För unga med gambiska rötter som saknat en förälder eller fått en förälder utvisad

Jag och min man har tillsammans med hans äldsta son och min äldsta dotter startat en organisation för ungdomar som växt upp utan sin gambiska förälder.

Unga svenskar med gambiska rötter

Vi kommer också ha en särskild inriktning på ungdomar vars gambiska förälder blivit utvisad från Sverige och därigenom inte kunnat delta i ansvaret och uppfostran av sina barn och där barnen fråntagits sina rättigheter till båda föräldrar.

Alla som stödjer sakfrågan kan vara med i Facebookgruppen. När vi sedan har träffar med ungdomarna som är i behov av stöd, så blir det förstås stängda möten med de som är berörda, men i Facebookgruppen är alla som ser behovet och kanske kan bidra med kunskap välkomna!!

Möjlighet till stödmedlemskap kommer också ges vid senare tillfälle.

Vi kommer att arbeta mycket med fokus på att ge kunskap om den gambiska kulturen och traditioner. Detta är hjärtefrågor för alla oss fyra som dragit igång organisationen, men vi hoppas att många kommer att stödja oss och gå med i gruppen för att ge sitt stöd, eller för att bjuda in personer du tror behöver stöd och vill lära sig mer!

HÄR kan du klicka om du vill komma till organisationens Facebooksida!

bloglovin

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Tjuvheder, frisörsalong och en massa juldekorationer

Herre min gud en sån helg… 48 timmar av arbete fredag-måndag morgon. Direkt från jobbet i går morse åkte jag och träffade en kompis/kollega på tidningen​ på en jättetrevlig lunch! Vi har för övrigt inte setts sen i Gambia i januari. Sen mötte jag upp med sonen och vi hade en helt fantastisk heldag. Det var lite shopping, lite mat, julskyltningar som nästan tog andan ur oss. Småstrosade. 

Det passade så bra då sonen hade skoldag i lördags och de i stället fick vara lediga just i går i stället, som kompensation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Jag följde med Mabou till den salong han brukar klippa sig och igår blev han verkligen jättenöjd över klippningen, trots att det var en kille som inte klippt honom förut, då han ju har sin ”favorit-frisör” på salongen och oftast inte är jättenöjd om det inte är just han som klipper. Men igår var han som sagt jättenöjd i alla fall! 🙂

Jag vet att många frågat mig vilken salong han klipper sig på, men jag minns ju aldrig namn eller adress. Men idag fotade jag både och. Ja, till och med lie prisinfo på dörren, så nu tror jag fler kan hitta dit som är intresserade. (Syns i bildspelet ovan.)

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Vi var också på julmarknaden på Sergels torg, men sanningen att säga var jag inte särskilt imponerad av den. Jag hittade inget intressant och tyckte den var rätt trist, faktiskt. Däremot blev jag väldigt imponerad av NKs skyltning. Den var så vacker. Sonen var kanske inte fullt lika imponerad då… 😉 Jag tycker bara det är så vackert med alla ljus, lampor och dekorationer. Det blir som att hela världen lyser upp lite och anstränger sig för att ge oss lite skönhet. Lampor lyste för övrigt över hela Stockholms innerstad och ja, det är verkligen upplyftande och vackert att bara strosa runt och njuta av allt det vackra ljuset.

Filmaffischen från filmen "Tjuvheder" Foto: Fatou Touray

Filmaffischen från filmen ”Tjuvheder” Foto: Fatou Touray

Till slut, när dagen var slut, så gick vi på bio. Vi såg filmen Tjuvheder och den var väldigt tänkvärd och bra.

Den var rätt stark och väldigt autentisk i och med att man använt sig av ”gamla rövare” i rollerna och det gjorde ju filmen helt klart mer trovärdig. Och stark. Jag tycker filmen skildrar social utsatthet på ett väldigt bra och verklighetstroget sätt!! Filmen är absolut sevärd och jag tänker att det finns så många trasiga människor där ute. Så många människoöden. Jag tänker på att vi inte är onda eller goda, utan att det finns både och inom oss alla.

När jag kom hem var jag heeeelt slut!! Jag var fullständigt utpumpad och Mabou hävdade att jag till och med haltade de sista meterna innan jag var hemma. När jag satte foten i hallen var det 40 timmar sen jag lämnade mitt hem, varav 24 timmar av dem varit arbetstimmar. Och nej. Jag klagar INTE, jag har det bästa schema jag nånsin skulle kunna önska och jag tycker verkligen om mitt jobb och jag är så glad och tacksam över att ha ett arbete, men ja, vi har 1 vecka i månaden som är riktigt tung, och en halv vecka som kan vara ganska tung ibland och så har vi två och en halv vecka som är rena lökarveckor när jag knappt känner av att jag jobbar heltid, så schemamässigt är det mitt livs bästa schema, men det betyder ju inte att det inte är kämpigt ibland, som alla jobb kan vara. Slut var jag i alla fall och ja, jag vet en som somnade ovaggad igår kväll…

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

När jag till slut kom hem fick jag en så fin överraskning av min fina son. En pepparkaksuppsättning specialgjord för en utarbetad mamma som jobbat hela helgen, från en son som är en alldeles äkta liten prins!!