Att vinna eller försvinna

För snart 1 ½ år sedan skrev jag om det här med att hälften av mina barn (alltså två av dem, den äldsta och den yngsta) är sådana tävlingsmänniskor. Jag skrev om att de verkligen är vinnarskallar, kämpar och satsar allt för att vinna och när de inte gör det så… ja, låt oss säga att de inte är så nöjda… 

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Den fina buckla som Mabou tillsammans med sitt lag kammade hem vid senaste cupen de deltog i.

Själv är jag inte alls särskilt tävlingsinriktad och jag kan verkligen känna beundran över att dessa av mina barn verkligen är beredda att kämpa för sina vinster. Jag förstår det bara inte riktigt. Jag är säker på att det inte är jag som drivit på dem, eftersom Binta till och med kritiserat mig för att jag inte pushade mer. Självklart är jag som mamma jättestolt över deras bedrifter. Bintas vinster i Dancehall Queen och Mabous bidrag i basketlaget och alla deras vinster. Det är verkligen jätteroligt. Men det har ju inget med kärleken att göra. Min kärlek för de andra två av barnen, de som inte är tävlingsinriktade är ju inte mindre på något sätt.

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Bintas pokal när hon vann Europas Dancehall Queen

Detsamma gäller ju när Binta eller Mabou tävlar och INTE vinner. Det är ju inte så att kärleken blir mindre för dem då, eller större när de vinner. Kärleken är ju densamma. Stolt blir jag som sagt, men det är en helt annan sak. Jag blir också jättestolt som mamma när det går bra för Jai på jobbet, eller när hon gjort någon bedrift som hon kämpat med, eller när Isatou gjort något som hon krigat för och lyckats med det.

Ändå funderar jag ibland på hur det kommer sig att en person som saknar dessa tävlingsinstinkter som mig kunnat få inte ett, utan två barn som är så inriktade tävlingsmänniskor? Kan det vara så att just det att jag INTE pushat på, som gör att de liksom gett sig sjutton på att klara det de vill för att visa att de kan? Ja, jag vet inte själv, men lite märkligt kan jag allt tycka att det är. Men inte desto mindre lustigt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det där med att bli äldre…

Det är mycket med åldern som kan upplevas negativt när man börjar traska förbi 40-strecket eller därefter. Orken blir liksom lite mindre, även om man vill saker lika mycket. En annan sak som kan vara lite negativ är att man ju oftast inte anses lika snygg längre. Rynkor börjar krypa fram, grå hårstrån börjar göra sig synliga och många av oss går upp en del i vikt med åren. 

När jag var ung

När jag var ung

Det finns mycket som kan kännas negativt. Lite som att ”börja rasa ihop”. Samtidigt får vi inte glömma att det faktiskt finns en massa positiva saker också. Det jag själv nyligen blivit väldigt medveten om är att jag kan stå på mig på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre. Jag känner mig själv bättre och ”går inte med” på saker jag vet att jag inte vill.

Jag känner mig mycket starkare i mig själv och jag känner mig dessutom stolt över det!! Det är ju liksom erfarenheter som har lett mig till den klokhet jag upplever att jag har nu. Det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag nu står upp för mig själv och mina behov och intressen på ett sätt jag aldrig gjorde som ung.

Jag för kanske 20 år sen?

Jag för kanske 20 år sen? Rynkfri och inga grå hår.

Jag tror att jag levde väldigt mycket för mycket för andra och deras behov när jag var yngre. Ja, självklart för barnen, men jag menar även för kompisar, för kärleksrelationer, kollegor och i princip alla runt omkring mig. Och mitt i allt detta glömde jag ofta bort mina egna behov. Eller inte bara ofta. Jag skulle nog våga påstå att jag väldigt sällan kom ihåg mina behov och när jag väl gjorde det, så stod jag inte upp för dem. Det gör jag nu! Och det gör mig stolt och tacksam och mycket glad över att jag har kommit dit, även om priset varit högt och det kostat mig enormt mycket smärta, sorg och frustration.

Jag är också glad över att jag har arbetat mycket med mig själv och min personliga utveckling de senaste åren. Jag är väldigt glad över att jag har insikt om mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag inte heller hade när jag var yngre. Om det beror på att jag arbetat mycket med mig själv eller på åldern vet jag inte, men jag gissar att både och varit viktigt, men att aktivt arbeta med sig själv ger verkligen resultat i relation till andra människor.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Idag när jag ser mig i spegeln så kan jag visserligen se en person som väger allt för mycket, som börjat få lite kråkfötter runt ögonen, som har rätt många gråa hårstrån och mycket mindre ork än för 20 år sedan. Jag kan se en kvinna som är 40+, men som inte känner mig som 40+. Samtidigt ser jag hur andra ser på mig. Särskilt yngre personer och det är förstås som en kvinna på 40+, eller om det är riktigt unga personer, så ser de nog en stenålderskvinna, för all del… Komplett med höftskynke och träklubba. 😉

Men samtidigt som jag ser denna kvinna i spegeln, så kan jag också se en klok kvinna som fått allt detta av erfarenheter som gett mig kunskap, klokhet, lärdomar och en helt ny trygghet i mig själv och den jag är. En kvinna som vågar stå på sig, även om det innebär att jag mister en person i mitt liv eller två. En person som inte tar en massa skit. För att jag vet att jag är värd så mycket mer än så. Jag har vågat sätta ett värde på mig själv och den person jag är! Det är värt mycket det!

Så när du, medelålders kvinna står där framför din spegelbild och känner dig kritisk till kråkfötter, övervikt och gråa hårstrån, försök se den du var för 20 år sedan. En person som inte alls hade den kunskap du har i dag. En person som kanske inte stod upp för dig själv på det vis du önskat. En person som du kanske tycker var både naiv och okunnig. Skulle du vilja byta? Det skulle inte jag! Och jag hoppas att du är klok nog att inse det värde du har. Just nu. Med kråkfötter och bilringar och kanske ett och annat grått hårstrå.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När någon inte tycker om dig

Det händer ibland att man får veta att någon inte tycker om en. Att man har typ en ovän som man inte känner eller som man vet inte känner en. Det är en märklig känsla. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Självklart vet jag att alla inte kan tycka om dig, precis som du inte tycker om alla människor. Ibland klickar man och ibland gör man det inte. Det som blir märkligt är när du får veta att någon tycker illa om dig, trots att ni aldrig träffats eller pratat. Ni har aldrig ”gjort” varandra något. Varken gott eller ont. Ni har kanske helt enkelt bara gemensamma  vänner, eller av någon annan anledning har du fallit i denna persons blickfång och personen har känt sig tvungen att berätta för någon vad den egentligen tycker om dig.

Hur bemöter man det? Nej, det går förstås inte och egentligen är det förstås bäst att bara släppa det hela och strunta i det. Som sagt: alla kan inte tycka om alla, så är det bara.

DSC_2740Samtidigt är det något som jag inte riktigt brukar kunna släppa på en gång. Det är något jag brukar gå och fundera över. Inte att det finns människor som inte tycker om mig, för oftast så är ju det ganska ömsesidigt, utan jag menar just när någon du inte känner tycker en massa saker om dig, fast ni aldrig träffats. Ännu mer intressant blir det om du får veta att personen har förklarat varför personen inte tycker om dig. Och du vet att det som personen förklarar har ingenting med dig att göra, att det helt enkelt inte alls stämmer. Att du inte ens är i närheten av att vara den person som beskrivs.

Vad är det som gör att vi har så lätt att döma människor omkring oss, utan att känna dem? Vad är det som gör att vi skapar oss en bild av någon och som ofta visar sig inte stämma alls?

Jag har inga svar, jag tycker bara frågorna är intressanta att fundera på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden

När jag var femton år började jag jobba heltid. Faktum var att jag hade tre jobb, var helt outbildad, saknade arbetslivserfarenhet och ja, jag var ung och helt ny på mina jobb, helt enkelt. Visserligen var det självklart inga ”höjdarjobb” jag hade, men det var arbeten i alla fall. Jag jobbade bland annat på ett solarium där jag hade hand om salongen själv, inklusive öppnade och stängde. Jag städade på dåvarande posten en period och jag jobbade som servitris på ett par restauranger, var lärarassisten och elevassistent på lite olika skolor, samt lärarvikarie och telefonförsäljare, men också kassörska på hamburgerrestaurang och en ICA. Oftast fick man fast tjänst väldigt snabbt. 

Vissa arbetsplatser var självklart mer seriösa än andra och tog bättre hand om sin personal än andra, men framför allt så var det inga problem med att få jobb. Gjorde man sedan sitt bästa, så blev man kvar. Visst, ett av jobben blev jag av med för att jag inte ville ligga med ägarnas lillebror och det var ju kanske inte så seriöst, men att få ett nytt jobb var verkligen inga problem.

arbetslös 1Idag ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Det är en stor tragedi för många av våra ungdomar. Det är arbetsgivarna som styr och det är svårt för många unga både att få jobb och att sedan lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Många av våra ungdomar erbjuds att ”provjobba”. Det innebär att de får en vecka, några dagar eller liknande på sig. Sedan är det 4 andra som också erbjuds ”provjobba”. Dessa personer blir självklart satta att ”provjobba” andra veckor. Det innebär att arbetsgivaren har gratis arbetskraft motsvarande en anställd, under en månad eller mer… Bara där är det så förbaskat fel!! Det är ju inte så att dessa arbetsgivare slutar ta betalt eller sänker priset på sina varor och tjänster för sina kunder under denna period, direkt.

Sedan är det detta med sjukskrivningar. Nyligen hade jag en ung närstående som provjobbade en vecka, eller om det var två, till och med? Hen blev lovad jobbet efter sina sina provveckor och inför första arbetspasset fick hen ryggskott. Hen ringde chefen, som inte svarade. Hen sms:ade att hen var på väg till akuten och inte kunde komma in, men skulle höra av sig så snart hen fick ett besked. För att göra en lång historia kort så hörde de aldrig av sig igen, trots att hen kontaktade dem upprepade gånger. Då hade hen redan blivit lovad jobbet, men inte hunnit skriva på några avtal, men förlorade uppenbarligen sitt jobb på grund av ryggskottet.

arbetslös 2Arbetet.se berättar en mycket lik historia. Fast i detta fall gäller det Burger King. Och tjejen fick i alla fall ett besked. Hon var avskedad. Fördelen med det är ju att det går att driva vidare. Om man är med i facket. Jag tjatar på ungdomar omkring mig hela tiden, se till att vara med i facket.

Det klagas väldigt mycket på att ungdomar är lata, dåliga på att ta ansvar och mycket annat. Ibland är jag benägen att hålla med, men samtidigt kan jag ställa mig frågan: hur kan vi ställa krav på unga människor som nyss kommit ut i arbetslivet att ta ansvar, när arbetsgivare vägrar ta ansvar för sina anställda? Visst, jag är fullt medveten om att många småföretagare har svårt att gå runt, särskilt när personal blir sjuka och annat, men samtidigt måste jag fråga: betyder det att man har rätt att utnyttja ungdomar utan att ta ansvar? Innebär det att man har rätt att bryta mot lagen och låta unga människor ”provjobba” utan lön. Det här kan självklart knäcka det bästa självförtroendet. Som jag ser det är det väldigt omoraliskt. Jag tänker också att det här kan få ödesdigra sidoeffekter. Om en ung person har haft två arbeten och blivit illa behandlar, eller att man underlåtit sig att skriva korrekta avtal och liknande för anställningen, hur ska den unga veta att den tredje arbetsplatsen, som kanske är väldigt seriös och ansvarstagande, är en arbetsplats som personen ska ta på allvar? Det är verkligen arbetsgivarnas tider 2015 och de unga kommer in på arbetsmarknaden på nåder, helt på arbetsgivarnas villkor. Lagligt eller ej.

När det gäller bostadsmarknaden så är den många gånger lika oseriös som arbetsmarknaden och det är inte ovanligt att många unga närmar sig 30 innan de lyckas få ett förstahandsboende, som de har råd att betala för. (Ett ytterligare problem här är ju lite moment 22 också, du får inget boende förrän du fått en fast tjänst med en skaplig inkomst och du får inget fast jobb förrän du tagit dig in rejält på arbetsmarknaden och lyckats etablera dig där, vilket är väldigt svårt att få så länge du är ung.)

Tack och lov finns det arbetsplatser som tar sitt ansvar och som ger unga människor en chans att få komma in i arbetslivet och som är seriösa på alla sätt. Tyvärr verkar de bli allt färre.

Inga schemalagda, fasta arbeten och inga bostäder. Hur ska vi kunna förvänta oss att dessa unga personer ska lära sig ta ansvar fullt ut och ta sina liv på allvar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När saker förändras…

Jag har skrivit en bra bit över 5000 blogginlägg genom åren. Ja, det är väldigt många. Jag måste säga att de allra festa har jag skrivit med starkt engagemang och inlevelse, de flesta inlägg är skrivna med själen, skulle man kunna säga. Det är också anledningen till att jag var så väldigt stolt över min blogg i så många år.

DSC_7809Det har ändrats lite, särskilt under det senaste året, då jag lagt ner min själ i webbtidningen thegambia/Afropé i stället och dragit ned rejält på mitt bloggande. Från att ibland ha bloggat flera gånger om dagen, till att nu blogga när andan faller på och tiden räcker till. Fortfarande är jag dock mycket stolt över allt arbete jag har lagt ned på min blogg. Den är en del av mitt liv och det jag har uträttat, helt enkelt. Ord. Att få skriva. Det har alltid varit en stor och viktig del av mitt liv. I juni 2015 kommer jag att ha bloggat i 10 år. 10 år är en låååång tid och precis som jag har förändrats, samhället har förändrats och hela livet förändras på 10 år, så har också min blogg förändrats. Det känns bra. Allt ska inte bestå. Jag tror vi mår bra av att utvecklas och förändras. 

De flesta blogginlägg minns jag inte att jag skrivit, förrän jag läser dem igen. Jag googlar ibland saker och så kommer mina egna blogginlägg upp om ämnen jag HELT glömt bort att jag skrivit. Men för det mesta är det jättekul att läsa dem så här flera år i efterhand. Jag har aldrig hittat ett blogginlägg jag inte känner att jag kan stå för, däremot har jag genom åren ändrat åsikter om vissa saker, men jag står ju ändå för att jag har tyckt på ett annat sätt en gång.

Vissa blogginlägg bränner dock kvar inom mig. Inlägg jag har svårt att ”släppa taget om” och glömma. De känns nästan inpräntade på mig, likt en tatuering.

Ett av de blogginlägg jag ofta tänkt på de senaste dagarna, skrev jag för bara knappt ett år sedan. Jag har återkommit till inlägget i tankarna gång på gång den senaste tiden och idag bestämde jag mig för att läsa om det. Jag minns att det tog mycket kraft och många tårar att skriva det. Jag minns också att när jag skrivit det klart och publicerat det, så tog det över två månader innan jag orkade läsa igenom det igen. Jag vill därför slå ett extra slag för det inlägget nu. HÄR kan du läsa det.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Mabous kritik mot Laila Bagge

DSC_3092Mabou: Mamma! Såg du Idol? De sa till en tjej som rappade att hon inte kunde rappa och det tyckte jag var jättetaskigt. Hon blev jätteledsen.

Jag: Ja, jag såg det och jag håller med, det var taskigt sagt!

Mabou: Ja, alltså hon kunde inte rappa så bra, men man behöver ju inte säga så där!

Jag: Mmmm… Det finns ju olika sätt att säga saker på och det där var kanske inte det snällaste. Programmet brukar ju kallas för ”mobbing-tv”.

Mabou: Ja, men sen sa Laila att tjejen försökte vara svart. Jag tycker det var ganska rasistiskt sagt.

Jag: Mmm… Hur tänker du då?

Mabou: Ja, alltså för det första hade hon inte sagt det, att hon ville vara svart, så det kunde de ju inte veta, men sen tycker jag det kändes lite rasistiskt, för vaddå, tror de alla svarta är likadana? Att alla svarta skulle vara på ett visst sätt?

Sedan gick han in på Eniro och skulle ta fram jurymedlemmarna i Idols nummer för att ringa upp Laila och ”kritisera henne” som han sa, men numret han ringde var avstängt…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

När samarbete blir rivalitet

Jag är ingen tävlingsmänniska

Jag är ingen tävlingsmänniska

Lite konstigt är det allt att jag har fått två väldigt tävlingsinriktade barn, trots att jag inte alls är någon tävlingsmänniska själv. Ja, man skulle kunna konstatera att de generna inte är från mig. Ibland säger min äldsta dotter till mig att jag borde ha ”pushat” henne mer när hon var mindre så skulle hon kanske bli ännu bättre i den dans hon utövar. Hon kanske har rätt, men det är verkligen inte min grej. Tvärt om kan jag känna mig lite irriterad på föräldrar som driver på sina barn väldigt mycket.

Jag har snarare uppmuntrat dem med att ”det spelar ingen roll om du vinner, bara du själv är nöjd med din insats”. Jag har också låtit dem byta fritidsintressen när de själv önskat. Jag har aldrig drivit på dem att fortsätta bara för att de redan påbörjat ett intresse.

Jag vet inte var min anti-tävlingsanda kommer ifrån men jag skulle nästan våga påstå att när tävlingsmoment kommer in i det hela, så tappar jag ofta sugen. Det är så lätt när man driver på sina barn att glömma bort vad barnet vill och i stället följa sina egna intressen. För mig är det jätteviktigt att mina barn gör det som de är intresserade av, oavsett om det gäller yrke, fritidsintresse, religion, val av partner, vänner eller boende. Det är deras liv och jag vill inte att jag ska leva mitt liv genom mina barn.

Om de tappar intresset för något, så kommer de säkert hitta något nytt de är intresserade av. Plus att jag tror att det är väldigt ovanligt att man får ett brinnande intresse för något som man själv inte brinner för till hundra procent. Men så kommer vi åter tillbaka till det där med att man inte måste vara bäst på saker. Det räcker utmärkt att känna att man har saker man är duktig på och vilja vidareutveckla dem.

Ibland träffar man i och för sig vuxna eller äldre barn som säger att de har lyckats bra för att deras föräldrar pushade dem. Å andra sidan träffar man ibland också vuxna eller äldre barn som menar att deras föräldrar drev dem så hårt att allt det roliga försvann. Det blev bara en enda tävling och att de känt sig otillräckliga när de inte lyckats så bra med det de lagt ned sin själ i.

Det finns förstås människor som behöver pushas för att komma framåt och utvecklas och det är ju jättesvårt att veta var gränsen går. Borde jag ha pushat mina barn mer? Ja, det kanske jag borde. Världen är ju inte svart eller vit, den har en massa grå nyanser och det kanske är så att jag skulle ha pushat mer, men på en mer ”lagom” nivå. Det behöver ju inte vara antingen eller.

Men jag har verkligen svårt att förstå det här med själva tävlingsmomentet. Det är ju mycket roligare och trevligare att kämpa sida vid sida, att hjälpas åt, att vara där för varandra, än att kämpa livet ur sig själv och konkurrera med sin omgivning. Men dessa tävlingsinriktade personer, de finns ju överallt. I bekantskapskretsen, bland ens egna barn, på arbetsplatser, i organisationer man är engagerade i. I partnerskap finns det också ofta någon i omgivningen, någon man känner eller någon man inte känner som vill tävla om ens eget intresse, eller ens partners intresse. Det kan vara vänner eller rivaler. När sånt händer, tappar jag som sagt oftast intresset. Det blir inte roligt längre. Det blir liksom en slags ”kämpa-glöd” mellan människor i stället och med ”kämpa-glöd” i detta fall så menar jag inget positivt, utan i detta fall menar jag att det blir en negativ kamp mellan människor.

Och precis när jag sitter och skriver detta så hittar jag ett videoklipp som passar in här, så jag avslutar helt enkelt med att länka till det HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Nu räcker det!!

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

 

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter