Att vinna eller försvinna

För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tar emot tips om att gå i klackar och klippet bjuder jag på

Som ung älskade jag verkligen höga klackar. Jag tyckte om att gå i dem och jag tyckte det var snyggt att gå i klackar. Det tycker jag i och för sig fortfarande. På något sätt sträcker man på sig mer och får en snyggare hållning och känner sig finare också för den delen. 

Mina nya skor

Mina nya skor

Men med åren kommer ofta bekvämligheten som ett brev på posten. Det där med sköna skor och att känna sig bekväm blir allt viktigare och snygga skor blir liksom… inte största fokuset.

Det var flera år sen jag slutade köpa högklackat. Jag vet inte hur länge sen, men jag vet att mina skor blivit allt mer bekväma och fotriktiga med åren. Ja, ganska mycket dyrare också, men det har känts så värt det.

I fjol vid den här tiden, tror jag det var, fick jag ett infall att ha högklackat och hittade ett par kortskaftade stövlar med kilklack som kanske var de senaste paret med klack jag köpt? Jag använde dem och tyckte det kändes helt okej. Men när jag kom hem pajjade dragkedjan och då bestämde jag mig för att det fick vara slut på höga klackar. Det har jag hållit. Tills idag.

Jag sprang på ett par som jag blev blixtförälskad i. De var snygga. De var rätt bekväm, men framför allt: de var riktigt höga!! Liten bonus blev det också när jag kom fram till kassan och det visade sig vara sista paret och att de därför var på REA. Kan det bli bättre?

Mina nya skor

Mina nya skor

Så dags att gå hem. Prova nya skorna. Och hoppsan, jag kan tydligen inte gå i höga klackar längre. Mina ben har glömt bort hur man gör. Det första jag gjorde var att jag höll sätta mig på rumpan, men jag lyckades hålla mig på benen. Det kan man bjuda på. Binta, Isatou och Mabou tyckte det var lite underhållande att se mig stappla omkring i alla fall. Mabou hävdar att det är jättebra att träna balans på höga klackar och ja, det låter ju rimligt.

Men nu när jag lyckats roa mina barn rejält, tänkte jag förutom att bjuda dig på en liten uppvisning med ett stort stycke humor, också passa på att be om lite tips och råd. Finns det några tips och råd, förutom att träna här hemma?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mest irakisk och spansk mat och lite annat…

Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Irakisk mat tackar jag inte nej till!!

Har haft några rofyllda och inspirerande dagar. I förrgår var jag på arabisk födelsedagsmiddag. Min svägerska kan verkligen det här med matlagning!! WOOW, säger jag bara och det säger läckergommen i mig också!!

Mindre trevlig "underhållning"...

Mindre trevlig ”underhållning”…

Efter middagen ”roade” vi oss med något annat. Med hjälp av bilden ovan, kan du gissa vad? 🙂

Igår avslutade jag ett grupparbete jag hållit på med nästan ett helt år. Vi har träffats i gruppen varje eller varannan vecka och eftersom vi i gruppen har arbetat med oss själva, både individuellt och i grupp har sammanfattningen av året varit både tungt och krävande, men samtidigt enormt givande och utvecklande. Nu är vi klara med grupparbetet, men det innebär självklart inte att jag är ”klar”. Man blir väl aldrig klar med utvecklingen av sig själv som människa. Ingen människa är så perfekt att man inte behöver arbeta med sig själv och sitt förflutna, med sina gamla dåliga vanor och att jobba på att bli en bättre människa. Däremot känns det oändligt skönt att vara klar med den här delen och ja, jag känner mig faktiskt  som en både bättre och mer utvecklad människa.

För att fira vår avslutning gick vi och käkade på en Tapas-restaurang vid Mariatorget och ja, ni vet att jag är rätt svag för god mat, så jag kan lova att det inte blir mitt sista besök på den restaurangen!

Igår (måndag den 8/12-2014) hade vi officiell premiär på vår nya webbtidning Afropé. Vi har helt enkelt breddat den tidigare webbtidningen thegambia.nu och även bytt namn, för att anpassa namnet till det faktiska innehållet vi har idag. Planen är att fortsätta vidareutveckla den och bredda innehållet de närmsta månaderna. Välkommen på ett besök! 🙂 Om du är sugen på att börja skriva, så läs gärna DETTA!!

För övrigt förbereder jag mig på en viss resa, jag har redan börjat räkna ned… och det här blir faktiskt första gången i mitt 43-åriga liv som jag inte kommer att vara i Sverige på julafton. Vi får se hur det kommer att kännas… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt December 2013

DSC_4436December månad har varit hektisk för mig. Om man tittar här i bloggen kanske man kan få för sig att den varit händelselös, då det är så dåligt med inlägg, men faktum är att det är tvärt om. Jag har haft så mycket för mig, mest roligt faktiskt, att jag inte hunnit blogga så mycket. Här kommer en kort sammanfattning om mitt December-so far! 

Jag har varit i Sälen och firade där första advent i år igen och bodde i Villa Snödroppen! Jag har också varit på bio och såg den otroligt berörande filmen ”Mig äger ingen” som jag tidigare lyssnat på ljudbok. Om du missat läsa boken/ljudboken eller se filmen så kan jag verkligen rekommendera dig att läsa/lyssna på och se den!

Något annat viktigt som hände var ju att Nelson Mandela, en av mina allra största förebilder, gick bort. Om det har jag skrivit HÄR och HÄR!

En massa arbete har jag förstås hunnit med, men som sagt även en hel del trevligheter! Lite restaurangbesök, möten med nya och gamla vänner som berikat mitt december.

Jag har hunnit vara på en stor julkonsert på Globen med artister som Sarah Dawn Finer, Orup, Ola Salo och Eva Dahlgren, Darin och med Mark Levengood som konferencier Mark Levengood och Pia Johansson som gäst.

Sedan åkte jag ju på kryssning med Amorella som gick på grund. Mer om det kan du läsa HÄR! Det var förstås ingen höjdare. I alla fall inte andra halvan av kryssningen, även om det inte var någon större katastrof direkt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sedan har jag ju firat födelsedag. Faktum är att den firades i två dagar. Inte för att jag fyller jämt eller ville fira så speciellt mycket, utan mest för att min mamma och mina barn bestämde sig för att överraska mig stort. Det är förstås alltid roligt med överraskningar och att bli ihågkommen, men fyller man som jag år två dagar före julafton, så känns det nästan alltid som den där födelsedagen bara kommer och ”stör mig” mitt i julstressen…! Inte blev det bättre i år när vi bestämde oss för att gå med i den stora manifestation i Källtorp mot rasism och fascism mitt i födelsedagsfirande och julförberedelser.

Ändå är jag väldigt glad över att vi gick dit och visade vårt missnöje med den rasism som finns i vårt samhälle. Det kändes viktigt och bra att släppa alla julbestyr och delta i något som blev så stort. Siffrorna på deltagandet har varierat mellan 16 000-20 000. Jag kan i alla fall bekräfta att det var enormt mycket folk och att det gav en enorm styrka i kampen mot rasism!!  

En massa annat har jag också hunnit med, men det var den korta sammanfattningen. I bildspelet ovan kan du se lite av mitt december. Nu är ju inte december slut ännu, några dagar har vi kvar, men det är i alla fall den största delen av december. 

Hur har ditt december varit? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Funktionsnedsatta mer ödmjuka och karismatiska?

DSC_8898Jag fick upp en länk till ett videoklipp i mitt Facebookflöde härom dagen. Klippet heter Beacuse who is perfect? På 11 dagar har klippet setts av närmare sex miljoner (!!) människor!! Helt otroligt, men klippet är faktiskt värt att se. Det innehåller värme och fokus på funktionsnedsatta personer och det ger en helt annan dimension av modevärlden och skyltdockor än vi är vana att se.

Dock tycker jag inte om uttrycket ”because who is perfect” även om jag förstår att det är en metafor. Om en person är perfekt eller ej, handlar ju om betraktarens ögon och uppfattning. Här kan du se klippet:

Klippet får mig att tänka på hur fördömande och ytliga vi människor egentligen är och hur lite utseendet ändå betyder på djupet av oss människor, trots att det får ta sådan enorm plats på ytan.

Av en tillfällighet fann jag en blogg i förrgår av en ung tjej som har en CP-skada. Den här tjejen ”Pinkies” skriver om vad hon tycker är jobbigast:

”Många tror att det jobbigaste med mitt handikapp är att jag inte kan gå. Men det är inte så. Jag tycker att det är ingen stor sak att jag inte kan gå själv för att jag är ju väldigt rörlig. Det kunde vara värre. Kunde tex. vara förlamad. Så jag har faktiskt haft jävligt tur. Det jobbigaste som jag tycker är: 

  • Att vara så beroende av hjälp. Även fast att jag älskar mina assistenter så är det jobbigt att vara beroende av dom hela tiden. Om en assistent blir sjuk blir min dag kaos. Speciellt en skoldag.Visst, mamma kan följa med mig men det är sjukt pinsamt.

  •  Att nytt folk tar förgivet att jag är rtard ibland. Ibland bland nytt folk så känner jag mig särbehandlad. Ibland pratar folk med mig som att jag vore tre år eller så frågar dom min assistent/ föräldrar saker om mig över mitt huvud eller så dissar de mig totalt. Det är sjukt jobbigt.”

Det handlar om fördomar, förstås och det handlar om att vi människor har så svårt att acceptera det som för oss är ”annorlunda”. Jag blev verkligen imponerad av den här tjejen ”Pinkies” och hennes sätt att uttrycka sig och på det sätt som man lätt kan förstå att hon får kämpa på många sätt, men ändå är det så uppenbart att hon är som de flesta unga tjejer i vårt land. En tjej som verkar gilla rosa, att blogga om ”dagens outfit” o.s.v. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men jag läste en del i bloggen och känner att den här tjejen utstrålar styrka och mod, självkänsla och skönhet.

Det är så uppenbart när man möter människor som har både synliga och osynliga funktionsnedsättningar, att de får slåss mot så många oförstående kvarnar, men att de i grund och botten är härliga, unika, fantastiska individer, till skillnad från många av oss som inte har dessa funktionsnedsättningar. Kanske är det svårigheterna som medföljer en funktionsnedsättning som gör att dessa personer blir ödmjukare för livet och för andra människor, på samma sätt som jag ofta upplever att personer som gått igenom många tunga svårigheter på andra sätt i livet, ofta blir mer ödmjuka och får en mer karismatisk och starkare personlighet? Och visst är det ganska logiskt att om vi har haft mycket motgångar i livet själva så blir det förstås svårare att döma andra människor och i stället får man en större förståelse för andra personer som av olika anledningar har det svårt i sina liv, även om man förstås inte kan dra alla över en kam. Det finns självklart många människor som gått igenom många svårigheter som blir bittra, avundsjuka och ogina också, men i det stora hela så märker jag själv att jag blir mer bekväm i sällskap med människor som fått sig många törnar av livets alla svårigheter.

Bara lite tankar… 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

A Queen enter Stockholm, don´t miss her workshop!

queen lateshaQueen Latesha är på Europaturné just nu och är i Sverige för tillfället. I morgon, fredag 15/11 håller hon en workshop som du kan läsa mer om HÄR!

Queen Latesha har vunnit international Dancehall Queen-tävlingen på Jamaica 2004 och Latesha har även vunnit priset Achievers Award för Bästa kvinnliga Dancer 2011. Mer om Queen Latesha kan du läsa HÄR!

Queen Latsha har tidigare bland annat uppträtt i Jamaikansk TV tillsammans med Vendela och Binta i Blackout:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Hela Bintas insats i tävlingen

1384015_10201782114008417_138502729_nSom jag redan skrivit om, så vann Binta Europes Official DancehallQueen 2013/14 i fredags natt. Sedan dess har allt snurrat på… Nu är min lilla drottning, med enorm kapacitet hemma igen och vilar ut efter allt firande och festande.

Här är mer uppdateringar för er som vill veta mer om tävlingen:

DanceJA (Dancehallens största webbtidning) har skrivit om vinnaren och tävlingen HÄR!

Massor av bilder från arrangörerna kan ni se HÄR!

vinnarpokalen

Ett sammanklipp på Binta´s alla ronder som tog henne till segern + domarnas poängsättning i varje rond kan ni se här:

Utslagningsronden mellan Binta och Ula Affro, Polen, som kom tvåa kan du se här:

Och kröningen här:

Binta Blackout Europes Official DancehallQueen 2013 1

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Binta vann EM i Dancehallqueen i Österrike i natt

1393685_10151916241666480_1900607610_nI natt vann min äldsta dotter Binta EM i Europas DancehallQueen 2013. Vendela var förstås med och firade segern, men fram till dess så hade hon liveuppdatering direkt från Österrike, där tävlingen gick av stapeln, så att vi som inte kunde vara på plats fick följa hela tävlingen genom uppdateringar, bilder och videoklipp. Ibland är det lätt att älska internet. Dock hade hon ”humorn” att meddela oss att Binta åkte ut i andra ronden, vilket alltså visade sig vara påhitt. Men hon blev snabbt förlåten när hon fortsatte sina uppdateringar till oss som inte var med och mest förlåten blev hon när hon meddelade oss att Binta vunnit!

Att Binta vann hela EM:et är förstås glädjande för mig som mamma också. Jag kan liksom stå där i skuggan av hennes vinst och bara njuta av hennes glädje, sola mig i glansen av att få vara hennes mamma. Det var ett bra tag sedan Binta tävlade själv på någon scen. Nu för tiden tävlat hon oftast med hela dansgruppen, eller stöttar sina elever i sin dans och på deras tävlingar, men i natt ställde hon sig alltså åter ensam på en scen för att tävla och det var inte vilken tävling som helst heller, det var EM rakt av!

Jag kan inte minnas att jag varit så här nervös tidigare för någon tävling. Jag hade svårt att koncentrera mig och fick en massa konstiga tankar om att hon skulle skada sig eller att hon skulle glömma äta och sova inför tävlingen och helt enkelt tuppa av där på scenen. Ja, jag inser att det var alla mammakänslorna på en och samma gång. Det var på vippen att jag bad henne hoppa av, men jag tänkte att hon måste förstås ta sina egna beslut och göra det hon tycker är rätt för henne. Hon ska ju inte hoppa av en tävling för att jag blir nervös. Hahaha…

Sen drömde jag då att hon kom 2:a och jag blev jätteglad när jag vaknade, för jag trodde verkligen att hon kommit 2:a och tyckte det var en fantastisk placering. Men när jag varit vaken en 15-20 minuter så insåg jag att jag ju inte kollat hur det gått så det där med 2:a kanske bara var en dröm? Och det var det, men när jag sedan insåg att hon vunnit så blev jag så himla glad! Stolt över att min dotter vunnit EM, men också glad för hennes skull, för jag tror den här vinsten betyder mycket för hennes skull. Men också så himla glad för att det här på något vis blir ett ”kvitto” på att man inte kämpat i onödan, på att man gör något som uppskattas andra som är kunniga inom samma område.

Att hon alltid varit en stark tjej som gått sin egen väg, var kanske inget jag uppskattade så mycket alla gånger under småbarnsåren. Att ha en åttamånaders bäbis som gick utan stöd och tog de vägval hon själv ville var inte alltid någon höjdare, men jag är helt säker på att det är några av dessa egenskaper och självklart hennes stora talang som tagit henne så långt i karriären som hon kommit.

Min kärlek till mina barn och stolthet över dem är inte byggd på deras prestationer, men självklart blir jag som mamma helt vansinnigt glad när de lyckas med något de länge kämpat för och särskilt när man vet att vägen dit varit både svår och mödosam!

Jag kan inte räkna hur många tårar jag hittills fällt idag av äkta glädje och stolthet! GRATTIS min fina, duktiga, smarta och underbara unge!! Och tack fina Vendela för att du var där och stöttade min fina unge och är kärleksfull nog att glädjas åt hennes framgång, även när du själv inte står på scenen! Det är också stort!! Ni är båda vinnare men det vet ni ju redan! 🙂 

Fantastiskt också att se hur de övriga i Blackout och alla elever i Blackout Family fanns med i bakgrunden här i Sverige och hejjade på och stormade av glädje över vinsten!!

Vinnarklippet:

Vendelas videouppdateringar från i natt (vet dock inte i vilken ordning):

Klipp 1

Klipp 2

Klipp 3

Klipp 4

Vill du läsa mer om Binta´s och Blackout´s karriär kan du göra det HÄR

bintaovendi2012

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min kreativa son och hans oförstående storasyster

binta och vendelaBinta och Vendela skulle ut igår kväll. De höll på att fixa sig här hemma. 

Binta: Har nån sett mina nya, gröna hårgrejer?

Vi alla: *Tystnad*

Binta: Mamma! Har du sett mina gröna hårgrejer?

Jag: Nej, det har jag inte!

Mabou (11): *Tystnad*

Binta: Men de låg i din låda i hallen, mamma…?

Jag: Men jag har INTE rört dem. Jag har sett dem i lådan bara…

Mabou: *Tystnad*

gröna hårgrejer

Binta: Men alltså, de ligger i lådan, men inte alla. Det fattas några… Har du inte sett…

Jag: NEJ! Jag vet INTE var de är och jag har INTE rört dem!!

Mabou: *Tystnad*

BInta: Men vem skulle annars ha… Mabou! Har du sett mina gröna hårgrejer?

Mabou: Ja, men du kan inte ta dem, för jag använder dem till min lilla basketkorg!

basketkorgJag måste erkänna att jag tycker det var ganska finurligt tänkt för att stärka upp basketkorgen! Både smart och kreativt! 

gröna hårgrejer 1Vendela blev satt på att lösa problemet…

gröna hårgrejer 2

Tyvärr var Binta inte fullt lika imponerad och tyckte de passade bättre att fixa håret med… 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter