Vem du vill vara

Vi har alla våra perioder av upp- och nedgångar. Vi har alla våra årstider. Jag har haft en väldigt tung, dyster och mörk vinter inom mig. 

DSC_8702Vid 45 års ålder är jag förstås fullt medveten om att vi även måste ha dessa tunga, dystra perioder. Perioder när saker och ting inträffar omkring oss som vi ibland kan påverka och ibland inte alls kan påverka, men som i allra högsta grad påverkar oss. Det är verkligen tufft.

Jag ser mig själv som en oerhört stark och driven kvinna. Jag har tagit mig igenom alla de där bergen av tunga saker som inträffar i mångas liv. Med livet i behåll. Med livsglädjen sprudlande. Jag tror också att de flesta som känner mig bra också uppfattar mig som en väldigt stark person, då jag ofta får höra det av min omgivning. Så det är en bild jag tror jag delar med många av mina närstående.

Samtidigt som jag vet att även de allra starkaste människorna också faller i gropar ibland. Faller och faller och att det tar tid, kraft och ork att kämpa sig upp igen. Vi behöver ibland påminna oss själva om vem vi är. Vilka förmågor vi har, vilka svagheter och styrkor vi har. Men framför allt tror jag att vi är många som måste bli påminda, av oss själv eller andra vilka förmågor vi besitter och hur vi kan använda oss av dem för att må bra.

Det händer ibland att vi stöter på människor som är blinda för våra styrkor. Människor som inte förmår att se dem, eller som helt enkelt inte vill se dem. Människor som reducerar dina styrkor och förmågor, i stället för att ta tillvara på dem och använda dem på ett positivt sätt. Då måste vi bestämma hur vi ska förhålla oss till dem och vi måste bestämma oss för vem vi själva är och vilka vi vill vara. Låt inte någon annan definiera dig och din personlighet och dina kunskaper. Det kan bara du göra.

Och nu kommer våren och solen, se till att ta tillvara på det.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Man vet…

…att man lyssnar på en riktigt bra ljudbok när man går och längtar hela dagen att få gå och lägga sig igen, så man kan lyssna på sin ljudbok i lugn och ro… 

booksDen här Storytel… Jag har prenumererat på dem ett tag nu. Särskilt då jag fått svårt att hitta fokus på att koncentrera mig på att läsa under en period (märkligt, då jag alltid älskat att läsa). Men med det här Storytell så måste jag säga att det blir lite julafton varje gång jag ska påbörja en ny bok. (Även om jag betalar för min lilla ”julafton” själv! 😉 )

Det jag kan tycka är lite trist, är att det inte verkar finnas så många äldre ljudböcker, utan att det mest är nya titlar. Det är visserligen bra också, men hade gärna sett lite fler av äldre ljudböcker också.

HÄR är boken jag lyssnar på just nu och som är GRYMT spännande att lyssna på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Så stressar jag ned och njuter av egentid just nu

Jag har alltid älskat böcker. Jag har läst och läst och läst. Förhoppningsvis blivit lite klokare med åren, både på grund av böcker, utbildningar och erfarenheter. Människors utveckling är fantastiskt!! 

Ibland tänker jag på när människor kritiserar någon och säger: ”Men så där sa du inte förut” eller ”det tyckte du inte för några år sedan”. Nej, tack och lov utvecklas vi människor. Tack och lov har mina åsikter utvecklats och ibland helt ändrats sedan jag var ung. Tack. Och. Lov.

Man har rätt att ändra sig. Men har rätt att utvecklas. Man har rätt att gå vidare i livet, med ny kunskap och nya erfarenheter.

En av många böcker jag lyssnat på

En av många böcker jag lyssnat på

De senaste åren har jag fått allt svårare att läsa böcker. Jag vet inte varför. Jag har fortsatt ta emot böcker folk omkring mig rekommenderat och jag har även fortsatt köpa böcker själv. Särskilt såna som jag vet redan innan att jag kommer att älska. Så har jag börjat läsa och ofta gillat innehållet, men ändå inte klarat av att läsa ut dem… Jag sörjer det. Verkligen. Det har varit ett av mina största intressen. Det att läsa böcker.

Det känns lite som att förlora en kär vän. Den finns inte längre nära dig.

Jag har i stället lyssnat mycket på radiodokumentärer. Men så kom jag till den punkt när jag lyssnat igenom alla kanalers radiodokumentärer och började på omgång två. I samma veva testade jag en sån ljudbokstjänst som kostar pengar, men som man fick prova gratis i två veckor. Jag har lyssnat mycket på ljudböcker också genom åren, men kom av mig lite där också. Men så började jag alltså lyssna på ljudböcker genom den här appen jag laddade ner. Den kostar en del varje månad, förutom de två första gratisveckorna då…

Men det är bara SÅ värt det! Det är en sådan fröjd att lyssna, lyssna och lyssna. Jag lyssnar när jag är ledig och kan ligga kvar jättelänge i sängen och bara lyssna (ligga kvar i sängen efter jag vaknat är annars inte min starka sida). Jag lyssnar när jag äter frukost, jag lyssnar när jag ligger i badet. Jag lyssnar till och från jobbet. Jag lyssnar när jag går och handlar. Kort sagt, jag lyssnar nu på ljudböcker en väldigt stor del av min vakna tid och det är en sådan glädje. Det är lite som att ha fått tillbaka den där förlorade vännen. Och förhoppningsvis blir jag ännu lite klokare med tiden…

Hur stressar du ned? Hur njuter du av din egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag saknar min vän – sju års minne idag

Sju år. Det är idag sju år sen jag förlorade en väldigt fin vän. Helené. Bloggerskan. Hon som talade om var ”skåpet skulle stå”! Hon som kom hem till mig och hade semester i flera veckor, samtidigt som hon tapetserade om köket. Körde ut ena dotterns pojkvän när han försökte smyga sig in på natten. Helene som lärde mig en massa om nätet och datorer

Jag och Helene på Kålmården som Lille Skutt och Skalman

Jag och Helene på Kolmården som Lille Skutt och Skalman

Helené som lagade fantastiskt god mat. Helene som jag stapplade omkring på högklackade skor med i Stockholm, tills fötterna var helt uppsvällda och vi fick gå och köpa tofflor. Helené som jag ringde till och grät när livet gick helt emot mig. Helene som ringde till mig och grät när hennes liv gick emot henne. Och däremellan alla dessa fantastiska skratt.

Jag, Helene och Mabou på Kålmården

Jag, Helene och Mabou på Kolmården

Skratt så tårarna rann. Skratt så magen värkte. Våra politiska, vilda diskussioner. Och så kramarna. När vi höll om varandra och kände oss som systrar. Det där kvinnliga systerskapet som man kan känna till vissa kvinnor.

Jag är så ledsen att du fick så kort tid på jorden. Du hade så mycket mer att ge. Jag är så ledsen att du inte hann med allt du ville hinna. Jag är så ledsen att allt togs ifrån dig så snabbt. Och jag är så väldigt ledsen att jag inte tog dina ord på allvar. När du sa att du snart skulle vara borta. Jag trodde bara det var ord. Jag ville inte tro att du verkligen skulle dö. Och inte att det skulle ske så snabbt.

Helenes begravning

Helenes begravning

Jag sörjer dig, Helené. Jag sörjer allt du var och allt du betydde för mig. Jag sörjer också att jag inte hann säga allt det där jag ville säga. Jag hoppas du kan se och höra mig nu.

Nu har sju år gått. Sju år av saknad efter dig Helené. Jag önskar du fortsatt vara min storasyster här på jorden. Jag saknar dig. Enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Att vinna eller försvinna

För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min dotter ska bli mamma

Det här med att hålla hemligheter som får en att nästan brista av iver att få berätta… Jag har väntat och längtat så mycket efter att få berätta för ”hela världen” att jag ska bli mormor. Det känns så speciellt och så fantastiskt att just jag ska få uppleva mitt första barnbarn. 

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

Min lilla tjej som snart ska bli mamma

När jag tänker på ordet ”mormor” så tänker jag mig en gammal tant, det tror jag de flesta av oss gör och även om jag inte är purung längre, så känner jag mig långt ifrån att vara en gammal tant. Men så tänker jag att jag snart blir 45 och jag gjorde faktiskt min mamma till mormor två veckor efter hon fyllt 35. Alltså tio år yngre än vad jag hinner bli innan mitt första barnbarn kommer.

Idag fick vi också veta att det kommer bli en liten kille. Ja, de flesta av oss blev förvånade, då nästan alla i släkten tippat på en tjej. Men nu vet vi att det är en liten kille som väntar på att få komma ut i stora världen. En kille, som om han skulle ta efter sin far och sina farbröder med största sannolikhet blir ännu en liten basketspelare i familjen.

Jag tror min dotter och prinsens pappa kommer bli helt fantastiska föräldrar!!

Att det var barn två av mina tre döttrar som skulle få barn först, var kanske inte helt otippat, då hon levt i en fast relation i jag tror nio eller tio år.

Jag kan nästan inte hejda mig att få se det lilla underverket. (Men jag har fått se ultraljudsbilden!! 🙂 ) Men lite mer tålamod får jag allt ha, då det är några månader kvar tills vi får se den här prinsen. För att inte tala om doften. Finns det något som doftar så gott som ett spädbarn? Hur ska vi kunna hålla oss så länge? 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det där med att bli äldre…

Det är mycket med åldern som kan upplevas negativt när man börjar traska förbi 40-strecket eller därefter. Orken blir liksom lite mindre, även om man vill saker lika mycket. En annan sak som kan vara lite negativ är att man ju oftast inte anses lika snygg längre. Rynkor börjar krypa fram, grå hårstrån börjar göra sig synliga och många av oss går upp en del i vikt med åren. 

När jag var ung

När jag var ung

Det finns mycket som kan kännas negativt. Lite som att ”börja rasa ihop”. Samtidigt får vi inte glömma att det faktiskt finns en massa positiva saker också. Det jag själv nyligen blivit väldigt medveten om är att jag kan stå på mig på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre. Jag känner mig själv bättre och ”går inte med” på saker jag vet att jag inte vill.

Jag känner mig mycket starkare i mig själv och jag känner mig dessutom stolt över det!! Det är ju liksom erfarenheter som har lett mig till den klokhet jag upplever att jag har nu. Det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag nu står upp för mig själv och mina behov och intressen på ett sätt jag aldrig gjorde som ung.

Jag för kanske 20 år sen?

Jag för kanske 20 år sen? Rynkfri och inga grå hår.

Jag tror att jag levde väldigt mycket för mycket för andra och deras behov när jag var yngre. Ja, självklart för barnen, men jag menar även för kompisar, för kärleksrelationer, kollegor och i princip alla runt omkring mig. Och mitt i allt detta glömde jag ofta bort mina egna behov. Eller inte bara ofta. Jag skulle nog våga påstå att jag väldigt sällan kom ihåg mina behov och när jag väl gjorde det, så stod jag inte upp för dem. Det gör jag nu! Och det gör mig stolt och tacksam och mycket glad över att jag har kommit dit, även om priset varit högt och det kostat mig enormt mycket smärta, sorg och frustration.

Jag är också glad över att jag har arbetat mycket med mig själv och min personliga utveckling de senaste åren. Jag är väldigt glad över att jag har insikt om mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag inte heller hade när jag var yngre. Om det beror på att jag arbetat mycket med mig själv eller på åldern vet jag inte, men jag gissar att både och varit viktigt, men att aktivt arbeta med sig själv ger verkligen resultat i relation till andra människor.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Idag när jag ser mig i spegeln så kan jag visserligen se en person som väger allt för mycket, som börjat få lite kråkfötter runt ögonen, som har rätt många gråa hårstrån och mycket mindre ork än för 20 år sedan. Jag kan se en kvinna som är 40+, men som inte känner mig som 40+. Samtidigt ser jag hur andra ser på mig. Särskilt yngre personer och det är förstås som en kvinna på 40+, eller om det är riktigt unga personer, så ser de nog en stenålderskvinna, för all del… Komplett med höftskynke och träklubba. 😉

Men samtidigt som jag ser denna kvinna i spegeln, så kan jag också se en klok kvinna som fått allt detta av erfarenheter som gett mig kunskap, klokhet, lärdomar och en helt ny trygghet i mig själv och den jag är. En kvinna som vågar stå på sig, även om det innebär att jag mister en person i mitt liv eller två. En person som inte tar en massa skit. För att jag vet att jag är värd så mycket mer än så. Jag har vågat sätta ett värde på mig själv och den person jag är! Det är värt mycket det!

Så när du, medelålders kvinna står där framför din spegelbild och känner dig kritisk till kråkfötter, övervikt och gråa hårstrån, försök se den du var för 20 år sedan. En person som inte alls hade den kunskap du har i dag. En person som kanske inte stod upp för dig själv på det vis du önskat. En person som du kanske tycker var både naiv och okunnig. Skulle du vilja byta? Det skulle inte jag! Och jag hoppas att du är klok nog att inse det värde du har. Just nu. Med kråkfötter och bilringar och kanske ett och annat grått hårstrå.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter