Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En fluga på väggen

Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på väggen och helt osynligt iaktta människor och lyssna på deras konversationer utan att någon la märke till mig.

I förrgår fick jag den möjligheten. Jag var på ett äldreboende och fick ta del av en konversation utan att personerna såg mig eller insåg att jag var där.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Vithårig äldre kvinna, kanske 80+ drar en yngre kvinna på kanske 60+ i rullstol.

Kvinna 60+: ”Aj! Min fot!”
Kvinna 80+: ”Äh! Det där gjorde i alla fall inte ont!”
Kvinna 60+: ”Lätt för dig att säga, det var inte din fot! Och det var du som körde på den! Dra åt helvete!”
Kvinna 80+: ”Detsamma!”
Kvinna 60+: ”Ja, gärna! Det kan inte vara värre än det här i alla fall…!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Premiären av Filmen Taikon

Det var länge sedan jag var på en biopremiär. Men i fredags var det dags. Jag var på premiären av filmen Taikon tillsammans med tre av mina fyra barn och min mamma. 

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist Uppladdare: Josve05a

Filmen var väldigt intressant!! Jag tyckte verkligen det kom fram vilka starka, karismatiska och kloka kvinnor både Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon är och var.

Filmen fick mig att gå tillbaka i minnet till en tid som borde ha varit passerad. När romerna växte upp i tältläger i Sverige, barnen inte hade möjlighet till skolgång, när de blev jagade bort från de tillfälliga tältplatserna efter tre veckor. När de inte betraktades som medmänniskor.

Jag önskar jag kunde oja mig, skaka på huvudet och fråga hur i hela världen vi kunde låta det pågå. Men med tanke på hur de många romer lever på våra gator i dag, lever ur hand till mun. Hur gravida kvinnor lever på våra gator utan möjlighet till varken god vård eller omvårdnad. Med tanke på detta kan jag inte säga att vi lärt oss något av historien. På grund av det kan jag inte uppriktigt säga att idag behandlar vi alla människor lika eller med respekt eller medmänskligt. Det är en skam så stor att den blir svår att sätta ord på.

I början av 1960-talet inledde Katarina sin långa och enorma kamp för romernas rättigheter i Sverige. Hon debuterade som författare med boken Zigenerska 1963, vilken gjorde henne välkänd i samhällsdebatten och som en mycket stark kämpe för romers rättigheter. Katarina Taikon var aktiv debattör i media, ordnade demonstrationer och var med och ställde krav på dåvarande statsministrarna Tage Erlander och senare även Olof Palme. Katarina Taikon var vid utgivningen av debutboken Zigenerska 31 år och hade nyligen lärt sig att läsa och skriva och hon blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige.

Barnboksserien Katitzi har varit en oerhört viktig litteratur i Sverige, både då, men som även läses flitigt fortfarande. Böckerna om Katitzi rekommenderas starkt till alla barn boende i Sverige. Katarina Taikon skrev 13 böcker i Katitzi-serien, med början 1969 och den blev en omedelbar succé. I februari 2015 återutgavs hela Katitzi-serien av Natur & Kultur. 

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Filmen är ju ganska speciell och även om jag anser att historien om hur romer missaktats och behandlas med fullständig respektlöshet, bör berättas även för våra barn, så tycker jag inte att denna film är särskilt anpassad för just barn. Min 13-åriga son sov en stor del under filmen. Om det berodde på en tuff skolvecka och många basketträningar, inklusive en träning precis innan filmen, eller att han inte fick ut så mycket av filmen, låter jag vara osagt. Men våra efterföljande diskussioner på vägen hem, om filmen, tror jag även han kunde ta till sig. Mina två vuxna döttrar och min mamma hade självklart behållning av filmen och min mamma var nog den som uppskattade den mest av alla.

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Dessvärre var vi inte så många biobesökare på den biograf, Victoria, som visade filmen i fredags och det tycker jag är väldigt, väldigt synd. Men Gudrun Schyman såg i alla fall filmen samtidigt som oss! 🙂

Jag hoppas nu bara att fler ser denna historiska och intressanta film och tar del av en berättelse som är väl värd att berättas.

Systrarna Taikon är personer som kan dela med sig av många erfarenheter och mycket inspiration, både den syster som ännu är i livet och den syster som inte längre finns bland oss. 

Hemsida: Taikon

Facebook: Katarina Taikon – Filmen

Kultur & Natur: Katarina Taikon

 

Film: Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme med flera. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kriterier för mobbning

I förrgår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Igår skrev jag om kriterierna för att ha utsatts för våldtäkt eller annan typ av sexuellt övergrepp. Den kan du läsa HÄR! När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem.

Staty på barn Foto. Fatou Touray

Staty på barn Foto: Fatou Touray

Mobbning, eller kränkande särbehandling är när en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Till exempel på en arbetsplats, i skolan eller i andra sociala sammanhang. Det kan innefatta våld, hot om våld eller andra uttryck.

Mobbning kan indelas i olika kategorier

  • Fysisk mobbning (slag, sparkar, knuffar, dra i håret, tafsa, stycka upp mot vägg, förstöra kläder, väskor eller skolarbeten med mera)
  • Verbal mobbning (rykten, hån, hot, glåpord, öknamn, klotter, nedsättande kommentarer)
  • Psykisk mobbning (blickar, suckar, kommentarer, imitationer (till exempel imitera någons haltande, sätt att tala, etc), vända ryggen till, inte lyssna på förslag, flytta sig om någon sätter sig bredvid, resa sig upp och lämna sällskap när någon anländer, ignorera, utfrysning, ogrundad portning och svartlistning)
  • E-mobbning (rykten via exempelvis chattprogram eller communityn, förtal via Internet-sidor, hot via SMS, spridning av bilder och filmer på till exempel Internet utan godkännande med mera, trakasserier på forum, bloggar, wikier)
  • Övriga former (beställa varor, göra ansökningar, skriva insändare och kontaktannonser i den mobbades namn, sprida den mobbades kontaktuppgifter)

Mobbning bland vuxna

Mobbning bland vuxna involverar sällan våld eller hot om våld, däremot ofta exkludering från sociala sammanhang.

Subtila påhopp och falska anklagelser/ryktesspridning är några metoder som mobbare använder sig av.

  • Av 1443 självmord år 2007 var 100-300 direkt relaterade till mobbning på arbetsplatsen.
  • 10 000 – 30 000 långtidssjukskrivningar anses bero på mobbning i arbetet.

Enligt AFS 1993:17 utgör mobbning (kränkande särbehandling) ett brott mot arbetsmiljölagen, i likhet med trasiga skyddsräcken eller asbestföroreningar. ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”. Arbetsgivaren är skyldig att förhindra att sådant inträffar.

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden

  • Förtal
  • Undanhållande av information
  • Saboterande av arbetsuppgifter
  • Utfrysning, åsidosättande, negligering
  • Försök att injaga rädsla
  • Överkritiskt bemötande, förolämpningar
  • Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
  • Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera.

Den som råkar ut för arbetsplatser som utsätter personal för övergrepp som mobbning

  • Dokumentera allt.
  • Leta nytt jobb direkt.
  • Ordna egen advokat om möjligt. För att föra talan om skadestånd.
  • Kontakta personer eller organisationer som hjälper till till exempel ”Organisation mot mobbning”.

Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövande, ofredande och sexuellt ofredande.

Vad säger lagen

”Mobbning är olagligt – men hur står det i lagen?
Skollagen säger att alla som verkar i skolan aktivt ska motverka trakasserier och förtryck.
Arbetsmiljölagen säger att alla, även elever i skolan har rätt till en god arbetsmiljö. Det innebär att ingen får reta, kränka eller mobba dig i skolan, varken vuxna eller andra elever. Ingen får heller slå dig eller förstöra dina saker. Du har rätt att känna dig trygg och trivas i skolan.

FN:s barnkonvention säger att ingen får diskrimineras eller kränkas.

 

Svensk lag säger att om man gör någon annan illa är det misshandel. Om man knuffar eller rycker i kläder är det ofredande.

 

Hit räknas också störande telefonsamtal, sms och mail. Om man utpekar någon som brottslig eller klandervärd, det vill säga om man talar illa om en person, så kallat skitsnack, är det förtal. Att kalla någon för buse, idiot eller andra kränkande saker är förolämpning. Att röra vid någon under 15 år på ett sexuellt sätt, att handla sexuellt kränkande eller använda könsord räknas som sexuellt ofredande. Att hota någon med ord eller vapen räknas som olaga hot.”

______________________________________________________________________

Självklart kan vuxna bli utsatta för mobbning även utanför en arbetsplats också, men de kriterier som finns punktade här ovan kan i många fall även överföras till fritiden. Till skillnad mot en arbetsplats, kan man dock enklare välja bort personer som utsätter en för någon typ av mobbning eller kränkande särbehandling. Ingen människa, varken barn eller vuxen ska behöva stå ut med att bli förminskad, kränkt, straffad, eller överkritiskt bemötande. Kom ihåg det!! DU är värdefull!!

Fotnot: De största delarna i ovan text har Wikipedia och Glädjekraft som källa 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kriterier för Våldtäkt och andra sexuella övergrepp

Igår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Här kommer kriterier på vad som faktiskt räknas som våldtäkt enligt lagen och andra sexuella övergrepp. Jag tror det är viktigt att sätta rätt ord på det vi har utsatts för. 

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Våldtäkt är att mot en persons vilja tvinga på denna samlag eller annan jämförbar handling. 

Med en lite längre förklaring:

Våldtäkt

”Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den sexuella handlingen kan vara samlag, men också andra sexuella handlingar som på grund av tvång eller andra omständigheter är allvarligt kränkande kan leda till att en person döms för våldtäkt. Den som utnyttjar någon som sover, är medvetslös, berusad eller påverkad av annan drog, psykiskt störd, sjuk eller på annat sätt är i särskilt utsatt situation döms också för våldtäkt.”

Våldtäkt mot barn

”Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år.”

Sexuellt tvång

”Sexuellt tvång är när någon genom tvång har genomfört en sexuell handling. Någon kan dömas för sexuellt tvång om den sexuella handlingen inte är allvarligt kränkande. Är handlingen allvarligt kränkande är det en våldtäkt.

Straffet för sexuellt tvång är fängelse i högst två år. För grovt sexuellt tvång är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.”

Sexuellt ofredande

”Den som sexuellt berör ett barn under 15 år eller får barnet att medverka i någon form av sexuell handling, som inte är sexuellt tvång eller våldtäkt, döms för sexuellt ofredande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Att försöka få någon som fyllt 15 år men ännu inte 18 år att medverka i en sexuell handling som i sin tur är en del i en framställning av en pornografisk bild eller posering är också sexuellt ofredande.

Till sexuellt ofredande räknas även blottning och liknande handlingar som är ägnat att väcka anstöt.”

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Samtliga citat ovan är hämtade från Polisens hemsida.

När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem. I morgon kan du läsa de kriterier som finns för vad som räknas som mobbning.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för

Jag har många gånger under mitt liv stött på personer som varit utsatta för både mobbning och våldtäkt, utan att inse att det är just detta de har varit utsatta för. Det personerna själva har beskrivit har varit väldigt uppenbart för mig vad det handlat om, men när jag tagit upp ordet ”våldtäkt” eller ”mobbning” så har personerna slagit ifrån sig och tyckt att ”nja, riktigt så grovt var det kanske inte…?” 

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

Starka ord kan vara svåra att förknippa med något man själv varit utsatt för eller som man har varit med om. Jag minns när jag själv blivit utsatt för våldtäkter som ung och någon vuxen för första gången satte ord på det. Jag ryggade tillbaka. Jag slog ifrån mig. Det där ordet var laddat med så mycket svårigheter att jag liksom inte ville acceptera att det var det jag hade varit med om…

Det dröjde väldigt länge innan jag kunde se det med öppna ögon och inse att det var så det varit. Min bild av våldtäkt handlade framför allt om att en främmande person överfallit någon utomhus och våldfört sig på personen i fråga. Så var det inte för mig och idag vet jag att de flesta våldtäkter både mot barn och vuxna begås av personer man känner eller känner till och oftast inomhus, kanske i sitt eget eller någon annans hem?

När det gäller mobbning så blev jag som vuxen, för bara några år sedan, på en arbetsplats utsatt för baktalande, utfrysning, åsidosättande och överkritiskt bemötande. Idag vet jag att det är några av de kriterier som är mycket vanliga på arbetsplatsmobbning/vuxenmobbning. Det var inte alla på arbetsplatsen som utsatte mig för detta, jag hade några väldigt fina kollegor där också, men det spelade inte så stor roll, för de som bedrev mobbningen var mycket starka personligheter och var personer som många lyssnade på och som framför allt inte någon satte sig emot. Nu blev jag inte kvar länge på den arbetsplatsen, vilket jag idag är oändligt tacksam för, då det på den korta tid jag var där, sex månader, fullständigt personlighetsförändrades. Jag är också tacksam för att jag inte blev kvar på den arbetsplatsen, då det ledde till mitt nuvarande arbete som är en av de arbetsplatser jag trivts allra bäst på.

Ändå tog det flera månader efter att jag slutade innan jag kunde ta ordet ”mobbad” i munnen. Under hela mitt drygt 40-åriga liv, hade jag aldrig blivit utsatt för något jag upplevt som mobbning, varken i skolan eller bland vänner eller på en arbetsplats. Det var en helt ny upplevelse för mig och jag hade verkligen svårt att tänka mig att det skulle kunna drabba mig. Men när det väl gjorde det, så slog situationen fullständigt ut min personlighet och jag blev under den här korta tiden en person jag varken kände igen eller tyckte om.

Alla mina styrkor jag både upplevde själv att jag ägt och som jag blivit uppmuntrad för av alla tidigare chefer och kollegor för, bara försvann. Det bara rann av mig och jag blev en person jag inte ville vara. Alla mina svagheter kröp fram och jag blev någon som inte kände mitt eget värde. 

Jag tänker på de som blivit utsatt för kränkande behandling under långa tider. Särskilt då barn, som är mer oskyddade och har mindre verktyg att använda när de blir utsatta. Det är inte så konstigt att det påverkar dessa människor resten av livet.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det tog ett tag, inte allt för lång tid, men kanske ett år på min nuvarande arbetsplats att ”bli mig själv” igen. Att våga stå upp för den jag är och vad jag vill och idag känner jag inte alls av det som hände mig på min förra arbetsplats. Däremot har jag fått en så ofantligt mycket större förståelse för företeelsen mobbning. Jag känner en enorm empati för de som utsätts och jag kan erkänna för mig själv att jag faktiskt hade en del fördomar runt mobbning, som jag idag inte längre har.

Jag har arbetat en del med mig själv i dessa frågor och jag tycker idag att jag har en helt annan förståelse för problematiken. Tänk att vi är tvungna att uppleva saker själva eller att någon väldigt närstående utsätts för någon form av orättvis behandling, för att vi till fullo ska inse problematiken. Jag tror detta går att översätta i de flesta fall där någon blivit utsatt för orättvis behandling eller kränkande beteenden från våra medmänniskor. Det är synd att det krävs.

Däremot är jag övertygad om att min upplevelse har gjort mig så uppmärksam på problemet att jag aldrig igen skulle tillåta människor behandla mig på det sätt jag blev behandlad under den perioden det pågick. Skulle det ske igen är jag säker på att jag först skulle lyfta situationen för att försöka få ändring och om det inte gick, skulle jag lämna den arbetsplatsen! Eller den bekantskapen, eller vad det nu kan handla om.

I morgon kommer jag sätta upp de kriterier som finns för både mobbning och våldtäkter. Jag tror att det är bra när man ska bearbeta en stark händelse, att kunna sätta rätt ord på det man varit med om. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Stötta inte den tredje våldtäkten

Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

 

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter