Ingen pjäs behövs så mycket som ”En druva i solen” just nu

Teatern En druva i solen kommer att ha premiär i Sverige inom kort. Föreställningen är en gammal Broadwayklassiker: A Raisin in the sun. Kiqi har skrivit om den på Afropé ganska nyligt HÄR! Afropé har även ett samarbete med Stora Teatern, vilket gör att våra läsare får möjlighet att se den till rabatterat pris. Läs mer HÄR! Teatern har bland annat ”Kayo” i en av rollerna. 

Med en helt svart ensemble skriver de historia i Sverige. Så här skriver Kiqi om pjäsen och pjäsförfattaren:

””A Raisin in the Sun” är historien om den afroamerikanska familjen Youngers dröm om ett bättre liv och en drägligare tillvaro i ett segregerat USA under tiden då medborgarrättskampen just tagit sin början. Författaren Lorraine Hansberry blev då hennes pjäs sattes upp, både den yngsta författaren, 26 år gammal, och den första svarta kvinnan att få en pjäs uppsatt på Broadway. Hansberry avled i sviterna av bukspottskörtelcancer den 12 januari 1965, endast 34 år gammal.”

Jag kan knappt vänta på att få se den här teatern!!

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Bild: Södra Teatern, har inget med den i texten omnämnda teatern att göra Foto: Fatou Touray

Få teatrar i Sverige får publicitet internationellt. Jag kan inte påminna mig sist det skedde. Men den svenska uppsättningen av den här pjäsen har fått det. Jag har inte forskat så noga, så det kan hända att den fått det på flera håll, men den internationella artikel jag hittade om pjäsen var i Aljazeera. Du kan läsa den HÄR!

Jag hör ibland att ”man ska inte dela upp människor i färg”, eller ”jag ser inga färger, alla är samma för mig…” eller ”det blir att dela upp människor mer”. Det skulle kunna vara sant och ett bra förhållningssätt, om det inte vore för att verkligheten inte ser ut så. Genom Afrofobirapporten fick vi ta del av en studie av hur afrofobi ökar, konkret. Brottsförebyggade Rådet (BRÅ) rapporterar om att afrofobi i Sverige ökar stort. FN hade nyligen gedigen kritik mot Sverige gällande afrofobi. Vi vet alltså att afrosvenskars livsvillkor i Sverige skiljer sig markant från oss vita. Vi vet att bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter, sociala möjligheter begränsas av en enda sak: hudfärg. Ändå vill vi förneka det. För att vi som vita är vana vid att ha privilegier i vårt samhälle där afrosvenskar inte släpps in, där de inte får vara en del. Vi är så vana vid att vit är normen i vårt samhälle och att de vita maktstrukturerna sitter så djupt rotade inom oss att vi inte reagerar på uteslutningen av afrosvenskar förrän det dyker upp en pjäs med bara afrosvenska aktörer. Då börjar man prata om uteslutning. Men det är inte där uteslutningen görs, det är från början. Det är när våra afrosvenska barn och ungdomar inte får vara med på samma villkor. Det är när våra afrosvenska barn avkrävs så mycket mer för att få ett arbete, bostad eller vara med på samma villkor i sina liv som oss vita.

Det är där uteslutningen startas. Medvetet eller omedvetet är helt oväsentligt för den som blir utsatt. Om du ”inte menade något illa”, så spelar det ingen roll för den som inte får vara med på samma villkor. Det är där vi måste öppna ögonen och se vår egen del i det hela. Vår egen skuld. De strukturer som samhället är uppbyggt på är så grundläggande i oss, att de flesta inte ens kan se orättvisorna när vi står framför dem.

Våra afrosvenska barn och ungdomar behöver förebilder och såna finns det i massor, men det gäller också att de lyfts fram. I egenskap av sitt kunnande, sina intressen.

rasismMånga med mig har tröttnat på alla negativa uttryck, alla nedvärderanden som afrosvenskar utsätts för. I kommentarsfält i media, på Twitter, i grupper på Facebook, ja i princip överallt. I den här artikeln i Aljazeera som jag nämnde ovan, hamnade jag i kommentarsfältet. Ett ställe jag ofta anstränger mig för att undvika, men som jag misslyckades med denna gång. På samma sätt som i svensk media tog några av kommentarerna andan ur mig. Vithetsnormer är inte bara en del av det svenska samhället, men i princip i hela världen. När ska n-ordet sluta användas? När ska svarta sluta jämföras med arter i djurriket? När ska svarta svenskar sluta exkluderas från vårt samhälle?

Behöver vi teaterpjäser, tv-program, radioprogram med bara afrosvenskar? Ja, ja och ja, vi behöver det för att vårt samhälle ser ut som det är. Vi behöver det för att afrosvenskar, både vuxna, barn och ungdomar behöver förebilder, behöver få se afrosvenskar som en naturlig del av samhället och inte som en del av något exotifierat, någon exkluderad, någon ”udda”. Vi behöver det för att det fortfarande dyker upp kommentarer i kommentarsfält där afrosvenskar utsätts för hat och rasism.

Behöver vi pjäser som En druva i solen? Det finns ingen pjäs vi behöver bättre eller mer i vårt samhälle just nu!! 

Jag vet inte vad som är så svårt att förstå? Alla är en del av ett samhälles strukturer och först när vi kan erkänna det kan vi också bli en del av lösningen, även om en struktur tar längre tid att motverka och motarbeta än vi själva ofta vill inbilla oss. Först när vi kan erkänna att vi är en del av problemet kan vi också bli en del av lösningen. 

Fotnot: Josette Bushell Mingo är den svenska uppsättningens regissör. Om henne har Afropé tidigare skrivit om HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Tjuvheder, frisörsalong och en massa juldekorationer

Herre min gud en sån helg… 48 timmar av arbete fredag-måndag morgon. Direkt från jobbet i går morse åkte jag och träffade en kompis/kollega på tidningen​ på en jättetrevlig lunch! Vi har för övrigt inte setts sen i Gambia i januari. Sen mötte jag upp med sonen och vi hade en helt fantastisk heldag. Det var lite shopping, lite mat, julskyltningar som nästan tog andan ur oss. Småstrosade. 

Det passade så bra då sonen hade skoldag i lördags och de i stället fick vara lediga just i går i stället, som kompensation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Jag följde med Mabou till den salong han brukar klippa sig och igår blev han verkligen jättenöjd över klippningen, trots att det var en kille som inte klippt honom förut, då han ju har sin ”favorit-frisör” på salongen och oftast inte är jättenöjd om det inte är just han som klipper. Men igår var han som sagt jättenöjd i alla fall! 🙂

Jag vet att många frågat mig vilken salong han klipper sig på, men jag minns ju aldrig namn eller adress. Men idag fotade jag både och. Ja, till och med lie prisinfo på dörren, så nu tror jag fler kan hitta dit som är intresserade. (Syns i bildspelet ovan.)

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Vi var också på julmarknaden på Sergels torg, men sanningen att säga var jag inte särskilt imponerad av den. Jag hittade inget intressant och tyckte den var rätt trist, faktiskt. Däremot blev jag väldigt imponerad av NKs skyltning. Den var så vacker. Sonen var kanske inte fullt lika imponerad då… 😉 Jag tycker bara det är så vackert med alla ljus, lampor och dekorationer. Det blir som att hela världen lyser upp lite och anstränger sig för att ge oss lite skönhet. Lampor lyste för övrigt över hela Stockholms innerstad och ja, det är verkligen upplyftande och vackert att bara strosa runt och njuta av allt det vackra ljuset.

Filmaffischen från filmen "Tjuvheder" Foto: Fatou Touray

Filmaffischen från filmen ”Tjuvheder” Foto: Fatou Touray

Till slut, när dagen var slut, så gick vi på bio. Vi såg filmen Tjuvheder och den var väldigt tänkvärd och bra.

Den var rätt stark och väldigt autentisk i och med att man använt sig av ”gamla rövare” i rollerna och det gjorde ju filmen helt klart mer trovärdig. Och stark. Jag tycker filmen skildrar social utsatthet på ett väldigt bra och verklighetstroget sätt!! Filmen är absolut sevärd och jag tänker att det finns så många trasiga människor där ute. Så många människoöden. Jag tänker på att vi inte är onda eller goda, utan att det finns både och inom oss alla.

När jag kom hem var jag heeeelt slut!! Jag var fullständigt utpumpad och Mabou hävdade att jag till och med haltade de sista meterna innan jag var hemma. När jag satte foten i hallen var det 40 timmar sen jag lämnade mitt hem, varav 24 timmar av dem varit arbetstimmar. Och nej. Jag klagar INTE, jag har det bästa schema jag nånsin skulle kunna önska och jag tycker verkligen om mitt jobb och jag är så glad och tacksam över att ha ett arbete, men ja, vi har 1 vecka i månaden som är riktigt tung, och en halv vecka som kan vara ganska tung ibland och så har vi två och en halv vecka som är rena lökarveckor när jag knappt känner av att jag jobbar heltid, så schemamässigt är det mitt livs bästa schema, men det betyder ju inte att det inte är kämpigt ibland, som alla jobb kan vara. Slut var jag i alla fall och ja, jag vet en som somnade ovaggad igår kväll…

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

När jag till slut kom hem fick jag en så fin överraskning av min fina son. En pepparkaksuppsättning specialgjord för en utarbetad mamma som jobbat hela helgen, från en son som är en alldeles äkta liten prins!!

 

Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En fluga på väggen

Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på väggen och helt osynligt iaktta människor och lyssna på deras konversationer utan att någon la märke till mig.

I förrgår fick jag den möjligheten. Jag var på ett äldreboende och fick ta del av en konversation utan att personerna såg mig eller insåg att jag var där.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Vithårig äldre kvinna, kanske 80+ drar en yngre kvinna på kanske 60+ i rullstol.

Kvinna 60+: ”Aj! Min fot!”
Kvinna 80+: ”Äh! Det där gjorde i alla fall inte ont!”
Kvinna 60+: ”Lätt för dig att säga, det var inte din fot! Och det var du som körde på den! Dra åt helvete!”
Kvinna 80+: ”Detsamma!”
Kvinna 60+: ”Ja, gärna! Det kan inte vara värre än det här i alla fall…!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Premiären av Filmen Taikon

Det var länge sedan jag var på en biopremiär. Men i fredags var det dags. Jag var på premiären av filmen Taikon tillsammans med tre av mina fyra barn och min mamma. 

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist

Rosa Taikon Foto: Statens kulturråd/Jonas Hallqvist Uppladdare: Josve05a

Filmen var väldigt intressant!! Jag tyckte verkligen det kom fram vilka starka, karismatiska och kloka kvinnor både Katarina Taikon och hennes syster Rosa Taikon är och var.

Filmen fick mig att gå tillbaka i minnet till en tid som borde ha varit passerad. När romerna växte upp i tältläger i Sverige, barnen inte hade möjlighet till skolgång, när de blev jagade bort från de tillfälliga tältplatserna efter tre veckor. När de inte betraktades som medmänniskor.

Jag önskar jag kunde oja mig, skaka på huvudet och fråga hur i hela världen vi kunde låta det pågå. Men med tanke på hur de många romer lever på våra gator i dag, lever ur hand till mun. Hur gravida kvinnor lever på våra gator utan möjlighet till varken god vård eller omvårdnad. Med tanke på detta kan jag inte säga att vi lärt oss något av historien. På grund av det kan jag inte uppriktigt säga att idag behandlar vi alla människor lika eller med respekt eller medmänskligt. Det är en skam så stor att den blir svår att sätta ord på.

I början av 1960-talet inledde Katarina sin långa och enorma kamp för romernas rättigheter i Sverige. Hon debuterade som författare med boken Zigenerska 1963, vilken gjorde henne välkänd i samhällsdebatten och som en mycket stark kämpe för romers rättigheter. Katarina Taikon var aktiv debattör i media, ordnade demonstrationer och var med och ställde krav på dåvarande statsministrarna Tage Erlander och senare även Olof Palme. Katarina Taikon var vid utgivningen av debutboken Zigenerska 31 år och hade nyligen lärt sig att läsa och skriva och hon blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige.

Barnboksserien Katitzi har varit en oerhört viktig litteratur i Sverige, både då, men som även läses flitigt fortfarande. Böckerna om Katitzi rekommenderas starkt till alla barn boende i Sverige. Katarina Taikon skrev 13 böcker i Katitzi-serien, med början 1969 och den blev en omedelbar succé. I februari 2015 återutgavs hela Katitzi-serien av Natur & Kultur. 

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Staty på biografen Victoria Foto: Fatou Touray

Filmen är ju ganska speciell och även om jag anser att historien om hur romer missaktats och behandlas med fullständig respektlöshet, bör berättas även för våra barn, så tycker jag inte att denna film är särskilt anpassad för just barn. Min 13-åriga son sov en stor del under filmen. Om det berodde på en tuff skolvecka och många basketträningar, inklusive en träning precis innan filmen, eller att han inte fick ut så mycket av filmen, låter jag vara osagt. Men våra efterföljande diskussioner på vägen hem, om filmen, tror jag även han kunde ta till sig. Mina två vuxna döttrar och min mamma hade självklart behållning av filmen och min mamma var nog den som uppskattade den mest av alla.

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Gudrun Schyman Foto: Fatou Touray, Afropé

Dessvärre var vi inte så många biobesökare på den biograf, Victoria, som visade filmen i fredags och det tycker jag är väldigt, väldigt synd. Men Gudrun Schyman såg i alla fall filmen samtidigt som oss! 🙂

Jag hoppas nu bara att fler ser denna historiska och intressanta film och tar del av en berättelse som är väl värd att berättas.

Systrarna Taikon är personer som kan dela med sig av många erfarenheter och mycket inspiration, både den syster som ännu är i livet och den syster som inte längre finns bland oss. 

Hemsida: Taikon

Facebook: Katarina Taikon – Filmen

Kultur & Natur: Katarina Taikon

 

Film: Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme med flera. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter