Firandet av Sveriges nationaldag

Att vara sjuk är inte kul. Det känns som om alla andra bara sveper in sommaren och dess sol och värme. Härom dagen var det dessutom Sveriges Nationaldag. Vi har ju ingen långvarig och djup tradition att fira den dagen här i Sverige, men samtidigt så finns det ju saker att fira med vårt land. Det har många fördelar och positiva saker, även om det också finns mycket att kritisera. På något sätt känns det som mycket av firandet av nationaldagen har kidnappats av rasistiska krafter och det tycker jag är väldigt trist.

Tidigare års firande på Smedsuddsbadet

En plats som firar vårt land med en stark känsla för gemenskap och samhörighet oavsett vilken hudfärg vi bär. Det är Smedsuddsbadet här i Stockholm. Där möts massor av svenskar i alla nyanser och med olika kulturer i en enda stor folkfest varje år. Det är helt fantastiskt att vara en del av det. I år och förra året har jag dock inte varit med då Sveriges Nationaldag sammanfallit med Ramadan och i år var jag som sagt även sjuk. Men jag såg i flödet på mina sociala medier att samma härliga folkfest tar vid år efter år och det är en ren fröjd att se, även om jag själv inte kunde delta!

Något annat jag tycker är väldigt fint med just firandet vid Smedsuddsbadet är hur folk i alla åldrar firar tillsammans. Jag kan möta mina egna vänner och folk som är mycket äldre än så, samtidigt som mina barn och deras vänner och vänners små barn också är där och firar.

Det är alltså firande över kulturella och religiösa gränser, men också över åldrar och ja, helt enkelt ett gränslöst firande!

Det är Mosquito som anordnar det i samarbete med Stockholms stad, om jag fattat det rätt och det är bra musik, massor av olika mat, folk som grillar och picknickar och helt enkelt ett grymt firande! Jag har också förstått det som om många som inte bor i Stockholm nu också börjat vallfärda lite hit just för detta event. Så. Om du är en av de som fortfarande inte varit med på detta event, boka in nästa år i kalendern redan nu! Det är något som tycks bli större för varje år och det är helt klart värt att resa hit för att delta!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Man kan inte bryta ett förmodat förtryck med ett annat förtryck

Det finns mycket att kommentera om den gångna veckans nyhetsinslag. Att Danmark förbjuder heltäckande klädsel är en stor skam, om man frågar mig. Man kan inte bryta ett förtryck mot ett annat förtryck!! 

I min värld ser jag inte en muslimsk kvinna som går med heltäckta kläder, så kallad ”niqab” eller ”burka” som ett likhetstecken med en förtryckt kvinna. Förtrycket kommer om ett land lagstiftar för ett tvång eller förbud att bära den, eller om en närstående person som man står i beroendeställning till tvingar eller hindrar dig att bära ett visst klädesplagg.

Inom Islam är det inte tillåtet att påtvinga någon människa något som har med den personens tro att göra. Det måste komma utifrån ett eget beslut. Till exempel att bära hijab, niqab, burka, att be, att tro, eller något annat. Detta finns tydligt angivet i Koranen.

”Tvång skall inte förekomma i trosfrågor” (Koranen 2: 256)

Självklart finns det individer inom alla folkgrupper och religioner som tvingar och kräver saker av sina hustrur/döttrar/systrar, you name it, och åberopar sin religion. Men jag säger det igen: ”TVÅNG SKA INTE FÖREKOMMA I TROSFRÅGOR” enligt Koranen. Så om någon ändå tvingar någon till något i Islams namn, så handlar det om en person som gör fel och skyller det på religionen.

I Sverige där vi har lagar som skyddar människor (läs: kvinnor) mot tvång, finns det alla möjligheter i världen att inte bära hijab/niqab etc. Det finns alla möjligheter i världen att leva ett liv man själv väljer. Detta kan vara lättare sagt än gjort och det finns många kvinnor i Sverige idag som lever med män som behandlar dem illa och förtrycker dem på olika sätt. Direkt eller indirekt. Det är dock varken Islam eller Kristendomen eller någon annan för mig känd religion som gör detta, utan det är individer och det ska vi inte glömma!!

Problemet med att lagstifta mot att bära heltäckande kläder är dubbel. Dels gör du dessa kvinnor till brottslingar. Hur kan vi hjälpa eventuellt förtryckta kvinnor genom att göra dem till kriminella? Hur hjälper det dessa kvinnor? En kvinna som lever under ett verkligt förtryck kommer inte springa runt i vårt samhälle som vilka andra kvinnor som helst för att ett lands lagar förbjuder dem att bära en viss klädsel, de kommer troligen att få stanna inomhus i så lång utsträckning det går. Hur gör det henne mindre förtryckt och hur ger det henne större frihet?

