Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Premiären av Filmen Taikon

Det var länge sedan jag var på en biopremiär. Men i fredags var det dags. Jag var på premiären av filmen Taikon tillsammans med tre av mina fyra barn och min mamma. 

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist Uppladdare: Josve05a

Filmen var väldigt intressant!! Jag tyckte verkligen det kom fram vilka starka, karismatiska och kloka kvinnor både Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon är och var.

Filmen fick mig att gå tillbaka i minnet till en tid som borde ha varit passerad. När romerna växte upp i tältläger i Sverige, barnen inte hade möjlighet till skolgång, när de blev jagade bort från de tillfälliga tältplatserna efter tre veckor. När de inte betraktades som medmänniskor.

Jag önskar jag kunde oja mig, skaka på huvudet och fråga hur i hela världen vi kunde låta det pågå. Men med tanke på hur de många romer lever på våra gator i dag, lever ur hand till mun. Hur gravida kvinnor lever på våra gator utan möjlighet till varken god vård eller omvårdnad. Med tanke på detta kan jag inte säga att vi lärt oss något av historien. På grund av det kan jag inte uppriktigt säga att idag behandlar vi alla människor lika eller med respekt eller medmänskligt. Det är en skam så stor att den blir svår att sätta ord på.

I början av 1960-talet inledde Katarina sin långa och enorma kamp för romernas rättigheter i Sverige. Hon debuterade som författare med boken Zigenerska 1963, vilken gjorde henne välkänd i samhällsdebatten och som en mycket stark kämpe för romers rättigheter. Katarina Taikon var aktiv debattör i media, ordnade demonstrationer och var med och ställde krav på dåvarande statsministrarna Tage Erlander och senare även Olof Palme. Katarina Taikon var vid utgivningen av debutboken Zigenerska 31 år och hade nyligen lärt sig att läsa och skriva och hon blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige.

Barnboksserien Katitzi har varit en oerhört viktig litteratur i Sverige, både då, men som även läses flitigt fortfarande. Böckerna om Katitzi rekommenderas starkt till alla barn boende i Sverige. Katarina Taikon skrev 13 böcker i Katitzi-serien, med början 1969 och den blev en omedelbar succé. I februari 2015 återutgavs hela Katitzi-serien av Natur & Kultur. 

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Filmen är ju ganska speciell och även om jag anser att historien om hur romer missaktats och behandlas med fullständig respektlöshet, bör berättas även för våra barn, så tycker jag inte att denna film är särskilt anpassad för just barn. Min 13-åriga son sov en stor del under filmen. Om det berodde på en tuff skolvecka och många basketträningar, inklusive en träning precis innan filmen, eller att han inte fick ut så mycket av filmen, låter jag vara osagt. Men våra efterföljande diskussioner på vägen hem, om filmen, tror jag även han kunde ta till sig. Mina två vuxna döttrar och min mamma hade självklart behållning av filmen och min mamma var nog den som uppskattade den mest av alla.

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Dessvärre var vi inte så många biobesökare på den biograf, Victoria, som visade filmen i fredags och det tycker jag är väldigt, väldigt synd. Men Gudrun Schyman såg i alla fall filmen samtidigt som oss! 🙂

Jag hoppas nu bara att fler ser denna historiska och intressanta film och tar del av en berättelse som är väl värd att berättas.

Systrarna Taikon är personer som kan dela med sig av många erfarenheter och mycket inspiration, både den syster som ännu är i livet och den syster som inte längre finns bland oss. 

Hemsida: Taikon

Facebook: Katarina Taikon – Filmen

Kultur & Natur: Katarina Taikon

 

Film: Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme med flera. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

Efter flera dagars medieuppmärksamhet angående SDs reklam i tunnelbanan, så har nu slutligen JK beslutat sig för att inte inleda någon förundersökning mot reklamkampanjen. JK tog emot en mängd anmälningar mot SDs kampanj. Reklamen som blivit så kritiserad innefattade till exempel följande texter:

”SORRY ABOUT THE MESS HERE IN SWEDEN.” “WE HAVE A SERIOUS PROBLEM WITH FORCED BEGGING!” “INTERNATIONAL GANGS PROFIT FROM PEOPLE’S DESPERATION.” “OUR GOVERMENT WON’T DO WHAT’S NEEDED.” “BUT WE WILL! AND WE’RE GROWING AT RECORD SPEED.” “WE ARE THE OPPOSITION AND WE PROMISE REAL CHANGE!” “WE ARE THE SWEDEN DEMOCRATS!” “WELCOME BACK TO A BETTER SWEDEN IN 2018!”

JKs motivering var bland annat följande:

”Det är tveksamt om de uttalanden som finns på affischerna och banderollerna kan anses riktade mot en viss folkgrupp eller grupp av personer i den mening som straffstadgandet kräver. Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.

De aktuella affischerna och banderollerna innefattar således inte något straffbart hets mot folkgrupp. De kan inte heller, såvitt kan bedömas, innefatta något annat tryckfrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

Jag kan tycka beslutet är mycket märkligt ur flera aspekter. Dels för att vi alla vet att den grupp detta riktas mot i första hand och framför allt, är den folkgrupp som får motta mest ringaktning i både Sverige och resten av Europa. Vi vet detta. Alla i Sverige känner till det. Denna kampanj hade aldrig blivit aktuell innan våra romska medmänniskor började att komma till Sverige för att tigga och på andra sätt försöka tjäna sitt levebröd. Det hade aldrig varit aktuellt mot de svenska tiggarna, de som till exempel har missbruk, psykisk sjukdom, eller ett socialt eller ekonomiskt utanförskap. Inte då och inte nu.

Den andra delen jag tycker är märklig i beslutet är detta:

”Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.”

Att ett politiskt riksdagsparti för en hatkampanj mot en folkgrupp, jag kan inte förstå hur det inte kan vara ”en tillräcklig nivå av missaktning”. Är JK medvetna om allt våld som våra romska medmänniskor utsätts för? Är de medvetna om det våld, de kränkningar och det hat de utsätts för? Hur deras tillfälliga bostäder, upprättade av kartonger, gamla husvagnar, tält och det som finns tillgängligt, bränns ned.

På denna reklam som sattes upp på Östermalmstorgs tunnelbanestation, så följde en massiv demonstration mot reklamens budskap och dess skapare. Tusentals människor samlades och protesterade mot det hela. Det är den kraften, just den kraften att tillsammans med tusentals andra demonstrera och stå upp för det man tror på som skapar enighet och styrka, gemenskap och ett konkret mål att strida för. 

I efterdyningarna av reklamen och även de starka protester som reste sig gemensamt, har det kommit mycket kritik om att inte ”ge SD den uppmärksamheten”, att det är ”precis detta SD vill uppnå – uppmärksamhet”, dessa protester är ”bästa PR för SD”. Det är möjligt att det stämmer. Samtidigt har vi redan försökt ”ignorera SD” och inte ge dem uppmärksamhet och det funkade inte. Heller. Det gjorde i stället att SD kunde ta på sig en stor, varm offerkofta att svepa in sig med. En offerkofta som de fortfarande gärna sätter på sig, trots att de idag får mer uppmärksamhet än någonsin.

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det är så ”synd om” SD. De är utmobbade av andra politiker, de är utmobbade av media, eller ”politiskt korrekt media”, rättare sagt… Trots att det verkligen inte är så.

Jag är inte säker på att detta hjälper heller. Att protestera. Eller jag är övertygad om att det hjälper, men kanske inte genom att SD får mindre PR eller att SD får färre sympatisörer. Troligen inte. Men det hjälper i den mån att de som drabbas av SDs propaganda, får stöd. Det hjälper på det sätt att den som söker sanningen kan finna den på andra håll än genom SDs egen propaganda. Det hjälper för att vi som är emot SD och dess politik, får styrka och stöd av varandra. Det hjälper för att vi dämpar normaliseringsprocessen mot rasism, hat och förtryck. Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi. Det hjälper för att att det är viktigt att det finns en motkraft.

Så jo, jag tror att det hjälper att strida mot SDs politik och deras marknadsföring. Det hjälper i alla fall oss som inte vill låta dem stå oemotsagda, både för att vi kan argumentera om en annan väg, men också för att vi, oavsett vad som händer i framtiden, ska kunna stå framför våra barn, se dem i ögonen och säga: Vi kämpade emot. Vi stred för en bättre framtid. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Eldsjälar som gör Sverige och världen lite, lite bättre

Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…

Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:

Om Siavosh Derakhti

Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.

Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”

Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.

Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.

Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.

Den samiska flaggan

Den samiska flaggan

Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…

Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.

Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.

Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.

I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.

Pride 2014

Pride 2014

Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.

Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.

Jag, under hijabuppropet

Jag, under hijabuppropet

Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.

Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.

Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.

Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.

Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:

Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

The Back Way

Jag känner att jag, liksom många andra, är starkt påverkad av saker som händer omkring mig i omvärlden just nu. Båtkatastroferna i Italien med de många omkomna flyktingarna påverkar mig väldigt negativt, även om det förstås inte är jag som lider, utan de människor som far illa i sin flykt från ett obarmhärtigt liv.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Även om jag har många idéer på hur man skulle kunna komma till rätta med problemen, så inser jag också att det inte är någon lättsam situation som kan lösas i ett ögonblick. Samtidigt är jag inte förvånad. Redan när vi gick med i EU tänkte jag ofta på att all handel och annat mellan europeiska länder skulle underlättas av EU-medlemskap, samtidigt som jag såg tydligt hur murar byggdes upp mot den övriga världen, som var utomeuropeisk. På samma sätt har vi byggt barriärer i form av ökade visumkrav, minskade möjligheter att kunna få besök av anhöriga från utomeuropeiska länder.

Idag talar många om ”fort Europa” och ja, jag måste verkligen hålla med där!! Vi har stängt in oss och stängt dörren och de som har möjlighet att komma måste göra det genom att ta ”the back way” eller ”kind of back way”. Vilket i sin tur medför att man riskerar sina liv för att komma in i ”fort Europa”. Jag känner att det går emot allt jag vill och allt jag tror på. Den politik som förs är inhuman och grym, den är egocentrisk och människofientlig.

I Gambia (liksom säkert i många andra länder) är det här ett ständigt levande samtalsämne. På många av stränderna pekade vänner ut båtar som höll på att packas just för att de skulle åka över havet ”the back way”. Det blir liksom extra sorgligt och påtagligt när det kommer så nära. Flera bekanta pratade om just ”the back way”. Att de kände folk som planerade ta den vägen, i brist på andra vägar. Några pratade också om ”kind of back way”. Jag frågade vad det innebar och det innebar att ta sig in i ”fort Europa” genom att använda säkrare vägar såsom flyg, men att man till exempel skulle resa med lånade dokument. Det innebär andra risker än sitt eget liv, men fortfarande handlar det om stora risktaganden. Såsom man gör när man är i det närmaste desperat över sin egen livssituation.

Jag hör många som vill lägga skulden på de människosmugglare som tjänar pengar på dessa båtresor och visst har de skuld. I vissa fall lite mer och i andra fall lite mindre. Alla dess personer riskerar ju även saker själv. Ibland långa fängelsestraff, ibland sina egna liv, särskilt vid de tillfällen när de själva finns med på båtarna. Det känns som det finns rätt mycket desperation, sorg och livsöden bland dessa människor också, även om de självklart inte är utan skuld.

Men mest av allt är skulden Europas i mina ögon. De murar vi tillsammans med våra politiker och EU har byggt. Sten för sten, taggtråd för taggtråd. Inte en enda människa skulle riskera sina liv i svindyra och livsfarliga båtrutter, om de i stället hade möjlighet att med flyg ta sig till ett europeiskt land för att helt lagligt och rättsligt kunna söka asyl, till ett mycket billigare pris och genom att slippa riskera sina liv på sin flyktväg. Det är det som det kokar ner till i slutet av dagen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter