Sann glädje kommer sällan gratis

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Där glädjen är stor, där har den också kostat bekymmer.” Min mamma har ofta uttalat dessa ord och jag tänker att det ligger så mycket i de orden.

Foto: Fatou Darboe©

Jag tänker att det är när vi har kämpat mycket som vi känner större tacksamhet över glädje och lycka. När vi har det lätt i livet, de perioder när vi känner oss tillfreds och nöjda, glada och börjar ta glädje och lycka för given, då glömmer vi ofta att uppskatta den också. Vi vänjer oss vid den och tror att det är så det kommer vara. Vi försöker att inte tänka på de mörkare stunderna och framför allt inte att de kommer att komma tillbaka i våra liv. Då är det så lätt, så lätt att leva i nuet och må bra i det positiva.

Fatou Darboe©

Men när vi i stället haft tunga och svåra perioder. Sådana där vi till slut knappast känner igen oss själva och där vi börjar tappa tron på oss själva eller våra liv. I de perioder när vi går i motvind och kämpar för att hålla oss på fötterna. I de perioder när vi börjar tro att livet inte har någon glädje att erbjuda oss, då är det svårt att våga tro att det där ljuset i tunneln ska dyka upp. När det väl gör det, så är det lätt att känna tacksamhet. Det är lätt att vilja stanna kvar i den där känslan. Länge, länge. När vi vet att vi slitit på många sätt, när vi känt den där ensamheten, den där utsattheten, den där tröttheten längst in i märgen. När vi inte vågat tro att ljuset kommer komma någonstans där långt fram i tunneln. När vi tror att vi inte kommer möta den sanna glädjen igen, utan försöker klamra oss fast vid de där små, små guldkanterna i vår vardag, för att vi inte längre tror att vi ska känna den där sprittande, bubblande känslan av lycka igen… För att vi tror att vi alltid ska dra det tyngsta lasset, kämpa vidare i en motvind som aldrig tycks vända till medvind. Då är det så lätt, så lätt att känna tacksamhet och glädje. Då är det så lätt att uppskatta att vinden äntligen, äntligen vände till slut!! Det är så lätt och så fantastiskt att få dra in den där luften av glädje, frihet och lätthet djupt ned i lungorna och känna att vi är någon. Tomheten är borta. Mörkret syns inte på långa vägar och till och med natten fylls av mörkrets stjärnor och inte av själva mörkret. Till och med tårarna på natten sinar och har tagit slut… Och du vet. Du vet att förr eller senare så kommer bekymmer och svårigheter, mörker och svåra beslut, svåra livsval att möta dig. Men du vet också att du kommer bära med dig den här ljusa, glädjande tiden in i det där kommande mörkret och du vet att även om det inte kommer att få mörkret att fly, så blir det lite, lite lättare att uthärda det, men en massa hopp i bagaget och en massa ljusa minnen att leva vidare på…

Jag sluter mina ögon och insuper all tacksamhet som mitt hjärta fyller mig med. Tack, tack, tack! Tack för det jag har. Tack för det jag får uppleva. Tack för att jag lever och står på benen. Tack för att livet inte behövde vara en kamp idag. Tack för att vårsolen börjar nå in i mitt vardagsrum och i mitt av vintern nedkylda inre. Tack för att jag får uppleva ännu en dag av ljus och lycka, hopp, kärlek och tillförsikt. Tack för att jag får leva ännu en dag.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Orkar inte med mig själv ibland…

Jag har min fina självvalda syster och redaktörskollega Kiqi med sina två barn på besök. Helt underbart!! Är så glad. Men det blir alltid lite galet när vi ses. Det är ett rent kaos, med barn, unga vuxna, trångt om plats och hysteriskt roligt. Sen har man ju oftast inte roligare än man gör sig. Det gjorde vi igår. 

Jag och Kiqi i vintras

Jag och Kiqi i vintras

Min mobil ringde. Den låg framför mig på bordet. Jag svarade förstås. Stoppade i mina lurar först, som också låg framför mig på bordet, men som inte var kopplade till mobilen. Det var en säljare från Fortum som skulle sälja elavtal. Men det där har jag redan ordnat. Han lät bara så roligt ”säljig” när han ringde, så jag kopplade om till högtalare (hade ju lurarna på mig) för att Kiqi och Isa skulle höra hans roliga ”säljsnack”. Han sa nåt i stil: ”Är det du som står på elavtalet på…” Här läser han upp adressen, men den hör jag inte, för det är precis då jag kopplar på högtalaren. Jag svarade lite avmätt att jag hade allt det där klart och inte var intresserad.

När jag lägger på luren så hoppar det upp massa internetsidor jag inte känner igen. Konstigt. Jag stänger ned dem. En efter en. Säger högt: ”men gud så märkligt att alla dessa konstiga sidor jag inte känner igen har poppat upp helt plötsligt…” När jag lyckats stänga ned de 10-12 sidorna så… kommer en bakgrundsbild på Kiqis barn upp. Märkligt. Mycket märkligt! Jag har inte dem som bakgrundsbild på min mobil… Men jaaaaa… det är då det slår mig!! Det är inte min mobil (och ja, som så många andra gemensamma nämnare så har jag och Kiqi exakt likadana mobiler). Alltså VAAAA? Jag börjar ”skrik-skratta” och förklarar att jag ju svarat i Kiqis telefon. Att jag avstyrt ett säljsamtal till Kiqi. Hahahahaha… Min egen mobil låg ju och laddades vid min säng.

Tur att Kiqi nyligen bundit sitt elavtal på fem år och ändå inte var intresserad… Hahahahhahaha… Ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bakning, Djungelboken, Sushi, Uppsala och väntan

Tre veckors semester. Tre veckor. Att bara sova, chilla, gå på bio och ha det trevligt. Nåja, kanske inte bara det. Åkte till Uppsala för att vänta på första barnbarnet. Ja, det är ju förstås den verkliga anledningen till min semester så här mitt i ingenting. Men som vi alla vet så kommer ju bäbisar inte när vi vill, utan när de själva vill. 🙂 

Pressbild

Pressbild

Här i Uppsala har vi det skönt. Vi väntar på bäbis och går på biopremiär. Djungelboken. Den var GRYM! Djungelboken med Mowgli i spetsen och sedan med de andra välkända figurerna. Att rösterna kom från följande personer gjorde ju inte filmen sämre, direkt:

Neel Sethi – Mowgli

Ritesh Rajan – Mowglis far

Bill Murray – Baloo 

Ben Kingsley – Bagheera

Idris Elba – Shere Khan

Lupita Nyong’o – Raksha

Scarlett Johansson – Kaa

Giancarlo Esposito – Akela

Christopher Walken – King Louie

Garry Shandling – Ikki

Brighton Rose – Grey Brother

Jon Favreau – Pygmy Hog

Sam Raimi – Giant Squirrel

Russell Peters – Rocky the Rhino

Madeleine Favreau – Raquel the Rhino

Pressbild

Pressbild

Vi såg filmen med 3D och tyckte att det gav en extra inlevelse och en annan dimension.

Jag tyckte som sagt att filmen var grym, men två saker störde mig lite. Jag tyckte att både Baghera och Sheri Khan var allt för stora i proportion till både Mowgli och de andra djuren. För övrigt tyckte jag som sagt att filmen var dunder och ja, den har ju fått höga betyg från många recensenter också.

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Kladdkaka med glasyr, jordgubbar och grädde Foto: @Fatou Touray

Nåja, vi har inte bara sett på bio. Vi har även gått promenader och så har vi bakat. Bakat och bakat. Man måste ju träna på att bli mormor…

Jag är ju inte längre någon bakmänniska, som jag kanske var lite mer när mina flickor var små, i alla fall i perioder, men till min stora glädje och förvåning blev alla bakverken lyckade. 🙂 Ja, lite medgång ska man väl ha ibland också!

Sen har vi handlat lite mellan varven. Ätit på kinarestaurang härom kvällen, innan bion. Det blev sushi, anka, kyckling och lite av varje. Måste säga att det stärkte min tes om att man INTE ska äta sushi på kinarestauranger. Just den restaurang vi åt på, har jag ett väldigt gott öga till och det beror inte bara på att jag jobbade där som tonåring, utan mest på att de har väldigt god och vällagad kinamat där för det allra mesta. Men nej, sushin var ingen höjdare, även om jag önskat det.

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Sushi från tidigare tillfälle Foto: @Fatou Touray

Jag har ju en tes om att man ska äta sushi på just Japanska sushirestauranger. Där kan de sin sak. De allra flesta i alla fall. Varje sushirestaurang jag provat har haft bra, toppen eller helt okej sushi. Klart ätbar. Varje kinarestaurang jag provat på har jag varit mindre nöjd med sushin, även om jag har älskat deras mat för övrigt.

Så ja, nu kommer jag nog att akta mig än mer från att äta sushi på kinarestauranger i framtiden.

Härom dagen var blivande moster Isatou här också. Hon bjöd på Plankstek (utan plankor, för de glömde hon i Stockholm), men det funkade det med. Riktigt gott blev det till och med, avsaknaden av plankorna till trots.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Tussilago Foto: @Fatou Touray

Nu kan man ju få för sig att vi bara äter här i Uppsala och så är det ju inte. Eller inte bara i alla fall. Vi ser också film, pratar om livet. En person går upp och ned i trappor här också, men jag säger inte vem… 😉

Vi har haft den blivande farmorn på besök och tänk vad livet är märkligt! Vi visste förstås redan att våra barn växt upp i samma bostadsområde (Nyby Gård, där jag bodde i cirka 15 år innan jag flyttade till Stockholm) och gick på samma dagis när de var yngre och så vidare, men vad vi inte hade en aning om är att vi faktiskt, när barnen var riktigt små, bodde på samma gata, i ett helt annat bostadsområde (Kvarngärdet). Ja, vi bodde så nära varandra att våra portar låg tvärs över gatan. Max 10-15 meter från varandra. Och nu har de, min mellandotter och hennes son varit ett par i över 10 år och ska få barn tillsammans. Visst är väl livet märkligt?!!

Idag står kycklingfilé i gräddsås och hasselbackspotatis på menyn. Jag ska anstränga mig på bästa mormorsvis att göra den godare än någonsin! 🙂

Vi har det med andra ord rätt bra. Lyfter upp och tittar på små babykläder och försöker föreställa oss hur det kommer att se ut när babykläderna är utfyllda. Kikar ned i barnvagnen och försöker föreställa oss hur det kommer se ut med en liten bäbis där i. Känner lite på stora, fina magen och känner en liten fot som sparkar till eller som bara rör sig lite där inne där det troligen börjar bli lite trångt just nu! Lite profylaxövningar och hälsar våren välkommen har vi också hunnit med mellan varven. Igår var jag och den blivande mamman på promenad och hittade massor av tussilago. Idag skiner solen in och försöker muntra upp oss i vår väntan.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi har testat Cheerios

Det brukar vara populärt hemma när jag får grejer att testa från Buzzador. Vi är en stor familj, både den närsta och den utökade, så det är många som vill prova och ge sina utlåtanden. 

Cheerios

Cheerios

Jag, barnen och några andra släktingar har testat Cheerios Havre. Jag tyckte de var spröda och goda. Alla tre tjejerna, Binta (27), Jai (25) och Isatou (23) tyckte de var rätt smaklösa. Brorsdottern på 10 tyckte de var goda och Mabou (14) fick jag inget utlåtande ifrån.

Som sagt tyckte jag de hade god konsistens och okej smak, däremot måste jag säga att de nästan var lite godare att äta som de är, än att lägga dem med yoghurt som jag också testade dem med!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter