URF till Furuvik

För några veckor sedan gick Uppsala Reggaefestival (URF) ut med att reggaefestivalen kommer att omorganiseras och flyttas. I dag kom ett nytt pressmeddelande om att festivalen kommer att satsa på Furuvik! Nyheten glädjer mig, särskilt som det inte ligger så långt ifrån min hemstad Uppsala!

Jag tror också att festivalorganisationen gör helt rätt i att sprida satsningar med reggae. Dels tror jag att det når ut till fler personer, dels att de kan sprida riskerna, men framför allt att det blir en nystart för reggaen att leva vidare!

Det blåser hårda vindar just nu mot oss som älskar reggae. Vi blir alla på ett eller annat sätt indragna i debatten om homofobin. Jag tror det är viktigt att ta ställning i den frågan, men samtidigt komma ihåg att det här är en ynkligt liten del av musiken och fokus är trots allt på några få artister! Det är inget försvar eller förringande, utan ett faktum!

För de allra flesta av oss handlar reggae om rytmer, oneness, medmänsklighet, frihetskamp och kärlek till våra medmänniskor! Låt oss inte glömma det! Låt oss se framåt och inte göra det här till en fråga där man ställer grupper mot varandra! Stå upp för den musik du älskar, men lägg inte hat på någon annan för det!

Låt oss nu se fram emot en sommar fylld av kärleksfull reggae! ONE LOVE!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Uppsala Reggaefestival i helt ny tappning

Det här skulle bli ett kort och informativt inlägg om Uppsala Reggaefestivals nedläggning och några ord om att andan kommer att leva kvar i ny tappning. Efter att ha skrivit och ändrat och börjat om detta inlägg åtskilliga gånger under två dygn så inser jag att det inte kommer att bli ett sånt inlägg. Det kommer bli både personligt och långt då reggaefestivalen har betytt mycket för mig och min familj i så många år.

För Binta var festivalen en av årets höjdpunkter under tonåren

För min familj har reggaefestivalen varit en familjefest. För det mesta har vi alla varit där och det år någon har missat det så har de andra familjemedlemmarna varit där och det har känts konstigt att den av oss som inte varit där, har varit borta.

Jag är en av de reggaefantaster som tidigt började besöka reggaefester och senare även reggaeklubbar. Som Svensk och med erfarenhet av alla möjliga typer av klubbar i Sverige vill jag påstå att klubbar där majoriteten av gästerna är svarta, har varit särskilt svårt utsatta av polis och myndigheter. Att polisen stormar en klubb mitt under konsert eller uppträdande har inte varit något ovanligt på dessa klubbar, vilket definitivt hör till ovanligheterna när det gäller andra klubbar. Sedan har klubbägarna ofta blivit uppsagda från att fortsätta hyra lokalen med hänvisning till att man inte vill ha ”problem med polisen”. Nu pratar vi från mitten av 80-talet och framåt till nutid.

Det har varit svårt att skaffa tillstånd och lokaler för att få en fungerande reggaeklubb och för de som ändå lyckats, upplever jag att de fått utstå både trakasserier och motgångar utöver det klubbägare möter. Vissa klubbar har inte överlevt mer än någon enstaka månad, trots att arrangörerna och klubbägarna har varit seriösa personer som försökt skapa en miljö för oss som älskar reggae och/eller afrikansk musik.

I slutet av 80-talet gjorde man några tafatta men seriösa försök att starta dessa klubbar centralt i Stockholm (Restaurang Oxen, Gambianska klubben etc) och på andra orter för att vara lättillgängliga och attraktiva för gästerna. Resultaten var dock nedslående när det gällde myndigheters, lokalägares och även kringboendes reaktioner och motarbetande. Jag minns att en konflikt som uppkom från boende inte handlade om att det var för hög musik eller stökigt på klubben i allmänhet, utan helt enkelt att besökarna ”såg ut som apor”. Dessa grannar hade alltså klubbägarna att strida mot. Det kanske inte är så konstigt att de gav upp till slut och överlät lokalen?

Till saken hör också att även om vi som älskar reggaemusiken gärna föredrar just den när vi är ute och klubbar, så var faktiskt inte utbudet så stort för att klubba på andra ställen. Jag minns inte att jag EN ENDA GÅNG kom in på NÅGON ANNAN klubb/disco tillsammans med svarta vänner under 80-talet, särskilt inte manliga, utan problem. De flesta kom aldrig in alls. Det var alltid något jäkla ”slipstvång”, ”gympaskoförbud” eller ”fullsatt”. Fast det gällde aldrig de gäster som bara marscherade förbi oss i köerna och kom in på klubbarna framför våra ögon…

Om man försöker vara lite självkritisk då. Finns det anledning till att storma en reggaeklubb? Hur är det egentligen med drogerna? Jag kan säga att de klubbar där droger varit mer öppet än på andra ställen är de s.k. ”svartklubbar” som legat en bit utanför Stockholm och där ingen legal verksamhet har pågått. Jag skulle till och med vilja påstå att dessa klubbar har uppstått på grund av att det varit så svårt att driva legala klubbar för reggaefantaster! Däremot så menar jag att det inte funnits mer droger än på andra normalklubbar och ska man jämföra med klubbar runt Stureplan så har knarket varit både öppnare och mer uppenbart än det varit på reggaeklubbarna!

När jag läste Uppsala Reggaefestivals Pressrelease (pdf) härom dagen så står det klart och tydligt att de väljer att lämna Uppsala för att förnya sig och det tycker jag är bra, jag återkommer till det, men mellan raderna och med de senaste årens kritik mot att festivalen motarbetas, så läser jag också att det finns en konflikt som legat och grott länge mellan festivalledningen och myndigheter.

Som ”ursäkt” har kommunen ofta replikerat med att URF är ett ”vinstdrivande företag” och måste därför gå runt på egna ben. Det är sant ur en synvinkel, men samtidigt tycker jag det är småaktigt att inte se dels vilka pengar det faktiskt gynnar kommunens invånare med, men framför allt vad den har gjort för ungdomarna i vår stad. Det hade naturligtvis funnits utrymme för mer samarbete och ekonomiskt bidrag än det som faktiskt gjorts om viljan hade funnits.

Vi i min familj har nästan bara goda minnen av URF. De få negativa minnen vi har, handlar om specifikt ett av åren då polisen gick väldigt hårt fram mot festivalbesökarna och som de sedan även fick väldigt hård kritik för.

Det blev bättre senare, men jag tror att den där känslan av sommar, frihet, festival, bra musik, familjefest och känslan av One Love, försvann det där året. Jag tror att den där fantastiska känslan trampades ned av polisernas stöveltramp och helt enkelt skrämde iväg många av besökarna. Vem vill betala en massa pengar och resa till Uppsala för att bli trakasserad av polisen? Det var många som hade den reaktionen. Läs bara kommentarerna i mitt inlägg: Är det så här polisen vill visa sin makt för våra ungdomar? från 2008.

Jag upplever att samarbetet mellan festivalarrangörerna och polisen fungerade bättre de senaste åren, men jag har ändå en känsla av att allt motarbetande fick arrangörerna att lyfta blicken och se förbi Uppsalas begränsningar.

Att samarbetet förbättrades och att polisen gick från trakasserier av festivalbesökarna till vanligt polisarbete som de ägnar sig åt under festivaler generellt var bra, men jag tror att det redan var för sent. Skeppet hade redan börjat sjunka i och med besökarnas frånvaro. Trots kärleken till reggaen och festivalen var man inte beredd att riskera sitt välmående. Jag är också övertygad om att många föräldrar som läste alla artiklar om festivalen förbjöd sina ungdomar att besöka den. Om jag inte själv hade besökt den, så är jag inte säker på att jag låtit mina ungdomar åka iväg till en annan stad för att delta, att döma av det som skrivits i media om den.

Det var de trista delarna av reggaefestivalen. Tack och lov så är det inte dem som dominerar mina minnen från alla dessa års festivaler!

Det jag minns starkast är artister som kommit och gått, men också känslan av samhörighet, den bra musiken, feststämningen och att min dotter Binta har uppträtt där både med den tidigare gruppen Zumbas och sedan också med den nuvarande gruppen Blackout. Faktum är att de var den första renodlade dansgruppen som blev bokade till festivalen och det är ju också ett sätt att skriva festivalhistoria! 🙂

Blackout

Etana

Mabou har varit en flitig och trogen festivalbesökare och jag tror inte han missat en enda festival sedan han föddes. Faktum är att hans första festival låg han fortfarande i min mage. 🙂

Busy Signal

Mr and Mrs Uppsala Reggaefestival – Still going strong! Yared och Adiam hann njuta lite av musiken också, inte bara arbeta

Alpha Blondy

Reggaelegenden Bunny Wailer

Faktum är att nu när jag har läst igenom en massa gamla inlägg om URF för att skriva detta inlägg så har jag fyllts av vemod, nostalgi och tårar. Jag är rörd. Att festivalen har betytt mycket för mig personligen och min familj är något jag varit medveten om länge, liksom för många andra flitiga festivalbesökare och inte minst för många Uppsalabor. Men att nedläggningen skulle beröra mig så djupt trodde jag faktiskt inte.

Att Reggaefestivalen i Uppsala läggs ner, är en stor förlust för Uppsala, inte minst ekonomiskt då man räknar att Uppsala dragit in ca: 10-15 miljoner kronor varje år på festivalen till näringslivet. Men staden förlorar inte bara ekonomiskt. Framför allt förlorar den en glans som URF har satt på staden. Inte minst har festivalen varit bra på att lyfta fram lokala artister från Uppsala och boka dem flitigt. Även där har funnits ett indirekt lyft för Uppsala.

Tänker jag med hjärtat så är det sorgligt att festivalen läggs ned. Men när jag tänker strategiskt så inser jag förstås att arrangörerna är vinnarna. De lägger inte ned sin glöd för reggaemusiken utan de tar nya krafttag med helt nya satsningar. Det krävs ingen Einstein för att inse att det nya konceptet är vinnande. Det är nya planer på flera mindre satsningar. Med dessa satsningar som innebär även spridande av risker.

Den första satsningen kommer att vara en kryssning, där även Blackout kommer att finnas med!

Ur Pressreleasen:

”Nya reggaekoncept:

Under 2012 och 2013 kommer Uppsala Reggaefestival att omvandlas, döpas om och återuppstå i flera nya
koncept och format:
• Reggaebåt: Den 29 april 2012 lämnar reggaebåten ”One Love Cruise” Stockholms hamn för färd
mot Riga. På scen står internationella dancehallstjärnan Mr Vegas och Sveriges nya reggaefavorit
Kapten Röd (”Årets artist” och ”Guldmicken” i P3-Guld 2012), samt en rad andra svenska reggaeoch
hiphop-artister. Det blir också dansshower och årets Dancehall Queen 2012 kommer att koras.
Reggaebåten arrangeras i samarbete med Tallink/Silja Line. Mer info: www.onelovecruise.se eller
http://www.tallinksilja.com/sv/cruises/special/riga/OneLoveCruise.htm?gclid=CNGh8oOA164CFf
AtmAodBzHUbA&247SEM
• Sverigefestivaler: Det finns långt gångna planer på att redan i år starta helt nya reggaefestivaler på
nya orter i Sverige. Artistbokning och planering pågår för fullt. Mer information kommer i
månadsskiftet mars/april.
• Svensk reggaefestival-export: Italien, Holland, Chile, Costa Rica och Dubai vill ha hjälp att skapa
liknande reggaefestivaler som i Uppsala fast i egen nationell skrud. Aktuellt under 2012-2013.
• Enskilda konserter: Internationella världsstjärnor som tidigare varit på Uppsala Reggaefestival
fortsätter bokas in till Sverige. Planerade artister i år är: Abbyssinians, Alborosie & The Shengen
Clan, Alaine, Beenie Man, Bounty Killer, Busy Signal, Bunny Wailer & The Solomonic
Reggaestra, Collie Buddz, Israel Vibration, Jah Cure, Jimmy Cliff, Morgan Heritage mm.”

Till sist: Ett varmt och innerligt TACK till Yared och Adiam som fått detta att rulla i så många år, med allt vad det innebär och ett stort och uppriktigt lycka till med alla nya planer!!

UNT: Uppsala är förloraren

UNT: Yareds egna ord om nedläggningen: Arbetet med Reggaefestivalen blev för mycket

SR: Reggaefestivalens grundare kritiserar polisen

Svereggae: EXTRA EXTRA! URF är över

UNT: Reggaefestivalen lämnar Uppsala

Uppsala Reggaefestival deras Pressmeddelande

Facebook: One Love Cruise

Tallink: One Love Cruise

Samlade blogginlägg om URF under de år jag har bloggat:

* Samlat länkinlägg om Uppsala Reggaefestival 2005-2008 (musik, reggaefeber och debatt)

* Samlat inlägg om URF 2009 (ALLT om Uppsala Reggaefestival 2009)

*Sammanfattning om Uppsala Reggaefestival 2010 (Samlat länkinlägg om hela URF 2010)

*Slutsammanfattning om URF 2011

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Tonårsmorsa´s Nyårskrönika 2011

Nu är det dags. Ännu ett år har passerat i mitt liv och därmed även att bloggår. Jag ska försöka göra en sammanfattning av mitt år i ord och bilder, både privat och i bloggen! Jag länkar en sammanfattning med de blogginlägg jag tycker är mest läsvärda eller minnesvärda! Häng gärna med!

Jag började året med en rejäl utrensning hemma. Ut med det gamla…

Jag konstaterade att vi nog inte ska blanda dumskallar med andra?

Jag konstaterade också att endast 2,7 % av Svenska bloggar är mer inflytelserika än min!

Jag förklarade varför jag stöttar mina barn i det de gör. Crome kom ut med en ny musikvideo, där Binta var med.

Jag fick ett glädjande besked som förvånansvärt nog inte gladde mina två äldsta döttrar lika mycket. 😉

Jag kan nu konstatera att vi hade betydligt mer snö förra året, än vi har än så länge…

På bloggen diskuterade vi hur många män en kvinna får ha barn med.

Blackout gjorde sin andra Jamaica-resa och Mabou var med om ett obehagligt brott.

Blackout vann titeln: Europes Best Dancehallgroup Link Up 2010/2011 och Binta vann även titeln: Europes DHQ Link Up 2010/2011.

Jag höll en föreläsning på en gymnasieskola i Uppsala om självmord, tillsammans med Ludmilla.

Binta var med i ytterligare en musikvideo. Och sedan var Blackout med i Junior Reid´s musikvideo också.

 

Jag planerade min resa till Gambia tillsammans med min pappa som då reste till Afrika för första gången. Ja, jag erkänner, jag var skitnervös över resan innan avfärd. Märks det? 😉

Ännu en Jamaicansk musikvideo där Blackout är med, kom ut!

Jag skrev en reseberättelse om min resa till Gambia. Den kan du finna HÄR!

Sedan åkte jag på kryssning med Isa och Blackout Family, på Black Sensation och hade superkul!!

Blackout Family-show på kryssningen

Isa och Vendela

Patrik Sjöberg kom ut med sin uppmärksammade bok där han skrev om sexuella övergrepp: Det du inte såg.

Vi välkomnade våren i sann Uppsala-anda!

En nyhet som gjorde mig särskilt glad var frigivningen av Annika Östberg.

Blackout deltog i Talang på TV4 precis samtidigt som jag blev faster för andra gången i mitt liv! Eftersom det inte skett på sex år, så var det en särskilt trevlig händelse! Att han föddes precis samtidigt som Binta var på TV var lite roligt också.

Det var 30 år sedan Bob Marley dog!

Blackout var lite otippat med i en rockvideo!

Bamse gav sig in i Asyldebatten!

Jag och Mabou gav oss iväg på ett Glassevent och även en Tweetup!

Teater hann jag också med i alla fall en gång under det gångna året.

Blackout Family hade både föräldramöte och föräldrauppvisning. (Alltså för Blackout´s elevers föräldrar.)

Min fina, duktiga, extradotter tog studenten!! Och det med helt lysande betyg!

Rihanna´s låt One Man Down, fick skarp kritik!

Bloggen Tonårsmorsa fyllde sex år!

Vi firade en härlig och minnesvärd skolavslutning!

Jag startade en tävlingsserie för ensamstående föräldrar där man gavs chansen att vinna diverse priser under sommaren, samtidigt som jag debatterade barnfattigdomen i flera inlägg!

Blackout hade sin stora vårshow i Kungsträdgården, Stockholm:

2011 har varit ett tungt år för mig på många sätt. Ett av mina allra tyngsta, av olika skäl. Flera personer har även gått bort under året.

För första gången på många, många år firade jag midsommar!

Jag gästbloggadeMötesplats Gottsunda!

Blackout höll sommarens första dansläger!

Tragedin i Oslo och på Utöya lämnade ingen av oss oberörd! En tragedi som jag tror skakade om oss alla rejält!

Jag bloggade Story of Blackout DanceCrew! Samtidigt som Blackout åkte på sin tredje resa till Jamaica och även om de planerat att stanna en månad, så blev det hela tre månader!

Vår tids största svältkatastrof pågick på Afrikas Horn.

Jai åkte till Thailand för att gå på bröllop och hade en kanon semester och hon kom hem brunare än någonsin, typ!

Mina tre yngsta barn: Jai, Isa och Mabou under URF 2011

Så äntligen kom Uppsala Reggaefestival igång!

URF sammanfattning dag 1

URF sammanfattning dag 2

URF sammanfattning dag 3

Slutsammanfattning URF 2011

Mabou började sin nya skola och jag flyttade från radhuset jag bott elva år i. Flytten var både glädje och sorg, men också ett första steg av 4 för någon jag planerat för år framöver. Så det är inte utan att flytten är en stor portion förhoppning också

Jag gjorde även en sammanfattning av sommaren med bilder!

Jag höll en radiochatt i P3 angående oro och mobbning inför skolstarten!

Jag bloggade om Det nya Afrika.

Min lilla brorson debuterade som gästbloggare om sitt barndop! 😀

Debatten om rasistiska sajter på nätet är högaktuell!

Blackout deltog både i en musikvideo och vann en danstävling i Jamaica! De tävlade även i International Dancehall Queen. De både tävlade och uppträdde också på Jamaicas stora festival Sumfest.

Medias bemötande och vikten av sociala medier!

Blackout i ännu en musikvideo på Jamaica med RDX, Voicemail, Chekkazz.

En sväng på Skansen hann vi med också, innan sommaren var helt slut!

Mer debatt om ensamstående föräldrar och barnfattigdom!

Lite Kulturnatt hann jag också med!

Mabou och jag gick på Indisk Filmfestival!

Och till slut kom Blackout ÄNTLIGEN tillbaka från sin Jamaica-resa efter tre långa månader!!

Mer om barnfattigdom och så det stora haveriet i Sigtuna med katastrofala följder!

Jag deltog även i en medborgardialog om Barnfattigdom i Uppsala.

Mabou grubblade över skilsmässor…

Jag lämnade också lite lästips om Barnfattigdom. Jag tyckte i samma veva att det var dags att färska upp våra minnen om Barnkonventionen!

En ny musikvideo där Blackout medverkar och även premiär för deras officiella hemsida!

I Oktober höll jag en föreläsning om min blogg Tonårsmorsa som även Bambusades. Tyvärr hade jag feber den dagen, men jag lyckades ändå genomföra föreläsningen som utlovat! 🙂

Susanna Alakoski och barnfattigdom.

Blackout körde ett event i Uppsala där Mabou kom 2:a tillsammans med sin kusin i en dancebattle! De körde även en show som ReSwag.

Debatt om hur man kan förhindra Sexuella övergrepp:

Våga skrika Del: 1

Våga skrika Del: 2

Mer om sexuella övergrepp

Jag uppdaterade hela min blogg, flyttade över den till fatou.se från tonarsmorsa.se (du kommer fortfarande in på den med den gamla adressen, men uppdatera gärna länkar och rss till bloggen för att få korrekt uppdateringar.) och förnyade en hel del här! Med en massa hjälp från Carina, förstås! Tack igen!

Lite onödigt vetande om mig.

Mabou och jag gick på Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor.

När SD ska tala om vad som är Svenskt.

Jag konstaterar att få media uppmärksammar Internationella AIDS-dagen.

Jag körde en julkalender i min blogg hela December som handlade om att uppmärksamma olika organisationer och liknande, som försöker hjälpa människor på olika vis.

När högerextrema sajter börjar hota bloggare till livet, för att man stödjer mångkulturen.

Om Hedersvåld.

Och så ”Negerbollsdebatten” igen.

När man utvisar en barnfamilj som bott i Sverige i 10 år!

Jag uppmärksammade även Svenska Hjältar!

En riktigt läcker julklapp!

Sluta dalta med Rasismen! och Muslimskt Julbord

Så reste Binta tillbaka till Jamaica igen, på min födelsedag och så blev det även yngsta dotterns tur, precis innan nyår. Undrar just om hon kommer få samma ”Jamaica-feber” som sin storasyster? Jag har en viss känsla av att det kan bli så!

Nyårsaftonen firades med Arabiska inslag och nu hoppas jag bara att det kommande året ska bli ett riktigt bra år för oss alla! Eller i alla fall lite bättre än det förra!

Sammanfattningsvis så innehöll det senaste året en hel del Blackout och dans. Ganska mycket Barnfattigdom. En hel del handlade om sexuella övergrepp och generellt väldigt mycket debatt. Sedan har jag väldigt mycket vardag i min blogg också, men det känns lite töntigt att länka till i en Nyårskrönika. Vardagen är ju det som det finns mest av både i mitt liv och i min blogg. På sätt och vis är det ju vardagen som hela livet handlar om. Det är inte helgerna och glamouren som i första hand skapar oss till de personer vi är. Det är vardagen och det vi oftast tar för givet.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

The flyttning from Hell

Jag har flera år försökt byta boende. Jag har bott i samma stad de senaste 25 åren, i samma bostadsområde de senaste 16 åren och i samma radhus de senaste 11 åren. Detta trots att jag är en ganska ombytlig person som tycker om att prova nya saker och förnya mig. De första fyra åren älskade jag mitt radhus. Efter att ha levt trångbodda i flera år, var det som en dröm att flytta in i radhuset med alla barnen. Barn och ungdomar har kommit och gått i mitt radhus och folk som tillfälligt eller för en längre tid har behövt boende har alla varit välkomna under mitt tak.

Jag har uppfostrat mina barn och ett gäng andra ungar, bott med ett helt gäng hundar, sköldpaddor och fiskar. Grillat på somrarna och gjort Afrikanska grytor på vintrarna. Jag har älskat och gråtit, skrattat så tårarna runnit och alltid välkomnat mina vänner till mitt enkla hem.

Men, som sagt, de senaste åren har jag vantrivts. Jag har varit trött på lägenheten, bostadsområdet och de allra senaste åren har jag inte velat bo kvar. När de äldsta flickorna började flytta ut för ett antal år sedan så har jag också haft svårt att betala den höga hyran eller ens motivera att jag har ett boende med så hög hyra. Med EN inkomst och en HÖG hyra är det svårt att få slantarna att räcka till för annat som jag och barnen behövt.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ohållbart och till slut var jag tvungen att lämna mitt hem. Efter elva år. Jag fann ett tillfälligt boende, som jag valde att flytta till. Min plan är att inte stanna i Uppsala på sikt, men just nu blir jag kvar här ett tag till. Isatou tar studenten till våren och sedan får vi se var det bär av. Jag har mina planer, mina drömmar och mina förhoppningar som jag tänker kämpa för och vi får se hur långt de tar mig.

När jag städade ur lägenheten kände jag ändå en enorm sorg. Så många minnen som svävade runt i mitt huvud och mitt medvetande.

Som när jag skulle föda Mabou och höll på att fläta flickornas hår (vi hade planerat ett Gambianskt dop när barnet var 1 vecka, så jag ville göra flickorna fina i håret innan det var dags.) Jai som är mest håröm var sist ut och när värkarna satte igång flätade jag hennes hår som besatt. Jag ringde Mabou ´s pappa som var och arbetade i Gävle och min mamma som bor i Stockholm och medan jag väntade på dem så satt Jai och grät oavbrutet: ”Mamma! Du får inte åka och föda barn förrän du är klar med mitt hår…” Och jag flätade som besatt. Aldrig har jag flätat ett hår så snabbt.

Minnen om alla bråk jag och flickorna haft. Alla skratt. Alla tårar. Binta som alltid låste in sig i badrummet uppe och klättrade ut genom fönstret på övervåningen när hon inte fick gå ut. Slagsmålen mellan flickorna när de egentligen borde ha sovit. Försoningarna. Isa med sin musik som gått oavbrutet ett i ett under alla dessa år. Jai ´s vackra sångröst som genomborrat väggarna. Isatou ´s allt bakande. Bintas dansuppvisningar i vardagsrummet, Mabou ´s busande. Ungdomar som sovit där på längden och tvären under festivaler eller bara ändå. Rädslan hos barnen efter vi blev rånade i hemmet när vi låg och sov.

Separationen från mannen jag levde med i nio år och som jag känt sedan jag var 17… Giftermålet med Mabou ´s pappa. Och skilsmässan… Knäckkokandet på jularna. Sista besöket av min mormor från Norrbotten, innan hon gick bort. Jag insåg hur mycket jag gått igenom i det här hemmet och barnen också. Somrarna med Helene som hade lämnat fler minnen än jag trott. Den smärtsamma förlusten av henne. Alla journalister och fotografer som kommit och gått.

Binta ´s student som till slut blev en fantastisk tillställning!

Flera av barnens kompisar kom och hjälpte till i olika omgångar med flytten och några grät och sa att det var som att förlora deras eget hem, då de kände det som att de också växt upp där.

Vendettanbettan kom förbi några dagar och var en oersättlig hjälp. Jai och hennes kompisar tömde förrådet. Isa var en klippa hela flytten, hennes kompisar kom förbi i omgångar och hjälpte till. Min yngsta bror, min vän Karin och mamma hjälpte till. Pappa hjälpte till med Mabou. Varmt TACK till er alla!! Ni var helt ovärderliga!!

Det var ingen lätt flytt, vill jag lova och då menar jag inte bara minnen och längtan efter svunna tider. Jag menar också att alla de människor som passerat mina dörrar dessa 11 år har var och en lämnat små spår av sin existens. Det innebär en väldans massa saker. Och starka minnen. En del har lämnat starkare avtryck än andra. Trots att mamma och jag gjorde en rejäl utrensning i julas, så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag hade så mycket saker i mitt hem!!

Sedan gick en hel del saker fel. Ett av flyttlassen skulle gå till Stockholm, då det finns saker jag inte kommer att ha användning för på ett tag. Såsom min tvättmaskin och diskmaskin, som jag redan har i det nya hemmet och en hel del andra saker. När vi lyckats fylla hela släpet och det bara fanns plats för tvättmaskinen och diskmaskinen så skulle vi få ner tvättmaskinen från övervåningen… Det var ingen lätt match. Tvättmaskiner har något slags betong i botten för att maskinen ska kunna centrifugera i hög hastighet, vilket gör maskinerna aaaaastunga!! Efter många om och men så fick vi in maskinen i flyttbilen och sedan skulle brorsan bara koppla ur diskmaskinen. Precis då kom Tofflan förbi. Vi stod och småpratade tills jag hörde mamma och brorsan gasta: ”Faaaatoooou!” Jag avslutade med Tofflan och gick in. Den syn som mötte mig var INTE rolig!! Brorsan hade gjort precis som man ska. Det vill säga, stängt av vattnet på kranen och börjat koppla ur. *Poooooooooooof* sa det, så forsade det ut kokhett vatten. Mamma, jag och Isa sprang i skytteltrafik med hinkar för att fånga upp merparten av vattnet, brorsan sökte huvudledningen för att stänga av allt vatten. När inte det lyckades så försökte han sätta tillbaka kopplingen, men då vattnet sprutade med sådan kraft och var kokhett så var det enda som skedde att han skållade händerna som dagen efter var skinnflådda.

Här sprutar vattnet fortfarande för fullt och brorsan är heeelt genomblöt ända in på kalsongerna och strumporna.

Jag försökte ringa hyresvärden, utan att komma fram ens på akutnumret och till slut var jag tvungen att ringa SOS alarm. De kopplade mig rätt och medan jag pratade i telefonen hör jag brorsan skrika högt. Kontakten satt precis invid vattenstrålen, vilket gjorde att brorsan fick en rejäl stöt, så hans ena hand domnade bort i ett par timmar.

Immigt blev det efter ett tag med det kokheta vattnet forsande!

Ett par cm vatten på hela köksgolvet var knappast någon höjdare

Efter ca två timmar lyckades vi, med hjälp av grannen få av huvudvattenledningen och strax därefter kom hjälpen, även om det var rätt sent vid det laget. Men de hjälpte i alla fall till med att hämta en vattenavfuktare, som vi ställde in så snart vi torkat upp allt vatten som var där.

Efter att ha sprungit med vattenhinkar i två timmar var vi rätt möra i kroppen och i slutet av kvällen gjorde vi allt i slow motion, då vi var helt slut. Till slut insåg vi att det inte var mycket nytta i det vi gjorde och bestämde oss för att fortsätta en annan dag.

Dagen efter vattenkatastrofen var jag lika slut som jag ser ut!

Vi hade redan kastat ett överfyllt släp med grejer, men det skulle bli ett till. Innan vi fick möjlighet att åka och kasta det gjorde jag en ”gratisloppis” på framsidan. Jag lät förbipasserande och grannar ta vad de ville av det jag skulle slänga och blev av med både stolar, bord, jackor, skor och lite olika kläder! Perfekt. Saker som fick komma till användning, samtidigt som jag slapp släpa bort dem. Mabou passade på att sälja sin skateboard för 25 spänn. Som hittat tyckte köparen. En förmögenhet, tyckte Mabou! 😉

Gratis-loppis!

När det så var dags att åka och slänga det som blev kvar, så kom min vän Karin för att hjälpa till. Vi hyrde släpvagn igen och gav oss av till återvinningen. För att upptäcka att de hade stängt för 25 minuter sedan. Ja, jag borde inte bli förvånad, då allt som kunde gå fel med den här flytten verkade ha gjort det!! Det var bara att vända, åka hem och lasta av allt skrot igen…

Nåja, till slut lyckades flytten bli klar. Men alla som flyttat någon gång vet ju att det inte är någon vila bara för att man flyttat ur sitt gamla hem. Sedan kommer ju det där med att ställa i ordning i det nya hemmet också… Så ja, jag har haft det jag gjort den senaste tiden.

I Onsdags lämnade jag in nycklarna och jag trodde det skulle kännas jättejobbigt, men det var en sådan lättnad för mig. Jätteskönt kände jag att det var, då lägenheten mest känts som en börda för mig de senaste åren!

Piggare har jag varit i mina dar…

…men cyklandes till mitt nya hem, träffade jag den här lilla filuren, som egentligen var väldigt stor!

En liten minnesvideo om mitt tidigare hem, som jag spelade in till en vän i England, som ville se hur vårt hem såg ut!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Slutsammanfattning om URF 2011

URF dag 1 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 2 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 3 2011, sammanfattning i ord och bilder


Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!

Mabou har fattat grejen: Life is great!

Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?

Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!

Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen… Tips till nästa år!

Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉

Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!

Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.

Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?

Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.

Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.

Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!

Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.

URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!

Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!

Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!

Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Story of Blackout DanceCrew Del: 5

For English, Click HERE!

För dig som missat de tidigare delarna, kan börja med att läsa dem:

Story of Blackout DanceCrew Del: 1

Story of Blackout DanceCrew Del: 2

Story of Blackout DanceCrew Del: 3

Story of Blackout DanceCrew Del: 4

Nu måste jag gå tillbaka lite i tiden. Jag har nämligen valt att ha det här inlägget helt inriktat på Blackout ´s dansresor till Jamaica. Den första resan gjorde Binta och Vendela i November för åtta månader sedan. Sedan dess har de gjort tre resor då de stannat ca: 1 månad varje resa. Den första resan i November handlade mycket om att skapa kontakter, lära känna kulturen på Jamaica och att ”känna in” och lära sig danser och dansstilar. De upptäckte ganska snart att varje dancehallsteg har en egen historia och en egen upphovsmakare. Det visste de förstås innan också, men det blev mer uppenbart nu när de fick träffa personerna som skapat de olika stegen. Som mamma fanns det många anledningar till rejäl oro och trots att jag kanske var den som mest uppmuntrat tjejerna till den här resan, fick jag många anledningar att ångra att jag stått på mig så.

Sedan har de deltagit i många musikvideo, shower och träffat massvis med artister inom både musik och dans.

På den första resan fokuserade de alltså på följande: skapa kontakter, känna in och lära känna kulturen och danskulturen i synnerhet. De var med i videoinspelningar och träffade många artister och dansare, men försökte alltså framför allt ”känna in” Jamaica!

Det har blivit omskrivna i två större artiklar om Blackout på Jamaica ´s stora sajt Dance JA:

Blackout Crew

Blackout Family in Sweden

Vendela med ShellyBelly Squad

Tjejerna på partaj med andra dansare

De spelade också in en video med KipRich som spelades på Jamaicansk tv.

Binta svimmade under en videoinspelning då hon blev varm och ätit för dåligt. Tur Vendela var där och tog hand om henne.

Sen var det fart på tjejerna igen…

Inte bara jobb, lite semester också…

Vendela med RDX

Älskar den här bilden, då en av mina favvoartister står i bakgrunden: Macka Diamond!!

Vendela, Aidonia och Binta

Dancehall-Vendela

På resa nummer två så blev det mycket videoinspelningar. Tjejerna blev erbjudna att vara med i större artisters musikvideos och det var de förstås glada för, även om det är jobbigt med inspelningar då det är mycket tidskrävande och när de väl ska upp och dansa så ska de vara pigga och energiska, hur het solen än må vara…

Binta och hennes lobster (Hon är lik mig där, tokig i skaldjur…!)

Binta och Vendela. Siktar mot stjärnorna?

Binta med Junior Reid. Binta och Junior Reid tog för övrigt bild tillsammans redan 2008

Min lycka var total när jag fick syn på att Binta var med i en av mina favoritartisters musikvideo: Junior Reid

Binta under inspelningen med Versatile

Binta är med i första delen och Vendela i den andra delen av denna video med Versatile: Watch Her

De var även med i T.O.K. ´s musikvideo: Friends for life

Den tredje resan som de Binta och Vendela ännu inte kommit hem ifrån, följde även Blackout ´s tredje medlem: Mathilde med på. Den här resan har de framför allt satsat på olika tävlingar, shower de bokats till etc. Så de har fått mer chans att utveckla sin egen dans och har gjort sig ett namn i dans- och artistkretsar på Jamaica.

Tjejerna på väg till Jamaica Juli 2011

Hela Blackout DanceCrew på Jamaica, Vendela, Binta och Mathilde!

Den första grupptävlingen de deltog i, var på Limelight. Den vann de! Sedan körde de en tävling på Portmore där de fick en tredjeplats. Sedan körde de en tävling på Sumfest, som är Jamaicas stora festival där de kom tvåa. Det här är liksom ingen liten festival, utan en jättefestival som håller på dygnet runt i en vecka med flera scener och med stora världsartister.

Dessa två bilder tillhör DanceJa

Binta och Mathilde med lite tävlingsnerver, ser det ut som…

Här tävlar tjejerna

Denna bild tillhör www.infuzioninc.com

Inte nog med att de tävlade, de hade också en egen show på Sumfest-festivalen. Den gick bra, tills två av tjejerna skadade sig. Det var framför allt Mathilde, vars knä hoppade ur led. Hon var så inne i dansen, att hon inte upptäckte det förrän hon tittade ner och såg att knät inte satt där det skulle…! Hon fick bäras av scenen och det tycker jag säger en hel del om tjejernas dansengagemang. Tjej nummer två som skadade sig var Binta. Hon lyckades med nöd och näppe slutföra showen, trots att hon bara ville kliva av scenen…

Kvällen slutade därför med att tjejerna var på sjukhuset och fick sprutor, medicin och behandling för sina skador.

Mathilde på Sjukhuset med behandlat knä

Elephantman och Binta. Elephantman var för övrigt domare i den tävling där Blackout vann.

Blackout med Spice

Man kunde ju tro att de tävlat klart vid det laget, med två av tjejerna skadade. Men om man tror det, så känner man inte riktigt de här tjejerna. Den stora tävlingen International Dancehall Queen Jamaica 2011 skulle gå av stapeln. De hade pratat en del innan om att de var sugna på att testa att tävla. Inte för att de ansåg att de skulle ha någon större vinstchans. Det är trots allt Dancehallens ursprungsland vi talar om. Med dansare längs gatorna och musiken som alltid spelas… Men de tyckte det kunde vara en kul grej att testa och bara få erfarenheten att vara med.

Binta och Vendela bestämde sig för att tävla i alla fall. Mathilde kunde inte. Binta borde inte. Men gjorde det ändå. Förutom att hon var skadad och kände av sin skada direkt, så la DJ ´n på fel mix. Så den koreografi Binta dansade passade inte ens in i dansen. Nåja, hon gjorde ett försök och det kan inte lyckas jämt…

Den här bilden ger en liiiiten hint om mängden publik.

Binta körde sitt race, så gott det gick och gjorde det bästa av situationen. Jag tycker det var ruggigt modigt av både Binta och Vendela att ens ställa upp! Det är ytterligare ett bevis för deras passion för dansen, deras dansglädje och deras mod.


Video streaming by Ustream

Hur gick det då för Vendela, kan man fråga sig? Vendela blev snabbt en publikfavorit. Och då ska ni veta att delar av tävlingen är det publiken som väljer och med tanke på att tjejerna inte är från Jamaica och har något eget support där nere, så lyckades alltså Vendela trots detta bli en publikfavorit!

Tro det eller ej. Bland dessa fyrtio duktiga Dancehalltjejer från alla världens hörn, i Dancehallens Mecka: Jamaica, drog Vendela hem en 4:e plats!!

Hon är verkligen superduktig!!

Alla tre tjejerna är förstås riktigt duktiga och jag hoppas verkligen att de fortsätter dansa, fortsätter våga, fortsätter utvecklas, för de här tjejerna kan sin sak, men är samtidigt medvetna om att man aldrig kan sluta utvecklas och att man alltid kan lära sig mer!

Blackout DanceCrew

The Real Story of Blackout Dancecrew är inte slut, men den här bloggserien är slut för tillfället. Det är troligt att den kommer fyllas på med tiden. De delar jag skrivit om är deras framgångar och deras utveckling. Men man får inte glömma att de gånger de står på scenen, de gånger de tävlar och showar, även om de har mycket bokningar, inte är en bråkdel av all den tid de lägger ner i danssalar och med planering, träningar, koreografier, mixar låtar, letar musik, stöttar sina elever och försöker föra fram Dancehallens positiva budskap och dess bakgrund och historia. De har inte kommit där de är idag, genom bara drömmar, utan det har krävts och krävs fortfarande ett mycket hårt arbete.

Jag vet att Binta nyligen sa till mig att hon har gjort allt inom Dancehallen som hon verkligen har drömt om. Det finns inga stora drömmar kvar. Det betyder dock inte att hon tröttnat på dansen. Tvärt om ser hon nu hur allt är möjligt om man bara strävar efter det. Jag är säker på att tjejerna kommer att fortsätta sprida Dancehall i en positiv anda och jag är säker på att de kommer fortsätta utvecklas själva och stötta och träna sina elever till en fortsatt positiv utveckling!

Jag avslutar med en video tjejerna i Blackout dansar i Ice Cream med Stockholm Highgrades.


De var också bokade för tredje året i rad till Uppsala Reggaefestival. Tyvärr hade inte Binta och Vendela möjlighet att närvara, då de är kvar på Jamaica. Mathilde är här, men skadad och kunde därför inte heller representera Blackout.

Tjejerna har inte slutat planera. Jag är säker på att vi kommer få se mer av Blackout i framtiden!! Watch out!!



bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

URF dag 3 2011, sammanfattning i ord och bilder

Dag tre av tre på Uppsala Reggaefestival 2011 började lite tokigt. På väg ner till festivalen gick sonens cykeltrampa av. Eftersom han absolut ville vara med på Jeremy ´s workshop som han höll i Blackout ´s ställe, så hade vi bråttom. Med en provisorisk lagning av trampan och andan i halsen nådde vi festivalen ändå och workshopen hade tydligen precis börjat…

OBS!! Ljudkvalitén är tyvärr dålig i vissa av klippen!


I ´m prepared for another festivalday

Jeremy håller i Blackout ´s workshop och han gjorde det riktigt bra. Det var så pass många som ville testa på att han fick dela upp eleverna i grupper för att alla skulle få bra utrymme

Mabou är förstås en trogen elev…

Mathilde var med och höll ställningarna. Trots sin skada. Den enda från Blackout som representerade på festivalen, men som dessvärre var skadad efter en show på Sumfest, Jamaica när hennes knä hoppade ur led.

Jag med två av mina favvotjejer under festivalen

Min extradotter med vän festar runt

Queen Ifrica

Queen Ifrica gjorde en bra spelning och är en liten favorit för mig. Jag är extra svag för kvinnliga reggae- och dancehallartister. Kanske för att de inte är så väldigt många så de som lyckats slå igenom är som regel väldigt duktiga på sin grej!

Nämen! Skymtar jag inte en annan bloggare här?

Tony Rebel

Även om Tony Rebel är en av de artister jag sett live flest gånger, så måste jag säga att han är väldigt bra live!!

Gyptian

Gyptian gjorde också bra ifrån sig och jag gillar hans höga tempo.

Elephant Man

Högt tempo är något som även Elephant man lyckas hålla i sina shower!

Jeremy med vän

Elephant Man

Elephant man var en av mina höjdpunkter under festivalen och extra roligt tyckte jag det var att just han var en av domarna (tillsammans med Expressions) som dömde i en tävling som Blackout vann härom veckan på Jamaica.

Planen från Elephant man och Blackout på Jamaica var även att de skulle ha dansat med honom här på URF, men eftersom två av tjejerna (Binta och Vendela) blivit kvar på Jamaica och den tredje (Mathilde) är skadad, så fick andra tjejer dansa i stället och de gjorde ett bra jobb!

Igår kväll var ungdomarna här hemma ute och firade Isa ´s 18-årsdag (igen) och hamnade då på samma efterfest som Elephant Man!

Slutsammanfattning om festivalen i sin helhet kommer i ett nytt blogginlägg och får sammanfatta festivalen i stort!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

URF dag 2 2011, sammanfattning i ord och bilder

Igår fredag var det dag 2 av Uppsala Reggaefestival 2011. Som alltid brukar torsdagen vara bra, fredagen bättre och lördagen bäst. Än så länge följer även årets festival den linjen.

Labyrint ´s Jacco och Dajanko presenterar artisterna

Kapten Röd

Jag ska vara uppriktig nu: Svensk Reggae har aldrig varit någon stor hit för mig. Visst har jag hört många artister och visst har jag hört riktigt bra låtar, men det har aldrig legat mig särskilt nära. Därför blev jag så otroligt glatt överraskad igår när jag gick och lyssnade på Kapten Röd. Jag har hört att han fått mycket bra kritik för sin senaste platta, men sanningen att säga så gick jag mest dit för att jag hört att Labyrint skulle göra ett gästinhopp med Kapten Röd. Men sedan var jag också lite nyfiken på Kapten Röd själv, då jag som sagt hört att hans senaste platta ska vara riktigt tung.

Han var inte bara okej, utan han gjorde ett riktigt bra live-uppträdande. Jag fick blodad tand och ska börja lyssna lite på honom och hoppas att han är så bra som folk säger även när han inte showar live!

Det var fler än jag som fotade. De flesta med bättre utrustning än mig…! 😉

Som sagt, Kapten Röd var riktigt tung och hans spelning gjorde mig på gott humör!

Freedom-flag vajar i vinden till gunget på scenen

Kapten Röd

Labyrint med Kapten Röd

Små hörproppar och stora. Allt är bra så länge de funkar.

Många var de barn som ville lyssna på Kapten Röd

Det var en hel del vuxna också

Mabou är alltid längst fram, känns det som…

Dajanko igen

Maten är alltid lika spännande. Husets Langos blev det igår och trots att jag var vansinnigt hungrig, så orkade jag inte ens halva. Vi får se vad jag kommer käka idag…

Söt som en sockerbit. Med Fish & Chips.

Man blir väldigt törstig av festival…

Isatou och Midia missar inget av festivalen. I natt efter klockan tolv misstänker jag att det blir extra festande då Isatou fyller 18 år i morgon!

Sedan spelade Richie Spice.

Han gjorde ett härligt framträdande.

Sedan kom alltså Mr Vegas. (Eller Las Vegas, som Mabou kallar honom 🙂 )

Han var riktigt, riktigt bra live!! Tyvärr är mina bilder på honom riktigt kassa, då jag stod väldigt illa till. Men han var som sagt riktigt, riktigt bra!! Att han hyllade Norge efter de tragiska händelserna där, gjorde inte showen sämre. Särskilt som jag konstaterade redan på Torsdagen att många Norrmän tycks befinna sig på festivalen!

Tyvärr avslutades kvällen med ett litet missöde. Toots & the Maytals var inbokade att avsluta Fredagskvällen, men på grund av försenade flyg från Jamaica som gjorde att sångaren missade flyget från Gatwich i England, så kom aldrig huvudpersonen. Bandet var dock på plats och även hans dotter som gjorde en riktigt bra konsert trots missödet!

Nåja, jag sörjde inte direkt, även om säkert många av Toots fans gör det. Jag hade en helt fantastisk festivaldag och Mabou och jag cyklade hem nöjda och glada i natten. (Även om Mabou gärna stannat med alla ungdomar och festat vidare.)

Now… preparing for another festivalday!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

URF dag 1 2011, sammanfattning i ord och bilder

Första dagen av Uppsala reggaefestival 2011 är över och idag ska vi sätta tänderna i dag två. Att vädret var helt fantastiskt var toppen och gjorde stämningen mycket, mycket god! En liten förvånande upptäckt: det var VÄLDIGT många Norrmän på festivalen igår, vilket var jättekul, för det har jag aldrig reagerat på under tidigare festivaler. Kanske ryktet om URF sprider sig än mer? Här är en liten sammanfattning om gårdagen:

De gamla, goda vännerna var där och vi hann med både försäljning, skratt och gamla minnen, samt reflektera över ”dagens ungdom”, med vår egen ungdom ännu i gott minne…

Så här glada och pigga var vi i början av kvällen…

Jag älskar den goda festivalmaten som brukar serveras, men var lite besviken över att de inte har det Grekiska köket där i år. Mabou käkade BBQ Kyckling och den var supergod!

Binta ´s bästa vän Fia med söta dottern Estelle var förstås där!

Lite nya vänner bekantade vi oss med vid maten. Tjejerna tyckte det var kul att få träffa Binta ´s lillebror då de gillar hennes dans och kollat många klipp på youtube med Binta och Blackout!

Lite hjälp behöver man ibland när man är liten…

Nya, snygga sandaler inskaffade jag, då de jag hade på mig helt oväntat gick sönder. Snygga som stryk om jag får säga det själv.

Härliga, fina Labyrint-Jacco var där förstås. Labyrint spelar inte i år, men ska göra något inhopp idag i Kapten Röd ´s spelning.

Till slut kom även mina fina tjejer till festivalen med sitt lilla crew…

Två av mina prinsessor: Jai och Isa

Mina favoritbebisar

Danstältet var överfyllt varje gång något pågick där. Jag är säker på att årets danssatsning: Dance 4 Life kommer göra succé

Mabou börjar bli en liten veteran på URF, då han varit med varje år sedan han föddes. Ja, faktum är att han till och med var med innan han föddes, när jag var gravid med honom… Så det borde bli hans 10-års jubileum i år. Inte att förakta när man bara är 9 år själv! 🙂

En vansinnigt trött och sliten Fatou vid 2-tiden i natt. Gårdagen gick i vitt och turkost, som ni ser. Färger jag älskar på sommaren då det ser så fräscht ut (det kan man dock inte anklaga mig för att se ut av bilden att döma…! 😉 ) Att turkost dessutom är min månadssten, gör knappast färgen mindre fräsch och somrig!

Men… vänta nu! Har jag inte glömt något? Jo, två saker: Artisterna som spelade igår. Jag hade för dåligt läge för att få bra bilder och hann helt enkelt inte med så mycket på scenen, men de jag hörde var tunga!

Det andra jag missat är: Var är Blackout? (Vilket var en fråga jag säkert fick 20-30 ggr igår!)

Jo, Mathilde kom hem igår som hon skulle. De andra två medlemmarna: Binta och Vendela är kvar på Jamaica, dels av rent slarv och glömt pass och dels på grund av bokningar där nere också. Mathilde kommer dock ta hand om det som behövs under festivalen, tillsammans med inhoppare för att kunna köra workshops och det som de hade planerat!

För er som funderar på att gå men inte bestämt sig: GÖR DET!! Festivalen har med sig så många delar så det finns något för alla och med det här fantastiska vädret så är det verkligen ett nöje att vara där! Dont miss it!!

Two days to go…

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Life is Great

Idag är dagen med stort R. R som i Reggaefestival. Det är första dagen på Uppsala Reggaefestival och idag ser jag förutom spelningarna mest fram emot att träffa gamla och nya vänner och förstås blogga festivalen! Life is Great!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,