Vila i Frid Annika Tiger

Idag är det en sorglig dag för många av oss som har ett aktivt liv på nätet. Annika Tiger, föregångaren till färdiga webbsidor, ”webbmamman”, som lärt så många här i Sverige kodning, bygga hemsidor och mycket annat finns inte längre hos oss.

Bild 149

Foto: Fatou Touray

På Facebook skrev jag följande:

”Som för många andra var hon en av de första och största bloggarna jag läste! Som för många andra har våra samtal rört Internet och vi har även pratat resor och annat! Nu är hon borta! Vila i Frid Annika Tiger!! Du kommer helt klart att saknas! Mina varmaste kondoleanser till familj och nära vänner!! ♥ ”

I princip alla jag haft kontakt med genom åren som varit aktiva på nätet, har de haft kontakt med Annika Tiger i olika sammanhang. Jag minns Annika Tiger sedan många år tillbaka och jag är nästan säker på att det var min vän Helené som introducerade mig för Annika på nätet.

De sista åren har jag haft en del kontakter med Annika där vi pratat nätet, resor och en del annat. Annika har också varit aktiv i kvinnofrågor och har varit en viktig debattör under de tidiga internet-åren. Annika har varit aktiv på nätet sedan 1996, det vill säga många år innan jag själv hittade hit. I sitt sista blogginlägg från 5 december skriver hon kort om att leva med KOL. Vad Annika dött av vet man inte ännu, men enligt hennes dotter ska hon dött lugnt i sin säng och troligen dött i sömnen.

Vila i Frid Annika, en viktig röst har tystnat för alltid. Jag beklagar verkligen sorgen till Annikas närmaste!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag saknar min vän – sju års minne idag

Sju år. Det är idag sju år sen jag förlorade en väldigt fin vän. Helené. Bloggerskan. Hon som talade om var ”skåpet skulle stå”! Hon som kom hem till mig och hade semester i flera veckor, samtidigt som hon tapetserade om köket. Körde ut ena dotterns pojkvän när han försökte smyga sig in på natten. Helene som lärde mig en massa om nätet och datorer

Jag och Helene på Kålmården som Lille Skutt och Skalman

Jag och Helene på Kolmården som Lille Skutt och Skalman

Helené som lagade fantastiskt god mat. Helene som jag stapplade omkring på högklackade skor med i Stockholm, tills fötterna var helt uppsvällda och vi fick gå och köpa tofflor. Helené som jag ringde till och grät när livet gick helt emot mig. Helene som ringde till mig och grät när hennes liv gick emot henne. Och däremellan alla dessa fantastiska skratt.

Jag, Helene och Mabou på Kålmården

Jag, Helene och Mabou på Kolmården

Skratt så tårarna rann. Skratt så magen värkte. Våra politiska, vilda diskussioner. Och så kramarna. När vi höll om varandra och kände oss som systrar. Det där kvinnliga systerskapet som man kan känna till vissa kvinnor.

Jag är så ledsen att du fick så kort tid på jorden. Du hade så mycket mer att ge. Jag är så ledsen att du inte hann med allt du ville hinna. Jag är så ledsen att allt togs ifrån dig så snabbt. Och jag är så väldigt ledsen att jag inte tog dina ord på allvar. När du sa att du snart skulle vara borta. Jag trodde bara det var ord. Jag ville inte tro att du verkligen skulle dö. Och inte att det skulle ske så snabbt.

Helenes begravning

Helenes begravning

Jag sörjer dig, Helené. Jag sörjer allt du var och allt du betydde för mig. Jag sörjer också att jag inte hann säga allt det där jag ville säga. Jag hoppas du kan se och höra mig nu.

Nu har sju år gått. Sju år av saknad efter dig Helené. Jag önskar du fortsatt vara min storasyster här på jorden. Jag saknar dig. Enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En fluga på väggen

Ibland önskar jag att jag kunde vara en fluga på väggen och helt osynligt iaktta människor och lyssna på deras konversationer utan att någon la märke till mig.

I förrgår fick jag den möjligheten. Jag var på ett äldreboende och fick ta del av en konversation utan att personerna såg mig eller insåg att jag var där.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Vithårig äldre kvinna, kanske 80+ drar en yngre kvinna på kanske 60+ i rullstol.

Kvinna 60+: ”Aj! Min fot!”
Kvinna 80+: ”Äh! Det där gjorde i alla fall inte ont!”
Kvinna 60+: ”Lätt för dig att säga, det var inte din fot! Och det var du som körde på den! Dra åt helvete!”
Kvinna 80+: ”Detsamma!”
Kvinna 60+: ”Ja, gärna! Det kan inte vara värre än det här i alla fall…!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

The Back Way

Jag känner att jag, liksom många andra, är starkt påverkad av saker som händer omkring mig i omvärlden just nu. Båtkatastroferna i Italien med de många omkomna flyktingarna påverkar mig väldigt negativt, även om det förstås inte är jag som lider, utan de människor som far illa i sin flykt från ett obarmhärtigt liv.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Även om jag har många idéer på hur man skulle kunna komma till rätta med problemen, så inser jag också att det inte är någon lättsam situation som kan lösas i ett ögonblick. Samtidigt är jag inte förvånad. Redan när vi gick med i EU tänkte jag ofta på att all handel och annat mellan europeiska länder skulle underlättas av EU-medlemskap, samtidigt som jag såg tydligt hur murar byggdes upp mot den övriga världen, som var utomeuropeisk. På samma sätt har vi byggt barriärer i form av ökade visumkrav, minskade möjligheter att kunna få besök av anhöriga från utomeuropeiska länder.

Idag talar många om ”fort Europa” och ja, jag måste verkligen hålla med där!! Vi har stängt in oss och stängt dörren och de som har möjlighet att komma måste göra det genom att ta ”the back way” eller ”kind of back way”. Vilket i sin tur medför att man riskerar sina liv för att komma in i ”fort Europa”. Jag känner att det går emot allt jag vill och allt jag tror på. Den politik som förs är inhuman och grym, den är egocentrisk och människofientlig.

I Gambia (liksom säkert i många andra länder) är det här ett ständigt levande samtalsämne. På många av stränderna pekade vänner ut båtar som höll på att packas just för att de skulle åka över havet ”the back way”. Det blir liksom extra sorgligt och påtagligt när det kommer så nära. Flera bekanta pratade om just ”the back way”. Att de kände folk som planerade ta den vägen, i brist på andra vägar. Några pratade också om ”kind of back way”. Jag frågade vad det innebar och det innebar att ta sig in i ”fort Europa” genom att använda säkrare vägar såsom flyg, men att man till exempel skulle resa med lånade dokument. Det innebär andra risker än sitt eget liv, men fortfarande handlar det om stora risktaganden. Såsom man gör när man är i det närmaste desperat över sin egen livssituation.

Jag hör många som vill lägga skulden på de människosmugglare som tjänar pengar på dessa båtresor och visst har de skuld. I vissa fall lite mer och i andra fall lite mindre. Alla dess personer riskerar ju även saker själv. Ibland långa fängelsestraff, ibland sina egna liv, särskilt vid de tillfällen när de själva finns med på båtarna. Det känns som det finns rätt mycket desperation, sorg och livsöden bland dessa människor också, även om de självklart inte är utan skuld.

Men mest av allt är skulden Europas i mina ögon. De murar vi tillsammans med våra politiker och EU har byggt. Sten för sten, taggtråd för taggtråd. Inte en enda människa skulle riskera sina liv i svindyra och livsfarliga båtrutter, om de i stället hade möjlighet att med flyg ta sig till ett europeiskt land för att helt lagligt och rättsligt kunna söka asyl, till ett mycket billigare pris och genom att slippa riskera sina liv på sin flyktväg. Det är det som det kokar ner till i slutet av dagen.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Nu räcker det!!

