Bakning, Djungelboken, Sushi, Uppsala och väntan

Tre veckors semester. Tre veckor. Att bara sova, chilla, gå på bio och ha det trevligt. Nåja, kanske inte bara det. Åkte till Uppsala för att vänta på första barnbarnet. Ja, det är ju förstås den verkliga anledningen till min semester så här mitt i ingenting. Men som vi alla vet så kommer ju bäbisar inte när vi vill, utan när de själva vill. 🙂 

Pressbild

Pressbild

Här i Uppsala har vi det skönt. Vi väntar på bäbis och går på biopremiär. Djungelboken. Den var GRYM! Djungelboken med Mowgli i spetsen och sedan med de andra välkända figurerna. Att rösterna kom från följande personer gjorde ju inte filmen sämre, direkt:

Neel Sethi – Mowgli

Ritesh Rajan – Mowglis far

Bill Murray – Baloo 

Ben Kingsley – Bagheera

Idris Elba – Shere Khan

Lupita Nyong’o – Raksha

Scarlett Johansson – Kaa

Giancarlo Esposito – Akela

Christopher Walken – King Louie

Garry Shandling – Ikki

Brighton Rose – Grey Brother

Jon Favreau – Pygmy Hog

Sam Raimi – Giant Squirrel

Russell Peters – Rocky the Rhino

Madeleine Favreau – Raquel the Rhino

Pressbild

Pressbild

Vi såg filmen med 3D och tyckte att det gav en extra inlevelse och en annan dimension.

Jag tyckte som sagt att filmen var grym, men två saker störde mig lite. Jag tyckte att både Baghera och Sheri Khan var allt för stora i proportion till både Mowgli och de andra djuren. För övrigt tyckte jag som sagt att filmen var dunder och ja, den har ju fått höga betyg från många recensenter också.

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Nåja, vi har inte bara sett på bio. Vi har även gått promenader och så har vi bakat. Bakat och bakat. Man måste ju träna på att bli mormor…

Jag är ju inte längre någon bakmänniska, som jag kanske var lite mer när mina flickor var små, i alla fall i perioder, men till min stora glädje och förvåning blev alla bakverken lyckade. 🙂 Ja, lite medgång ska man väl ha ibland också!

Sen har vi handlat lite mellan varven. Ätit på kinarestaurang härom kvällen, innan bion. Det blev sushi, anka, kyckling och lite av varje. Måste säga att det stärkte min tes om att man INTE ska äta sushi på kinarestauranger. Just den restaurang vi åt på, har jag ett väldigt gott öga till och det beror inte bara på att jag jobbade där som tonåring, utan mest på att de har väldigt god och vällagad kinamat där för det allra mesta. Men nej, sushin var ingen höjdare, även om jag önskat det.

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Jag har ju en tes om att man ska äta sushi på just Japanska sushirestauranger. Där kan de sin sak. De allra flesta i alla fall. Varje sushirestaurang jag provat har haft bra, toppen eller helt okej sushi. Klart ätbar. Varje kinarestaurang jag provat på har jag varit mindre nöjd med sushin, även om jag har älskat deras mat för övrigt.

Så ja, nu kommer jag nog att akta mig än mer från att äta sushi på kinarestauranger i framtiden.

Härom dagen var blivande moster Isatou här också. Hon bjöd på Plankstek (utan plankor, för de glömde hon i Stockholm), men det funkade det med. Riktigt gott blev det till och med, avsaknaden av plankorna till trots.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Nu kan man ju få för sig att vi bara äter här i Uppsala och så är det ju inte. Eller inte bara i alla fall. Vi ser också film, pratar om livet. En person går upp och ned i trappor här också, men jag säger inte vem… 😉

Vi har haft den blivande farmorn på besök och tänk vad livet är märkligt! Vi visste förstås redan att våra barn växt upp i samma bostadsområde (Nyby Gård, där jag bodde i cirka 15 år innan jag flyttade till Stockholm) och gick på samma dagis när de var yngre och så vidare, men vad vi inte hade en aning om är att vi faktiskt, när barnen var riktigt små, bodde på samma gata, i ett helt annat bostadsområde (Kvarngärdet). Ja, vi bodde så nära varandra att våra portar låg tvärs över gatan. Max 10-15 meter från varandra. Och nu har de, min mellandotter och hennes son varit ett par i över 10 år och ska få barn tillsammans. Visst är väl livet märkligt?!!

Idag står kycklingfilé i gräddsås och hasselbackspotatis på menyn. Jag ska anstränga mig på bästa mormorsvis att göra den godare än någonsin! 🙂

Vi har det med andra ord rätt bra. Lyfter upp och tittar på små babykläder och försöker föreställa oss hur det kommer att se ut när babykläderna är utfyllda. Kikar ned i barnvagnen och försöker föreställa oss hur det kommer se ut med en liten bäbis där i. Känner lite på stora, fina magen och känner en liten fot som sparkar till eller som bara rör sig lite där inne där det troligen börjar bli lite trångt just nu! Lite profylaxövningar och hälsar våren välkommen har vi också hunnit med mellan varven. Igår var jag och den blivande mamman på promenad och hittade massor av tussilago. Idag skiner solen in och försöker muntra upp oss i vår väntan.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Glömd gömma

Det är sällan jag ser på TV. Att se TV i realtid händer mycket, mycket sällan. Men ibland ser jag på webben, när det passar mig. Jag älskar det här med att se det lilla utvalda jag vill se, på tider som passar mig. 

Öppet Arkiv SVT

Öppet Arkiv SVT

Något som ofta glöms bort är alla gamla program. De flesta har vi redan glömt, men en hel del gamla godingar finns faktiskt kvar i arkiven. Jag skrev om SVTs arkiv när de upprättade det och redan då fanns en massa gamla härliga program. Nån gång ibland, kanske en gång vartannat år eller så, alltså inte allt för ofta, så går jag in där igen och söker på något gammalt program och eftersom det fylls på allt eftersom så dyker det upp ny-gamla små guldkorn.

HÄR kan du se SVTs arkiv och söka dig fram till det du nästan glömt bort, men som du nu ges chansen att se igen…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tjuvheder, frisörsalong och en massa juldekorationer

Herre min gud en sån helg… 48 timmar av arbete fredag-måndag morgon. Direkt från jobbet i går morse åkte jag och träffade en kompis/kollega på tidningen​ på en jättetrevlig lunch! Vi har för övrigt inte setts sen i Gambia i januari. Sen mötte jag upp med sonen och vi hade en helt fantastisk heldag. Det var lite shopping, lite mat, julskyltningar som nästan tog andan ur oss. Småstrosade. 

Det passade så bra då sonen hade skoldag i lördags och de i stället fick vara lediga just i går i stället, som kompensation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Jag följde med Mabou till den salong han brukar klippa sig och igår blev han verkligen jättenöjd över klippningen, trots att det var en kille som inte klippt honom förut, då han ju har sin ”favorit-frisör” på salongen och oftast inte är jättenöjd om det inte är just han som klipper. Men igår var han som sagt jättenöjd i alla fall! 🙂

Jag vet att många frågat mig vilken salong han klipper sig på, men jag minns ju aldrig namn eller adress. Men idag fotade jag både och. Ja, till och med lie prisinfo på dörren, så nu tror jag fler kan hitta dit som är intresserade. (Syns i bildspelet ovan.)

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Vi var också på julmarknaden på Sergels torg, men sanningen att säga var jag inte särskilt imponerad av den. Jag hittade inget intressant och tyckte den var rätt trist, faktiskt. Däremot blev jag väldigt imponerad av NKs skyltning. Den var så vacker. Sonen var kanske inte fullt lika imponerad då… 😉 Jag tycker bara det är så vackert med alla ljus, lampor och dekorationer. Det blir som att hela världen lyser upp lite och anstränger sig för att ge oss lite skönhet. Lampor lyste för övrigt över hela Stockholms innerstad och ja, det är verkligen upplyftande och vackert att bara strosa runt och njuta av allt det vackra ljuset.

Filmaffischen från filmen "Tjuvheder" Foto: Fatou Touray

Filmaffischen från filmen ”Tjuvheder” Foto: Fatou Touray

Till slut, när dagen var slut, så gick vi på bio. Vi såg filmen Tjuvheder och den var väldigt tänkvärd och bra.

Den var rätt stark och väldigt autentisk i och med att man använt sig av ”gamla rövare” i rollerna och det gjorde ju filmen helt klart mer trovärdig. Och stark. Jag tycker filmen skildrar social utsatthet på ett väldigt bra och verklighetstroget sätt!! Filmen är absolut sevärd och jag tänker att det finns så många trasiga människor där ute. Så många människoöden. Jag tänker på att vi inte är onda eller goda, utan att det finns både och inom oss alla.

När jag kom hem var jag heeeelt slut!! Jag var fullständigt utpumpad och Mabou hävdade att jag till och med haltade de sista meterna innan jag var hemma. När jag satte foten i hallen var det 40 timmar sen jag lämnade mitt hem, varav 24 timmar av dem varit arbetstimmar. Och nej. Jag klagar INTE, jag har det bästa schema jag nånsin skulle kunna önska och jag tycker verkligen om mitt jobb och jag är så glad och tacksam över att ha ett arbete, men ja, vi har 1 vecka i månaden som är riktigt tung, och en halv vecka som kan vara ganska tung ibland och så har vi två och en halv vecka som är rena lökarveckor när jag knappt känner av att jag jobbar heltid, så schemamässigt är det mitt livs bästa schema, men det betyder ju inte att det inte är kämpigt ibland, som alla jobb kan vara. Slut var jag i alla fall och ja, jag vet en som somnade ovaggad igår kväll…

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

När jag till slut kom hem fick jag en så fin överraskning av min fina son. En pepparkaksuppsättning specialgjord för en utarbetad mamma som jobbat hela helgen, från en son som är en alldeles äkta liten prins!!

 

Stötta inte den tredje våldtäkten

Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

 

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Filmen 12 Years a Slave

books

Jag var nyligen på bio och såg den nya filmen 12 years a slave. Det var 2014 års första bio för mig, men den slog det mesta!! Filmen var helt underbar och jag älskade den verkligen!! Samtidigt är det en film som väcker så enormt mycket och framför allt starka känslor!! Den handlar om slaveriet och liksom en föregångare Rötter och senare även Amistad som var filmer av hög rang inom denna kategori så hade den mycket att leva upp till, men det tycker jag absolut att den gjorde! För mig höll den samma höga klass som Rötter, fast denna då är i modernare tappning, förstås, Rötter börjar ju få några år på nacken, men som historiskt dokument är de båda filmerna av mycket hög klass. Även Amistad väckte många känslor, men jag ska erkänna att den aldrig riktigt tog sig in under huden på mig, som dessa två andra filmer gjort!! Möjligen sitter Rötter djupare i mitt hjärta då den var så lång, detaljrik och hade många dimensioner genom flera generationer, än 12 years a slave, som utspelar sig under en kortare tidsperiod.

Den här filmen vill jag verkligen rekommendera och för er som vill läsa en fullständig recension är mitt tips att läsa Kiqi´s på thegambia.nu Den kan du läsa HÄR! Filmen är historisk, sanningsbaserad och oerhört smärtsam och gripande! Missa den inte!

Jag sätter med lätthet en femma i betyg, av fem möjliga!!

africasmallafricasmallafricasmallafricasmallafricasmall

bloglovin

Dokumentären om Alice Walker

omskärelsenDet finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.

Ett par av de böcker och filmer som har gjort just så stor inverkan på mig och mitt liv är Purpurfärgen och Omskärelsen. Jag har också nämnt dessa vid några tillfällen i min blogg. Båda böckerna purpurfärgen och omskärelsen är skrivna av författaren och aktivisten Alice Walker.

Av det djup och den känsloladdning, det mångbottnade och det mångfasetterade jag funnit i hennes böcker, har hon kommit att bli en av mina största favorit-författare och av många skäl ser jag upp till henne även som person. Därför blev jag väldigt glad över att det visats en dokumentär om henne på SVT och om du är intresserad så vill jag verkligen rekommendera dig att se den! Det går att se den i 29 dagar till, så passa på att klicka in HÄR och kolla dokumentären.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt December 2013

DSC_4436December månad har varit hektisk för mig. Om man tittar här i bloggen kanske man kan få för sig att den varit händelselös, då det är så dåligt med inlägg, men faktum är att det är tvärt om. Jag har haft så mycket för mig, mest roligt faktiskt, att jag inte hunnit blogga så mycket. Här kommer en kort sammanfattning om mitt December-so far! 

Jag har varit i Sälen och firade där första advent i år igen och bodde i Villa Snödroppen! Jag har också varit på bio och såg den otroligt berörande filmen ”Mig äger ingen” som jag tidigare lyssnat på ljudbok. Om du missat läsa boken/ljudboken eller se filmen så kan jag verkligen rekommendera dig att läsa/lyssna på och se den!

Något annat viktigt som hände var ju att Nelson Mandela, en av mina allra största förebilder, gick bort. Om det har jag skrivit HÄR och HÄR!

En massa arbete har jag förstås hunnit med, men som sagt även en hel del trevligheter! Lite restaurangbesök, möten med nya och gamla vänner som berikat mitt december.

Jag har hunnit vara på en stor julkonsert på Globen med artister som Sarah Dawn Finer, Orup, Ola Salo och Eva Dahlgren, Darin och med Mark Levengood som konferencier Mark Levengood och Pia Johansson som gäst.

Sedan åkte jag ju på kryssning med Amorella som gick på grund. Mer om det kan du läsa HÄR! Det var förstås ingen höjdare. I alla fall inte andra halvan av kryssningen, även om det inte var någon större katastrof direkt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan har jag ju firat födelsedag. Faktum är att den firades i två dagar. Inte för att jag fyller jämt eller ville fira så speciellt mycket, utan mest för att min mamma och mina barn bestämde sig för att överraska mig stort. Det är förstås alltid roligt med överraskningar och att bli ihågkommen, men fyller man som jag år två dagar före julafton, så känns det nästan alltid som den där födelsedagen bara kommer och ”stör mig” mitt i julstressen…! Inte blev det bättre i år när vi bestämde oss för att gå med i den stora manifestation i Källtorp mot rasism och fascism mitt i födelsedagsfirande och julförberedelser.

Ändå är jag väldigt glad över att vi gick dit och visade vårt missnöje med den rasism som finns i vårt samhälle. Det kändes viktigt och bra att släppa alla julbestyr och delta i något som blev så stort. Siffrorna på deltagandet har varierat mellan 16 000-20 000. Jag kan i alla fall bekräfta att det var enormt mycket folk och att det gav en enorm styrka i kampen mot rasism!!  

En massa annat har jag också hunnit med, men det var den korta sammanfattningen. I bildspelet ovan kan du se lite av mitt december. Nu är ju inte december slut ännu, några dagar har vi kvar, men det är i alla fall den största delen av december. 

Hur har ditt december varit? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Hela Bintas insats i tävlingen

1384015_10201782114008417_138502729_nSom jag redan skrivit om, så vann Binta Europes Official DancehallQueen 2013/14 i fredags natt. Sedan dess har allt snurrat på… Nu är min lilla drottning, med enorm kapacitet hemma igen och vilar ut efter allt firande och festande.

Här är mer uppdateringar för er som vill veta mer om tävlingen:

DanceJA (Dancehallens största webbtidning) har skrivit om vinnaren och tävlingen HÄR!

Massor av bilder från arrangörerna kan ni se HÄR!

vinnarpokalen

Ett sammanklipp på Binta´s alla ronder som tog henne till segern + domarnas poängsättning i varje rond kan ni se här:

Utslagningsronden mellan Binta och Ula Affro, Polen, som kom tvåa kan du se här:

Och kröningen här:

Binta Blackout Europes Official DancehallQueen 2013 1

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Missa inte dokumentären om Linda Pira

linda-pira-stor-Under en tid har SVT sänt sex korta avsnitt om den kvinnliga hiphop-kometen Linda Pira. Linda Pira blev ett namn på allas läppar inom hiphopen efter att ha gjort en video med artisten Stor; Rom & Kush för snart ett år sedan, där även min dotter Binta och hennes grupp Blackout är med i videon som dansare.

Videon tog hela hiphopvärlden med storm och efter den blev Linda Pira ett namn att inte bara räkna med utan ett av hiphopens absoluta toppnamn!! Hon var även nominerad på Kingsizegalan och har synts på alla möjliga ställen under det gångna året. Om i frågar mig så är hon en riktigt tung artist som jag hoppas och tror ska gå mycket långt. Den större delen av hennes korta men kometsnabba karriär så har hon varit gravid med tvillingar och för några månader sedan så födde hon två härliga små killar.

Senare har hon också gjort ännu en video: Bang Bang/Bäng Bäng. Även där var Binta och Blackout Family delaktiga i videon som dansare och även denna video har blivit väl mottagen av en entusiastisk publik:

Men nu har alltså en dokumentär på sex korta delar om Linda Pira gjorts och i flera av delarna är Blackout med, och alla delarna kan du ett tag till se i länkarna nedan (direktlänkar till klippen). Se den!! 

Linda Pira som du inte visste om, Del 1

Linda Pira som du inte visste om, Del 2

Linda Pira som du inte visste om, Del 3

Linda Pira som du inte visste om, Del 4

Linda Pira som du inte visste om, Del 5

Linda Pira som du inte visste om, Del 6

Nyhet: Redline om nya samarbetet

Tidigare om Linda Pira:

Ny video släpptes idag: Stor, Linda Pira och Blackout

Blackout öppnade Kingsizegalan

Blackout på Gröna Lund ikväll

Linda Pira och Blackout Family

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Pojken kräktes av ångest och skam

IMG_9446-1024x768Härom dagen såg jag en dokumentär om hur fattigdomen ökar i USA; American Winter. Så här har SVT skrivit som beskrivning av dokumentären:

”Fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva.”

Dokumentären är mycket intressant och jag tycker den är jätteviktig att se när man talar om fattigdom i ”rika länder”. Det finns enormt mycket fördomar och föreställningar om detta i vårt land, har jag märkt. Inte minst när vi har debatterat barnfattigdom här i Sverige, så kommer det fram många fördomar och föreställningar som ofta stämmer mycket dåligt med verkligheten. Det som gör denna dokumentär särskilt intressant tycker jag är att mycket av det som tas upp kan jämföras med just Sverige, men också detta med skuld och skam som barn upplever. I flera av familjerna som dokumentären handlar om, framkommer tydligt hur barnen i familjen känner skuld och skam över familjens ekonomiska situation.

I ett av fallen får mamman en mycket hög sjukvårdsräkning då hennes dotter får blödande magsår och hon under en viss tid stod oförsäkrad. Dottern gråter och berättar att hon känner sig skyldig till mammas svåra ekonomiska situation. I ett annat fall så berättar en pojke i 12-årsåldern att han känner oro för att han inte kan hjälpa till med familjens ekonomi. Han uttrycker också stark oro för hur det ska gå för honom själv som inte sparat till sina framtida collegestudier och hur han ska kunna försörja en framtida familj. Han gråter över detta.

Ytterligare en pojke i kanske samma ålder kräks av ångest och skam över att han och hans mamma tvingas ta in på ett härbärge. Han är arg på mamman över situationen och förtvivlad på samma gång som han uppenbarligen inte vill lasta den skuldfyllda mamman mer än hon redan är.

Filmen handlar om familjer som blir vräkta, familjer som får el och värme avstängda för deras svåra ekonomiska situation. Det som skiljer denna dokumentär från många andra i samma ämne, är att man påvisar att det är den ekonomiska krisen i USA och världen som bidragit till att många familjer som varit vana att arbeta hårt och mycket och som aldrig varit beroende av hjälp från sociala myndigheter eller välgörenhetsorganisationer som nu ställs inför detta för första gången i sina liv. Hur den stigande arbetslösheten fullständigt golvar medelklassfamiljer som aldrig insett hur nära de är att ”falla över stupet”.

Fattigdom gör ont i varje människa som tvingas uppleva den. Arbetarklass, medelklass eller överklass. Fattigdom slår ut samhällen, försätter människor i skuld, förtvivlan, depressioner, självmordsbenägenhet, skam, trasighet i själen och en enorm maktlöshet. Det gör att människor förlorar sitt självförtroende, blir passiva och nedstämda. Det splittrar familjer, det förändrar människor på djupet. Det ger en känsla av hopplöshet som är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Fattigdom gör något med människor. Något vi inte vill känna till. Något som urholkar allt som har med tillit och förtroende att göra. Fattigdom tar trygghet och välbefinnande ifrån en. Den skapar oförmåga, sorg, bitterhet och en ändlös, katastrofal förtvivlan! Om vi aldrig varit där, så är det svårt att tro att man någonsin skulle kunna hamna där eller hur mycket den påverkar oss i vår vardag. Om vi varit där, för en kort period och sedan kommit ur den, så kommer vi att göra allt för att inte hamna där igen, men vi kommer också att uppskatta det vi har för vi inser att ingenting är längre självklart, hur mycket du än strävar efter att arbeta, göra rätt för dig och försörja dig själv och din familj. Det är inte bara den goda viljan som är avgörande.

Det här är ett stort samhällsproblem och vi kan bara lösa det på ett enda sätt: att stötta varandra och ge den hjälp människor som hamnat i en djup ekonomisk kris behöver. Vi behöver socialt upprusta våra välfärdssamhällen, i stället för att nedrusta dem. Vi behöver lagstifta om ekonomiska förändringar som minskar klyftor i stället för att öka dem. Men vi behöver också ta hand om varandra på individnivå. Ibland kanske det räcker långt med ett matpaket, eller kanske ännu mer: en utsträckt hand. Någon som finns där när du faller. Någon som tar emot. Någon som får dig att känna ditt värde som människa, även om du under en period inte klarar av din egen försörjning.

Denna amerikanska dokumentär visar hur nära vi alla kan vara att hamna i den där bottenlösa, förtvivlade fattigdomen. Se den!

Hur långt är du själv ifrån en ekonomisk katastrof? En skilsmässa? En långvarig sjukdom? Ett barn med särskilda behov? Ett dödsfall i familjen? 

Läs gärna En tyst katastrof

HÄR kan du se dokumentären American Winter i sin helhet i 28 dagar till. Den är verkligen sevärd och intressant, så missa den inte!

Tidigare bloggat i ämnet:

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Barnfattigdom Del 1 Fokus

Barnfattigdom Del 2 

Barnfattigdom Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter