Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vilket jäkla klipp!!

100_2179(Bilden är från ett tidigare shoppingtillfälle, ett tillfälle som inte hette Januari och som du FÖRLORADE pengar på, inte tjänade som jag gjorde vid nedan nämnda tillfälle!! Så du vet!)

Ibland (typ var tolfte månad) kan man råka hamna i en månad som heter Januari. Just den månaden kan råka kännas lite extra otrevlig. Det kan vara kallt och snöigt och så kan man råka kolla bankkontot och råka upptäcka att det här är en månad då man måste hålla igen lite extra. Det kan bero på att man råkat handla lite för mycket julklappar, lite för mycket julmat och lite för mycket nyårsmat, eller nåt… Sen kan man också ha råkat handla en och annan grej för mycket till sig själv.

Och så bestämmer man sig där och då att Januari är en månad då vi måste hålla tillbaka lite. Trots det där SMS:et om att det är halva priset på REA-priset, så ignorerar man det och känner sig rätt nöjd med att man är stark och inte så lättpåverkad.

Men så ringer plötsligt någon nära vän eller släkting eller både och. Typ din mamma och ber dig komma till centrumet och vara smakråd för en present hon ska köpa till en vän. Det vill du förstås gärna hjälpa till med. Så du går dit och så är du smakråd och så känns det lite lustigt att bara gå hem igen… Men så slår det dig! På våningen ovanför, i din favoritbutik, så har de halva priset på REA-priset och titta kostar faktiskt INGENTING (än så länge) och det vore konstigt att bara avsluta allt och gå hem så där mitt-i-allt. Så du drar med din mamma med orden ”det är halva priset på REA-priset på min favoritbutik, ska vi gå dit och titta?” Och titta har ju ingen dött av, vad du känner till, så ni går med beslutsamma steg till den där favoritbutiken.

Du är fortfarande medveten om att det är den återhållsamma månaden, men det spelar egentligen inte så stor roll, för du vet ju redan att du bara ska titta och du vet också att du inte alls är en lättpåverkad person.

Väl inne i den där favoritbutiken försvinner helt plötsligt ALLT förnuft!! Det är nästan så du ser hur det flyger iväg ovanför ditt huvud. *flax, flax* med förnuft-vingarna. Ett annat slags förnuft kommer dock och ersätter det där förnuftet om att leva återhållsamt och det är ett slags förnuft som handlar om siffror och hur mycket man faktiskt kan TJÄNA på att handla på REA. Särskilt om det är HALVA PRISET på REA-priset!!

Så råkar dina ögon landa på en tunika som nog är det vackraste du sett. Nåja, kanske inte det vackraste, men definitivt billigt och du ser ju genast hur fint den skulle hänga i din garderob. För att inte tala om hur fint den skulle sitta på din överkropp. I sanningens namn så är nog tygstycket som sytt för dig!!

Inte nog med det, när du kikar lite noggrannare så ser du att det finns ett par tunikor till som passar perfekt i din garderob, på din kropp och som är så billigt att du nästan storknar (hur man nu gör det?)!! När du går fram till kassan och betalar 273 kronor för tre riktigt fina tunikor, är det nästan som att man känner det som om man vunnit högsta vinsten. V-I-L-K-E-T J-Ä-K-L-A K-L-I-P-P!!

Glad och nöjd med att ha gjort ett riktigt klipp, kan du sova om natten då du vet att det hänger tre nya tunikor i din garderob och du ligger och räknar alla kronor du tjänat på att köpa just dem, just idag och inte för fullt pris! Ibland kan man bara råka vakna en morgon och inte inse förrän du kryper i säng, vilken otroligt bra dag du råkade vakna upp till i morse!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dagens Mabou

IMG_0313Mabou har fått en ny mobil i julklapp. Problemet var att det saknades ett kort i mobilen när han fick det och att den var låst till en specifik operatör (Telenor). När Mabou kämpat i tre dagar och åkt runt halva Stockholm och köpt sammanlagt tre olika kort som inte passade, så fick han till slut tag på ett kort som passade.

Detta kort ville han ladda på, så jag gjorde det via min internetbank. När jag laddat på hans kort med 150 kronor, så fick jag en bekräftelse på att vi gjort beställningen, samt att det skulle ta 3-5 arbetsdagar innan det skulle laddas på. Mycket kan man beskylla Mabou för, men inte att han har något tålamod i alla fall. Han gick heeelt i taket. Ännu en kväll var förstörd…

Igår hade Mabou fått nog och ringde till operatören och talade om att han inte hade en aning om att det skulle ta så lång tid för pengarna att komma in på kortet. Personen han pratade med lovade då att han skulle ladda på kortet med 30 kronor direkt, så hade han något att ringa med tills påladdningen skulle komma in på mobilen.

Trots att Mabou bara är 10 år så är han mycket verbal och har lätt att prata för sig. Han är också helt orädd och tar gärna saken i egna händer, när saker inte blir som han vill. Idag ringde han upp till operatören igen och då fick han prata med en rätt otrevlig person. Mabou förklarade hela sitt ärende igen. De frågade efter hans nummer och han uppgav det. Då hävdade personen att inga pengar laddats på. Han förklarade då att vi fått ett bekräftelsemail och så läste han upp orderbekräftelsenumret. Personen hävdade då att inte kunde söka på det utan måste ha ett track-id. Inget track-id fanns uppgivet och jag gick även in på internetbanken, men där kunde man bara se att betalningen var gjord på 150 kronor och att betalningen gått till Telenor, men inget om något track-id. Då förklarade personen att vi måste kontakta vår bank för att få ett track-id. Här tog jag ifrån Mabou telefonen och förklarade att jag inte tänkte kontakta min bank alls, utan att de var tvungna att söka på orderbekräftelsenumret. Personen hävdade att man inte kunde det och då ifrågasatte jag varför man över huvudtaget skickar ut ett bekräftelsemail med tillhörande bekräftelsenummer? Samtidigt upplyste jag om att det är tur att vi kan byta operatör om drygt en vecka, då Telenor´s system för kontantkort var under all kritik och så avslutade jag samtalet.

Mabou däremot var fortfarande inte nöjd. Han ringde upp igen och fick en ny person på tråden. Trött på att förklara sitt läge för typ hundraelfte gången lät samtalet i stället så här nu:

Mabou: ”Hej! Kan jag få prata med din chef? Jo, för att jag får fel svar av en anställd hos er… ” 😀

Här var det svårt att hålla sig för garv. En utförlig beskrivning på ett problem hade reducerats till korthuggna, rätt otrevliga meningar. Sa jag att Mabou inte är känd för sitt fantastiska tålamod? 😉

Nåja, den nya personen Mabou pratade med hade lite mer tålamod än den tidigare och var dessutom väldigt trevlig, enligt Mabou som viskade hoppfullt till oss andra, medan han höll för telefonen: ”Den här är jättetrevlig…”

Telefonsamtalet gick väldigt fort, på någon minut var de klara och Mabou fick beskedet att telefonen nu skulle laddas med 150 kronor. Så snart Mabou lagt på luren, var telefonen påfylld med 150 kronor.

Lite märkligt kan jag tycka att det är att en anställd kan lösa ett problem på ett par minuter, som en annan inte kunde lösa under ett lååångt samtal och flera diskussioner…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Bintas matlagningsvecka: ett mirakel

Binta´s vecka med hushållssysslor. Notera kökshandduken på höften.

Att min äldsta dotter Binta är väldigt duktig på att dansa, har knappast undgått någon. Hon är duktig på många saker, men hushållsarbete har aldrig varit ett av hennes områden, om man vill uttrycka sig milt.

Nu bor hon tillfälligt hemma en period, efter att inte ha gjort det på länge. Då vi förutom Mabou nu bara bor vuxna tillsammans så har vi delat upp veckorna och alla har en vecka var när man tar hand om disk, matlagning, städning, handling och tvätt. Det är en lösning vi har valt och för det mesta tycker jag det fungerar rätt bra.

Nu har Binta då som sagt tillfälligt flyttat hem och den här veckan är det hennes vecka. Jag ska erkänna att övriga familjemedlemmar sett fram emot Binta´s vecka med viss bävan. Vi har halvt skämtsamt, halvt oroligt funderat på om det blir någon mat alls och hur hemmet kommer att se ut…

På Söndag kväll sa Binta lite skämtsamt att det fick bli pannkakor varje dag under hennes vecka… Vi övriga i familjen skrattade lite osäkert, inte helt klara över om det var skämt eller allvar.

Igår var hennes första dag. Det började med att hon (faktiskt!) hade gjort en veckomatsedel och skulle gå och storhandla för flera dagar framåt. De planerna grusades dock när hon insåg att Isa tagit cykeln och hon skulle få gå till och från affären med matvarorna så hon handlade helt enkelt bara för gårdagen. Hon skulle göra köttfärssås och spagetti. Jag höll på att sortera bland mina kläder och upptäcker att det luktar bränt. Jag går in i köket och då ingen Binta är där med det osar från grytan tittar jag ner och upptäcker att hon bränt smöret.

Hon kom inspringande och började vädra ut. Sedan satte hon igång med en väldigt seriös matlagning. Jag var sedan tvungen att åka iväg på utvecklingssamtal med Mabou och därefter skulle jag till jobbet. På väg till jobbet ringde Binta och jag frågade hur det gått med köttfärssåsen?

Binta: ”Bra! Eller… alltså Mabou tror att det är soppa… Ja, ska jag vara ärlig så var den inte ens god. Men jag LOVAR, mamma, i morgon ska jag göra jättegod mat!!”