Jag är med i många muslimska grupper runt om på Internet. I de kvinnogrupper jag är med så är upprördheten stor. Det är inga förtryckta kvinnor där som jublar över att muslimska kvinnor i Danmark äntligen ska få slänga av sig sin niqab. Tvärt om. Det är starka kvinnor, många ensamstående, många unga kvinnor som upprörs. Många är beredda att göra insamlingar för att betala böter för de muslimska kvinnor som vill fortsätta bära niqab i Danmark och som riskerar böter. Många som tidigare inte har velat bära niqab vill börja bära det för att visa stöd till sina muslimska systrar. Jag ser många debatter i media och jag hör om hur förtryckande niqab anses vara. Bland icke-muslimer. Men det är inte den bild jag har. Jag undrar alltid i dessa debatter: vem har frågat de muslimska kvinnorna? Vem har ställt frågan till de som faktiskt bär niqab? Nej, ingen av de jag sett. För de flesta har inte så nära relationer till kvinnor som bär niqab. Om man nu är så engagerad i muslimska kvinnors klädsel, så är det mycket märkligt för mig att man inte har fler närstående muslimska kvinnor i sitt liv. De det faktiskt rör. Och ställa frågan till dem.

De muslimska kvinnor jag hör och ser som bär hijab är inga förtryckta, stillatigande kvinnor som sätter på sig de kläder de blivit tillsagda av sina män. I stället är det starka, självständiga kvinnor som vill ta sin tro till en annan nivå. De vet EXAKT varför de vill bära niqab och de är stolta över att göra det. Det är ibland kvinnor som fått strida mot andra familjemedlemmar för att få bära sina hijabs och niqabs. De är bestämda och de vet precis vad de vill. Alla kvinnor jag känner till som bär hijab eller niqab har övervägt länge innan de tagit det stora beslutet. De har varit fast beslutna om sitt val och de har varit mycket nöjda med det val de har gjort. Några har sedan valt att ta av dem igen. Inte på grund av att de inte har samma tro. Inte för att de känner sig förtryckta. Inte för att de känner sig begränsade. Utan helt enkelt för att de inte orkar med trycket utifrån. Att bli kallad otrevliga saker, hotas med våld och diskrimineringen som följer många hijab- och niqabbärande kvinnors beslut om att bära just hijab eller niqab.

Jag och mina muslimska systrar i Sverige är upprörda över att våra systrar i Danmark fråntas rätten att välja sin egen klädsel. Vi är arga, ledsna och mycket, mycket oroliga för att detta ska spilla över även på Sverige i framtiden.

Jag tycker också det är mycket märkligt att man får gå runt näst intill helt avklädd i vårt samhälle, vilket gäller både män och kvinnor, men att klä på sig kläder som skyler kroppen, det bemöts med inte bara förakt, utan är nu till och med förbjudet i Danmark.

Man kan som sagt inte stoppa ett förmodat förtryck med ett annat förtryck! Danmark är helt fel ute och jag hoppas innerligt inte att Sverige kommer gå samma väg! 

Sen vill jag återigen påminna om att män i alla tider haft ett starkt engagemang över kvinnors klädsel. Det, om något är väl ett förtryck? Och det gäller alltså inte bara muslimska kvinnors fäder, bröder och män, utan alla män runt om i världen, oavsett kultur eller religion.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Normaliseringen av rasism sedan SD kom in i Riksdagen är enorm

Det är valår. Vi ska välja landets politiska styre. Förra valet röstade svenska folket fram SD som landets tredje största parti och jag kan verkligen, för mitt liv inte förstå hur det kunde bli så? 

SD-publik i Almedalen Foto: Fatou Darboe©

Jag kan för mitt liv inte förstå hur så många människor kunde rösta på ett parti som är så egocentriskt, med ett så inskränkt partiprogram och med den rasistiska agenda som är så genomskinlig. Jag trodde, handen på hjärtat att människor var smartare än så och kunde se igenom ett stylat yttre och förbi ett smort munläder.

Hur kan man tro att vi kommer att få ett bättre land med politiker som SD i vår Riksdag? Ja, jag vet att vi alla besitter olika erfarenheter, olika åsikter, olika egenintressen, men att inte se vad ett parti som SD skapar i vårt samhälle, är för mig otroligt skrämmande och faktiskt fullständigt obegripligt!! Hur kan så många gå på den skrämselpropaganda som partiet för mig står för? Hur? Jag tänker på valfilmen om att pensionärerna blir förbisprungna av en muslimsk kvinna…

Jimmy Åkesson
Foto: Fatou Darboe©

Jag har också mycket svårt att förstå hur så många inte tycks se hur normaliserat rasismen blir i vårt samhälle här i Sverige, så fort vi får ett främlingsfientligt parti i vår Riksdag. Det är inte första gången, men varför lär vi oss aldrig av historien? Varför måste vi upprepa samma misstag från historien för varje generation?

Jag tror att många som inte själva blir utsatta för rasism eller genom nära anhöriga, inte heller ser hur rasismen normaliseras och hur den breder ut sig i vårt samhälle. Människor som inte själva blir utsatta direkt eller indirekt har råd att kosta på sig att inte se. De kan kosta på sig att sätta osynliga ögonbindlar för sina ögon. Människor som utsätts har inte råd med det. Ett ouppmärksamt ögonblick kan räcka för att man själv eller ens barn blir utsatta för både verbala och fysiska attacker i publika sammanhang.

Foto: Fatou Darboe©

Foto: Fatou Darboe©

Men vi måste våga öppna våra ögon även för det som är svårt eller obekvämt. Vi kommer inte att få ett bättre samhälle genom att titta bort eller låta bli att sätta oss in i andra människors liv. Det kanske kostar dig smärta och obehag, men vi har inte något val. Antingen står vi upp för våra medmänniskor och deras rätt att leva tryggt, eller så gör vi det inte och då står varje enskild människa för sig själv, även när det hettar till för dig och mig, för det brukar det göra till slut. Se bara på andra världskriget så kanske det är lättare att förstå. Jag är rädd. Jag är rädd för jag tycker mig se att väldigt många människor redan glömt och jag tycker mig se att vi är på väg åt samma håll. Men jag hoppas verkligen att jag har fel!

Jag vill ändå uppmana alla att visa civilkurage när du ser rasism i stort och smått. Stå upp för det du vet är rätt. Det gäller både dig och mig och våra efterkommande…

 

bloglovinFollow mrsxanadus on Twitter

Samhällets förtryck av den muslimska kvinnan

Den muslimska kvinnan i Sverige idag är utsatt för otroligt mycket fördomar och islamofobi, om du frågar mig. Det finns en ilska och ett hat som vänder sig mot muslimer generellt, men muslimska kvinnor med muslimska attribut såsom slöja är en lättare måltavla, då det syns tydligare utåt att hon är muslim. Hennes utsatthet både direkt och strukturellt är enormt. 

Fatou Darboe©

Jag vet många muslimska kvinnor som väljer att inte bära yttre attribut. Inte för att hon inte vill bära dem, men på grund av det hat som så öppet visar sig i vårt samhälle. Det gör mig otroligt arg och ledsen, för det här hatet är bara ett ytterligare sätt att förtrycka kvinnor. Jag har själv valt att inte bära yttre muslimska attribut av många skäl, men detta är ett av dem.

I stället läggs det ENORMT mycket energi på att skriva i media om hur förtryckande slöjan är för oss kvinnor. Det tycks inte spela någon roll hur många muslimska kvinnor med hijab som går ut öppet och berättar om vilket viktigt och självständigt beslut det varit för dem att få börja bära hijab.

Nu förtrycks kvinnor i Sverige av den sociala normen till att inte bära slöja. Hur kan man ens för ett ögonblick tro att det är ett bättre förtryck att hindra kvinnor från att klä sig som man vill, än att tvinga dem?

Ofta läser jag saker på nätet som: ”om det inte passar, så åk hem då!” Då undrar jag: hem? Vart är hem? För mig och många andra som konverterat är Sverige HEM i allra högsta grad och har alltid varit det. För många muslimer som är födda i Sverige är Sverige HEM. För många muslimer som kom hit som små barn och har växt upp i det här samhället är också Sverige HEM. Vi är många muslimer och muslimska kvinnor som betraktar Sverige som vårt enda HEM, eller som ett av sina HEM.

Som samisk-svensk, muslimsk kvinna kräver jag att få bära de kläder jag vill, oavsett hur ”konstigt” det är för vissa. Och jag kräver att mina muslimska systrar ska få välja vilka kläder de vill bära, eller låta bli att bära, vilket de vill och samhället, det vill säga vi alla är inte ett dugg bättre än de förtryckande män som tvingar på sina närstående särskilda klädesplagg, tvärt om, vi i det övriga samhället borde vara de som kan ge stöd åt dessa kvinnor!!

Fatou Darboe©

 

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

För unga med gambiska rötter som saknat en förälder eller fått en förälder utvisad

Jag och min man har tillsammans med hans äldsta son och min äldsta dotter startat en organisation för ungdomar som växt upp utan sin gambiska förälder.

Unga svenskar med gambiska rötter

Vi kommer också ha en särskild inriktning på ungdomar vars gambiska förälder blivit utvisad från Sverige och därigenom inte kunnat delta i ansvaret och uppfostran av sina barn och där barnen fråntagits sina rättigheter till båda föräldrar.

Alla som stödjer sakfrågan kan vara med i Facebookgruppen. När vi sedan har träffar med ungdomarna som är i behov av stöd, så blir det förstås stängda möten med de som är berörda, men i Facebookgruppen är alla som ser behovet och kanske kan bidra med kunskap välkomna!!

Möjlighet till stödmedlemskap kommer också ges vid senare tillfälle.

Vi kommer att arbeta mycket med fokus på att ge kunskap om den gambiska kulturen och traditioner. Detta är hjärtefrågor för alla oss fyra som dragit igång organisationen, men vi hoppas att många kommer att stödja oss och gå med i gruppen för att ge sitt stöd, eller för att bjuda in personer du tror behöver stöd och vill lära sig mer!

HÄR kan du klicka om du vill komma till organisationens Facebooksida!

bloglovin

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter