Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!!

Jag har haft en sån period nu i över ett år och jag brukar till och med skämmas när jag har dessa perioder. Det är så inte jag. Samtidigt så är det ju just så jag är. Jag köper/lånar helt fantastiska böcker som jag velat läsa jättemycket och jättelänge och sen håller jag på med samma kapitel i flera månader. Då vet jag att det här kommer inte att funka.

Dessa perioder brukar hålla i sig rätt länge. Det hann samlas en massa böcker jag velat läsa jättelänge, men jag klarade liksom inte av att fokusera på dem. Nu, sedan några månader tillbaka tycks det ha släppt. Jag har trevat mig fram lite. Inte riktigt vågat tro att det verkligen har släppt. Att jag kan läsa igen. Att jag vill läsa igen. Att jag förmår läsa igen.

Nu har jag plöjt kanske åtta, nio böcker sedan dess.

Igår läste jag ut boken Analfabeten som kunde räkna och den tyckte jag jättemycket om. Ibland när jag läser ut en bra bok, eller en bok som gjort starkt intryck på mig (vilket den här boken gjorde) så kan jag känna mig jätteledsen när jag läst ut den. Det känns som att förlora en gammal kär vän. Ibland när jag ser att någon annan köper en bok som jag läst och tycker väldigt mycket om, då kan jag nästan känna mig lite avundsjuk för att personen i fråga har en så fin upplevelse framför sig.

Samtidigt som jag nu läst den boken, har jag också läst Ison Glasgows bok: När jag inte hade nåt, (damn, här var den bra mycket billigare än den jag köpte i en bokhandel 😉 ) tillsammans med 12-åriga sonen. Den annars inte så lässugna 21-åriga dottern har inte ens kunnat vänta på att vi ska läsa ut den, så hon fotar sidorna och sitter och läser den på väg till och från jobbet.

Boken berör mig så mycket att jag blir helt matt varje gång jag lägger den ifrån mig. Det är så hjärtskärande att det finns barn som lever på gatan i Sverige. Som kämpar för dagen för mat och uppehälle, på ett sätt som man nog inte kan föreställa sig när man inte själv har varit där. Det gör så ont i hjärtat att jag blir helt utpumpad när jag läser boken.

Jag önskar man kunde säga att Ison var ett undantag, men jag vet att det inte är sant. Ison berättar i boken om hur han ibland ser barn i samma eller liknande situationer. Jag minns hur Ken Ring berättat i ett nyhetsprogram som 13-åring (har jag för mig) hur han satt och åkte tunnelbana fram och tillbaka för att ha tak över huvudet. Jag är säker på att det idag finns en massa barn, som borde sova mätta och belåtna i sina sängar, som i stället sover på parkbänkar, på tunnelbanan, i trappuppgångar, för att vila sin kropp under kalla och mörka nätter.

Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där våra barn ligger hungriga i trappuppgångar. Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där barn lever i misär.

Och apropå Ken Ring. Han har också släppt en bok i dagarna. Livet. Den vill jag också läsa. Jag kommer köpa den när jag läst ut den här boken. Sen har jag också hört ryktas om att Dogge Doggelito är på väg att släppa en bok och den kommer jag också förhoppningsvis läsa framöver.

En annan lite rolig sak är att sonen var med i Ison & Filles senaste video: Langa fram. Man ser honom bakom en bandana precis i början av videon:

Jag just nu har jag bara tre saker i mitt huvud, känns det som: Böcker, Böcker och Böcker.

Och trasighet. Det finns så många trasiga människor runt omkring oss. Det finns så många människor omkring oss som vi inte ser. Som vi borde se. Som vi borde sträcka ut handen åt. Torka bort en tår. Le mot. Bjuda på en middag. Visa lite medmänsklighet mot. Varje människa som lever i misär, ser jag som ett misslyckande från samhället. Ett svek från vuxenvärlden. Svek av föräldrar, lärare, grannar, kompisars föräldrar, alla vuxna som står bredvid och tittat på. Ibland förmår inte föräldrarna att tillgodose ett barns behov. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker. Hur mycket man än älskar sitt barn. Det är då andra vuxna måste kliva in och ge barn det stöd de behöver för att känna mättnad, trygghet, kärlek och omsorg.