Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Got my title back: Tonårsmorsa igen

Det går upp och det går ner, det här vi brukar kalla livet. Nu är jag helt plötsligt en Tonårsmorsa igen, efter några år ”off the title”. Det känns dock som det kommer bli betydligt mindre berg-och-dalbane-liv med en tonårspojke än när jag hade tre tonårsdöttrar på samma gång. Sonen har alltså hunnit fylla 13 år och i samma veva (en vecka senare, för att vara exakt) fyllde äldsta dottern 26!! Helt otroligt!! Kan inte förstå hur jag kan ha så pass stora barn! :-)

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Mamma har varit på besök några dagar och det har varit jättehärligt!! Det är ganska trist att hon jobbar i Norrland nu och vi har så lite tid att umgås. Men det är ju också delar av livet. Som trångbodda och att som vuxen dela boende med sin mamma, kan nog få många att tro att det var skönt att mamma ”flyttat”, men så är det verkligen inte. Visserligen blev utrymmet lite större och lite mindre trångt, men sanningen är ju att vi som två vuxna individer valde att bo tillsammans och det har varit jätteskönt, både av sociala skäl, men också av praktiska och ekonomiska. Det mesta var helt enkelt bättre! För första gången i mitt vuxna liv har jag levt med en annan vuxen där vi faktiskt har delat på allt ansvar, utgifter och allt annat som hör vuxenvärlden till. Tragiskt men sant. Det har funkat alldeles förträffligt. Så jag är inte särskilt glad över att hon flyttade, nej, även om hon har boendet kvar i och med att hon kommer på sina ledigheter, men ändå… För mig skulle hon GÄRNA få spendera mer tid hemma.

2015-04-16 22.01.27 2015-04-16 22.01.57Härom veckan var vi i alla fall på teater. Vi såg musikalen Evita och jag tyckte mycket om den.

Vi hann också med att hälsa på vänner och grilla med familjen medan mamma var här. Jag har däremot inte varit helt pigg den senaste tiden. Jag är fortfarande inte helt ”fit for fight”, även om det är lite bättre än det varit. Ibland får man nog tillåta sig själv att inte vara på topp! Dels har jag varit rätt krasslig, men jag har också varit väldigt nere.

Nu försöker jag ”gaska upp mig”, genom att rensa, byta ut, förnya och göra fint omkring mig. Jag har märkt att sånt automatiskt får mig att må bättre.

Men en sak är i alla fall skön, så länge vi närmar oss sommaren, så går vi trots allt mot bättre tider och just nu är det allt som räknas…!!

(Dessutom har jag fler blogginlägg på lager och det var ett tag sen…)

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag pratade tonåringar i Radio P4 i morse

Fatou selfie i radiostudion

Fatou selfie i radiostudion

I morse åkte jag direkt från jobbet till Sveriges Radio och var med i ett program om tonåringar. Det var riktigt roligt. Mer om programmet och länk till att lyssna på programmet i efterhand, kan du finna HÄR! Det blev ett roligt samtal tycker jag!

För övrigt är det nu sju månader sedan jag slutade vara en ”Tonårsmorsa”, å andra sidan är det bara 11 månader kvar innan jag blir det igen… Så det här är mitt lilla ”brejk” från att ha tonårsbarn, kan man säga!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Snacka sex och skydd med tonåringar

redigeradbildDet var nu ett tag sedan jag läste kåserier i radio varannan vecka, men igår var det dags att snacka i radio igen. Denna gång var det Karlavagnen som ringde mig och ville att jag skulle berätta lite om hur jag tyckte man skulle snacka om sex och skydd mot könssjukdomar med sina tonårsbarn, med tanke på att det var Klamydiamåndagen igår.

Här kan du lyssna på mitt snack igår:

Hur har du gjort med dina tonåringar? Hur tycker/tyckte du som tonåring att det var att snacka om sex och könssjukdomar med dina föräldrar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tonårsmorsa har två veckor kvar att leva…

sandtonårsmorsaI exakt TVÅ veckor till (14 dagar) är jag tonårsmamma, en TONÅRSMORSA! Varken mer eller mindre. Sedan fyller min yngsta dotter 20 och jag är inte längre någon tonårsmorsa. Sedan blir jag tonårsmorsa igen om ett och ett halvt år, men fram tills dess kommer jag att vara bara Fatou. Det är i och för sig inte så dumt det heller…

I drygt 11 år har jag varit en tonårsmorsa. En morsa som har tonårsbarn, i åtta år har jag varit en ”Tonårsmorsa med svenska folket”, det vill säga har jag drivit min blogg Tonårsmorsa. Den fortsätter förstås, men jag har ju försökt ”trappa ner” på det här med ”Tonårsmorsa-begreppet” de senaste åren, så jag fortsätter som en alldeles vanlig Fatou, eller ovanlig, om du vill det! :-)

R.I.P. Tonårsmorsa och länge leve Fatou!

sandfatou

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om sanningen ska fram…

Ibland säger någon till mig att jag är en ”bra mamma” eller en ”drömmamma” eller ”den perfekta mamman”. Förhoppningsvis har jag gjort något bra på vägen i min strävan att uppfostra mina barn, men i sanningens namn har jag nog gjort alla misstag man kan göra också, så inget kunde vara mer fel än att kalla mig en ”perfekt mamma”.

En mamma som kämpat? Ja. En mamma som älskar sina barn över allt på jorden? Ja. En mamma som haft många motgångar? Ja. En mamma som axlat föräldrarollens vardag själv? Svar ja. Har jag försökt göra det bästa jag kunnat utifrån den situation jag varit i? Svar ja. Men nej, någon perfekt mamma har jag aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli, även om man lär sig av sina misstag och försöker rannsaka sig själv, rätta till det som blivit fel och strävar efter att bli en BÄTTRE mamma. Ja.

Vad mina barn tycker? Ja, ibland tycker de så här om mig:

fuck you

Också.

Eller så kan man säga som Binta gjorde när hon var liten och inte kunde prata rent än. Hon visade i stället pekfingret och sa: ”SACK YOU!”

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lite små förändringar

sandfatouIdag har jag småfixat och småtrixat lite här på bloggen. Jag har dels gjort om den lilla ikonen högst upp på sidan, alltså själva internetfliken, dels har jag gjort om lite när man kommenterar. Jag har skrivit en liten text om kommentarsvillkor där man kommenterar. Det har egentligen inte ändrats så mycket annat än att det finns en text nu innan man kommenterar. Jag kommer även fortsättningsvis hålla högt i tak bland mina kommentarer och fortsätter acceptera olika åsikter och tankar och även om jag skrivit att man bör försöka hålla sig till ämnet, så kommer jag självklart fortsätta acceptera en bredd även där. Olagliga kommentarer såsom hot och hat, personangrepp och kränkningar kommer dock även fortsättningsvis modereras bort!

Något annat som är rätt nytt är att man kan välja om man vill kommentera via wordpress, facebook eller google+. Man väljer det genom att klicka på de små ikonerna ovanför kommentarsfältet.

Annars fortsätter vi bara att njuta av sommaren och den fantastiska värmen, va?! :-)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mitt livs största ögonblick

CIMG0191När jag 2009 vann Stora Bloggpriset och var på bloggalan på Nalen, så hamnade jag vid ett tillfälle nära Niklas Strömstedt. Han stod och småpratade med sitt sällskap och så tittade han mot mig och sa till sin vän något i stil med: ”Men vad roligt för henne, det måste vara det största som hänt henne!”

Han menade säkert inget illa och han sa det säkert som en uppmuntran, men sanningen är att jag retade mig på det och de gånger jag kommer att tänka på den där händelsen så retar det mig att jag inte sa något då.

tavlanashxDet var jätteroligt och verkligen helt otippat att vinna det där priset, det sticker jag inte under stolen med. Det är till och med så att det var en stor händelse i mitt liv, men det är väldigt många händelser som toppat det ögonblicket, trots allt.

Att säga så till en kvinna som fött fyra barn, varit gift två gånger, levt nästan 10 år med sitt livs stora kärlek, har ett barn som var så svårt sjuk att jag trodde jag förlorat henne, när hon kom tillbaka till livet, med ett annat barn som vunnit tre SM-guld i lika många dansstilar, med hittills två barn som tagit studenten, som levt ett liv fyllt av svårigheter, men ändå med en väldig massa lycka och glädje, ja att tro att vinsten av Stora Bloggpriset skulle vara mitt livs största händelse kan jag inte ta annat än som en förolämpning.

nelson mandela 5Idag fann jag ett klipp i SVT´s Öppna Arkiv, som de nyligen har öppnat och där fanns faktiskt ett klipp där jag skymtar ibland och just den dagen var en av två dagar den veckan som är en av mitt livs största händelser någonsin! Klippet är från 1990 och Nelson Mandela besökte Sverige som första land utanför Afrika efter sin frigivning och jag hade äran att i kör sjunga för honom både i Uppsala Domkyrka och senare den veckan i Globen (det klippet tycks inte vara uppe ännu… )

Lamin JawlaMin dåvarande make i rosa tröja

Inte bara jag är med, utan även en av mina allra närmsta vänner och min dåvarande man, som tyvärr inte finns hos oss längre. (Vila i Frid, Lamin!)

jag och tJag längst till vänster, 19 år och min vän i mitten

HÄR har jag tidigare skrivit om just den här dagen och sången vi avslutar hela programmet med. Det kallar jag ett stort ögonblick! Ni vet ett sånt man aldrig glömmer!! jag och t 1990Jag till vänster för 23 år sedan

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Just sayin…

bag3.ashxOm jag skulle gå till jobbet en dag och lämna mitt rum i TOTALT KAOS. Då menar jag KAOS. Typ att det ligger så mycket saker över hela golvet att man inte kan gå på det utan att kliva på saker.

Och så kommer jag hem från jobbet. Och ”någon” (typ en person) har:

  • Bäddat sängarna
  • Vikt ihop rena kläder och lagt undan
  • Lagt smutsiga kläder i tvätten
  • Rensat hela bokhyllan, det vill säga in i minsta detalj, såsom till exempel ställt in alla böcker i storleksordning, torkat av varje hylla, rensat, plockat etc.
  • Plockat av och rensat och gjort fint på byråer och alla andra ytor
  • Rensat bort tomma eller meningslösa kartonger
  • Dammsugit
  • Tömt papperskorgen
  • Skurat
  • Ställt in fina ljus

Då skulle jag:

  • Bli väldigt glad
  • Hålla ordning och göra fint i mitt rum mycket längre än två dagar
  • Inte kasta saker på golvet
  • Jag skulle absolut bädda sängen när jag sovit i den

Så tänker jag.

Så tänker inte mina barn.

Varken litet barn eller vuxet barn.

Det är synd…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,