Sann glädje kommer sällan gratis

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Där glädjen är stor, där har den också kostat bekymmer.” Min mamma har ofta uttalat dessa ord och jag tänker att det ligger så mycket i de orden.

Foto: Fatou Darboe©

Jag tänker att det är när vi har kämpat mycket som vi känner större tacksamhet över glädje och lycka. När vi har det lätt i livet, de perioder när vi känner oss tillfreds och nöjda, glada och börjar ta glädje och lycka för given, då glömmer vi ofta att uppskatta den också. Vi vänjer oss vid den och tror att det är så det kommer vara. Vi försöker att inte tänka på de mörkare stunderna och framför allt inte att de kommer att komma tillbaka i våra liv. Då är det så lätt, så lätt att leva i nuet och må bra i det positiva.

Fatou Darboe©

Men när vi i stället haft tunga och svåra perioder. Sådana där vi till slut knappast känner igen oss själva och där vi börjar tappa tron på oss själva eller våra liv. I de perioder när vi går i motvind och kämpar för att hålla oss på fötterna. I de perioder när vi börjar tro att livet inte har någon glädje att erbjuda oss, då är det svårt att våga tro att det där ljuset i tunneln ska dyka upp. När det väl gör det, så är det lätt att känna tacksamhet. Det är lätt att vilja stanna kvar i den där känslan. Länge, länge. När vi vet att vi slitit på många sätt, när vi känt den där ensamheten, den där utsattheten, den där tröttheten längst in i märgen. När vi inte vågat tro att ljuset kommer komma någonstans där långt fram i tunneln. När vi tror att vi inte kommer möta den sanna glädjen igen, utan försöker klamra oss fast vid de där små, små guldkanterna i vår vardag, för att vi inte längre tror att vi ska känna den där sprittande, bubblande känslan av lycka igen… För att vi tror att vi alltid ska dra det tyngsta lasset, kämpa vidare i en motvind som aldrig tycks vända till medvind. Då är det så lätt, så lätt att känna tacksamhet och glädje. Då är det så lätt att uppskatta att vinden äntligen, äntligen vände till slut!! Det är så lätt och så fantastiskt att få dra in den där luften av glädje, frihet och lätthet djupt ned i lungorna och känna att vi är någon. Tomheten är borta. Mörkret syns inte på långa vägar och till och med natten fylls av mörkrets stjärnor och inte av själva mörkret. Till och med tårarna på natten sinar och har tagit slut… Och du vet. Du vet att förr eller senare så kommer bekymmer och svårigheter, mörker och svåra beslut, svåra livsval att möta dig. Men du vet också att du kommer bära med dig den här ljusa, glädjande tiden in i det där kommande mörkret och du vet att även om det inte kommer att få mörkret att fly, så blir det lite, lite lättare att uthärda det, men en massa hopp i bagaget och en massa ljusa minnen att leva vidare på…

Jag sluter mina ögon och insuper all tacksamhet som mitt hjärta fyller mig med. Tack, tack, tack! Tack för det jag har. Tack för det jag får uppleva. Tack för att jag lever och står på benen. Tack för att livet inte behövde vara en kamp idag. Tack för att vårsolen börjar nå in i mitt vardagsrum och i mitt av vintern nedkylda inre. Tack för att jag får uppleva ännu en dag av ljus och lycka, hopp, kärlek och tillförsikt. Tack för att jag får leva ännu en dag.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att tappa tro, hopp och kärlek

Glad, ledsen, hoppfull, hopplöshet, godhet, ondska, kärleksfullhet, avsky, stolthet, förakt, styrka, svaghet, gränsdragning, gränslöshet…

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Ibland tar känslosvallet över och vi måste landa. Landa och fundera på vad det var som hände. Och varför. Och hur. Och vem eller vad som styrde det som hände. Tänka efter på vad vi själva och andra hade för agenda. Varför saker och ting blev som det blev. Rannsaka oss själva, men också försöka analysera. Dra lärdom av.

Ibland kan jag känna mig så naiv. Naiv för att jag i grunden alltid tror människor om gott. Att de faktiskt är goda i grunden, inom sig. Samtidigt som jag vet att det inte alltid är så. Människor har olika agendor. Ibland är människor inte intresserade av vem du faktiskt är eller vad du vill göra. Då kan man inte göra något åt det. Plocka upp spillrorna, lappa ihop dem så gott det går, lämna det bakom dig och fortsätt med det du förutsatt dig från början. Dra lärdom av, men tappa inte hoppet. Tappa inte kärleken. Tappa inte tron på människan. Var stark!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Medberoende och HSP i en salig blandning

För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar på varför andra människor visade så mycket mindre reaktioner, än det jag själv upplevde att jag kände. 

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Några saker jag inte kunde hantera som ung var de starka känslor som väcktes i mig vid olika tillfällen. När jag blev förälskad så upplevde jag att mina känslor var så mycket starkare än för mina jämnåriga vänner. De blev förstås också fnittriga, hade svårt att fokusera på annat och upprymda, men jag upplevde att jag reagerade starkare än dem. Samma sak när första förälskelsen tog slut. Allt blev så enormt nattsvart för mig. Jag kunde verkligen inte se att det var något tillfälligt. Att jag gjorde flera självmordsförsök som ung, ser jag idag som en direkt följd av min HSP. Som jag ser den kan den vara dödlig om man inte är medveten om att man har den och inte får vägledning i sina känslor. Det kan man kanske inte få om ens känslor är extra starka på grund av HSP, om man inte känner till att HSP finns.

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Det finns annat här i livet också som påverkat mig starkt känslomässigt och som det blev väldigt skönt att kunna bekräfta detta med HSP för. Det finns många andra personlighetstyper och diagnoser som påminner om HSP. Bland annat medberoende.

Det kan förstås vara lätt att blanda ihop dem. Jag har ju själv en medberoendeproblematik som jag arbetat mycket med. Det finns många gemensamma nämnare i medberoende och för en HSP.  Att vara både och gör säkert inte livet enklare, särskilt när man vill bena ut vad som är vad.

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Men sedan jag fick kunskap om HSP har jag lättare kunnat göra skillnad och se vad som är vad. Och det är viktigt!! För det som är ett medberoende måste man försöka arbeta bort och det som är HSP bör man försöka komma till en acceptans inför och vända det som man ser som ”konstigt” eller ”ovanligt” till en styrka. Acceptans för att lyssna på sig själv och sina egna behov. Högkänslighet (HSP) är ett medfödd personlighetsdrag.  Medberoende är däremot inlärda beteenden som är dysfunktionella och osunda.

Något jag funderat mycket på den senaste tiden är att jag hört mycket om att HSP oftast är introverta. Jag kan känna igen mig i det, men samtidigt måste jag säga att jag känner igen mig mer i att vara extrovert. Så jag googlade lite på det idag och fick då veta att cirka 30 procent av HSP-personer är extroverta och att cirka 70 procent är introverta MEN att just HSP-personer ofta kan vara både och. Så ja, då ramlar ju polletten ned för mig där också.

Jag tycker mycket om att ha människor omkring mig. Jag har ett stort utbyte av sociala kontakter och dras ofta till andra sociala personer. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara ensam och få vara ifred däremellan. Middagar passar mig därför perfekt! Jag får ett socialt utbyte. Har intressanta samtal (plus att jag också älskar god mat 😀 ), men sen kan jag gå hem och få vara ifred.

Nattklubbar har aldrig varit "min grej". Foto: Fatou Touray ©

Nattklubbar har aldrig varit ”min grej”. Foto: Fatou Touray ©

Fester och klubbliv har aldrig tilltalat mig. Inte ens när jag var ung. Klart jag gick ut ibland, men det gav mig sällan något. Dessutom är man ofta igång ganska länge på en nattklubb… Om jag väl gick på nattklubb ville jag oftast gå själv. Att gå med massa kompisar som ville stanna hela natten var inte alls kul. Jag gick hellre dit själv, träffade mina kompisar och andra jag kände och så kunde jag gå hem när det passade mig. Det vill säga troligen inom ett par timmar. Under dessa timmar kände jag en överstimulans, även om jag då inte kunde sätta ord på det. Hög musik, i kombination med många människor, i kombination med att jag behövde läsa av inredning, detaljer, människors agerande och i synnerhet människor som var påverkade och deras agerande, vilket ju ofta inte är så lätt. Det var ingen bra kombination för mig. Jag blev stressad, kände mig utanför och ville egentligen bara hem.

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Det är idag MYCKET SÄLLAN jag går på privata fester eller nattklubbar. Det händer nästan inte. Jag kan ibland göra undantag för privata fester om jag vet att det är en middag festen inleds med och så droppar jag av lite snabbt. På riktigt så är jag nog världens tråkigaste människa att bjuda på fest och med tanke på alla fester jag tackat nej till genom åren, så är det inte så ofta jag blir bjuden på fest heller. När jag blir det känner jag mest stress. Upptäcker jag att det är på en dag jag arbetar, så känner jag viss lättnad över att kunna tacka nej så enkelt. Om inte, så tackar jag ofta nej, eller försöker förtränga att jag är bjuden på en fest och missar oftast OSA-dagen eller så går jag på festen och skyndar hem så fort jag ser chansen. Men då har jag väldigt mycket ångest innan jag går. Jag försöker komma på 1000 godtagbara ursäkter, men så slutar det oftast med att jag går ändå för att jag känner att jag ”måste” och inte tycker om att ljuga.

Ibland när jag går hem tidigt från en fest får jag dåligt samvete. Jag oroar mig för att den som ordnat festen ska tro att jag inte tyckte det var roligt. Mitt behov av att få lämna en fest tidigt har nämligen INGET SOM HELST att göra med hur ”rolig” en fest är. Jag tycker om att vara där under en begränsad tid, sedan måste jag hem och sortera alla intryck, alla detaljer, hela upplevelsen.

Fest på ”annan ort” tackar jag oftast nej till, för då kan jag inte avlägsna mig så snabbt och då kan jag inte vara ensam efteråt.

När vi höll namngivningsfest för mitt första barnbarn i lördags så var jag väldigt orolig för att den skulle fortsätta till långt in på natten. Jag arrangerade ju det hela själv, så jag hade liksom inga ursäkter för att inte vara där. Tvärt om var det mitt ansvar att vara där.

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Gambiska namngivningsceremonier brukar vara på dagtid och sedan har man fest sent samma kväll eller möjligen en helt annan kväll. Jag hade ”tur” att imamen som skulle namnge och välsigna mitt barnbarn hade tre andra namngivningsceremonier samma dag, så han kunde inte komma så tidigt. Lokalen jag hyrt för festen var inte heller ledig förrän klockan 16, så då bestämde jag mig för att slå ihop det hela. Vi hade namngivningen klockan 17 och därefter började festen. Eftersom då festen började så tidigt så tog den också slut ”tidigt”. Sammanlagt höll vi på i över 5 timmar, så nej, det blev ju inte en kort stund, men det avslutades i alla fall tidigt. Vad gästerna tyckte om det vet jag inte, men alla verkade nöjda och jag har inte hört några klagomål, så jag utgår från att alla tyckte det var okej. På så sätt så fick jag ut maximalt av tillställningen och även om jag var väldigt trött och slut efteråt så var det ändå en fantastiskt dag och kväll.

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Mitt liv har faktiskt blivit väldigt mycket enklare och lugnare sedan jag insåg att jag var HSP och fick kännedom om det. Jag planerar mitt liv på ett annat vis och känner mig inte otillräcklig om jag inte orkar med att ta mig iväg på flera saker under en dag. Förut tänkte jag mer: ”Hinner jag träffa kompis X på lunch OCH sedan gå på bio med kompis XX?” Nu tänker jag: ”Om jag träffar kompis X på lunch på onsdag, så behöver jag smälta det och kanske kan gå på bio med kompis XX på lördag i stället.” Och så vis får jag två väldigt trevliga dagar där jag kan njuta, sortera, luta mig lite tillbaka och så ladda om för nästa möte.

I det här sammanhanget tror jag också det hjälper att jag blir äldre. När man blir äldre så kan man se saker på ett annat vis och jag har ju släppt stressen som man har under småbarnsåren och tack vara mer kunskap, ny kunskap och en egen acceptans om vem JAG är och vilka MINA behov är, så kan jag också få ett mycket bättre liv. För mig är det detta som personlig utveckling, ödmjukhet inför mig själv och min omgivning handlar om och den är jag så oerhört tacksam för!!

fatou.se

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Barnet inom dig

Tar du hand om det inre barnet i dig? Den person som i svårigheter behöver extra stöd och omsorg. Det där inre barnet som bär på en ryggsäck som ibland blir för tung att bära ensam. Tar du hand om det inre barnet i dig? Den där personen som är du när du inte är ditt vanliga starka, drivna och glada jag. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Det där barnet inom dig som kanske inte fick den där omsorgen du behövde vid några speciella tillfällen när du var barn. Det där barnet som kommer upp ibland i dina känslor och tankar även som vuxen.

Jag tror att vi alla bär med oss den där lilla personen som också är vi, inom oss och ibland poppar barnet upp i vårt vuxna liv och behöver lite extra stöd och omsorg. Behöver lite extra omhändertagande. Det där barnet som behöver skyddas för att inte ta skada och fara illa.

Ta hand om det lilla barnet, för jag tror att det helar oss som vuxna. Det vi kanske saknat en gång i vår historia, kommer tillbaka till oss i nutid för att söka tröst och som vuxna kan vi ge tröst till det barn som behövde extra omsorg som liten. Jag tror det kan stärka oss som vuxna.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Huvudpersonen i ditt liv

Så snabbt livet kan ändra riktning. Så snabbt livet kan gå från nedgång till uppgång eller tvärt om. När vi invaggar oss själva i någon slags trygghet att livet är det vi lever. Tryggt, med vårt vanliga vardagslunk och med en förhoppning och övertygelse att det kommer vara så för alltid. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Men livet är inget bestående. Vi människor utvecklar tankar och idéer, vi möter nya människor, vi är inte statiska. På gott och ont. Saker som händer omkring oss eller människor som blir en del av våra liv på ett eller annat sätt, bär med sig egna bagage, egna övertygelser och egna erfarenheter. På gott och ont. När dina förutsättningar förändras kan det var både av ondo eller av godo, men oavsett så måste du ta ställning till de nya förutsättningarna och välja.

Vill du fortsätta med nya förutsättningar, eller vill du bryta?

When you get blown away... Bild: Pixabay

When you get blown away… Bild: Pixabay

Ibland är livet så tungt och det händer saker som gör att du når den där botten. Den där botten som gör det så svårt att hitta tillbaka.

Livet är föränderligt, men det finns bara en person som kan ta beslut och bestämma hur du vill att ditt liv ska se ut, och det är du. Du är huvudpersonen i ditt liv och du måste välja hur du vill leva ditt liv. Ibland gör det ont och ibland är valen så lätta och glädjande. Men bara du kan ta beslutet om hur just du vill leva ditt liv! Glöm inte det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den lilla människan

Jag skriver ofta om stora händelser, om framgångar och framgångsrika personer som jag tycker inspirerar. Det är viktigt att göra för mig. Men det jag egentligen brinner för är det vi i vardagstal kallar för ”den lilla människan”! 

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Den lilla människan kan vara en pojke som flytt med de osäkra gummibåtarna över de stora haven. Som mot alla odds klarade det. Eller att lyfta att han faktiskt inte klarade det. Att plocka ut enskilda personer eller händelser är bara en liten del av verkligheten, men det är delar jag tycker är viktigt. Att bara läsa om flyktingkris, eller Grammisgalor, eller King Size-vinnare eller om människor som mist sina liv på de mest ohyggliga sätt. Det är viktigt att ta upp alla dessa. Det är händelser som betyder något för en större mängd människor. Eller en helt fantastiskt spännande resa som någon delar med sig av. Det kan också vara något intressant och viktigt att ta del av.

Men så finns det händelser eller delar i personers liv som kanske inte är lika betydelsefulla för en stor andel människor, men som jag ändå tycker är viktigt att lyfta fram.

Berättelsen om den ensamstående flerbarnsmamman som kliver upp före dagsljuset varje morgon och bakar vårt bröd, för att kunna ställa mat på bordet och betala hyran. Hur ser hennes liv ut? Hur får hon sin vardag att fungera? Berättelsen om den unga mannen som är långtidssjukskriven och som tappat sin framtidstro och sin självkänsla? Hur överlever han? Hur vänder han mörkret till ljus? Eller affärsbiträdet på din livsmedelsbutik. Hur ser hennes liv ut när hon slutar för dagen? Hur ser hennes plågor och glädjeämnen ut?

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande... Foto: Fatou Touray

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande… Foto: Fatou Touray

Jag älskar att höra små vardagsberättelser som inte innefattar någon ”stor händelse”. Kanske berättar någon om en vanlig dag på jobbet, eller en promenad till affären och några utbytta ord med någon man mött på vägen eller på affären. Berättelser om betraktelser vi gör. Kanske i bussen, på tunnelbanan eller på någon annan alldaglig plats där många passerar eller möts.

Hur vi betraktar saker som är så små och enkla och ibland så självklara att vi inte ens märker dem. Jag tror det är viktigt att även ta del av och lyssna på dessa händelser, för de blir ett sammanhang tillsammans med alla de ”stora sakerna” som sker omkring oss.

Alla de storslagna händelserna och personerna vi möter till trots, så är det trots allt den lilla människan, de vi möter varje dag, hela tiden och de små, små händelserna i vår vardag, som är med och skapar våra liv och gör våra liv till vad de är.

Jag tycker vardagen är så väldigt underskattad och de människor som inte begår några storverk för eftervärlden! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När man överträffar sig själv

Det här är ett helt onödigt blogginlägg som bara är liksom lite ”babbel” och varken har någon djup mening eller någon genomtänkt undermening. Om du vill läsa ett viktigt blogginlägg, så ska du alltså inte läsa detta, för detta är ren nonsens!

Ibland överträffar jag mig själv. I sån där vardagssmarthet. Nej, jag vet, det är inget ord, men för mig är det ett ord nu eftersom jag skrivit det. 

Jag med svarta tights, så nej, det var inte dessa jag köpte...

Jag med svarta tights, så nej, det var inte dessa jag köpte…

Förra vintern letade jag efter ett par nya svarta brallor, med långa ben. Jag hade ju en bild av hur de skulle se ut, men hur jag än letade och letade så hittade jag inga som passade. Det slutade med att jag köpte en massa annat i stället.

Men så en dag i våras sprang jag på dem. De bara hängde där framför mina ögon. De var precis de jag letat efter. Nu använder jag väldigt lite svart på sommaren och väldigt sällan hellånga byxor. Så jag stod där och funderade en stund, men sen bestämde jag mig för att ändå köpa dem. De var inte på REA och inte jättebilliga, men de var precis de jag ville ha.

Så jag köpte dem. Jag minns att jag kom hem och skröt om mitt höst- och vinterkap. Jag minns också att yngsta dottern skakade på huvudet och sa: ”Vem går ens och köper byxor nu, som man ändå inte ens ska använda tills i vinter?” Jag svarade: ”Det gör jag!” Meningen var att det skulle låta lite malligt och stolt, men i stället lät det som om jag pep fram orden…

”Det gör jag…”

Självklart la jag in byxorna bland mina andra byxor och så hamnade de typ längst in med tiden… I går var jag så sugen på att ha ett par svarta byxor av den modellen på mig, men eftersom jag glömt bort dem, så skulle jag leta fram ett par andra svarta byxor jag har, som är lite mer slitna. Så jag drog fram de svarta byxorna… och döm om min förvåning när jag drar fram de nya byxorna som jag inte ens hunnit använda än…!

Jag är dock fortfarande lite förvånad. Att jag verkligen hade sån framförhållning att jag köpte de där byxorna redan i våras, trots att jag visste att jag inte skulle ha dem på mig på länge. Och att jag liksom var så smart. Dessutom var det så länge sen jag köpte dem nu, att de liksom känns lite ”gratis”. Jag älskar när jag är så där vardagssmart och jag känner mig så väldigt vuxen och klok. Jag älskar helt enkelt när jag lyckas överträffa mig själv! 🙂

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin