Fler artiklar om rasism som många inte vill kännas vid

Förr-förra veckan skrev jag en krönika i Afropé. Krönikan blev väl läst och väl spridd, så Expressen kontaktade mig och så kortades den ned och gjordes om till debattartikel. 

Fatou Darboe©

Artikeln handlar om den så kallade ”dolda rasismen”. Den som det är så svårt att sätta ord på. Så omöjlig att ”bevisa” och som de som utövar den kanske är omedvetna om själva, men som de i alla fall inte brukar vilja kännas vid.

Som alltid när man skriver om rasism, så krälar de upp, ur de där djupa, mörka hålen, personer som måste spä på all rasism flerfaldigt mer. Nej, jag klagar verkligen inte. De attacker jag fick förr om åren när jag bloggade konstant om dessa ämnen, var flerfaldigt fler och grövre än de som kommer nu. Det finns många andra som skriver och kämpar som får mycket hat riktat mot sig. Jag bara konstaterar att det är ett väldigt tragiskt fenomen. Att läsa kommentarerna på Expressen Debatts Facebook-sida får mig att inse att vi skulle behöva skriva såna här artiklar typ varje dag i flera år, för att kanske komma i närheten av en förändring. Det gör en förstås nedstämd och ledsen, arg och alla känslor du vill, men faktum är att vi behöver lyfta dessa frågor MER och på en nivå som kanske till slut får även de personer som inte är berörda att komma till någon form av insikt till slut…

HÄR kan du läsa den förkortade debattartikeln i Expressen
HÄR kan du läsa krönikan i sin helhet på Afropé

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Förbjud n-ordet

Jag har alltid varit emot förbud av ord. Jag tycker att ordet ska vara fritt och att varje människa måste kunna resonera och se vad som är lämpligt att säga och att kunna avgöra vad som passar sig att säga och när. Men jag börjar ändra mig nu. 

n-ordet

n-ordet

Sedan min äldsta dotter föddes för snart 27 år sedan har jag ”stridit” mot n-ordet. Egentligen före det också, men det blev mer verkligt för mig då. Sedan några år uttalar jag det inte heller även om jag talar negativt om ordet, alltså jag använder inte ordet uttalat även om jag kritiserar användandet av det. På uppmaning av de som blir drabbade. Sedan första gången jag hörde någon förklara varför ordet tar lika mycket skada av att uttalas av någon som är ”för” ordet eller ”emot” det, så har jag verkligen ansträngt mig för att inte uttala ordet.

Jag hade under lång tid förståelse för att vissa, särskilt äldre personer hade ”växt upp med ordet” och därför använde det av gammal vana och för att personen inte kom i kontakt med människor som kunde förklara varför det är så illa att använda det.

Men nu har det gått så många år, så många debatter och för att inte tala om alla svarta personer i Sverige som drivit och stridit mot detta ord i hela sina liv. Oavsett om de är 15 år eller 50. Som har hört ordet till leda, som har motargumenterat i fikarummet på jobbet, på barnens dagis, i klassrummet, på bussen, i kioskkön, på badhuset, i fjällen, på stranden, på gymmet, på tåget, i parken, på kursen, på nätet i alla 711 000 diskussioner där ordet dyker upp. H-U-R T-R-Ö-T-T-S-A-M-T det måste vara…

Nu känner jag att det kan knappast finnas kvar människor i Sverige, oavsett generation eller vilken ålder man är, som inte förstått att ordet nedvärderar och förminskar och avhumaniserar svarta.

Av de jag senaste åren hört som hävdar att de tänker fortsätta använda ordet, oavsett om det gäller själva n-ordet eller n-ordetbollar eller vad det än gäller som innefattar n-ordet, så är det inte längre för okunskap eller för att man inte inser att det är nedvärderande. De som fortsätter med att envisas med att använda det är uteslutande av ignoranta personer som har rasistiska åsikter, som struntar i om de nedvärderar svarta, som själv känner sig lite bättre av att trycka till någon annan, som vill provocera och såra/skada eller som känner sig ”lagom rebelliska för att de vågar stå för att de använder n-ordet”. I samtliga fall, oavsett något av ovan angivna skäl, så är det inte okej att nedvärdera och kränka andra människor med flit. När man vet att det är precis det man gör.

Så nu har jag ändrat min inställning i frågan. Sluta hyckla om att ”personen inte menar så egentligen”, vilket är skitsnack. Personer som använder ordet menar precis vad de säger och egentligen kvittar det vad de menar, det handlar om mottagaren här, den som är berörd av ordet, den som utsätts för rasistiska och nedvärderande ord. Det måste gå före att man får gå runt och provocera, kränka, skada, förminska, avhumanisera och nedvärdera folk!

Förbjud bara n-ordet utskrivet eller uttalat. Det har ändå ingen mening i vårt språk, förutom att just upprätthålla gamla rasistiska föreställningar. Jag kan komma på 1000 anledningar till att förbjuda det, men inte en enda för att behålla det. 

Bland n-ordetbollar och andra finska pinnar

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Premiären av Filmen Taikon

Det var länge sedan jag var på en biopremiär. Men i fredags var det dags. Jag var på premiären av filmen Taikon tillsammans med tre av mina fyra barn och min mamma. 

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist Uppladdare: Josve05a

Filmen var väldigt intressant!! Jag tyckte verkligen det kom fram vilka starka, karismatiska och kloka kvinnor både Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon är och var.

Filmen fick mig att gå tillbaka i minnet till en tid som borde ha varit passerad. När romerna växte upp i tältläger i Sverige, barnen inte hade möjlighet till skolgång, när de blev jagade bort från de tillfälliga tältplatserna efter tre veckor. När de inte betraktades som medmänniskor.

Jag önskar jag kunde oja mig, skaka på huvudet och fråga hur i hela världen vi kunde låta det pågå. Men med tanke på hur de många romer lever på våra gator i dag, lever ur hand till mun. Hur gravida kvinnor lever på våra gator utan möjlighet till varken god vård eller omvårdnad. Med tanke på detta kan jag inte säga att vi lärt oss något av historien. På grund av det kan jag inte uppriktigt säga att idag behandlar vi alla människor lika eller med respekt eller medmänskligt. Det är en skam så stor att den blir svår att sätta ord på.

I början av 1960-talet inledde Katarina sin långa och enorma kamp för romernas rättigheter i Sverige. Hon debuterade som författare med boken Zigenerska 1963, vilken gjorde henne välkänd i samhällsdebatten och som en mycket stark kämpe för romers rättigheter. Katarina Taikon var aktiv debattör i media, ordnade demonstrationer och var med och ställde krav på dåvarande statsministrarna Tage Erlander och senare även Olof Palme. Katarina Taikon var vid utgivningen av debutboken Zigenerska 31 år och hade nyligen lärt sig att läsa och skriva och hon blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige.

Barnboksserien Katitzi har varit en oerhört viktig litteratur i Sverige, både då, men som även läses flitigt fortfarande. Böckerna om Katitzi rekommenderas starkt till alla barn boende i Sverige. Katarina Taikon skrev 13 böcker i Katitzi-serien, med början 1969 och den blev en omedelbar succé. I februari 2015 återutgavs hela Katitzi-serien av Natur & Kultur. 

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Filmen är ju ganska speciell och även om jag anser att historien om hur romer missaktats och behandlas med fullständig respektlöshet, bör berättas även för våra barn, så tycker jag inte att denna film är särskilt anpassad för just barn. Min 13-åriga son sov en stor del under filmen. Om det berodde på en tuff skolvecka och många basketträningar, inklusive en träning precis innan filmen, eller att han inte fick ut så mycket av filmen, låter jag vara osagt. Men våra efterföljande diskussioner på vägen hem, om filmen, tror jag även han kunde ta till sig. Mina två vuxna döttrar och min mamma hade självklart behållning av filmen och min mamma var nog den som uppskattade den mest av alla.

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Dessvärre var vi inte så många biobesökare på den biograf, Victoria, som visade filmen i fredags och det tycker jag är väldigt, väldigt synd. Men Gudrun Schyman såg i alla fall filmen samtidigt som oss! 🙂

Jag hoppas nu bara att fler ser denna historiska och intressanta film och tar del av en berättelse som är väl värd att berättas.

Systrarna Taikon är personer som kan dela med sig av många erfarenheter och mycket inspiration, både den syster som ännu är i livet och den syster som inte längre finns bland oss. 

Hemsida: Taikon

Facebook: Katarina Taikon – Filmen

Kultur & Natur: Katarina Taikon

 

Film: Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme med flera. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lösningen får inte vara människoförakt

…och apropå de människor det faktiskt gäller i mitt förra inlägg, så var detta vad jag bevittnade igår.

tvättarJag var på ett jobbrelaterat uppdrag och tog igen mig en kort stund vid Brunkebergstorg. På det här lilla torget/parken fick jag syn på en romsk kvinna som hängde upp kjolar och andra klädesplagg över de vita bänkarna. Jag satt en bit ifrån, så det tog en stund innan jag såg vad hon höll på med. Hon tvättade sina kläder. Hon hämtade vatten från en av de två fontänerna i två olika plastpåsar. I den ena påsen handtvättade hon kläder och i den andra sköljde hon dem. Hon hämtade ibland nytt vatten och hällde i plastpåsarna. Hon fyllde dem inte så mycket, men stod vid bänken och tvättade i påsarna. Jag måste säga att det var ett uppfinningsrikt sätt att tvätta kläder på.

tvättar3När hon var klar med tvätten så hängde hon upp kläderna på bänkarna i solen och jag tänkte för mig själv att det var tur att det var sol just igår och jag funderade på hur tvättandet ser ut när det inte är sol, utan regnar så mycket som det gjort denna sommar…?

En av fontänerna på Brunkebergstorg

En av fontänerna på Brunkebergstorg

När hon var klar med sina procedurer, gick hon och hämtade nytt vatten igen och så la hon upp även den påsen på bänken och så satte hon ned en av sina fötter i påsen och så tvättade hon benen och fötterna på det här sättet. När hon var klar så bytte hon fot och upprepade samma procedur på det andra benet.

Jag har många gånger funderat över hur det ser ut med att just sköta sin hygien och praktiska saker såsom tvätt av kläder och liknande, för de som inte har en bostad. Jag tänker ofta på hur svårt det måste vara. Överlevnad handlar ju inte bara om mat för dagen. Överlevnad handlar om mer än att fylla och tömma magen och sömn.

Jag tänker på att det är alltså personer som denna kvinna som föder sånt hat och ilska hos människor. Det är personer som denna kvinna som SD tapetserar tunnelbanan för att protestera mot. Jag har aldrig tvivlat på att människor i den här kvinnans situation är utsatta och att de måste ha det oerhört svårt för att få ihop sin vardag. Jag förstår att många dagar måste vara en kamp på liv och död. Ändå. Det blev så oerhört påtagligt igår när jag såg denna kvinna tvätta sina ben och kläder i fontänvatten i en plastpåse.

Jag har tidigare skrivit om vad fattigdom i ett i övrigt välbärgat samhälle, kan innebära: Det här är fattigdom i Sverige 2013. Den här fattigdomen jag bevittnade, går dock ett steg längre. Jag förstår bara inte hur fattigdom kan väcka sådant hat, sådan avsky och sådant förakt. Jag kan inte förstå det. Varje del av min kropp skriker av smärta, av behov att sträcka ut en hand och hjälpa till. Att försöka göra något för att vara en del av lösningen i stället för en del av problemet. Hur litet det än må vara.

Jag önskar jag kunde hitta en lösning som på grunden kan hjälpa utsatta människor och inte bara på ytan. Lösningen måste vara ett gemensamt ansvar. Det kan aldrig vara människoförakt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

En valaffisch från SD i valet 2014, även den gången i tunnelbanan, mot tiggeri

Efter flera dagars medieuppmärksamhet angående SDs reklam i tunnelbanan, så har nu slutligen JK beslutat sig för att inte inleda någon förundersökning mot reklamkampanjen. JK tog emot en mängd anmälningar mot SDs kampanj. Reklamen som blivit så kritiserad innefattade till exempel följande texter:

”SORRY ABOUT THE MESS HERE IN SWEDEN.” “WE HAVE A SERIOUS PROBLEM WITH FORCED BEGGING!” “INTERNATIONAL GANGS PROFIT FROM PEOPLE’S DESPERATION.” “OUR GOVERMENT WON’T DO WHAT’S NEEDED.” “BUT WE WILL! AND WE’RE GROWING AT RECORD SPEED.” “WE ARE THE OPPOSITION AND WE PROMISE REAL CHANGE!” “WE ARE THE SWEDEN DEMOCRATS!” “WELCOME BACK TO A BETTER SWEDEN IN 2018!”

JKs motivering var bland annat följande:

”Det är tveksamt om de uttalanden som finns på affischerna och banderollerna kan anses riktade mot en viss folkgrupp eller grupp av personer i den mening som straffstadgandet kräver. Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.

De aktuella affischerna och banderollerna innefattar således inte något straffbart hets mot folkgrupp. De kan inte heller, såvitt kan bedömas, innefatta något annat tryckfrihetsbrott. Förundersökning ska därför inte inledas.”

Jag kan tycka beslutet är mycket märkligt ur flera aspekter. Dels för att vi alla vet att den grupp detta riktas mot i första hand och framför allt, är den folkgrupp som får motta mest ringaktning i både Sverige och resten av Europa. Vi vet detta. Alla i Sverige känner till det. Denna kampanj hade aldrig blivit aktuell innan våra romska medmänniskor började att komma till Sverige för att tigga och på andra sätt försöka tjäna sitt levebröd. Det hade aldrig varit aktuellt mot de svenska tiggarna, de som till exempel har missbruk, psykisk sjukdom, eller ett socialt eller ekonomiskt utanförskap. Inte då och inte nu.

Den andra delen jag tycker är märklig i beslutet är detta:

”Även om så skulle vara fallet når uttalandena, med beaktande av de yttrandefrihetsrättsliga hänsyn som beskrivits ovan, inte upp till en sådan nivå av missaktning som krävs för att brott ska föreligga.”

Att ett politiskt riksdagsparti för en hatkampanj mot en folkgrupp, jag kan inte förstå hur det inte kan vara ”en tillräcklig nivå av missaktning”. Är JK medvetna om allt våld som våra romska medmänniskor utsätts för? Är de medvetna om det våld, de kränkningar och det hat de utsätts för? Hur deras tillfälliga bostäder, upprättade av kartonger, gamla husvagnar, tält och det som finns tillgängligt, bränns ned.

På denna reklam som sattes upp på Östermalmstorgs tunnelbanestation, så följde en massiv demonstration mot reklamens budskap och dess skapare. Tusentals människor samlades och protesterade mot det hela. Det är den kraften, just den kraften att tillsammans med tusentals andra demonstrera och stå upp för det man tror på som skapar enighet och styrka, gemenskap och ett konkret mål att strida för. 

I efterdyningarna av reklamen och även de starka protester som reste sig gemensamt, har det kommit mycket kritik om att inte ”ge SD den uppmärksamheten”, att det är ”precis detta SD vill uppnå – uppmärksamhet”, dessa protester är ”bästa PR för SD”. Det är möjligt att det stämmer. Samtidigt har vi redan försökt ”ignorera SD” och inte ge dem uppmärksamhet och det funkade inte. Heller. Det gjorde i stället att SD kunde ta på sig en stor, varm offerkofta att svepa in sig med. En offerkofta som de fortfarande gärna sätter på sig, trots att de idag får mer uppmärksamhet än någonsin.

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det är så ”synd om” SD. De är utmobbade av andra politiker, de är utmobbade av media, eller ”politiskt korrekt media”, rättare sagt… Trots att det verkligen inte är så.

Jag är inte säker på att detta hjälper heller. Att protestera. Eller jag är övertygad om att det hjälper, men kanske inte genom att SD får mindre PR eller att SD får färre sympatisörer. Troligen inte. Men det hjälper i den mån att de som drabbas av SDs propaganda, får stöd. Det hjälper på det sätt att den som söker sanningen kan finna den på andra håll än genom SDs egen propaganda. Det hjälper för att vi som är emot SD och dess politik, får styrka och stöd av varandra. Det hjälper för att vi dämpar normaliseringsprocessen mot rasism, hat och förtryck. Det hjälper för att alla som står i vägen för SDs hat blir ännu ett hinder att ta sig förbi. Det hjälper för att att det är viktigt att det finns en motkraft.

Så jo, jag tror att det hjälper att strida mot SDs politik och deras marknadsföring. Det hjälper i alla fall oss som inte vill låta dem stå oemotsagda, både för att vi kan argumentera om en annan väg, men också för att vi, oavsett vad som händer i framtiden, ska kunna stå framför våra barn, se dem i ögonen och säga: Vi kämpade emot. Vi stred för en bättre framtid. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Eldsjälar som gör Sverige och världen lite, lite bättre

Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…

Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:

Om Siavosh Derakhti

Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.

Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”

Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.

Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.

Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.

Den samiska flaggan

Den samiska flaggan

Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…

Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.

Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.

Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.

I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.

Pride 2014

Pride 2014

Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.

Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.

Jag, under hijabuppropet

Jag, under hijabuppropet

Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.

Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.

Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.

Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.

Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:

Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”

Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter