varandra att det kanske inte är helt okej att kalla säga att någon beter sig som ”en jude” när vi menar att den är snål, eller utgå från att alla svarta har ”rytmen i blodet” eller liknande, eller att kvinnor har ”mer fallenhet för att ta hand om barn/disk/tvätt” etc. Det är sätt att uttrycka sig/tänka, men i sanningens namn så är det väldigt stereotypa jämförelser och tankar. Om vi någonsin ska få bort rasism och bli mer jämställda och om vi verkligen MENAR från våra hjärtan att ALLA människor har precis samma värde, då måste vi nog komma till insikt själva och rannsaka oss själva för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn, än den vi själva har växt upp i.

Att debatten inte alltid varit helt balanserad är kanske inte så konstigt, med tanke på att vi är många som känner att våra barn blivit kränkta i och med lanseringen av och försvaret av ett Blackface 2013 och inte vill ha denna rasistiska nidbild upptryckt i våra barns nyllen. Stina kan fortsätta försvara Lilla Hjärtat så länge hon orkar och jag kommer att fortsätta försvara mina barns rätt att slippa växa upp med dessa rasistiska nidbilder så länge jag orkar.

Ej rasistiska bilder

”riktigt svarta*” nyanser av ”svarthet” är något som också har kritiserats under många år, som om man måste vara ljus svart för att vara mer accepterad, eller att inte bli bemött på ett visst sätt för att man inte är ”tillräckligt svart”. Det kan ju jämföras med om vi som är vita skulle bemötas på olika sätt utifrån hur starka eller svaga pigment vi har i huden.

BONUS: För dig som vill höra debatter om detta ämne med Oivvio Polite i Malmö i höstas kan kolla debatt och efterföljande publiksamtal i ämnet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cecilia Hagen sätt att ursäkta Nigellas man får mig att må illa

våld i nära relationCecilia Hagen skriver en artikeln i Expressen idag om den välkända engelska TV-kocken Nigella Lawson och maken Charles Saatch och att någon fotat dem på offentlig plats när han tog strypgrepp på henne. Slutklämmen på hela artikeln är att det spekuleras mycket, särskilt om kända personer och att man egentligen inte vet något om bakgrunden eller vad som egentligen har utspelat sig. Så långt är jag med och håller med. Men sedan blir jag förvånad när jag läser:

”När jag bodde i England i slutet av förra seklet var det mest Nigellas dåvarande man vi alla följde. Han var journalist, hette John Diamond, skrev som hon i Sunday Times. De fick två barn, Cosima och Bruno, och så fick han strupcancer. Och skrev om det. Varje vecka i sin söndagskrönika. Hela England och jag följde honom ända fram till slutet.

Bara ett par månader efter hans död flyttade hon ihop med familjens vän, den stormrike, 17 år äldre konsthandlaren Charles Saatchi.

Det sågs inte med alldeles blida ögon. Var det riktigt snyggt?”

Snyggt? Och varför tar man upp det i samband med att Nigella´s make sedan 10 år tillbaka tar strypgrepp på henne? Är det okej att ta strypgrepp på sin fru om hon flyttade ihop med en bara två månader efter hennes förra make gick bort? Inte blir jag mindre förvånad när jag läser lite längre ned i artikeln:

”Det kan vara så. Och det kan vara nästan precis tvärtom. Hon kanske är en manipulativ satmara. Han kanske är en stackars bedragen man som drivits till sin känslomässiga gräns.”

Vänta nu. Jag måste läsa meningen en gång till. Särskilt den sista: ”Han kanske är en stackars bedragen man som drivits till sin känslomässiga gräns.” Vad betyder det? Om din partner är otrogen så får du agera hotfullt och ta stryptag på hen?

Hela grunden till artikeln känns som ett enda stort försök att misstänkliggöra en person som i alla fall enligt svensk lag har blivit utsatt för en brottslig handling.

Visst håller jag med Cecilia om att det ibland spekuleras väldigt mycket i media, innan man vet exakt vad som faktiskt har skett och det är rätt oansvarigt. Å andra sidan tycker jag det är ännu mer oansvarigt att en reporter för en av våra största kvällstidningar skriver en artikel där man försöker misstänkliggöra och smutskasta en kvinna som kanske är utsatt för kvinnofridsbrott av sin make. Att försöka hitta på ursäkter till ett oacceptabelt beteende. Hur ansvarslöst är inte det?

Jag tänker inte i första hand på Nigella nu, utan på alla kvinnor som sitter och läser denna artikel och som i sitt eget hem blir utsatt för hot och våld av sina män och som redan har 1000 ursäkter klara i sina huvuden för att ursäkta samma man och som har 1000 blytunga ton av skuld på sina axlar:

”Om jag inte hade svarat honom så enstavigt”, ”om jag hade tagit ut soporna när jag tänkte”, ”om jag hade hämtat hans ölburk ur kylen direkt han sa det, i stället för att hjälpa sonen sätta plåster på knät efter cykelvurpan, då hade han kanske inte behövt bli så arg att han var tvungen att slå mig…”

Cecilia Hagen avslutar sin märkliga artikel med att önska oss en härlig midsommar(?):

”Utom: Intet är vad det synes vara, det kan vara värre, det kan vara bättre, så låt för all del inte detta avskräcka någon enda en, varken kvinna eller man, från att lägga sju blommor under kudden just som midsommarafton går över i trolsk, mytomspunnen midsommarnatt för att sen bli till strålande vacker midsommardagsmorgon.

Precis allt kan hända! Kom ihåg det.”

Själv vill jag säga till alla kvinnor som lever under våld eller hot i sina relationer: hoppas du och dina barn slipper det under midsommarhelgen, trots att vi vet att familjerelaterat våld ökar under midsommarhelgen. Jag hoppas att du finner mod och styrka och stöd så du kan lämna en relation som är skadlig för dig och dina barn. Just NI är värda att få uppleva trygghet i ert eget hem. Just NI är värda att slippa vara rädda och ha ont i magen. Ta beslutet idag, annars kan Precis allt hända! Kom ihåg det.

Närmare 100 000 (!!) kvinnor uppger att de blir misshandlade varje år i Sverige. (Men de kanske ändå varit otrogna mot sina män… OBS! Ironi)

Tillägg: Våld och våldtäkt dödar och skadar mer än var tredje kvinna i världen, avslöjar WHO:s första globala kartläggning.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kåldolmar och Kalsipper gratis teater i sommar

kåldolmar och kalsipperJag har redan skrivit om att jag haft rätt fullt upp i veckan som gick, men lite har jag roat mig också. För ungefär 1 ½ år sedan skrev jag om Kåldolmar och Kalsipper med Nationalteatern och hur nostalgisk jag blev av att lyssna på hela sagan igen: 70-tals nostalgi med Sjörövar-Jenny och hur den sagan satt djupa spår i mig.

För någon vecka sedan berättade min mamma att den skulle gå i Farsta som parkteater och så bestämde vi att vi skulle ta med Mabou och gå på den. Nu föll det sig så att Mabou hade skolavslutning den dagen och hade planerat att gå på Gröna Lund med sina kompisar, men mamma och jag ville ändå gå. Lite konstigt kändes det att gå på barnteater utan barn, men vi har ju i alla fall lite barnasinne kvar… 😉

Teatern var mycket bättre än jag kunnat föreställa mig. Den kändes välarbetad och genuin och jag är väldigt glad  att vi gick. Med eller utan barn! 🙂 Att det skulle komma så enormt mycket folk hade jag inte heller väntat mig, men jag är glad att så många tog chansen att se den!!

HÄR (pdf) kan du läsa mer om föreställningen som kommer att fortsätta spelas på olika platser runt om i Stockholm under sommaren, med helt fri entré!

Lite bilder från föreställningen:

kåldolmar och kalsipper1 kåldolmar och kalsipper2 kåldolmar och kalsipper3 kåldolmar och kalsipper4 kåldolmar och kalsipper5 kåldolmar och kalsipper6 kåldolmar och kalsipper7 kåldolmar och kalsipper8 kåldolmar och kalsipper10 kåldolmar och kalsipper11 kåldolmar och kalsipper12 kåldolmar och kalsipper9kåldolmar och kalsipper1Har du möjlighet att se Kåldolmar och Kalsipper i sommar, så tycker jag absolut att du ska ta chansen. Med eller utan barn!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag känner tacksamhet

Jag skrev tidigare om hur jag fått livslust, livshopp och glädje under veckan som gått, i olika former. I Torsdags var en sån dag när livet verkligen kändes så himla bra.

ibraheem ceesayRegissören för filmen: The Hand of Fate, Ibraheem Ceesay

Först tog jag med en nära vän, en av mina allra närmaste vänner på filmen som jag skrivit om både här på bloggen och i webbtidningen. Den var enormt bra och intressant och jag är verkligen jätteglad över att jag kunde se den!! Kvällen innan (Onsdag) fick jag dessutom möjlighet till samtal och intervju med regissören som just nu är i Sverige (det blir mer om det framöver). Det var verkligen givande, både samtal och filmen!!

Därefter kom en av Binta´s kompisar som jag tycker så väldigt mycket om och hon körde hem min vän och hennes man. När vi kom fram fick jag först en jättefin present (churay) som jag verkligen uppskattar, men så hade vi ett långt samtal som var så intressant så det slutade med att vi blev stående i ett garage i kanske 1 ½ timme och pratade vidare. Under samtalets gång så berättade min väns man att han träffat gamla bekanta till oss medan vi varit och sett filmen och han berättade att dessa personer hade sagt så fina saker om mig. Jag blev rörd (som jag ju ofta blir), men jag kände särskild glädje över att höra dessa saker om mig, dels för att jag tycker mycket om dessa personer också, men även för att jag, som jag skrev tidigare idag, haft mycket motgångar en längre period och då kan små saker göra en så väldigt glad.

Bland annat fick jag höra att jag är bra på att få människor att känna sig bekväma och välkomna i mitt hem och i min närhet och det gladde mig väldigt mycket att få höra. Jag fick också höra att jag har en förmåga att samla människor omkring mig och det gjorde mig full i skratt, för jag tror att de här personerna som pratat om mig, känner mig väldigt väl! 🙂

arabisk mat

Där kunde en väldigt skön, rolig och härlig dag med en massa positivt vara slut. Men det var den inte. I stället så skjutsade Binta´s fina kompis mig i den superfina bilen (som jag var jätterädd att åka i, för att hon drog på så rejält 😉 )  till ett jättemysigt café mitt i stan. Väl där bjöd hon på jättegod arabisk mat (som jag älskar), fruktfat och vattenpipa. Där att vi, utomhus utan att frysa det minsta i sommarvärmen och pratade om allt mellan himmel och jord. Om religion (det är så himla intressant att prata om religion med unga människor, för de har ofta en så vansinnigt sund syn på det!!) och vi pratade om olika kulturer, vi pratade om förorter, människosyn och vi pratade om den fortfarande förlegade synen på kvinnor och kvinnors sexualitet.

fruktfat

vattenpipaTill slut åkte vi hem och där stod barnen som fågelholkar över att jag haft en helkväll på mina egna villkor, framför allt att jag var ute till sent på natten och när jag till slut gick och la mig, delande säng med två till, så kände jag mig upprymd, glad, hoppfull och fantastiskt tillfredsställd över själva livet, för första gången på väldigt länge.

fatou 2013 may

Jag känner tacksamhet!!

(Jag tycker det till och med lyser igenom bilderna som dottern tog på mig i förrgår, för första gången på väldigt länge, känner jag mig rätt nöjd med foton jag ser på mig själv.)

Även fredagen blev hoppfull och löftesrik och idag när du läser detta så är jag på bröllop (men nej, det är inte jag som ska gifta mig, men det visste ni nog redan 🙂 )!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,