I morse när jag kom hem från jobbet fick jag veta av ett gäng sura familjemedlemmar att ingen fått mjölk till frukost då den varit slut…

Idag när jag vaknade så vaknade jag av att Binta kom in genom ytterdörren, släpandes på flera matkassar, därefter gick hon in och diskade och därefter påbörjade hon en rejäl matlagning. Hon la upp allt i små matlådor och förklarade för mig vad som var dagens mat och vad som var till i morgon (själv skulle hon iväg på träning och hon är upptagen i morgon och hinner inte laga mat då, så hon gjorde två rätter i dag i stället). Det blev tacos i dag och hemlagade köttbullar till i morgon. Inte nog med det. Hon gjorde hemgjord guacamole, hackade grönsaker i alla dess former.

Vi pratade lite och jag sa att visst är det jobbigt när man har sin vecka, men sen har man ju flera veckor när man har helt ledigt också.

Binta: ”Jaaa… OOOUUFFF vad jag INTE kommer att ta ett steg in i köket under de veckorna…!!”

Hon stökade på en lång stund och jag blev så ivrig och glad över min äldsta dotters engagemang i köket att jag var tvungen att fota henne och la upp en bild på facebook med vår nya housewife. Lillasyster Isa som var på väg hem från jobbet såg bilden på mobilen och kommenterade den så här:

”Its a miracle, miracle… (8) :d Haha”

Ja, ett mirakel har verkligen skett och jag är stolt som en tupp över att hon tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Nu är veckan inte slut och vi ska inte ta ut någon seger i förskott, men jag har hopp… Jag har hopp!! (Om att Binta´s framtida barn slipper svälta ihjäl och jag har ätit mig mätt på riktigt god mat!!)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hur en blåbärspaj räddade mitt liv

Ni vet när man ligger där under täcket. Snörvlande. Med sängbordet uppladdat med snytpapper, dryck och Alvedon och känner sig så ynklig och svag så man måste stöna när man är tvungen att vända på sig. När man känner sig så ynklig att man nästan vill vara den där mannen som tycker det är värre att vara förkyld än att föda barn…

När det är en kraftansträngning när man måste gå på toaletten, eller fylla på vattenglaset. När man börjar fundera på om man verkligen, helt säkert kommer att överleva det här? När man känner sig så ynklig och bortglömd, när det gör så ont i varje led i kroppen att man tror att man alltid kommer att må så här dåligt.

Och så kommer den vuxna dottern, 19-åringen in till dig. Hon som börjar jobba sent idag. Hon frågar: ”Vill du ha lite paj, mamma?” Och du tänker att du tycker ju egentligen inte om paj, men what-the-heck, du kommer säkert inte känna smaken ändå eftersom du är så täppt i näsan och eftersom du nästan blir tårögd över att det finns någon i den här vida världen som inte glömt bort dig helt, trots att du ligger dödssjuk eller okej då, med en skitjobbig influensa, så svarar du ”jaaa, tack”, med lite lagom darr på rösten. Så hon verkligen, verkligen ska förstå att hon precis troligen räddade livet på sin svårt sjuka mamma, bara genom att tilltala henne. Så säger hon: ”Jag har gjort hallonpaj och blåbärspaj, vilken vill du ha, eller vill du ha båda?” Och du vet ju helt säkert att du inte gillar hallonpaj eller blåbärspaj, men att blåbärspaj lät godast, så du säger: ”Blåbärspaj, tack” och tillägger: ”…med mycket vaniljsås, tack…!” Och dottern svarar skrattande: ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*

Så kommer hon in med ett fat med en rejält tilltagen bit varm blåbärspaj och vaniljsås på kanna som hon häller över pajen tills den inte längre syns och du kan säga ”stopp”. Så stoppar du in en bit och inser att du känner jättemycket smak, eller i alla fall tillräckligt mycket för att konstatera att blåbärspaj nog inte är så tokigt i alla fall.

Det är inte heller så tokigt att barnen växer upp och klarar av att göra egna husliga saker som inte kräver detaljerade instruktioner från dig. Att barnen är så stora att de kan baka två pajer, bjuda morsan på dem och få in i hennes 41-åriga tröga skalle att blåbärspaj är jättegott. (Men hallonpajen går inte att äta. Det är jag övertygad om, även om jag inte har testat. 😉 )

Nej, livet är inte så tokigt ändå. Inte ens om man ligger hemma med hög feber och har en superjobbig influensa. Ibland inser jag vad mycket det finns att vara tacksam för! (Vilket påminner mig om en tid när jag var sjuk och hade tre små mer eller mindre vilda flickor som jag var för sjuk för att ens orka ta hand om just då. Men den historien sparar jag till en annan gång.)

Tack finaste Isa för att du är PRECIS den du är!!

*) ”Det är klart! Du ingår ju i vår familj!*” = I vår familj äter alla VÄLDIGT MYCKET SÅS!! Vad än det handlar om där sås kan tillämpas!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ond bråd död till dig som snodde min ögonsten

Min kära cykel, även kallad Gamla Bettan har hängt med mig i många år. Hon har fått agera ambulans genom att hämta sjuka barn, taxi, akututryckare vid diverse nödsituationer, transportör av både mig och en massa ungar och inte minst vid alla mina inhandlingar av mat, saker, möbler och mycket, mycket annat. Sällan har jag köpt något som inte kunnat hänga med på Gamla Bettan och jag tror aldrig jag ägt en ägodel som underlättat min körkortslösa vardag så mycket. Faktum är att Gamla Bettan har varit till så stor hjälp att jag aldrig ens har tagit henne för given.

Minst varje vecka har jag konstaterat att jag har mycket hjälp av min cykel och känt tacksamhet över det och minst varje vecka har jag tänkt tanken att det är underbart att hon inte blivit stulen. Den gamla, gröna barnsadeln som både flickorna suttit i och så småningom även Mabou satt i har fått sitta kvar. Ja, den har varken stått för någon säkerhet eller skönhet och döttrarna har bönat och bett att jag ska ta bort barnsadeln för att den ser så risig ut. ”OVER MY DEAD BODY”, har jag svarat!! Eftersom barnsadeln har flera funktionella poäng. Dels har den varit fantastisk att packa i. Den hade perfekt utformning för att ställa ned en papperskasse full av mat i, utan att välta, dels så gjorde den gamla skruttiga barnsadeln att min cykel i en första anblick blev mycket mindre åtråvärd än om den saknat barnsadel eller helt enkelt haft en ny och fin barnsadel. Det tredje skälet är att man inte vid en första anblick kunde uppfatta hur gediget och kraftfullt låset var eller om det helt enkelt var väldigt lättforcerat.

Eftersom jag har bott i Uppsala tills nu i sommar och Uppsala inte bara är en cykelstad av stora mått, så är det också en storstad för just cykelstölder. Gamla Bettan, med sin väderbitna, slitna barnsadel är i sanning den enda cykel jag inte blivit bestulen på och då har jag ändå ägt den i 10-11 år.

Men sedan helgen är min tid med Gamla Bettan över. Någon som har svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt” tog över vårdnaden av Gamla Bettan. Någon som tror att en cykel är en cykel och inte mer än så. Jag är säker på att Gamla Bettan gav tjuven en åktur h*n aldrig kommer att glömma!! Att jag skulle lyckas behålla den i 10-11 år i cykelstöldernas Mecka Uppsala och sedan bli av med min skönhet här i Stockholm efter bara någon månad, hade jag aldrig kunnat drömma om!! Men så är det!

Nu har jag varit och köpt en cykelkorg till den andra cykeln. Ja, det är inte min cykel egentligen, utan min mammas, men eftersom hon lånade ut den så snällt till mig efter cykelstölden, så tog jag min relation till hennes cykel ett steg längre och skaffade mig gemensam vårdnad av den. Säg inget till morsan bara, för hon går i godan ro och tror att jag bara lånat den tillfälligt. Så är det alltså inte. Nu är den min, i alla fall på halvtid. Minst. Den har fått en cykelkorg och innan jag har pimpat den färdigt så kommer den att ha en eller två cykelkorgar till och även ordentliga handtag som man kan hänga matpåsar på, så de slipper glida av.

Ett farväl till Gamla Bettan och en ny cykelvän har gjort entré i mitt liv. Till dig som tagit Gamla Bettan: Må ond bråd död hemsöka dig för resten av ditt liv. Amen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

99% Norrlänning

Kort om mig bakgrund: Jag är född i Härnösand, uppvuxen i Sundsvall, bodde mina sista fyra år i Norrland i ett litet samhälle som heter Söråker och som låg mitt mellan Härnösand och Sundsvall. (De har dragit om vägarna där nu, så jag vet inte hur Söråker ligger i förhållande till städerna idag). Min pappa är från Kramfors och Härnösand och min mamma från Norrbotten, uppväxt i en by som heter Kitajaur. Jag har idag släktingar i framför allt Härnösand, Kramfors, Uppsala, Stockholm, Boden, Piteå och Svartlå med omnejd. Min mormor och hennes man (min morfar dog många år innan jag föddes) bodde sina sista år i Harads. Det är lite kortfattat och förenklat.

Jag flyttade till Uppsala som 15-åring och har bott där i hela mitt vuxna liv tills helt nyligen när jag flyttade till Stockholm. Jag har inte på något sett, någon gång sett mig som något annat än Norrlänning. Det Norrländska blodet rinner i mina ådror lika säkert som att sommaren börjar lida mot höst i skrivandets stund. Ju högre norrut vi kommer, desto starkare kärlek känner jag. Få saker gör mig så nostalgisk och lycklig som minnet av slalomåkning, skoteråkning, palt, renskav och varm hjortronsylt. Jag är fullt medveten om att jag har en massa positiva fördomar om Norrlänningar såsom att de är pålitliga, rejäla, rakt på sak, generationer av hårt arbete och en kamp för överlevnad. Jag är medveten om att det här är mina personliga upplevelser och släktingars berättelser om mina förfäder. Det är helt enkelt en bild jag gjort mig från mina erfarenheter, mina släktingar och en positiv bild jag skapat. Jag är övertygad om att ”alla norrlänningar” inte är som det jag beskrivit ovan, samtidigt som det är en bild jag har och som jag ogärna gör mig av med.

På grund av en tillfällighet eller på grund av mitt undermedvetna har många av mina vänner genom åren i Uppsala haft någon typ av anknytning till Norrland.

Nåväl, även solen har sina fläckar, som bekant och en av dessa fläckar för Norrland var helt klart surströmmingen. Jag har inga minnen av kräftor eller kräftskivor från min barndom utan min kärlek till kräftor är något jag ”upptäckte” i Uppsala och familjens tradition runt dem har jag själv skapat tillsammans med mina barn. Surströmmingen minns jag dock med avsmak. Vi barn hade svårt att ens stå ut med stanken och att äta surströmming fanns inte ens i mina vildaste drömmar som barn. Vid ett ynka tillfälle, som jag tror kan ha varit i mina tidiga tonår, tog jag dock mod till mig och smakade en ytte-pyttebit. Minnet av den lilla ytte-pyttebiten är att det smakade bättre än det luktade.

Det här minnet har de senaste åren växt till någon slags fantasi om att det var gott. Jag har hört talas om att surströmming ska vara salt och ju mer jag tänkt på saken, ju mer har jag tänkt att det är nog rätt gott med surströmming, stanken till trots.

Det här minnet som säkert förvridits flera gånger om har gjort att jag under rätt många år fått en stark längtan att få testa surströmming igen. Att den här längtan säkert byggts upp på rena vanföreställningar har inte föresvävat mig. Jag har stolt, som den stolta norrlänning jag anser mig vara uttryckt min kärlek även till surströmmingen.

Nu hade min mamma och hennes stuggranne som också är från Norrbotten beslutat sig för att ha en surströmmingsfest ute vid deras stugor. Jag var SÅ GLAD över att vara bjuden!! Om man inte gillade surströmming, kunde man ta med sig sill eller annat ätbart. Men jag som inte alls gillar sill och som dessutom är en sådan super-norrlänning med super-gener som älskar allt norrländskt, inklusive surströmming, förstås, behövde inte ta med mig något ”annat” att äta. ”Något annat var liksom för veklingar…”

Jag är i och för sig säker på att det finns en massa norrlänningar som inte gillar surströmming, men jag är lika övertygad om att om man skulle göra en tävling för att se vilka som är de ”mest äkta och genuina norrlänningarna” så är jag säker på att man även skulle hålla en surströmmingstest. Lite som att dela ut ”vuxenpoäng för att man har ICA-kort och veckohandlar” skulle man ha ett poängsystem för att gilla surströmming där man skulle få minst ett poäng för att man gillar just det!

Idag var det dags. Jag såg till att vara i stugan i god tid. Jai och hennes sambo var med, men valde att tagga innan surströmmingen började öppnas. Av oss drygt 20 personer som fanns på plats, så kan man säga att vi kunde delas in i fyra kategorier: några riktiga surströmmingsentasuaster, några som testat någon gång och inte tyckt det varit en höjdare, men som ändå ville prova igen, några som testat någon gång och absolut inte ville prova igen och några som aldrig testat, men absolut ville prova på.

Vi hade hört att man skulle öppna burkarna under vatten och det gjorde vi och vi blev alla glatt överraskade över att stanken inte alls blev så stark och vidrig som vi tidigare erfarit av just surströmming. Jag gjorde i ordning min klämma med omsorg. Mandelpotatis, rödlök, gräddfil, gräslök och alla andra spännande tillbehör. Allra sist la jag på en filé. Jag var verkligen hungrig, positiv och helt säker på att det här var liksom det slutliga beviset på vilken 100%-ig Norrlänning jag faktiskt är.

Brorsan gjorde samma sak. Han hade stolt deklarerat att surströmming, DET var hans melodi det! Som den ur-norrlänning han också är i själ och hjärta.

Min första tugga av klämman innehöll en liten, tiny, pyttebit surströmming. Det var knappt så jag fick smak av den, men jo, det här var lite särskild smak. Det smakade verkligen inte som det stinker. Jag tittade lite på familjen som satt nära mig och som skulle smaka surströmming för allra första gången. Jag skrattade lite: ”Hö-hö-hö hur går det? Lever ni?” (Underförstått: veklingar utan norrländskt ursprung…)

Jag hade klarat eldprovet!! Inte för att jag tvekat på att jag skulle klara det, men nu var det ändå bevisat. En riktig, äkta Norrlänning, det är vad jag är och det kan liksom aldrig ifrågasättas då jag nu ätit surströmming!

Hungrig som en varg, tar jag en liten större tugga den här gången. Ingen vekling här, inte! Jag känner direkt hur jag får in en rejäl bit surströmming i munnen. Men… det smakar… för jävligt, på ren svenska!! Det smakar inte bajs, det smakar inte prutt, det smakar riktigt jävla rutten fisk!! Jag norpar åt mig första bästa servett och spottar ut hela skiten i den! Sedan sitter jag och försöker i princip hämta mig från detta enorma nederlag.

Ungefär samtidigt som jag tog min andra tugga, sätter brorsan i sig sin första. Han tuggar och kommer till insikt att den här konsistensen inte är riktigt hans bästa vän. Smaken är inte heller någon höjdare, men framför allt håller han på att kväljas av konsistensen. På ett par sekunder inser han att om han inte genast sväljer skiten så kommer det aldrig att gå. Han sväljer sin jättetugga och sedan sitter han en bra stund och koncentrerar sig på att inte få upp den igen.

Familjen som aldrig ätit surströmming tidigare, har vid det här laget ätit upp sina klämmor. De är rörande överens om att det inte blivit någon ny favoriträtt, men de har FAKTISKT ÄTIT UPP SINA KLÄMMOR!! Särskilt imponerad är jag över att den 14-åriga sonen i familjen har ätit upp hela sin! DET är banne mig vuxenpoäng av högsta rang!! Låt killen flytta hemifrån, gifta sig, ta en stor stark eller vad sjutton han vill, det förtjänar han efter bragden i dag!! OS-guld eller äta upp en surströmmingsklämma borde ha samma nivå av prestation.

Den närmsta 1-1½ timmen koncentrerar brorsan sig på hur han ska göra för att stå så långt borta från stanken (trots att stanken alltså inte var SÅ illa som det brukar vara) och hur han ska göra för att inte vända ut och in på magen. Själv äter jag en MASSA tunnbröd av alla dess sorter och förbannar att jag lurade mig själv att tro att jag skulle tycka om det där!

Jag tittar på hur de två värdinnorna (mamma och Isabelle) trycker i sig den ena surströmmingsklämman efter den andra… Jag tittar misstroget på dem båda och frågar: ”TYCKER ni verkligen om det på riktigt, eller låtsas ni bara för att ni vill bevisa att ni är ÄKTA norrlänningar? Vem försöker ni lura, liksom?” De skrattar högt och länge och säger att: ”det här är ju jättegott! Det är svårt att få nog!”

I ärlighetens namn så skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i att jag degraderats i mina Norrlandspoäng. Jag skiter fullständigt i om jag inte anses vara en ”tvättäkta” Norrlänning längre, bara jag slipper äta surströmming så länge jag lever!! Resten av kvällen ägnade jag och brorsan oss åt att planera för en riktigt maffig kräftskiva!! Troligen hinner vi inte få till det i år, så det blir nog nästa år, men den som väntar på något RIKTIGT gott, väntar aldrig för länge!!

Till er alla surströmmingsivrare vill jag bara säga: MIG LURAR NI INTE!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Dagens Mabou: Ny frisyr

Mabou före och efter besöket hos frisören

Mabou (10) gillar att byta frisyr. Tyvärr har vi inte alltid samma frisyrsmak jag och min son. Hans favoritfrisyr är nämligen tuppkam och det är inte min favorit…

Nu har han tjatat länge om att få skaffa dreads. Då jag vet vad mycket jobb det är med dreads för att hålla dem både snygga och rena (både jag, Binta och Jai har haft dreads en gång i tiden) så har jag inte låtsas lyssna så mycket på det örat. Jag vet att min son är väldigt lik sin pappa utseendemässigt, men det finns ett annat drag han ärvt av sin far också och det är bristen på tålamod. Jag kan inte tänka mig en mer tålamodskrävande frisyr än just dreads.

Han har inte bara dåligt tålamod, utan han är väldigt företagsam också. När han inte får gehör, ser han till att ordna saker själv. På sitt sätt. Helst försöker han också få med sig någon annan vuxen för att liksom sanktionera sina beslut. När det gäller tuppkammen så brukar han involvera min bror som av någon obegriplig anledning också gillar tuppkam, eller så hjälper han till bara för att reta mig…

Nåja, den här gången var det mormor han lyckades engagera i sitt projekt. Han försökte med sin pappa först:

Mabou: ”Pappa! Jag vill skaffa dreads!”

Mabou´s pappa: ”Men jag kan ta dig till frisören och klippa dig i stället…”

Mabou: ”Nej, men jag vill ha dreads uppe på huvudet och rakat på sidorna. Jag vill inte gå till frisören!”

Mabou´s pappa: ”Men jag tycker inte om dreads och det kan vara svårt att få jobb om man har dreads.”

Mabou: ”Men pappa!! Det är gaaaanska länge kvar tills jag behöver söka jobb…”

Nåja, det gick inte med pappa, men han lyckades alltså med mormor. Han åkte och köpte de produkter som behövs och åkte till mormor för att hon skulle fixa håret på honom. När han var klar var han inte helt nöjd. Håret var inte särskilt dreads-likt. Jag förklarade att dreads kan vara en lång process. Först måste han sitta och snurra på dem typ hela tiden och så måste man tvinna och tupera och lägga i dreads-vax och allt flera gånger. Jag förklarade att det nog skulle ta extra lång tid för honom eftersom han har så rakt hår och det därför inte blir dreads naturligt. På det svarade han att jag bara är löjlig för till och med ”svenskar med svenskt hår” kan ha dreads. Jo, det är sant och du kan säkert också få det, men det kommer att ta längre tid och vara mycket mer jobb eftersom du har så rakt hår.

Han förklarade att han kunde ge det en vecka. Max. Under den veckan skulle han inte gå utanför dörren, då han inte tyckte håret var fint som det var. Han frågade om jag inte kunde ge honom utegångsförbud en vecka, så slapp han förklara för alla varför han inte kunde gå någonstans. Jag svarade att det kunde jag inte, men det var väl bara att han stannade hemma.

Han spann vidare på idén och funderade på om han kunde hitta på något hyss i stället, så kunde han ju få det där utegångsförbudet. Jag tog snabbt död på den idén med att han kanske inte skulle få utegångsförbud ändå, utan indragen månadspeng i stället, i hopp om att han inte skulle hitta på något hyss.

Redan andra dagen, när han fick Sofie att hjälpa honom med att försöka skynda på med dreads-skapandet, så höll han på att gnälla ihjäl sig. Och oss. Redan där någon gång insåg jag att det nog inte skulle bli några dreads…

Sa jag att tålamod inte är hans starkaste sida? Sa jag att han är väldigt försigkommen?

Dreadsen gjordes alltså i Lördags. På Söndag höll han på att tjata ihjäl oss här hemma om hur lååång tid det skulle ta. På måndag skulle han till stan och träffa en kompis. Han tog en keps på huvudet och gick ut, muttrandes att han skulle ge dreadsen MAX en vecka, alltså…! MAX!!

Det gick någon timme så ringde han: ”Hej mamma! Jag är på hårsalongen dit jag brukar gå med pappa. Jag skulle bara gå in och fråga hur mycket det kostar att klippa sig, men nu säger han att han kan göra upp betalningen med pappa sen och att jag bara kan sätta mig… Ska jag göra det?”

Jag: ”Du får göra som du vill med ditt hår, men det är bäst du gör upp med pappa först.”

Jag hinner knappt lägga på luren så ringer Mabou´s pappa mig: ”Mabou är på hårsalongen och vill klippa sig. Jag är så glad att han släpper det där med dreadsen så det är väl okej för dig?”

Jag: ”Ja, Mabou´s frisörbehov brukar ju du sköta, så gör upp om det där ni, men det är väl lika bra, för han kommer inte ha något tålamod för dreads i alla fall…!”

När han kommer hem igen är han glad men lite fundersam: ”Tycker du verkligen att det blev fint, mamma?”

Jag: ”Ja, det är jättefint!”

Mabou: ”Mmmm… men jag hoppas inte mormor och Sofie blir ledsna nu. De hade ju fixat så mycket med håret…”

Jag: ”Ja, de hade lagt ner en massa tid, men de tycker nog att det är viktigast att du är nöjd själv.”

Mabou: ”Ja och förresten är det inte ens säkert att det hade blivit dreads, för jag har ju så rakt hår i alla fall…!”

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Dramatik i centrala Uppsala idag

Ni vet hur det är. Man har precis slutat jobbet på fredag eftermiddag. Du har till och med jobbat över en stund för att avsluta det där allra sista, så du verkligen kan ta helg. Du går till bussen och konstaterar att det visserligen är mulet och regnigt, men det är i alla fall FREDAG!!

Där glömmer du att räkna med att det inte är vilken fredag som helst, utan det är ju fredag den 13:e. Du sätter dig på bussen, tar upp din jättebraiga bok och försjunker genast in i den. Du är lite förkyld och rinnig i nästan och tänker att det ska bli väldigt skönt med helg.

Så helt plötsligt är det en massa blåljus framför bussen, vita plastband med polis-text i blått som spärrar av vägen och du tänker typ ”oj, nu kommer jag nog lite senare hem, men vad gör väl det? Det är ju fredag och du sitter där med din braiga bok…”

Din buss blir omdirigerad, att ta en lång omväg genom stan och du tänker att: ”jaja, nu hinner jag läsa lite mer i boken!” Sedan blir det stopp med bussen. Det är typ 750 andra bussar framför och bakom, eller okej, kanske inte 750, men i alla fall 10 eller 20. Du slänger i väg en tweet på twitter med frågan om någon vet vad som skett, då centrala Uppsala är avspärrat och du  får snabbt svar att enligt nyheterna så är det en knivbeväpnad man i stadshuset och du tänker lite förstrött och sarkastiskt att: ”Oj, spärrade de av ett helt kvarter för det?? Vad tror de han ska göra? Kasta kniven ut från stadshuset, över gatan och in genom bussfönstret, eller?”

Bussen står fortfarande stilla och en del väljer att kliva av bussen där på stora torget, men jag har min braiga bok och tänker inte ta ett steg, för jag tänker absolut inte GÅ hem i regnet med min tunga väska på axeln…

Folk på bussen börjar prata med varandra och undra vad som skett. Jag säger att enligt Twitter så är det en knivbeväpnad man som är i Stadshuset och mina medpassagerare skrattar lite förstrött och undrar varför man då valt att spärra av ett helt kvarter?

När du precis börjat komma in ordentligt i den braiga boken, trots avbrott med twittringar och prat med medpassagerare, så kommer det ut ett meddelande från högtalaren på bussen där en röst uppmanar alla busschaufförer att tömma sina bussar, för det är kommer att ta tid.

Lite irriterad packar jag ner min bok och kliver av bussen. Lite irriterad, men fortfarande vid gott mod. Det är ju ändå FREDAG!! Nu har det börjat regna rejält, men jag strosar ändå runt lite på stan och fotar lite avspärrningar och sånt. Det verkar dra ut på tiden och jag är verkligen hungrig! Och trött och snuvig, lite hostig och sa jag att jag var hungrig?
Bussar i långa rader, åt alla väderstreck…

När jag promenerar runt så tycker jag det blir ännu mer märkligt med avspärrningarna, då gatorna är avspärrade för buss- och biltrafik, men man får gå nästan överallt utom precis intill Stadshuset… Det är alltså farligt för bilar och bussar att passera men inte för fotgängare? Upplys mig gärna då jag inte förstår logiken i detta!

En liten filmsnutt hann jag också med och JA jag erkänner att det inte var någon lyckad kombo att gå, filma och bära en tung väska på axeln samtidigt…!

Till slut är det inte så roligt längre. Jag vill HEM! NU!! Jag är trött, hungrig och håller på att bli förkyld. Näsan rinner, jag hostar och min hals börjar kännas som ett jäkla sandpapper. Jag bestämmer mig för att gå och käka. Jag sitter där, ensam med min bok, med bra översikt över den avspärrade gatan (som bara är avspärrad för trafiken) och tänker att det kan vara ett korkat ställe att befinna sig på om det skulle visa sig att den där kniven i stället är en bomb, men jag är helt enkelt för trött, förkyld, frusen och … ja ni vet… för att orka bry mig. Så jag sitter där och läser min bok, väntar på min mat. Konstaterar att det fortfarande är avspärrat och att inte några bussar passerar. Jag bestämmer mig för att ta efterrätt och sitter där och äter så sakta, så sakta och njuter av maten och läser och vill hem. Ringer min bror och hoppas, hoppas han kör omkring i sin bil och bara väntar på att jag ska ringa så han kan komma och hämta mig och tro det eller ej, han är inte allt för långt från stan och lovar att hämta mig om en stund. Så efter bra precis tre timmar ofrivilligt i stan, sitter jag i en varm bil med min tunga väska, mitt tunga huvud och är faktiskt på väg hem.

När jag sitter där och tycker lite synd om mig själv, som liksom inte kom hem på flera timmar, så läser jag nyheterna om vad som egentligen hade skett och även om jag fortfarande har lite svårt att förstå den stora avspärrningen på grund av en KNIV, så släpper mitt ”tycka synd om mig själv” rätt snabbt, när jag läser att knivmannen är en man som fått ett utvisningsbeslut som är grunden för den desperata handlingen. Han har nog större bekymmer att fundera över den närmsta tiden, än min sena hemkomst! Helt plötsligt är det inte så viktigt med min onda hals, sena hemkomst eller regnet som blötte mitt ansikte och så småningom förbyttes till snöfall…

Det gäller att sätta allt i sitt rätta perspektiv.

(Och naturligtvis är ligger hela skulden på allt som gått på tok idag, på att det är fredag den 13:e!!) 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,