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

 

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min livsberättelse när jag var ung

fatou t 2014Jag har under tre veckors tid nu skrivit tre delar om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, om att må så dåligt att man inte längre orkar leva och hur man kan komma ur de negativa och mörka cirklarna. Jag har skrivit berättelsen på Briisa, den organisation som min mamma varit med och startat. Jag har fått ett väldigt starkt och varmt mottagande av min berättelse. Även om jag skrivit detta tidigare i min blogg, så är det nog första gången jag skriver så ingående om vad som faktiskt hände.

Om du också vill läsa, så kan du läsa serien här:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre

Från att vilja dö till att bejaka livet

Att komma ut i ljuset igen

I den första delen har jag också länkat till en dokumentär om sexuella övergrepp som gjordes om mig 2012, men som man först nu kan se i sin helhet gratis på nätet. Dokumentären kan du se HÄR!

Organisationen Suicide Zero verkar för att minska självmord!

Organisationen Briisa verkar för att hjälpa kvinnor som lever i kaos och deras barn.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Viktig och berörande föreläsning ikväll

Idag, tisdag kommer det att hållas en föreläsning av Ludmilla som jag skrivit om många gånger tidigare och Camilla Henemark, som jag inte tror behöver någon närmare presentation.

Föreläsningen kommer att handla om detta, enligt eventbeskrivningen på Facebook:

”Självmord – det kan man väl inte prata om!

Camilla Henemark och Ludmilla Rosengren kommer tillsammans att ge dig en varm och stark kväll. Du kommer att få med dig mycket kunskap och känna dig stärkt gällande kontakten med närstående som mår dåligt. Du kommer också att lockas till många skratt och samtidigt få dig en och annan tankeställare gällande ditt eget liv. En kväll du inte får missa!

Tid: 18.00-21.00 tisdagen den 11 februari
Plats: Hotel Elite Arcadia, Körsbärsv 1, Stockholm”

Jag önskar verkligen att jag hade möjlighet att gå, men min mamma planerar att ta sig iväg i alla fall. Jag har ju själv hållit en föreläsning tillsammans med Ludmilla för några år sedan och jag har även deltagit som åhörare på en annan av hennes föreläsningar och vet att hennes föreläsningar är mycket berörande, faktaspäckade och personliga. Jag är säker på att det blir en mycket bra upplevelse.

Ludmilla är även en av initiativtagarna till organisationen Suicide Zero som står bakom denna föreläsning. Jag är också en av volontärerna i organisationen som jag tycker är ett mycket viktigt initiativ.

Att må dåligt är något som är så tabubelagt i vårt samhälle i dag, trots att det har blivit mycket bättre, men jag upplever ändå inte att det finns tillräcklig acceptans. Det är så accepterat att säga att man brutit benet, ska operera blindtarmen eller har migrän, men att berätta att man inte mår bra inombords är inte alls accepterat i samhället. Att inte vilja leva eller att ha en anhörig som tagit sitt liv, är så tabubelagt att man inte pratar om det alls, eller i väldigt liten skala, till de som står en allra närmast. Jag tror inte det gagnar någon. Så kallade ”familjehemligheter” skadar alltid mer än att tala om dem öppet. Jag tror på den där öppenheten. Jag tror både att det i sig är läkande att tala om dem, men också att det kan hjälpa andra att vara öppen med tabun. På så vis ger man ett stöd till dem som är där just nu.

Det är väldigt, väldigt länge sedan jag själv mådde så dåligt att jag inte ville leva, det är nästan 30 år sedan nu, men det var en mycket viktig erfarenhet i mitt liv som gjorde mig till en mer ödmjuk och förstående människa, inför andra människors mående. Jag vet också att min egen öppenhet har gett hjälp och stöd till andra som mått väldigt dåligt och inte längre velat leva, både närstående, ytligt bekanta och för mig okända personer. Det gör att det för mig blir ganska oviktigt att jag ”lämnat ut mig”, för det har ändå burit frukt, som jag ser det. Det har spridit ringar på vattnet och andra som har kunnat identifiera sig med min berättelse, har förstått att det går att komma vidare, det går att få tillbaka ett liv som faktiskt är värt att leva. Ett liv där döden inte är en utväg när man möter de stora motgångarna i livet, utan där man finner andra vägar att reda ut sina problem. För så är det. Det finns ALLTID andra vägar och döden är faktiskt ingen bra utväg. Det gäller bara att komma till insikt med det och våga söka hjälp.

Förra veckan berättade Marianne om när hennes 16-åriga dotter Melina tog sitt liv efter en Aspberger-diagnos.

Om du har möjlighet att gå på föreläsningen ikväll så tycker jag att du ska ta den och om du inte har möjlighet så tycker jag du ska bli medlem i Suicide Zero. Bra initiativ behöver stöd.

bloglovin

Ett TV program som smärtar och glädjer på samma gång

olburk-i-naturen1Det är inte ofta jag tittar på TV och när det händer är det oftast debattprogram. Ibland kollar jag på Play när jag själv har tid, om det är något program jag blir nyfiken på som redan sänts. Serier är ännu mindre ”min grej”. Jag tycker de flesta serier är rätt trista och även om jag ibland följer några avsnitt, så tappar jag oftast intresset efter ett tag. Men just nu finns det en serie som jag i alla fall ser de flesta avsnitt av och det är Nybyggarna som sänds på Kanal 5.

Jag vet att serien har fått kritik och jag förstår poängen med den och till viss del kan jag även instämma i kritiken, men samtidigt känner jag att den faktiskt ger en hel del inblick i trasiga människors liv och därmed också ger en viss förståelse för att människor hamnar i situationer som de gör och att de sedan blir kvar där under en väldigt lång tid. Jag tycker också att det är bra att man tillsammans med kunnig personal får möjlighet att starta ett nytt liv utan den hopplöshet, förnedring som ett långvarigt missbruk och lång hemlöshet innebär.

Igår såg jag programmet med Anders. Anders som förlorat all självkänsla. Som inte tyckte att han hade något värde och som inte riktigt kunde tro på det beröm han fick för att han tapetserat ett rum bra. Anders som inte haft ett hem på 20 år och som levt i en husvagnspark utan vatten och el, när han inte suttit inne.

Anders som bar på skuld och skam för att han inte varit en bra far till sina barn eller förmått upprätthålla en relation till dem. Hans barn som man inte fick se i bild, men som jublade över det där samtalet han äntligen ringde. En dotter som säkert i sin tur bär på stora sår för att hon har växt upp utan en närvarande far.

All denna skuld, skam, förnedring och ett helt liv i ovärdighet. Alla trasiga familjer, alla barn som inte kan växa upp med så mycket trygghet som ett barn behöver.

Två av de tidigare deltagarna som var med förra säsongen, har jag träffat på tunnelbanan. Det var uppenbart att de inte var kvar på Basta, där programmet spelats in, utan återvänt till ett liv i missbruk och uppenbarligen en hel del misär. Det gjorde ont i mitt hjärta att se de båda vid två olika tillfällen. Särskilt kvinnan gjorde extra ont att se då det var uppenbart att hon var väldigt djupt inne i sitt missbruk och troligen i hemlöshet igen.

Jag tänker på hur mycket sorg och smärta ett missbruk drar ned så många människor i. Då menar jag inte bara de som missbrukar, utan även dess anhöriga. Det är en djup sorg att bevittna. Jag känner inte ”Den arga snickaren” Anders personligen, men av det jag sett av honom i TV-programmen så är jag övertygad om att han gör sitt allra bästa och är ytterst engagerad i sitt projekt för att kunna få människor på fötter igen och ge dem en ny chans. Ibland kan jag uppleva att han är något naiv, men framför allt glädjer det mig att se hans entusiasm och sin till synes uppriktiga tro på människor han möter. Även om program som Nybyggarna tenderar att bli lite socialporr, så kan jag ändå tycka att det är till största delen en positiv inlaga i samhällsdebatten och ett glädjande program.

briisa gubbar1Briisa, den organisation som min mamma har startat upp med en väninna och som vänder sig till kvinnor och barn i dysfunktionella familjer är en viktig organisation där jag gärna lägger kraft och energi för att stötta. Följ gärna bloggen också som är en blandning av beskrivning av vad som fått initiativtagarna att starta organisationen, med en beskrivning av hur arbetet utvecklas och personliga berättelser och samhällsdebatten. Briisa finns självklart på Facebook också.

Som anhörig kan jag särskilt se behovet av att det finns hjälp och stöd när livet väl rasar ihop. Hur viktigt det är med vård och tillfrisknande för både den beroende och dess anhöriga, för man får inte glömma att de flesta nära anhöriga också vi utvecklar beroenden, ofta omnämnt som medberoende. För barn till missbrukare är det särskilt viktigt att få stöd när man lever eller har levt i en dysfunktionell familj, för att inte föra dessa dysfunktionella mönster vidare till nästa generation. Allt handlar i slutänden om att leva ett liv där vi kan respektera oss själva, älska oss själva och våra närstående. Det handlar om att kunna leva ett liv utan skam, skuld och sorg. Det handlar om att leva sitt liv med värdighet, med medmänsklighet och att känna att vi har ett människovärde som är lika stort som någon annans människovärde.

Om du har sett nybyggarna, vad tycker du om programmet? 

bloglovin

Det var inte tack vare Moderaterna i alla fall…

283684_10151721194916844_575082104_n

Nelson Mandela under sitt Sverigebesök efter hans frisläppande, i Uppsala Domkyrka

Ingen har säkert kunna undgå att höra att Nelson Mandela gick bort igår kväll. När jag söker på ”Mandela” i min blogg så finner jag fler än 20 poster och det är ju inte så konstigt med tanke på att han alltid har varit en av mina allra största idoler och förebild. Han har varit orsaken till ett av mitt livs mest minnesvärda och största ögonblick som jag tidigare har skrivit om här: Mitt livs största ögonblick

Det finns inte ord nog för att beskriva den enorma förlust världen gjorde igår. Jag kan bara hoppas att vi lärt oss av historien, lärt oss av Nelson Mandelas kamp och framför allt att vi har styrka, mod och kärlek nog för att sprida hans anda och kamp vidare till nästa generation.

fatou under nelson mandelas sverigebesök

Jag under Nelson Mandelas Sverigebesök

clown

Moderaternas partiledare och tillika vår nuvarande stadsminister Fredrik Reinfeldt i passande näsa…

Det gör mig upprörd över att Sydafrikas historia inte lärs ut i skolorna idag! Det gjorde mig oerhört upprörd att höra Reinfelds tal i morse om Nelson Mandela´s död. Inte ett ord om att han beklagar att Moderaterna var emot sanktionerna mot Sydafrika under apartheid-tiden:

”Moderata samlingspartiet är en av de få organisationer som i princip helt motsätter sig alla former av stöd till Mandela och ANC.”

Beatrice Ask gjorde tydliga uttalanden om var hon stod:

”Beatrice Ask var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1984–1988, under den tid då det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika väckte som mest avsky i världen.
Moderaterna var hela tiden, som enda riksdagsparti, emot sanktionsbesluten mot Sydafrika, från första beslutet 1979 över sanktionsskärpningen 1985 och vidare.
Beatrice Ask satt i partistyrelsen 1979–1988 där partiets politik lades fast.”

1979: ”Efter riksdagsbeslut införs handelssanktioner mot Sydafrika. Moderata samlingspartiet röstar emot sanktionerna.”

1985: Adelsohn:– Nej, jag ångrar ingenting. En neger är en neger och en svensk är en svensk. Det var i samband med ett besök vid Persberg gruva utanför Filipstad i måndags som Adelsohn gjorde sina uttalanden om negrerna – utalanden som sedan angripits. – Om vi bojkottar varor från Sydafrika blir ju dom stackars negrerna där nere arbetslösa.

Efter att på tisdagen ha tagit del av debatten och sett rubriker som ”Adelsohn i Blåsväder” säger moderatledaren: – Jag står självfallet för vad jag sagt. Jag nämner alltid saker och ting vid deras rätta namn. Och att negrerna blir arbetslösa om vi bojkottar deras varor är ett faktum. TT 850813

(2005) Läs mer: Nyamko Sabuni (fp): Ordet syftar på en lägre stående människahttp://www.aftonbladet.se/debatt/article10654572.ab

Carl Bildt tar Adelsohns uttalande i försvar: 

”Nuvarande utrikesminister Carl Bildt försvarar Adelsohns uttalande inför 500 gymnasister i Handens gymnasium söder om Stockholm.

”… Men hur kan Ulf Adelsohn säga att en svensk är en svensk och en neger är en neger, är inte det en sorts rasism? frågade en av gymnasisterna.

– Nja, det är ju helt riktigt som Adelsohn sagt, man kan ju också säga att en svensk är en svensk och en jude är en jude, svarade en något irriterad Bildt.

Carl Bildt tillade på onsdagskvällen att det finns ingen motsättning i detta. – Det finns judar som är svenskar liksom negrer som är svenskar och de har gett värdefulla bidrag till det svenska samhället.” TT 1985-09-04 13:17″

Carl Bildt inte bara motsätter sig en handelsbojkott, han försöker även häva alla sanktioner mot Sydafrika, tillsammans med Margaretha af Ugglas, i en egen motion:

”Efter att FN:s säkerhetsråd tidigare under våren förkastat förslaget om skärpta sanktioner mot Sydafrika debatteras det i riksdagen om att Sverige trotts detta skall införa en fullständig handelsbojkott mot Sydafrika. Danmark och Norge hade redan förklarat sin avsikt att införa bojkott.

Moderata samlingspartiet röstar emot förslaget. Moderaterna försöker i stället att upphäva alla sanktioner mot Sydafrika i en egen motion till riksdagen. Förste undertecknare för deras motion var nuvarande utrikesminister Carl Bildt, på andra plats stod utrikesministern i Bildts egen regering 1991-1994 Margaretha af Ugglas.

Den 12 mars 1987 beslutar Sverige om att införa en fullständig handelsbojkott mot Sydafrika och Namibia. Beslutet träder i laga kraft den 1 juli 1987.”

Under det tal som Nelson Mandela höll  Globen i Stockholm strax efter sitt frisläppande 1990 och som är samma tillfälle som jag var med på uttalade sig Mandela själv om det stöd han fått under den långa svåra tiden:

”Sveriges långa, uthålliga och kompromisslösa stöd till ANC, inte minst manifesterat av Olof Palme på sin tid. Men också att Sverige gav stöd och skydd åt många ANC-ledare.
Mandela håller tal i Globen och vänder sig till hela svenska folket med följande uppskattande ord: ”Idag är det många som vill vara våra vänner. Det gläder oss. Men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd när vi hade det svårt.”


Vi kan väl i alla fall enas om att Moderaterna inte medverkade till Frigivandet av Nelson Mandela eller den seger ANC fick i och med att de kunde delta i det första fria valet som genomförts i Sydafrika och som ledde dem till en självklar seger!! 

När det gäller de ”nya moderaterna” som de gärna kallar sig för, så känner jag bara att det är en ny yta, men historisk sätt så har de alltid rört sig i farligt nära uppfattningar som de vi idag kan se från Sverigedemokraternas sida.

Vila i Frid, Nelson, du gjorde faktiskt hela vår jord till en bättre och rättvisare värld att leva i! 

Läs gärna min och Kiqi´s artiklar idag på thegambia.nu om Nelson Mandelas liv och död:

Nelson Mandelas liv 1918-2013

Vila i Frid, Nelson Mandela

Läs gärna även om Kiqi´s besök på Robben Island i hennes privata blogg:

R I P du store fighter Mr Nelson ”Madiba” Mandela

Jag har tidigare skrivit om historien bakom Sydafrikas apartheidsystem i en serie här på min blogg, läs gärna den:

Tillägg: Åsa Linderborg skriver idag en väldigt bra artikel i detta ämne: Inga moderater på Mandelas begravning 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter