Föreläsning om bloggen Tonårsmorsa

Jag har inte tappat min arm på bilden, utan har den bakom ryggen, om någon undrar!

Igår hade vi en ny träff med Social Media Club här i Uppsala. Jag höll en föreläsning om min blogg Tonarsmorsa.se Det är en sammanfattning om de dryga sex år jag har bloggat. Erkstam Bambusade det hela och det kan du se här:

Under föreläsningen så kunde man se dessa bilder på en Prezi. (Tryck på pilen under bilden, för att byta bild.) Det var riktigt roligt! Om ni undrar varför jag står med axlarna uppdragna hela tiden, så beror det på att jag lutade mig mot bordet, då jag har feber och är jätteförkyld! Med det i åtanke tycker jag att det gick riktigt bra!

För er som är intresserade av sociala medier, får gärna gå med i Social Media Club där man kommer på träffar när det är ämnen som passar en själv eller intresserar en själv och det kostar gratis. (Ibland kan det vara någon enstaka träff som man serveras smörgåsar eller liknande mot en mindre summa, men då påtalas det innan träffen.)

Tycker ni att jag fick med huvuddelarna i sammanfattningen av min blogg, eller missade jag något viktigt?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Veckans Kåseri: Min hemliga passion

I Tisdags sändes ännu ett av mina radiokåserier och jag missade det totalt mitt i min storröjning här hemma. Kåseriet denna vecka handlade om min hemliga passion och det kan du lyssna på HÄR (direktlänk)! För att lyssna på tidigare kåserier av mig och andra kåsörer, så kan du lyssna HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans Radiokåseri: Min älskade dotter bor på ett horhus…

Nyligen så kom min äldsta dotter Binta hem från en resa till Jamaica. Jag skrev lite om våra samtal och min oro, men inte så mycket, eftersom jag skrev mitt radiokåseri i samma ämne och inte ville ”outa” allt i bloggen innan programmet sändes. I dag sändes dock radiokåseriet och du kan lyssna på det HÄR! (Direktlänk)

Behöver jag nämna att det är rätt skönt att de är hemma igen?

Vendela och Binta på en strand på Jamaica

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Veckans Radiokrönika: SD i Riksdagen

Bättre sent än aldrig…! I Tisdags sändes ännu en av mina radiokrönikor. Den här gången handlade det om SD och deras plats i riksdagen. Direktlänk till krönikan är HÄR!

Om du vill lyssna på tidigare kåserier, så kan du klicka HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans Radiokåseri: 40-årskris

Igår sändes ännu ett av mina kåserier i Radio Uppland. Det kan du lyssna på HÄR (Direktlänk) Tidigare kåserier av mig eller de andra kåsörerna på Radio Uppland, kan du finna HÄR! Den här gången handlar det om 40-årskris, då jag fyller 40 om drygt en månad…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Den Galna resan med Rollatorer…

Härom dagen när jag skulle åka ner till radion på möte, så bestämde jag mig, på grund av all snö att för en gångs skull ta bussen. Det är verkligen inte ofta jag åker buss, men nu var jag så osäker på om de hunnit ploga upp alla cykelbanor hela vägen ner till stan, så jag valde ändå att åka buss.

Vid den busshållplats som är närmast mig har det i alla år gått bara en buss. Eller ett tag gick det förresten en pensionärsbuss där också, men den såg helt annorlunda ut än alla andra bussar, så det fanns ingen risk att man liksom klev på den av ”misstag”. Så i förrgår klev jag på första bästa ”vanliga” buss som kom. Jag noterade ganska snart att de övriga passagerarna hade typ en medelålder på kanske 70 bast…

Bussen stannar vid nästa busshållplats och det kommer en farbror med rollator och kliver på bussen. Det går väldigt S-A-K-T-A. Han smyger liksom på bussen. Som vanligt är jag ute i sista minuten, men eftersom jag alltid brukar bli mild i sinnet när jag ser äldre personer så försöker jag att inte stressa upp mig. Vi ska ju alla bli gamla en dag, liksom, eller i alla fall förhoppningsvis.

Jag älskar att få vara med äldre människor då jag alltid tycker att jag lär mig en massa av deras visdom och klokhet. Men kanske inte när jag har bråttom med bussen ner till stan, då…

Min pappa blir alltid irriterad på äldre personer, då han inte är så duktig på det där med tålamod. Som om han själv var 17 fortfarande, liksom…! 😉

Bussresan fortsatte och jag satt som bäst och tänkte: ”Jaja, nu vet jag vad Uppsala ´s alla pensionärer gör på eftermiddagarna i alla fall: åker tvåans buss.” Min första tanke är också hämnd: ”När jag blir gammal och skaffar rollator, så ska jag ALDRIG åka buss!” Men jag ändrar det när jag inser att det bara kommer att drabba mig själv, till att tänka: ”När jag blir gammal ska jag åka buss VARJE dag och jag ska INTE åka med pensionärsbussar, utan vanliga bussar, så ungdomar lär sig att de får vänta och tålamod…”

Nåja, ingen fara på taket, bussen gick sin gilla gång och jag såg milt på de äldre personerna i bussen med ett leende. Så svänger plötsligt bussen av på ett ställe den aldrig brukar svänga på. Jag ser mig omkring, men ingen av mina medpassagerare verkar reagera, så jag håller god min och hoppas, hoppas, hoppas att bussen i alla fall ska gå till stan.

Här börjar jag inse att det nog ändå inte är tvåans buss jag sitter på…

Vid nästa busshållplats så ska en äldre farbror av med sin rollator. Bussdörren öppnas och mannen smyger fram till dörren. Smyg, smyg, ingen stress här inte… När han precis ska kliva av bussen så inser han att det är en stor snöhög precis där, så han kommer inte av. Han ropar till busschauffören att köra fram lite, där det inte är en snöhög, så han ska kunna kliva av. Busschauffören stänger dörrarna. Väntar tills mannan smygit tillbaka till sin plats. Smyg, smyg. Ingen brådska här…

Busschauffören kör fram några meter och öppnar dörrarna. Mannen smyger fram till dörrarna igen. Smyg, smyg. När han precis är framme vid dörrarna upptäcker han att det är för högt, så han ropar till chauffören, som börjar sänka ner bussen så mannen inte ska falla när han kliver av. Sedan lyfter mannen ned sin rollator. Det går inte fort. Sedan kliver han av själv. Det går inte heller fort. Smyg, smyg. Sedan måste mannen och hans rollator flytta sig lite så han inte klämmer sig i dörrarna, innan busschauffören stänger igen dem. Det går inte fort. Smyg, smyg.

Vi kör vidare. Stannar vid en massa hållplatser och en del hållplatser är belägna precis vid äldreboenden. Jag tycker det är jättefiffigt, som sagt så ska vi alla bli gamla en dag och det är ju jättebra att dessa bussar finns som är anpassade till våra äldre.

Men det är inte så bra att jag som inte ännu uppnått pensionsålder och som inte ännu flyttat in på ett äldreboende och som har ganska bråttom till mitt möte på radion, har klivit på just den här bussen, där medelåldern är 70 bast och ALLA kommer i sällskap med en rollator.

Men jag håller god min. Tittar mig omkring om någon av de gamlingar som sitter i bussen har många kassar eller så, som jag kan hjälpa dem av med, när de ska kliva av. Men ingen har det.

Vid ungefär varje busshållplats så upprepas proceduren med den äldre mannen med rollatorn, även om det är äldre kvinnor ibland.

Bussen kör en massa kringelikrokar runt Uppsala och jag får en sightseeing utan dess like i min hemstad.

När vi till slut, när jag nästan gett upp hoppet om att komma till stan och är inne på ungefär den 4:e geografiska bussturen, fast med samma buss så ser bussen ut att närma sig stan till slut. Då kliver det på en kvinna som är kanske 50 + utan rollator och jag vill nästan ropa ”Hej Kompis”, när jag besinnar mig. Helt plötsligt har medelåldern sjunkit massor i bussen.

Till slut når jag stan och kan springa på mina överviktiga, trötta ben, som helt plötsligt känns både smidiga, kvicka, unga, snabba och alerta, för att komma till mitt radiomöte. När jag kliver av bussen så inser jag att det inte är tvåan, utan ett helt okänt bussnummer!

Så vad har jag nu lärt mig av den här bussresan? Jo, följande:

1. Kolla vilken buss du kliver på, innan du går på.

2. Du kommer inte snabbare till stan för att du stressar upp dig.

3. Flytta till ett äldreboende när du blir gammal, så kan du ta en busstur när du får tråkigt. Det tar ungefär hela dan…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Veckans Radiokåseri: Halloween

Det är mycket nu… Jag glömde bort mitt eget radiokåseri i Tisdags. Men du kan lyssna på det HÄR (Direktlänk). Temat denna vecka, som du säkert kan utläsa av bilderna i det här inlägget, är alltså Halloween.

HÄR kan du lyssna på andra kåserier av mig och de andra kåsörerna på Radio Uppland.

Blackout: Mathilde, Binta och Vendela

Blackout var också ute och firade Halloween med två dansshower kvällen till ära. En munsbit fick de sig också när de blev hungriga fram åt nattkröken…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Midsommar med Gamla Bettan (för att göra en kort historia lång)

När optimismen spirar som starkast

Jag brukar inte skriva om jobbet, direkt,   men nu kommer lite jobbrelaterat i alla fall. Jag jobbar på ett företag med flera arbetsplatser. Den arbetsplats jag jobbat på de senaste åren, lade ner nu i veckan. Jag får behålla jobbet, vilket jag förstås är glad över, men kommer nu att jobba på lite olika verksamhetsområden framöver.

Igår skulle jag för första gången jobba på ett ställe utanför stan. Tanken var att det ”gamla stället” skulle stänga först efter helgen och jag var inställd på att jobba där över helgen, men av en slump så fick jag veta tidigare i veckan att det skulle stänga tidigare, så kollade jag upp var jag skulle vara och det visade sig då att jag skulle vara på stället som ligger på landet.

När jag insåg att vi kanske skulle vara ”dubbelbokade” inför helgen, ringde jag en person och sa att om vi skulle gå dubbelt, så skulle jag kunna tänka mig att ta ut semesterdagar i helgen och vara ledig, vilket även jobbet skulle tjäna på. Personen sa att det var möjligt, men att en av personerna var sjuk. Men om den kom tillbaka innan helgen, så var det lugnt, då skulle jag kunna vara ledig.

Inte för att jag planerat något i helgen, framför allt för att jag planerat jobba, Mabou är i Norrbotten (kommer hem idag) och Isatou är i Stockholm med Binta och Jai skulle vara med sina kompisar. Men jag tänkte ändå att jag kanske kunde göra något litet själv och sedan vara pigg Lördag morgon för att ta emot Mabou. Dessutom ska jag jobba väldigt många timmar de närmsta veckorna, så jag tänkte att det kunde vara soft att vila en helg.

Hur som helst så hörde ingen av sig från jobbet, så jag hoppade in i duschen och började göra mig klar för jobbet. Optimist som jag är, tänkte jag att det skulle vara skönt att cykla. Innan jag åker hemifrån ringer jag för säkerhets skull min ena vikarierande chef och kollar så vi inte är övertaliga. Nej, nej, vi var de vi skulle vara.

Jag var i god tid och tänkte att det är ju ändå midsommar och det finns faktiskt en liten vägkrog bredvid den här arbetsplatsen, så jag tänkte cykla dit och käka innan jag började, då jag inte ville ställa mig och laga mat själv här hemma. Jag startade två timmar innan jag skulle börja, för att vara säker på att vara i tid och hinna käka.

Gamla Bettan is still going strong

Problemet var att jag aldrig har cyklat dit ut och endast åkt dit några få gånger med bil. Men jag trampade på. Och trampade… Jag har ju varken konditionen på topp eller någon sportcykel, så visst, det gick inte jättefort med Gamla Bettan…

Jag cyklade förbi lagårdar, hästhagar och det kändes verkligen som om jag var på väg ut i ingenstans…

Efter ett tag blev jag osäker på vägen, då jag cyklade en annan väg än jag tidigare åkt bil (har normalt ett GRYMT lokalsinne). Jag ringde upp min pappa och kollade med vägen.

Jag förklarade vad jag såg.

Pappa: Neeej, men nu har du nog kört fel.

Jag vänder cykeln och kör tillbaka en bit. Förklarar vad jag ser.

Pappa: Jahaaa, men då var du nog på rätt väg i alla fall.

Vänder cykeln igen.

Pappa: Kör nu bara tills du kommer till en stor väg…

Jag cyklar. Och cyklar. Vinden blåser i håret och det är jättefint väder, trots att det är kväll. Så dyker till slut den stora vägen upp. Men min landsväg jag cyklar på, går liksom under den och det finns ingen avfart att åka upp på den, bara åkrar med en massa högt plantage.

Jag stannar cykeln och ringer pappa igen:

Nu är jag vid den stora vägen men det finns ingen avfart att åka upp på den…

Pappa: Ja, men jag vet ju inte om det är den du ska upp på, när jag inte ens vet var du är…

Jag: Nej, men jag vet ju inte heller var jag är… Det är bara en massa åkrar här och lagårdar och en stor väg jag inte kommer upp på…

Efter många om och men kommer en annan cyklist som jag stoppar och han visar mig vägen jag ska åka på. (Jag skulle inte ens upp på den där stora vägen). Medan jag cyklar ringer jag barnen för att önska en fin midsommar. Jag pratar med Binta: Vet du var jag är?

Binta: Neeej…

Jag: På cykeln ut till mitt jobb…

Binta: Va? Där ute där min kompis bor?

Jag: Ja.

Binta: Men du är ju inte riktigt frisk, det är ju skiiitlångt!!

Efter en och en halv timme är jag framme vid vägkrogen. När jag ska kliva in kommer ägaren framspringande: Det är stääängt sen en halvtimme, det stååår på dörren!!

Hungrig som en varg och törstig efter min långa cykeltur lyckas jag övertala honom om att få köpa en ramlösa i alla fall. Jag har stått på rätt hårt sista biten, av rädsla för att komma för sent, så jag är rätt slut.

Åker ner till jobbet. Då kommer killen som varit sjuk, till synes frisk som en nötkärna. Det visar sig att han inte bara är frisk nu, utan även varit det dagen innan, eftersom han jobbat även då. Det visar sig alltså att vi är övertaliga… Nu har jag förstås möjlighet att stanna på jobbet ändå, men eftersom jag var riktigt hungrig som en varg och dessutom visste att Mabou ska komma nu på förmiddagen, ringer jag upp vikariechefen igen och berättar att vi är övertaliga och frågar om jag nu får åka hem och ta en semesterdag eller kompa ut. Han ringer tillbaka efter en stund och säger att det kan jag. Det har blivit någon miss någonstans…

Så… i min optimism tänker jag nu att det kommer att gå myyycket fortare att cykla hem igen eftersom jag nu har ”ångan uppe” och dessutom hittar vägen…

Vad jag inte tänkte på var dels att jag skulle möta på en del motvind på vägen hem, men framför allt att mina-krafter-var-helt-slut!! Heeelt slut!! Hungrig, trött och hungrig så cyklade jag i alla fall på… Sa jag att jag var extremt hungrig, förresten? Jag var så trött och hade sådan brist på energi att minsta lilla uppförssluttning, fick mig att kliva av cykeln och dra den uppför. Det fanns verkligen inga krafter alls att ta från. Jag ringde Binta igen:

Vet du var jag är?

Binta: Näääe?

Jag: På väg hem igen, på min cykel…

Binta: Ska du cykla hela vägen tillbaka, direkt?

Jag: Ja, vi var övertaliga på jobbet!

Binta: Men du äääär ju störd. På riktigt!

Efter drygt en och en halv timme kom jag hem. Sammanlagt tillbringade jag alltså drygt 3 timmar på min kära cykel. På midsommaraftonen. Kom hem med träsmak i rumpan, ben svaga som kokt spagetti och torr i halsen som en jäkla öken!!

Jag vet, det finns bättre sätt att fira midsommar på, men det man inte har i huvudet, det får man har i benen…

Vad gjorde du själv i midsommar?

Om du mot förmodan inte har röstat på min blogg, men ändå vill göra det, så verkar det fortfarande gå att rösta! Jag blir glad för varje röst! Rösta hos Familjebloggarna!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bullfitta?

Binta 20, Jainaba 18 och Isatou 16

Det var ett himla snack för några år sedan av mina döttrar, om att få ha FF här hemma, det vill säga Föräldrafritt.

Sedan kom det sig då att jag började ha vissa barnfria helger en gång i månaden (det var i alla fall ambitionen). Jag kallade dessa då BF-helger. D.v.s. helt logiskt (för mig) BarnFria helger.

Varje gång jag nämnde att jag skulle vara BF i helgen, så började mina döttrar att tokskratta. Jag fattade ingenting. Varför var det roligare att jag skulle vara BF (=BarnFri) än att de skulle få ha FF (=FöräldraFritt) förstod jag inte.

Inte ville de avslöja något heller… Förrän till slut, när någon av dem utbrast: ”Men mamma! Fattar du inte? BF betyder ju Bullfitta!”

Jag: Bullfitta? Vad är det? Att man har bullar i fittan?

Dottern: Näääe, det betyder att den står ut och är liksom ”bullig”¦

Okej, så nu till mitt dilemma. Efter den här händelsen så kan jag bara inte säga BF. Men på var och varannan blogg, så är ju folk gravida och skriver BF.

Första gången satte jag kaffet i halsen, trots att jag inte ens dricker kaffe…

Men sedan har jag förstått att BF i graviditetsvärlden betyder Beräknad Förlossning.

Det är bara ett problem. Jag kan inte släppa det där med Bullfitta. Ni får ursäkta mig, men varje gång jag läser om era beräknade förlossningar, så blir jag full i skratt, för jag ser framför mig hur ni har en riktig BF.

You know!

(Och nej, normalt använder jag inte ordet fitta! Alls!)

(Det här inlägget är inkopierat från Gästbloggen, då jag skrev det när jag gästbloggade där under en vecka.)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En rolig natt med morfin…

dscn4419.JPG

Isatou 15 idag!

Jag har inte skrivit om det i bloggen, men sedan i måndags har jag haft VÄLDIGT ont i ryggen!! Det började med att jag vid lunchtid i måndags fick ryggsmärtor. Jag tänkte att det nog berodde på att jag suttit och flätat Isatou hela helgen och tänkte att det nog skulle gå över.

Eftersom en av mina kollegor är halvfärdig sjukgymnast, så fick han ”knäcka” lite på min rygg och det blev faktiskt bra i flera timmar!! På kvällen gjorde det lite ont igen, men inte värre än att jag stod ut. På tisdag upprepades ungefär samma sak. Igår onsdag så började smärtorna precis efter att jag kommit till jobbet på morgonen. Strax innan lunch hade jag så ont att jag inte kunde stå rakt. När jag stod och rengjorde ett skåp (utan att nämna mitt yrke, som jag valt att inte göra i bloggen, så kan jag ändå avslöja att normalt har jag en annan tjänst, men de senaste fyra veckorna har jag haft en annan tjänst på min arbetsplats, som sommarvikarierande husmor, medan ordinarie husmor har semester) kom tårarna. Jag grät, för det kändes som om någon stod och högg mig med knivar i ryggen i ryggslutet!

Min sjukgymnastutbildade kollega ”knäckte” lite igen, men denna gång var det bara smärtfritt i kanske 10-15 minuter. Under dagen kom en annan kollega och väninna som har semester, förbi för att hälsa på, på arbetsplatsen. Eftersom hon är naprapat så tog hon sig an mig direkt! Hon knäckte och klämde, visade mig övningar jag skulle göra etc. Det hjälpte i ungefär 15 minuter det också. Vid det laget hade jag så ont så jag gick omkring på jobbet framåtböjd som en mycket gammal dam.

Sjuksköterskan på mitt jobb förbarmade sig också. Han la ett gigantiskt värmeplåster på min rygg och gav mig en tablett, som jag inte ville veta namnet på, eftersom jag är ganska rädd för även s.k. ”ofarlig medicin” som Alvedon. Nåja, det var verkligen inget som hjälpte. Efter jobbet åkte jag hem, för att vi bestämt oss för att fira Isatous 15-års dag en dag tidigare. Eftersom många på min arbetsplats uppmanat mig att åka till akuten så började jag sakta överväga det. Om inte annat för att jag tänkte att om det blir akut de andra dagarna så blir det nog långa väntetider eftersom reggaefestivalen startat idag!

Efter tårtkalaset här hemma, bad jag så min bror att köra upp mig på akuten. Eftersom jag blev visad in till ortopeden direkt och jag sedan var ensam i väntrummet, så tänkte jag att det här är ju en snabb sak! Väldigt snabbt visade en sköterska också in mig på ett undersökningsrum.

Klappat och klart, tänkte jag, när väntrummet snabbt fylldes på och jag tänkte att ”HA! Jag är ändå FÖRST!!” Det skrattet hade jag tryckt ner i min egen hals efter några timmar. Alla som kom långt efter mig hade redan blivit undersökta och hemskickade eller skickade till andra avdelningar och ensam var jag kvar…! Med andra ord: jag var inte prioriterad.

Brorsan och hans dotter vankade av och an, för väntan blev så lång. Till slut bestämde vi att han skulle åka hem och få i barnen något att äta. De kom tillbaka, nu även med Mabou som saknade mig. Väntan fortsatte. Vi kom dit vid 18-tiden och vid 23-tiden kom äntligen doktorn in. Vid det laget hade jag även fått skakningar och hade så ont att jag kunde ha skrikit! Barnen sms:ade konstant, orolig över vad det var med mig!

När doktorn väl kom så konstaterade han att jag har Lumbago. Det lät ju fint. Men Lumbago, vad det än är, gör fruktansvärt ont! (Han sa att Lumbago är nästan som ryggskott, det är tydligen kramper i musklerna) Han sa att jag skulle få en stark spruta, något med morfin i, recept på en massa tabletter och en sjukskrivning med mig, så kunde jag åka hem!

Sprutan togs i de bakre delarna av min kropp, om man säger så utan att nämna röven! Jag låg där en stund för att låta den verka och så kom brorsan och vi skulle åka hem (han hade kört hem barnen)! Jag satte mig upp på britsen och det var DÅ det satte igång. Hela Akademiska sjukhuset förvandlades till en enda stor jätte-karusell! Jag säger så här; katapulten är en barnkarusell i jämförelse!

Det gick upp och det gick ner, det snurrade lite grann och allt blev så roligt i mitt huvud! Även om jag var medveten om att det var sprutan som gjorde sitt till, så åkte jag på en hejdundrande gratisfylla utan att ha bett om det!

När jag kom hem så sov de två små barnen (Mabou och brorsdottern Kornelia). De andra satt och väntade oroligt! Brorsans bonusson ”Kribban”, Binta, Isatou, Binta ´s fästman ”K” och Isatou ´s kompis ”T”. Jai sms:ade oavbrutet för att få reda på vad som var felet. Men sanningen att säga så mådde jag OTROLIGT BRA!! Karusellresan fortsatte hemma hos mig och jag var så pratsugen, men alla bara skrattade åt mig!

Jag ringde jobbet för att göra en sjukanmälan och hon som jobbade natt och tog emot mitt samtal, trodde nog att jag blivit helt galen. Vilket jag var, på sätt och vis! Min kollega och väninna ringde jag också upp och jag kunde inte ens sluta prata fast jag insåg att hon låg och sov. Jag började styra om planerna för idag, vi skulle ha träffats utanför mitt jobb, för Mabou skulle få följa med henne till reggaefestivalen idag.

Nåja, jag gick och la mig efter en stund, för jag var livrädd att inte hinna somna innan sprutan slutade att verka! När jag väl gått och lagt mig var jag dock superpigg i huvudet! Jag kunde verkligen inte somna! Jag var helt pigg och låg och stirrade i taket, fnittrade för mig själv och löste alla världsproblem på några timmar. Så nu slipper alla ni andra lösa några världsproblem! Jag löste allihop på några timmar i natt!

När jag vaknade så började smärtan om ganska snart och brorsan körde ner mig för att lösa ut de mediciner jag fått. Om jag inte vore så rädd för mediciner så skulle nog denna karusell kunna fortsätta ett tag till, men jag har valt att ta det lite lugnt och bara ta om jag känner att jag absolut måste! Men det var kul så länge det varade!!

Binta har skrivit om vad hon tyckte om min hemkomst igår HÄR!

P.S. För säkerhets skull vill jag tillägga, att jag INTE tycker någon ska ta morfin om inte en läkare anser att man behöver!! Medicin är livsfarligt att självmedicinera! Då är det billigare att köpa ett åkband på Gröna Lund än att riskera sitt liv! D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,