Att tappa tro, hopp och kärlek

Glad, ledsen, hoppfull, hopplöshet, godhet, ondska, kärleksfullhet, avsky, stolthet, förakt, styrka, svaghet, gränsdragning, gränslöshet…

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Ibland tar känslosvallet över och vi måste landa. Landa och fundera på vad det var som hände. Och varför. Och hur. Och vem eller vad som styrde det som hände. Tänka efter på vad vi själva och andra hade för agenda. Varför saker och ting blev som det blev. Rannsaka oss själva, men också försöka analysera. Dra lärdom av.

Ibland kan jag känna mig så naiv. Naiv för att jag i grunden alltid tror människor om gott. Att de faktiskt är goda i grunden, inom sig. Samtidigt som jag vet att det inte alltid är så. Människor har olika agendor. Ibland är människor inte intresserade av vem du faktiskt är eller vad du vill göra. Då kan man inte göra något åt det. Plocka upp spillrorna, lappa ihop dem så gott det går, lämna det bakom dig och fortsätt med det du förutsatt dig från början. Dra lärdom av, men tappa inte hoppet. Tappa inte kärleken. Tappa inte tron på människan. Var stark!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Medberoende och HSP i en salig blandning

För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar på varför andra människor visade så mycket mindre reaktioner, än det jag själv upplevde att jag kände. 

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Några saker jag inte kunde hantera som ung var de starka känslor som väcktes i mig vid olika tillfällen. När jag blev förälskad så upplevde jag att mina känslor var så mycket starkare än för mina jämnåriga vänner. De blev förstås också fnittriga, hade svårt att fokusera på annat och upprymda, men jag upplevde att jag reagerade starkare än dem. Samma sak när första förälskelsen tog slut. Allt blev så enormt nattsvart för mig. Jag kunde verkligen inte se att det var något tillfälligt. Att jag gjorde flera självmordsförsök som ung, ser jag idag som en direkt följd av min HSP. Som jag ser den kan den vara dödlig om man inte är medveten om att man har den och inte får vägledning i sina känslor. Det kan man kanske inte få om ens känslor är extra starka på grund av HSP, om man inte känner till att HSP finns.

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Det finns annat här i livet också som påverkat mig starkt känslomässigt och som det blev väldigt skönt att kunna bekräfta detta med HSP för. Det finns många andra personlighetstyper och diagnoser som påminner om HSP. Bland annat medberoende.

Det kan förstås vara lätt att blanda ihop dem. Jag har ju själv en medberoendeproblematik som jag arbetat mycket med. Det finns många gemensamma nämnare i medberoende och för en HSP.  Att vara både och gör säkert inte livet enklare, särskilt när man vill bena ut vad som är vad.

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Men sedan jag fick kunskap om HSP har jag lättare kunnat göra skillnad och se vad som är vad. Och det är viktigt!! För det som är ett medberoende måste man försöka arbeta bort och det som är HSP bör man försöka komma till en acceptans inför och vända det som man ser som ”konstigt” eller ”ovanligt” till en styrka. Acceptans för att lyssna på sig själv och sina egna behov. Högkänslighet (HSP) är ett medfödd personlighetsdrag.  Medberoende är däremot inlärda beteenden som är dysfunktionella och osunda.

Något jag funderat mycket på den senaste tiden är att jag hört mycket om att HSP oftast är introverta. Jag kan känna igen mig i det, men samtidigt måste jag säga att jag känner igen mig mer i att vara extrovert. Så jag googlade lite på det idag och fick då veta att cirka 30 procent av HSP-personer är extroverta och att cirka 70 procent är introverta MEN att just HSP-personer ofta kan vara både och. Så ja, då ramlar ju polletten ned för mig där också.

Jag tycker mycket om att ha människor omkring mig. Jag har ett stort utbyte av sociala kontakter och dras ofta till andra sociala personer. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara ensam och få vara ifred däremellan. Middagar passar mig därför perfekt! Jag får ett socialt utbyte. Har intressanta samtal (plus att jag också älskar god mat 😀 ), men sen kan jag gå hem och få vara ifred.

Nattklubbar har aldrig varit "min grej". Foto: Fatou Touray ©

Nattklubbar har aldrig varit ”min grej”. Foto: Fatou Touray ©

Fester och klubbliv har aldrig tilltalat mig. Inte ens när jag var ung. Klart jag gick ut ibland, men det gav mig sällan något. Dessutom är man ofta igång ganska länge på en nattklubb… Om jag väl gick på nattklubb ville jag oftast gå själv. Att gå med massa kompisar som ville stanna hela natten var inte alls kul. Jag gick hellre dit själv, träffade mina kompisar och andra jag kände och så kunde jag gå hem när det passade mig. Det vill säga troligen inom ett par timmar. Under dessa timmar kände jag en överstimulans, även om jag då inte kunde sätta ord på det. Hög musik, i kombination med många människor, i kombination med att jag behövde läsa av inredning, detaljer, människors agerande och i synnerhet människor som var påverkade och deras agerande, vilket ju ofta inte är så lätt. Det var ingen bra kombination för mig. Jag blev stressad, kände mig utanför och ville egentligen bara hem.

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Det är idag MYCKET SÄLLAN jag går på privata fester eller nattklubbar. Det händer nästan inte. Jag kan ibland göra undantag för privata fester om jag vet att det är en middag festen inleds med och så droppar jag av lite snabbt. På riktigt så är jag nog världens tråkigaste människa att bjuda på fest och med tanke på alla fester jag tackat nej till genom åren, så är det inte så ofta jag blir bjuden på fest heller. När jag blir det känner jag mest stress. Upptäcker jag att det är på en dag jag arbetar, så känner jag viss lättnad över att kunna tacka nej så enkelt. Om inte, så tackar jag ofta nej, eller försöker förtränga att jag är bjuden på en fest och missar oftast OSA-dagen eller så går jag på festen och skyndar hem så fort jag ser chansen. Men då har jag väldigt mycket ångest innan jag går. Jag försöker komma på 1000 godtagbara ursäkter, men så slutar det oftast med att jag går ändå för att jag känner att jag ”måste” och inte tycker om att ljuga.

Ibland när jag går hem tidigt från en fest får jag dåligt samvete. Jag oroar mig för att den som ordnat festen ska tro att jag inte tyckte det var roligt. Mitt behov av att få lämna en fest tidigt har nämligen INGET SOM HELST att göra med hur ”rolig” en fest är. Jag tycker om att vara där under en begränsad tid, sedan måste jag hem och sortera alla intryck, alla detaljer, hela upplevelsen.

Fest på ”annan ort” tackar jag oftast nej till, för då kan jag inte avlägsna mig så snabbt och då kan jag inte vara ensam efteråt.

När vi höll namngivningsfest för mitt första barnbarn i lördags så var jag väldigt orolig för att den skulle fortsätta till långt in på natten. Jag arrangerade ju det hela själv, så jag hade liksom inga ursäkter för att inte vara där. Tvärt om var det mitt ansvar att vara där.

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Gambiska namngivningsceremonier brukar vara på dagtid och sedan har man fest sent samma kväll eller möjligen en helt annan kväll. Jag hade ”tur” att imamen som skulle namnge och välsigna mitt barnbarn hade tre andra namngivningsceremonier samma dag, så han kunde inte komma så tidigt. Lokalen jag hyrt för festen var inte heller ledig förrän klockan 16, så då bestämde jag mig för att slå ihop det hela. Vi hade namngivningen klockan 17 och därefter började festen. Eftersom då festen började så tidigt så tog den också slut ”tidigt”. Sammanlagt höll vi på i över 5 timmar, så nej, det blev ju inte en kort stund, men det avslutades i alla fall tidigt. Vad gästerna tyckte om det vet jag inte, men alla verkade nöjda och jag har inte hört några klagomål, så jag utgår från att alla tyckte det var okej. På så sätt så fick jag ut maximalt av tillställningen och även om jag var väldigt trött och slut efteråt så var det ändå en fantastiskt dag och kväll.

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Mitt liv har faktiskt blivit väldigt mycket enklare och lugnare sedan jag insåg att jag var HSP och fick kännedom om det. Jag planerar mitt liv på ett annat vis och känner mig inte otillräcklig om jag inte orkar med att ta mig iväg på flera saker under en dag. Förut tänkte jag mer: ”Hinner jag träffa kompis X på lunch OCH sedan gå på bio med kompis XX?” Nu tänker jag: ”Om jag träffar kompis X på lunch på onsdag, så behöver jag smälta det och kanske kan gå på bio med kompis XX på lördag i stället.” Och så vis får jag två väldigt trevliga dagar där jag kan njuta, sortera, luta mig lite tillbaka och så ladda om för nästa möte.

I det här sammanhanget tror jag också det hjälper att jag blir äldre. När man blir äldre så kan man se saker på ett annat vis och jag har ju släppt stressen som man har under småbarnsåren och tack vara mer kunskap, ny kunskap och en egen acceptans om vem JAG är och vilka MINA behov är, så kan jag också få ett mycket bättre liv. För mig är det detta som personlig utveckling, ödmjukhet inför mig själv och min omgivning handlar om och den är jag så oerhört tacksam för!!

fatou.se

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En sådan mäktig dag

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou - basketspelaren

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

 

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

fatou.se

 

Vem du vill vara

Vi har alla våra perioder av upp- och nedgångar. Vi har alla våra årstider. Jag har haft en väldigt tung, dyster och mörk vinter inom mig. 

DSC_8702Vid 45 års ålder är jag förstås fullt medveten om att vi även måste ha dessa tunga, dystra perioder. Perioder när saker och ting inträffar omkring oss som vi ibland kan påverka och ibland inte alls kan påverka, men som i allra högsta grad påverkar oss. Det är verkligen tufft.

Jag ser mig själv som en oerhört stark och driven kvinna. Jag har tagit mig igenom alla de där bergen av tunga saker som inträffar i mångas liv. Med livet i behåll. Med livsglädjen sprudlande. Jag tror också att de flesta som känner mig bra också uppfattar mig som en väldigt stark person, då jag ofta får höra det av min omgivning. Så det är en bild jag tror jag delar med många av mina närstående.

Samtidigt som jag vet att även de allra starkaste människorna också faller i gropar ibland. Faller och faller och att det tar tid, kraft och ork att kämpa sig upp igen. Vi behöver ibland påminna oss själva om vem vi är. Vilka förmågor vi har, vilka svagheter och styrkor vi har. Men framför allt tror jag att vi är många som måste bli påminda, av oss själv eller andra vilka förmågor vi besitter och hur vi kan använda oss av dem för att må bra.

Det händer ibland att vi stöter på människor som är blinda för våra styrkor. Människor som inte förmår att se dem, eller som helt enkelt inte vill se dem. Människor som reducerar dina styrkor och förmågor, i stället för att ta tillvara på dem och använda dem på ett positivt sätt. Då måste vi bestämma hur vi ska förhålla oss till dem och vi måste bestämma oss för vem vi själva är och vilka vi vill vara. Låt inte någon annan definiera dig och din personlighet och dina kunskaper. Det kan bara du göra.

Och nu kommer våren och solen, se till att ta tillvara på det.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Man vet…

…att man lyssnar på en riktigt bra ljudbok när man går och längtar hela dagen att få gå och lägga sig igen, så man kan lyssna på sin ljudbok i lugn och ro… 

booksDen här Storytel… Jag har prenumererat på dem ett tag nu. Särskilt då jag fått svårt att hitta fokus på att koncentrera mig på att läsa under en period (märkligt, då jag alltid älskat att läsa). Men med det här Storytell så måste jag säga att det blir lite julafton varje gång jag ska påbörja en ny bok. (Även om jag betalar för min lilla ”julafton” själv! 😉 )

Det jag kan tycka är lite trist, är att det inte verkar finnas så många äldre ljudböcker, utan att det mest är nya titlar. Det är visserligen bra också, men hade gärna sett lite fler av äldre ljudböcker också.

HÄR är boken jag lyssnar på just nu och som är GRYMT spännande att lyssna på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Så stressar jag ned och njuter av egentid just nu

Jag har alltid älskat böcker. Jag har läst och läst och läst. Förhoppningsvis blivit lite klokare med åren, både på grund av böcker, utbildningar och erfarenheter. Människors utveckling är fantastiskt!! 

Ibland tänker jag på när människor kritiserar någon och säger: ”Men så där sa du inte förut” eller ”det tyckte du inte för några år sedan”. Nej, tack och lov utvecklas vi människor. Tack och lov har mina åsikter utvecklats och ibland helt ändrats sedan jag var ung. Tack. Och. Lov.

Man har rätt att ändra sig. Men har rätt att utvecklas. Man har rätt att gå vidare i livet, med ny kunskap och nya erfarenheter.

En av många böcker jag lyssnat på

En av många böcker jag lyssnat på

De senaste åren har jag fått allt svårare att läsa böcker. Jag vet inte varför. Jag har fortsatt ta emot böcker folk omkring mig rekommenderat och jag har även fortsatt köpa böcker själv. Särskilt såna som jag vet redan innan att jag kommer att älska. Så har jag börjat läsa och ofta gillat innehållet, men ändå inte klarat av att läsa ut dem… Jag sörjer det. Verkligen. Det har varit ett av mina största intressen. Det att läsa böcker.

Det känns lite som att förlora en kär vän. Den finns inte längre nära dig.

Jag har i stället lyssnat mycket på radiodokumentärer. Men så kom jag till den punkt när jag lyssnat igenom alla kanalers radiodokumentärer och började på omgång två. I samma veva testade jag en sån ljudbokstjänst som kostar pengar, men som man fick prova gratis i två veckor. Jag har lyssnat mycket på ljudböcker också genom åren, men kom av mig lite där också. Men så började jag alltså lyssna på ljudböcker genom den här appen jag laddade ner. Den kostar en del varje månad, förutom de två första gratisveckorna då…

Men det är bara SÅ värt det! Det är en sådan fröjd att lyssna, lyssna och lyssna. Jag lyssnar när jag är ledig och kan ligga kvar jättelänge i sängen och bara lyssna (ligga kvar i sängen efter jag vaknat är annars inte min starka sida). Jag lyssnar när jag äter frukost, jag lyssnar när jag ligger i badet. Jag lyssnar till och från jobbet. Jag lyssnar när jag går och handlar. Kort sagt, jag lyssnar nu på ljudböcker en väldigt stor del av min vakna tid och det är en sådan glädje. Det är lite som att ha fått tillbaka den där förlorade vännen. Och förhoppningsvis blir jag ännu lite klokare med tiden…

Hur stressar du ned? Hur njuter du av din egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag saknar min vän – sju års minne idag

Sju år. Det är idag sju år sen jag förlorade en väldigt fin vän. Helené. Bloggerskan. Hon som talade om var ”skåpet skulle stå”! Hon som kom hem till mig och hade semester i flera veckor, samtidigt som hon tapetserade om köket. Körde ut ena dotterns pojkvän när han försökte smyga sig in på natten. Helene som lärde mig en massa om nätet och datorer

Jag och Helene på Kålmården som Lille Skutt och Skalman

Jag och Helene på Kolmården som Lille Skutt och Skalman

Helené som lagade fantastiskt god mat. Helene som jag stapplade omkring på högklackade skor med i Stockholm, tills fötterna var helt uppsvällda och vi fick gå och köpa tofflor. Helené som jag ringde till och grät när livet gick helt emot mig. Helene som ringde till mig och grät när hennes liv gick emot henne. Och däremellan alla dessa fantastiska skratt.

Jag, Helene och Mabou på Kålmården

Jag, Helene och Mabou på Kolmården

Skratt så tårarna rann. Skratt så magen värkte. Våra politiska, vilda diskussioner. Och så kramarna. När vi höll om varandra och kände oss som systrar. Det där kvinnliga systerskapet som man kan känna till vissa kvinnor.

Jag är så ledsen att du fick så kort tid på jorden. Du hade så mycket mer att ge. Jag är så ledsen att du inte hann med allt du ville hinna. Jag är så ledsen att allt togs ifrån dig så snabbt. Och jag är så väldigt ledsen att jag inte tog dina ord på allvar. När du sa att du snart skulle vara borta. Jag trodde bara det var ord. Jag ville inte tro att du verkligen skulle dö. Och inte att det skulle ske så snabbt.

Helenes begravning

Helenes begravning

Jag sörjer dig, Helené. Jag sörjer allt du var och allt du betydde för mig. Jag sörjer också att jag inte hann säga allt det där jag ville säga. Jag hoppas du kan se och höra mig nu.

Nu har sju år gått. Sju år av saknad efter dig Helené. Jag önskar du fortsatt vara min storasyster här på jorden. Jag saknar dig. Enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin