Glömd gömma

Det är sällan jag ser på TV. Att se TV i realtid händer mycket, mycket sällan. Men ibland ser jag på webben, när det passar mig. Jag älskar det här med att se det lilla utvalda jag vill se, på tider som passar mig. 

Öppet Arkiv SVT

Öppet Arkiv SVT

Något som ofta glöms bort är alla gamla program. De flesta har vi redan glömt, men en hel del gamla godingar finns faktiskt kvar i arkiven. Jag skrev om SVTs arkiv när de upprättade det och redan då fanns en massa gamla härliga program. Nån gång ibland, kanske en gång vartannat år eller så, alltså inte allt för ofta, så går jag in där igen och söker på något gammalt program och eftersom det fylls på allt eftersom så dyker det upp ny-gamla små guldkorn.

HÄR kan du se SVTs arkiv och söka dig fram till det du nästan glömt bort, men som du nu ges chansen att se igen…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag skulle kunna heta Doftljus

Om man skulle heta saker som man älskar, så skulle jag nog heta Doftljus! Jag älskar ljus, eld och jag älskar goda dofter. Om du såg mig här hemma i mitt hem just nu så skulle du förstå PRECIS vad jag menar…! Kombinationen med dofter i ljus är nästan gjorda just för mig, tror jag. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Doftljus

Doftljus

Jag är med i Buzzador, som jag skrivit om många gånger tidigare och den här gången har jag haft förmånen att buzza just doftljus. De här nya från Air Wick och den nya serien heter Life Scents. Den hade olika dofter och ja, alla doftade helt underbart. Två av dem hade lock och gav lite lyxigare känsla och de andra två skiftade färg i glaset vilket jag älskar som ju faktiskt inte bara älskar ljus och dofter, utan även vackra och stämningsfyllda belysningar. Det här är lite Kinder Ägg. Allt i ett, liksom.

Jag tyckte faktiskt om alla dofterna, även om jag tror att jag gillade den med lock och lila etikett mest. Men jag gillade alla och skulle lätt kunna köpa hem alla dessa dofter.

Vill jag rekommendera dem? JA! Kommer jag att köpa dem själv? JA! Älskar jag dessa? JA!

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Tar emot tips om att gå i klackar och klippet bjuder jag på

Som ung älskade jag verkligen höga klackar. Jag tyckte om att gå i dem och jag tyckte det var snyggt att gå i klackar. Det tycker jag i och för sig fortfarande. På något sätt sträcker man på sig mer och får en snyggare hållning och känner sig finare också för den delen. 

Mina nya skor

Mina nya skor

Men med åren kommer ofta bekvämligheten som ett brev på posten. Det där med sköna skor och att känna sig bekväm blir allt viktigare och snygga skor blir liksom… inte största fokuset.

Det var flera år sen jag slutade köpa högklackat. Jag vet inte hur länge sen, men jag vet att mina skor blivit allt mer bekväma och fotriktiga med åren. Ja, ganska mycket dyrare också, men det har känts så värt det.

I fjol vid den här tiden, tror jag det var, fick jag ett infall att ha högklackat och hittade ett par kortskaftade stövlar med kilklack som kanske var de senaste paret med klack jag köpt? Jag använde dem och tyckte det kändes helt okej. Men när jag kom hem pajjade dragkedjan och då bestämde jag mig för att det fick vara slut på höga klackar. Det har jag hållit. Tills idag.

Jag sprang på ett par som jag blev blixtförälskad i. De var snygga. De var rätt bekväm, men framför allt: de var riktigt höga!! Liten bonus blev det också när jag kom fram till kassan och det visade sig vara sista paret och att de därför var på REA. Kan det bli bättre?

Mina nya skor

Mina nya skor

Så dags att gå hem. Prova nya skorna. Och hoppsan, jag kan tydligen inte gå i höga klackar längre. Mina ben har glömt bort hur man gör. Det första jag gjorde var att jag höll sätta mig på rumpan, men jag lyckades hålla mig på benen. Det kan man bjuda på. Binta, Isatou och Mabou tyckte det var lite underhållande att se mig stappla omkring i alla fall. Mabou hävdar att det är jättebra att träna balans på höga klackar och ja, det låter ju rimligt.

Men nu när jag lyckats roa mina barn rejält, tänkte jag förutom att bjuda dig på en liten uppvisning med ett stort stycke humor, också passa på att be om lite tips och råd. Finns det några tips och råd, förutom att träna här hemma?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fläcktest: Kolla resultatet

Nu är det dags för ett nytt fläcktest. Jag gjorde ju ett fläcktest för något år sedan och nu har jag gjort ett nytt med en helt ny produkt från Vanish: Gold Oxi Action. Nu ska vi se om den klarade mina fläcktest. Om ja, så är det grattis till oss konsumenter och om det inte klarade det, så är det lite pinsamt för tillverkarna. 

Här kan du se vad det är för fläckar jag kletat på

Här kan du se vad det är för fläckar jag kletat på

Precis när jag skulle påbörja mitt test, så kom jag på att min son Mabou (13 år) härom dagen skulle hjälpa mig att öppna en burk rödbetor, då locket satt fast. Han skruvade av locket utan problem, problemet blev i stället att det skvätte saft från burken både på hans shorts, tröja och på mina relativt nya stolskuddar i köket. Så varför inte börja med att testa stolskudden, tänkte jag, eftersom jag självklart vill ha den fläckfri igen.

Jag följde instruktionerna. Precis när jag höll på upptäckte jag en annan fläck på kudden också, så jag tänkte att det var lika bra att köra på den med. Nu vet jag inte vad det var för fläck. Jag skulle gissa på Oboy, men det kan vara i princip vad som helst. Kolla bildspelet här, hur det gick:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ja, jag blev både glad och förvånad. 🙂 Nu blir det samma omgång med shortsen och tröjan när jag har tvättid nästa gång.

Sen skulle jag då ge mig på fläcktest nummer två. Det gjorde jag på en vanlig, vit tygbit. Jag har skrivit vad jag la på tygbiten och det fick sedan torka in i tyget i knappt ett dygn, innan jag var redo att kolla resultatet. Här kan du se det i bildspelet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer tips om fläckborttagning kan du läsa HÄR!

Fotnot: Jag har gjort det här testet som Buzzador. Det innebär att jag fått en burk Vanish Gold Oxi Action och ett antal påsar att dela ut när jag Buzzar produkten. Det är självklart en typ av reklam, men det finns inga krav på att man ska skriva bra om produkten, utan man får skriva precis som man själv tycker!! Mer om Buzzador kan du läsa HÄR och du kan också själv bli en Buzzador.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fila fötterna lena och mjuka

DSC_0022 DSC_0025

Idag kom den batteridrivna fotfil jag hade beställt genom Buzzador ! Jag har gått och sneglat på de där fotfilarna sedan de kom ut, men nu hade jag alltså slagit till!

Självklart var jag tvungen att testa direkt!! Jag har inte alltid världens bästa tålamod, särskilt när det handlar om att pyssla med mig själv.

Den största delen av dagen har gått till att städa och tvätta och umgås med två av barnen. Vi har skrattat och haft trevligt, men sen när den äldsta och den yngsta dottern gav sig iväg, så kastade jag av mig kläderna, påbörjade min egen lilla spa-session och började pyssla. Fram med nya fotfilen och ja sen skötte det hela sig själv! Helt sjukt skönt att använda den och fotbalsam efteråt. Fast däremellan badade jag också. Det var ett sånt där varmt, skönt bad som man nästan inte vill kliva upp ur. Jag hade lite ansiktsmask och passade efter badet på att smörja in mig med en lyxig hudkräm och verkligen ta hand om mig själv!

Så vad tyckte jag om fotfilen? Ja, det är ju helt klart något man kan leva utan, MEN nu när jag har den, låter jag helst bli att leva utan den! 😉 Den var snabb, smidig och det var grymt skönt att fötterna blev lena och mjuka på så kort tid, i stället för att sitta och fila och slipa själv. Däremot så går det åt en del batterier. Hela 4 stycken (AA), men jag vet ännu inte hur länge de håller, eftersom jag precis börjat använda min. De batterier som jag använde nu, ingick dock. Jag ångrar inte att jag köpt den och jag är redan lite småkär i den. Det kommer bli många fler fotfilningar med den här apparaten, det kan jag garantera! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Hur kan man hjälpa de mest utsatta?

Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor... Foto: Fatou Touray, afrope.se

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se

De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något… 

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan... Foto: Fatou Touray

Soppkök utanför Klara Kyrka i Stockholm en morgon för några veckor sedan… Foto: Fatou Touray

Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.

Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med. 

Farsta Centrum

Farsta Centrum

Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.

ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.

Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! 

Intressanta artiklar:

Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom

Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige

Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet

Här kan du hjälpa till:

Ejtiggare.se

Stadsmissionens Hemsida

Giving Peoples Hemsida

Giving People på Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Hon som ser

Redan som liten flicka upplever hon utomkroppsliga upplevelser. Hur hon lyfter från sängen och svävar fritt. Med tiden upptäcker hon att hon kan visualisera sig till andra platser. Det som först känns skrämmande, blir vardag för henne. Det är så naturligt att hon inte reflekterar över att det inte skulle vara möjligt att det kunde ske.

Hon som ser

Hon som ser

I fjällbyn Hacksjö där Anna-Lena Vikström växer upp är det inget konstigt. Redan i tidiga tonåren ringer folk i trakten och ber henne se efter var de förlagt sina saker, var deras husdjur sprungit bort och var deras familjemedlemmar försvunnit eller varför. 

Som vuxen försöker Anna-Lena förneka sina förmågor, då omgivningens dom är hård, särskilt i den kyrkliga världen där hon arbetar. Hon vill inte själv ha dessa förmågor då det gör henne annorlunda och ”konstig” i andra människors ögon. 

Med tiden måste dock Anna-Lena acceptera att det här är den hon är. I stället för att trycka tillbaka och förneka vem hon är, väljer hon att vidareutveckla sina förmågor och lära sig av andra med olika förmågor, det hon själv inte upptäckt hos sig själv. 

Boken är Anna-Lenas berättelse. Skriven av författaren Eva Wiklund om och med sierskan Anna-Lena Vikström. Om man har lite aningar om övernaturlighet så kommer den här boken att göra dig väldigt nyfiken. Om du inte alls tror på det du inte upplevt, så kommer du ändå att dras med av att boken skrivits på ett så naturligt och odramatiskt sätt, den är skriven på ett så jordnära plan och med en sådan inlevelse att det är lätt att uppleva att man är en del av berättelsen. Jag har tidigare skrivit om denna författares bok: ”Jag kommer sen…”, om diskoteksbranden i Göteborg.

Jag rekommenderar alla att läsa den här boken!! Inte bara för att den är givande och intressant att läsa, men också för att den väcker mycket nyfikenhet och många tankar och funderingar!

Om du inte själv vill läsa boken, så kanske någon skulle vilja ha den i julklapp?

Anna-Lenas blogg

Här kan du beställa boken

Här är en Facebookgrupp för boken

Här är Anna-Lenas officiella Facebook

Här kan du se ett TV-program på SVT med Anna-Lena

Facebook för författarens alla böcker

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bokrecension: Gå om INTET

Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Boken Gå om INTET av Sandra Gustafsson

Jag skrev nyligen om att jag varit på Sandra Gustafssons bokrelease av hennes nya bok Gå om INTET. I goodiebagen från releasefesten fick vi med oss inte bara den nya boken, utan faktiskt alla tre böcker som Sandra Gustafsson skrivit. Jag har recenserat de båda tidigare:

Maskrosungen

Svedd


goodiebagNu fick vi alltså alla tre böcker och jag är så bakvänd ibland att jag nu när jag haft en lite ”off-book-period” så började jag med att läsa om hennes första bok. Och ja, den var lika förbannat bra som första gången jag läste den!! Men nu har jag äntligen läst igenom även hennes nya bok Gå om INTET och den var också riktigt bra!! Jag skulle kategorisera den som en relationsdeckare. Den innehåller det där spännande suget som uppkommer i magen när man läser en riktigt spännande bok. Samtidigt som den också handlar om relationer. Vad som händer med oss när vi följer åtrå och passion, blandar det med tabu, otrohet, mord och beräknande, iskalla kalkyler. Det är där vi hamnar om vi läser Sandra Gustafssons senaste bok. Med alla dessa snaskiga och läskiga ingredienser.

Absolut något för hängmattan, resan eller solstolen i sommar. Läs den!!

Boken får fyra av fem i betyg av mig:

africasmallafricasmallafricasmallafricasmallafricasmallblack (2)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter