Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Orkar inte med mig själv ibland…

Jag har min fina självvalda syster och redaktörskollega Kiqi med sina två barn på besök. Helt underbart!! Är så glad. Men det blir alltid lite galet när vi ses. Det är ett rent kaos, med barn, unga vuxna, trångt om plats och hysteriskt roligt. Sen har man ju oftast inte roligare än man gör sig. Det gjorde vi igår. 

Jag och Kiqi i vintras

Jag och Kiqi i vintras

Min mobil ringde. Den låg framför mig på bordet. Jag svarade förstås. Stoppade i mina lurar först, som också låg framför mig på bordet, men som inte var kopplade till mobilen. Det var en säljare från Fortum som skulle sälja elavtal. Men det där har jag redan ordnat. Han lät bara så roligt ”säljig” när han ringde, så jag kopplade om till högtalare (hade ju lurarna på mig) för att Kiqi och Isa skulle höra hans roliga ”säljsnack”. Han sa nåt i stil: ”Är det du som står på elavtalet på…” Här läser han upp adressen, men den hör jag inte, för det är precis då jag kopplar på högtalaren. Jag svarade lite avmätt att jag hade allt det där klart och inte var intresserad.

När jag lägger på luren så hoppar det upp massa internetsidor jag inte känner igen. Konstigt. Jag stänger ned dem. En efter en. Säger högt: ”men gud så märkligt att alla dessa konstiga sidor jag inte känner igen har poppat upp helt plötsligt…” När jag lyckats stänga ned de 10-12 sidorna så… kommer en bakgrundsbild på Kiqis barn upp. Märkligt. Mycket märkligt! Jag har inte dem som bakgrundsbild på min mobil… Men jaaaaa… det är då det slår mig!! Det är inte min mobil (och ja, som så många andra gemensamma nämnare så har jag och Kiqi exakt likadana mobiler). Alltså VAAAA? Jag börjar ”skrik-skratta” och förklarar att jag ju svarat i Kiqis telefon. Att jag avstyrt ett säljsamtal till Kiqi. Hahahahaha… Min egen mobil låg ju och laddades vid min säng.

Tur att Kiqi nyligen bundit sitt elavtal på fem år och ändå inte var intresserad… Hahahahhahaha… Ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

DEN känslan…

Ni ska umgås i flera dagar. Du och din mamma. Ni ska åka runt i en bil tillsammans. Hitta på saker. Sjunga högt och illa till musik från mobilen. 

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Jag och mamma Foto: Fatou Touray©

Du hittar hennes musiklista. Du spelar den. I fem timmar. Ni sjunger och skrattar. Har tyst korta stunder, men när du återupptar musiken så fortsätter ni lyssna på mammas musiklista. Till hennes enorma glädje.

Nästa dag och nästa så åker ni kortare sträckor men ändå en hel del. Mamma hittar en egen musiklista på en annan musikkanal. Du kopplar i högtalare och ni lyssnar och sjunger, lyssnar och nynnar. I tre dagar.

Den fjärde dagen ska ni också åka en del, men mest kortare sträckor. Nu tycker du mamma fått lyssna mycket på sin musik. Du känner dig glad och generös men vill gärna lyssna lite på din egen musik också. Det är din egen musiklista. Ni lyssnar på en-två-tre-fyra-fem låtar. Sjunger med. Du skrattar. Sen säger din mamma: ”Alltså det är så dåligt ljud i bilen på det där, så det blir bara skrän. Det vore skönt att slippa höra musik.”

Den känslan. DEN KÄNSLAN.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När man inte vet vad sina egna barn heter…

Varför blir vi ofta som de vi inte vill bli? Våra föräldrar… 

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn... Foto: Fatou Touray©

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn… Foto: Fatou Touray©

Jag har alltid stört mig på att min mamma aldrig kallar oss vid våra rätta namn. Inte nog med att hon alltid blandat ihop mig och brorsan, men hon blandar ofta in sina syskonbarn också, alltså våra kusiner. Till saken hör att vi växt upp minst 40-50 mil från dem, den största delen av vår uppväxt och nu bor ännu länge ifrån dem. Hon kunde ofta rabbla 4-5 namn innan hon kom till personen det gällde. När vi sedan fick barn rabblar hon en himla massa namn oavsett om det är mig, brorsan eller några av våra barn hon ska ropa på, eller säga något till…

Nu har jag blivit likadan. Nästan. Det är inte riktigt lika illa än, men mina egna fyra barn rabblas några gånger fram och tillbaka innan jag kommer på vilket av barnen jag tilltalar… Det kan låta så här: ”Kan du diska idag, Binta, Jai, Isa, Mabou, nej, Jai, nej, jag menar Isa…” När jag gör det där så skakar Mabou oftast bara på huvudet, Isa får jättestora ögon och säger: ”Men vaaaaa…?”

Det enda jag kan roa mig med är att fundera på om det inte kommer bli samma sak för dem själva, när de en dag får barn…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lustig relation?

Foto: Fatou Touray©

Foto: Fatou Touray©

Vi äter frukost. Jag, mamma och brorsdotter ”K”. Jag kallar min mamma för ”pucko”.

Mamma: Men så kan man ju inte säga till sin mamma. Eller hur K?

K: Nej! Nog för att ni två har en märklig och lustig relation, men nej, det kan man inte säga till sin mamma…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tar emot tips om att gå i klackar och klippet bjuder jag på

Som ung älskade jag verkligen höga klackar. Jag tyckte om att gå i dem och jag tyckte det var snyggt att gå i klackar. Det tycker jag i och för sig fortfarande. På något sätt sträcker man på sig mer och får en snyggare hållning och känner sig finare också för den delen. 

Mina nya skor

Mina nya skor

Men med åren kommer ofta bekvämligheten som ett brev på posten. Det där med sköna skor och att känna sig bekväm blir allt viktigare och snygga skor blir liksom… inte största fokuset.

Det var flera år sen jag slutade köpa högklackat. Jag vet inte hur länge sen, men jag vet att mina skor blivit allt mer bekväma och fotriktiga med åren. Ja, ganska mycket dyrare också, men det har känts så värt det.

I fjol vid den här tiden, tror jag det var, fick jag ett infall att ha högklackat och hittade ett par kortskaftade stövlar med kilklack som kanske var de senaste paret med klack jag köpt? Jag använde dem och tyckte det kändes helt okej. Men när jag kom hem pajjade dragkedjan och då bestämde jag mig för att det fick vara slut på höga klackar. Det har jag hållit. Tills idag.

Jag sprang på ett par som jag blev blixtförälskad i. De var snygga. De var rätt bekväm, men framför allt: de var riktigt höga!! Liten bonus blev det också när jag kom fram till kassan och det visade sig vara sista paret och att de därför var på REA. Kan det bli bättre?

Mina nya skor

Mina nya skor

Så dags att gå hem. Prova nya skorna. Och hoppsan, jag kan tydligen inte gå i höga klackar längre. Mina ben har glömt bort hur man gör. Det första jag gjorde var att jag höll sätta mig på rumpan, men jag lyckades hålla mig på benen. Det kan man bjuda på. Binta, Isatou och Mabou tyckte det var lite underhållande att se mig stappla omkring i alla fall. Mabou hävdar att det är jättebra att träna balans på höga klackar och ja, det låter ju rimligt.

Men nu när jag lyckats roa mina barn rejält, tänkte jag förutom att bjuda dig på en liten uppvisning med ett stort stycke humor, också passa på att be om lite tips och råd. Finns det några tips och råd, förutom att träna här hemma?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En fluga på väggen

Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på väggen och helt osynligt iaktta människor och lyssna på deras konversationer utan att någon la märke till mig.

I förrgår fick jag den möjligheten. Jag var på ett äldreboende och fick ta del av en konversation utan att personerna såg mig eller insåg att jag var där.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Vithårig äldre kvinna, kanske 80+ drar en yngre kvinna på kanske 60+ i rullstol.

Kvinna 60+: ”Aj! Min fot!”
Kvinna 80+: ”Äh! Det där gjorde i alla fall inte ont!”
Kvinna 60+: ”Lätt för dig att säga, det var inte din fot! Och det var du som körde på den! Dra åt helvete!”
Kvinna 80+: ”Detsamma!”
Kvinna 60+: ”Ja, gärna! Det kan inte vara värre än det här i alla fall…!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tack för inbjudan. Eller nåt…

Fin Dopinbjudan

Fin Dopinbjudan

Idag fick jag ett sånt handskrivet fyrkantigt kuvert. Ett sånt utan plastfönster eller trycka bokstäver. Detta var alltså handskrivet. Rosa. Ja, kuvertet var rosa som om någon tänkt till en gång extra. Alltså inte någon som bara ryckt det första vita kuvert hen såg. Adressaten var både jag och min mamma.

Problemet är bara att när jag väl öppnat det fina kuvertet och kunde konstatera att det var ett mycket fint kort, med rosa krona och texten ”Dopinbjudan”, så skulle jag vända på kortet för att se vem som ska hålla dop, datum, tid, plats och allt det där…

Dopinbjudan utan text

Dopinbjudan utan text

…upptäckte jag att inbjudaren eller inbjuderskan glömt bort att skriva. Något alls. Det fanns förtryckta texter om plats, dag, tid och allt det där… men inte minsta lilla hint om vem som bjudit in… och inte något datum, tid eller plats angivet.

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Jag kan säga att jag känner några stycken som fått barn rätt nyligt och den jag mest tänkte att det kunde vara har fått en kille och kortet är ju rosa. Ja, det är gamla föreställningar, jag vet. Det är 2014 nu och självklart kan man skicka in en rosa dopinbjudan till ett pojkdop, inget tvivel där.

Så nu blir det till att leka lite detektiv här framöver och hoppas det är ett datum jag har möjlighet att komma…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter