I går skrev UNT om en kommande vräkning av en barnfamilj i Uppsala. Då jag ofta har debatterat och skrivit om just barnperspektivet och mycket om barnfattigdom, så fick denna artikel mig att tänka ur ett litet annat perspektiv. I det här fallet har jag svårt att se myndigheternas senfärdiga agerande med just barnperspektivet i fokus och där hamnar då barnfattigdomen i kläm i mitt eget resonemang.
I första hand måste jag utgå från att fakta i artikeln stämmer. Jag läser mammans sida av saken och jag läser socialtjänstens sida av saken. Utifrån de förhållanden som beskrivs så känns det som om både socialtjänsten och föräldrarna/mamman (?) har brustit i sin omsorg av att se till barnens bästa.
Det här med ekonomi och föräldraskap är en ständigt aktuell och känslig fråga. Jag är övertygad om att man visst kan vara en väldigt bra förälder, samtidigt som man har en usel ekonomi eller behov av hjälp att komma på fötter under en period. Dålig ekonomi kan komma sig av många orsaker, det kan handla om dålig inkomst, hög boendekostnad, svårt att få ett boende som passar ens plånbok, det kan komma sig av dödsfall och skilsmässor, sjukdomar och ibland handlar det rätt och slätt om att man är dålig på just det med ekonomi. Att man har svårt med debet och kredit.
Det kan handla om kortvariga kriser och det kan handla om mer långvariga kriser. I kris handlar människor ofta irrationellt. Att stoppa huvudet i sanden är inte helt ovanligt, när vi känner oss trängda eller otrygga i en situation vi har svårt att hantera.
Oavsett om det handlar om sjukdom, dåligt ekonomiskt sinne, arbetslöshet eller vad det än må vara, så kan man ibland behöva hjälp. De flesta av oss har ett socialt nätverk som kan backa upp till viss del när vi hamnar i kris. För de som saknar det, eller helt enkelt har ett för svagt nätverk, har möjlighet att få viss hjälp och stöd från samhället. I landets kommuner kan man till exempel får ekonomisk rådgivning kostnadsfritt och vi har i princip fri sjukvård och möjlighet till olika utredningar och även möjlighet att få ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det finns i och för sig regler man måste anpassa sig till och följa, men om man själv är villig att reda ut sin situation, så brukar dessa regler inte vara helt oöverstigliga. Är man sjuk så har man möjlighet att bli utredd inom sjukvården och få medicin eller annan hjälp för sina besvär. etc.
Men ibland har en person så svåra problem att man inte själv kan söka sig den hjälpen. Ibland finns det människor som faktiskt saknar förmågan till självinsikt fullständigt. Det här kan förstås vara förödande för den enskilde individen, men det är framför allt för barnen om det finns barn inblandade och det är här jag menar att socialtjänsten måste komma in.
Det är socialtjänsten som i det yttersta har ansvaret för våra barn, när en förälders förmåga saknas eller inte räcker till för att finna fullständig omsorg för barnen.
I det här fallet så verkar det som om socialtjänsten har väntat för länge. Om en (eller eventuellt båda föräldrarna?) saknat förmåga att betala boende för sina barn, så har de brustit i sitt omhändertagande för barnen. Om det beror på att de (båda?) saknat inkomst så har de haft rätt till försörjningsstöd. Här går historierna isär. Den ena parten (socialtjänsten) menar att man försökt få till stånd ett möte under väldigt lång tid för att utreda familjens ekonomiska situation, utan att lyckas och mamman i sin tur menar att hon har sökt försörjningsstöd vid massor av tillfällen:
”– Jag har lämnat in en massa ansökningar om socialbidrag, det har jag vittnen på”
Nu har jag varit med till socialtjänsten i Uppsala vid flera tillfällen både i mitt arbete och privat de senaste 5-6 åren, när folk har lämnat in socialbidragsansökningar och vid alla dessa tillfällen så har det gått till så att den sökande har gått fram personligen och lämnat in sin ansökan i receptionen och en av de personer som har stått vid disken har tagit emot ansökan, tagit kopia på bifogade dokument (såsom hyresavier, elräkningar, lönespecifikationer etc.) Sedan har man datumstämplat alla handlingar och lämnat ett kvitto på när dessa lämnades in. Detta har även en person som kommenterat artikeln i UNT skrivit om.
Dessa uppgifter får mig därför att tvivla på kvinnans utsago.
Socialtjänsten menar däremot att man under en lång tid försökt att komma till stånd med ett möte med kvinnan för att reda ut hennes ekonomiska situation:
”Av socialtjänstens journalanteckningar framgår att man gång på gång stämt möte med kvinnan för att utreda om hon har rätt till socialbidrag men hon har inte kommit.”
Att kvinnan nu har uppnått en skuld till Uppsala Kommun på 700 000 kronor verkar helt horribelt och där kan jag verkligen fundera på hur det kommer sig att detta ärende har fått gå så långt? Hur kommer det sig att socialtjänsten under hela denna långa tid, inte kommit till skott med en utredning? Det kan väl inte vara så att man bara kan strunta i räkningar OCH anmodan att komma till möten och så ska saken vara ur världen? Sedan 2004.
”2007 beslöt regeringen att inga barn ska vräkas, ett mål som även Uppsala kommun antagit. De senaste åren har mellan noll och fyra barn i Uppsala per år varit inblandade i avhysningar.”
Jag tycker det är en bra vision. Barn ska inte riskera att bli vräkta för att deras föräldrar av olika skäl har betalningssvårigheter under en period. Däremot antar jag att lagen aldrig inneburit att föräldrar ska kunna bo gratis i åtta år och strunta i hyra och möten för att reda upp sin ekonomiska situation, för då handlar det i stället om att utnyttja lagen och systemet för egen vinning och då tycker jag att man dessutom använder sina barn som slagträn för att uppnå en egen förtjänst. Det är inte okej.
Hur dessa barn har haft det under denna långa tid, framgår inte av artikeln i UNT. Det kan vara så att mamman/föräldrarna har varit fullt fungerande i sin föräldraroll på alla andra möjliga sätt eller så kan det vara så att föräldrarna eller mamman inte har fungerat och att barnen på olika sätt har tagit skada. Det vet vi inget om.
Det är ganska centralt dock om pappan till barnen bor med familjen eller ej. Själv nekar han till det, enligt artikeln i UNT, men socialtjänsten hävdar att han bor där. För att de ska stå på sig i den frågan, gissar jag att han är skriven på adressen, eller att man har andra konkreta fakta på att han faktisk gör det? Om han inte är skriven på adressen men bor där ändå, så är detta reglerat i folkbokföringslagen. Om det är så att han är skriven på adressen och/eller bor med sin familj så räknas han förstås in ekonomiskt i familjen också och det är därför det är viktigt att veta om han bor där eller ej och i så fall om även han har varit utan inkomst under alla dessa åtta år och inte haft försörjningsmöjligheter för sin familj eller ens har haft möjlighet att betala för sitt boende.
Om pappan i detta fall inte haft någon inkomst under alla dessa år, så borde förstås socialtjänsten även inkludera honom i sina kallelser till möten och utredningar om familjens ekonomi och har han haft inkomst och bott/bor med familjen bör även han ställas till svars för varför man inte har betalat hyran under så extremt lång tid. Om någon som helst inkomst funnits så är det väldigt illa att man inte behövt betala för sitt boende. Om ingen inkomst alls har funnits, ja då är det jättetragiskt. Oavsett så är det stor försummelse av socialtjänsten att inte utreda detta ärende och gå vidare med det till vräkning och djupare utredning förrän nu.
Vad betyder det för en barn att leva i en familj utan sysselsättning eller inkomst? Vad ger det för signaler till barnen? Riskerar barnen att hamna i samma sak när de själva blir vuxna? Hur har barnen haft det under dessa år?
Självklart ska barnfamiljer stöttas på olika sätt. Självklart är det viktigt att barn inte far illa eller tas ifrån sina föräldrar godtyckligt. Samtidigt får vi inte vara naiva och tro att det inte finns enskilda föräldrar som faktiskt vill utnyttja systemet såsom till exempel att barn inte ska vräkas.
Vad som är huvudorsaken framgår inte heller av artikeln. Finns det ett alkohol- eller drogmissbruk? Psykisk sjukdom? Saker som både skulle kunna ge vissa svar på hur detta kunnat fortgå i så många år, samtidigt som dessa faktorer i sig då skulle ha kunnat påverka barnen i ännu större utsträckning. I så fall är det ju ännu större anledning till att socialtjänsten borde ha ingripit för länge sedan. Om man är osäker på skälet, så finns det ju utredningshem för familjer där man behöver ta reda på en förälders förmåga att ta hand om sina barn. Varför har man valt att inte pröva en sådan väg för familjen?
Självklart blir spekulationerna många när man läser en artikel som berör mycket, men ändå inte innehåller så mycket fakta. Artikeln var för övrigt den mest lästa på UNT igår.
När ska en förälders brist på ansvar övergå till samhällets ansvar? Var går gränsen? Kan man tillgodose sina barns behov genom att leva utan inkomst i nästan 10 år? Kan man tillgodose deras behov om man inte betalar hyra och el under lika lång tid? Kan man tillgodose andra behov såsom mat, matsäckar, fritidsintressen, kläder, nöjen, semesterresor och annat genom lånade pengar från vänner i åtta år?
Det framgår inte hur många barn det är i artikeln, eller deras åldrar. Det står i stället:
”En kvinna med flera barn i skolålder…”
Det kan vara tre eller fler barn och så mycket vet jag att även om man lever på existensminimum så är det inte billigt att ha tre barn eller fler. Det kostar. Om det däremot har funnits en inkomst hos en förälder i familjen (pappan) och man struntat i att betala hyra så är det däremot en helt annan sak. Jag har försörjt fyra barn på en lön och med en väldigt hög hyra, så jag vet vad det handlar om. Jag kan inte föreställa mig hur mycket pengar jag hade behövt låna under åtta år, för att tillgodose mina barns allra mest basala behov om jag saknat inkomst helt, samtidigt som jag inte heller kan föreställa mig vilken fantastisk ekonomi jag skulle ha haft om jag inte hade behövt betala hyra på åtta år, samtidigt som jag lyft en inkomst.
Hur jag än vänder och vrider på det här fallet så känns det som det finns enormt många fler stenar att vända på och hur jag än vänder på saken så kan jag inte tycka annat än att både föräldrarna och socialtjänsten har brustit i sin omsorg för barnen. Det tycks finnas en total avsaknad av barnperspektiv i det aktuella fallet och därför är det viktigt att lyfta fall som dessa och fortsätta diskutera dem. Så det inte fortsätter ske på det här sättet.
Frågan vi måste ställa oss igen och igen: Vem tar ansvar för barnen?
Carina har också skrivit om fallet HÄR!
UNT´s artikel. Barn hotas av vräkning
Läs även andra bloggares åsikter om socialtjänsten, uppsala kommun, soc, barn, vräkning, barn hotas av vräkning, barnperspektivet, barnfattigdom, uppsala, föräldraskap, brist på föräldraskap, omvårdnad av barn, omsorg av barn,
