Glömd gömma

Det är sällan jag ser på TV. Att se TV i realtid händer mycket, mycket sällan. Men ibland ser jag på webben, när det passar mig. Jag älskar det här med att se det lilla utvalda jag vill se, på tider som passar mig. 

Öppet Arkiv SVT

Öppet Arkiv SVT

Något som ofta glöms bort är alla gamla program. De flesta har vi redan glömt, men en hel del gamla godingar finns faktiskt kvar i arkiven. Jag skrev om SVTs arkiv när de upprättade det och redan då fanns en massa gamla härliga program. Nån gång ibland, kanske en gång vartannat år eller så, alltså inte allt för ofta, så går jag in där igen och söker på något gammalt program och eftersom det fylls på allt eftersom så dyker det upp ny-gamla små guldkorn.

HÄR kan du se SVTs arkiv och söka dig fram till det du nästan glömt bort, men som du nu ges chansen att se igen…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En dag för alla små afrosvenska flickor som växer upp i vårt land

Igår skedde något historiskt i Sverige. Något historiskt som gav mig gåshud, som fick tårarna att spruta och som slutligen lämnade mig i en fullständig tillfredsställelse. Jag menar förstås Grammisgalan. Avslutet på Grammisgalan är artisten och Grammisvinnaren Seinabo Seys nummer. 

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Seinabo står på scenen och börjar sjunga. Alla som hört Seinabo sjunga vet att det innebär gåshud bara att höra hennes mäktiga röst. Den där rösten som tycks vara hämtad från de djupaste brunnar… Det är rent välbefinnande.

Sedan händer något. Bakom henne sluter 130 svarta, svenska, stolta kvinnor och flickor i olika åldrar upp. De marscherar in svartklädda och bara står där med all den styrka som kan frambringas av 130 smarta, vackra, stolta kvinnor i alla åldrar. Tårarna bara rinner. Det går liksom inte att hålla emot.

Och i mina vener rinner mitt blod som fryser och kokar på samma gång. Det är så mäktigt att jag saknar ord…

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Jag tänker på att med den här representationen för mina tre nu vuxna döttrar, kunde deras uppväxt, deras grund att stå på ha kunnat få så mycket mer styrka, självkänsla och känsla av gemenskap, som de nu inte fick. Jag sörjer det. Det saknades inte svarta kvinnor som förebilder under deras uppväxt i vårt hem, men det saknades ute i samhället. Det saknades i deras skolor, det saknades bland deras barbiedockor, det saknades i butikerna, det saknades på barnavårdscentralerna och på nästan alla andra platser. Vi träffade förstås en massa kunniga, intelligenta, smarta kvinnor från alla världens hörn, men de svarta kvinnor som mina barn också hade behövt identifiera sig med under deras uppväxt saknades ute i samhället. Jag sörjer det. Jag sörjer att jag skulle ha kunnat ge dem helt andra förutsättningar om de hade växt upp idag.

Svarta kvinnor som marscherar in på en scen, i svensk TV på bästa sändningstid. 130 kvinnor. Gamla, unga, äldre, barn, gemensamt. Tårarna rinner av smärta för att mina döttrar och många andra svarta unga kvinnor inte gavs denna möjlighet när de var små.

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Samtidigt rinner tårarna av glädje. Glädje för alla bruna små flickor som idag växer upp i Sverige, med insikten om att de är tusentals i Sverige. Att de tar plats. Att de gör det med styrka. Att de är en del av en ny generation. En generation där man kan ta plats. Tårarna rinner för den glädjen, den stoltheten.

Tårarna rinner också av stolthet och av det mäktiga i att se detta. I Sverige. Idag. 2016. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Tårarna rinner för att jag inser att jag bevittnar något helt historiskt!!

När min äldsta dotter Binta och hennes kompis Fatou kommer hem till oss efter sitt deltagande på scenen under Grammisgalan tillsammans med 130 kvinnor och berättar översvallande om deras upplevelse och den styrka de känt både under uppträdandet, men också efteråt, då rinner tårarna på oss alla och vi gråter tillsammans. För det hopp som fötts inom oss. Jag känner själv hopp över att det finns ett ljus i tunneln för mina kommande barnbarn. Det finns hopp och det finns övertygelse. Det är svårt att sluta gråta över något så starkt.

Men det är så lätt, så lätt att finna styrka för morgondagen av ett sånt historisk och starkt framträdande!!

Gårdagens bästa artikel om framträdandet skrevs av Kiqi och det kan du läsa HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Stötta inte den tredje våldtäkten

Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

 

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Eldsjälar som gör Sverige och världen lite, lite bättre

Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…

Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:

Om Siavosh Derakhti

Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.

Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”

Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.

Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.

Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.

Den samiska flaggan

Den samiska flaggan

Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…

Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.

Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.

Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.

I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.

Pride 2014

Pride 2014

Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.

Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.

Jag, under hijabuppropet

Jag, under hijabuppropet

Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.

Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.

Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.

Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.

Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:

Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

De glömda – en bok om fångars anhöriga

Bild: Boken De Glömda - en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Bild: Boken De Glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius

Jag läste nyligen ut boken De glömda – en bok om fångars anhöriga av Yvonne Konstenius. Boken har ett fokus på mig och flera andra anhöriga till personer som har suttit frihetsberövade. När Yvonne skrev boken och jag blev intervjuad, vilket var ett tag sedan nu, så hade jag många funderingar på just detta med att uppleva att man själv blev indirekt straffad för något ens anhöriga blivit dömd för och dessutom avtjänat sitt straff. Mer om det kanske jag återkommer till framöver…

I alla fall har jag läst hela boken och den är just berättelser från anhöriga som upplevt frihetsberövande av en närstående. I boken intervjuas även en Imam och en häktespräst som besöker anstalter eller häkten. I boken finns även en intervju med en kriminalvårdare. De anhöriga som blivit intervjuade är både personer som haft en mamma, en pappa, en son, en dotter eller en pojkvän som blivit frihetsberövade. Berättelserna är intressanta och viktiga och även om jag den senaste tiden tackat nej till alla typer av intervjuer i detta ämne från media, så är det fortfarande ett ämne som berör mig mycket och som jag brinner för på många sätt.

Jag vill plocka fram fokus på anhöriga och jag vill skapa en förståelse för det som möter alla närstående i denna situation: chocken, förtvivlan, kärleken, förvirringen, fördömandet. 

Självklart väcktes många tankar och känslor upp av de andra berättelserna jag läste. Till exempel blev det en flashback att minnas när min mamma kom in i Tingsrätten (och senare även i Hovrätten) med handfängsel. Det är så obegripligt att se sin anhöriga så bokstavligt frihetsberövad in på bara skinnet.

Vi är många i Sverige idag som har en nära anhörig som blivit frihetsberövad. Vi är många som chockats, fördömts eller missförståtts för att vi har en anhörig som blivit frihetsberövad. Äntligen skrev Yvonne den där boken som vi alla hade behövt läsa. Fått bekräftat att vi inte är ensam om våra upplevelser, känslor och erfarenheter. Äntligen skrev hon boken som så många andra i samma eller liknande situation kommer att befinna sig i och som då har möjlighet att läsa denna bok.

Jag tror inte på tystnad som bearbetning. Jag tror på att tala om det som gör ont. Jag tror att vi inte kan gå vidare förrän vi har gjort upp med vår smärta. Att våga tala om det, ger möjlighet att lindra smärtan och kanske gå mycket starkare ur våra erfarenheter med hjälp och stöd och att våga tala om det som är smärtsamt, skamligt och skuldbeläggande. Jag tänker inte ta på mig min mammas straff, det har hon gjort själv och hon har suttit av sin tid och hon har på alla sätt bevisat att när hon fick en ny chans i livet, så tog hon den, med allt vad det innebär. Jag har bara krävt min rätt att få fortsätta älska henne som den fantastiska person hon är. Jag har aldrig förringat, försvarat eller respekterat hennes brott. Jag har bara försökt att skilja på sak och person, på min kärlek till henne och på hennes handlingar.

Jag rekommenderar alla anhöriga, de som suttit frihetsberövade, men också alla människor som kommer i kontakt med detta ämne genom kriminalvården, socialtjänsten, rättskedjan, men även skolpersonal, dagispersonal och alla andra som har ett arbete där man på något vis kommer i kontakt med människor i vårt samhälle.

Tack för den här boken, Yvonne!

HÄR kan du läsa en intervju med Yvonne och HÄR kan du köpa boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Almedalsveckan

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min fjärde dag på Almedalsveckan i Visby har passerat. Det har varit härliga dagar med väldigt mycket arbete, väldigt mycket gå och väldigt mycket trevligt.

Dag 1 regnade det och var kallt. Dag 2 var det strålande sol och värme och jag brände mina axlar och överarmarna. Dag 3 var det växlande mulet och ibland har solen glimtat fram, dock inte så särskilt varmt även om jag gick med T-shirt den större delen av dagen. Dag 4 har varit lite regn 5-10 minuter på morgonen och resten av dagen växlande molningt och härlig sol med värme. Det återstår att se hur morgondagen blir (ingen av väderprognoserna har stämt sedan jag kom till Visby), fast då ska jag ju ändå åka hem…

Maten har varit god alla dagar utom måndagens middag och den var en historia för sig…

Vi bor bra med ett litet längre gångavstånd från Almedalen.

Debatterna har varit enormt många och intressanta, tyvärr har jag inte hunnit gå på särskilt många. Politiker jag mött har varit enormt många, ALLA är verkligen här på Almedalsveckan!! Andra kända ansikten är det också gott om. Dessutom har jag träffat på en hel del personer som jag själv känner och jag  har hunnit med både en och annan trevlig pratstund.

Igår var det SDs dag i Almedalen och jag gick förbi en kort sväng vid Åkessons anförande, mest för att kunna ta bilder. Det var verkligen en stram stämning, även om alla blev jublande glada när Åkesson dök upp på scenen. Jag vet inte om SDare är så strama i grupp, eller om de helt enkelt var det för att jag var omkring och på något sätt skilde mig från mängden? Ja, jag hade ju inte vit skjorta och kostym som de flesta som var i de främre leden tycktes ha.

Kent Ekeroth stod där med sina livvakter och strax därpå fick jag syn på… Kent Ekeroth igen? Nej, sen kom jag ju på att han har en tvillingbror, men han stod i alla fall utan livvakter. Nåja, det fanns i alla fall ett gäng som ville protestera mot SD som dök upp, även de i de främre leden, men sedan blev de förda bakåt i massan av säkerhetsvakter (poliser? SÄPO?) och sen gick jag därifrån…

Özz Nûjen bjöd samtidigt som Jimmie Åkesson höll sitt anförande, en motkampanj med fritt inträde på en stor arena i Visby. Jag skyndade dit och hoppades att det skulle vara mycket folk, men jag kan upplysa om att det var ENORMT mycket folk!! Det var ju en jättestor arena och jag gissar att det nog var minst det dubbla än den skara som Åkesson drog. Enligt media idag sägs det ha varit cirka 6000 och det förvånar mig inte, samtidigt ska Åkesson ha dragit cirka 2600…

Veckans mest pinsamma: jag var tvungen att fråga efter namnet på den partiledare, vars parti jag själv röstar på… hahahah… Pinsamt är bara förnamnet.

Idag var det Miljöpartiets dag och jag lyssnade på språkröret Åsa Romsons tal och även om jag inte är någon Miljöpartist så måste jag säga att jag blev djupt imponerad av hennes anförande. Det var självklart väldigt mycket folk som lyssnade på Miljöpartiet också, men det gissar jag att det varit på alla partiledarnas tal på ”deras” dagar. I morgon är det Moderaternas dag och Reinfeldt ska stå där, men jag måste säga att det ska bli rätt skönt att slippa höra och se eländet…

Mer uppdateringar om den gångna veckan kan komma…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter