Blue Monday – årets deppigaste dag

Årets mest deppiga dag. Det är idag, enligt en undersökning. Uträkningen ska ha baserats på ett flertal faktorer, såsom ekonomi, mörker, kyla och en massa andra saker så påverkar oss och vårat mående.

När jag såg detta i morse tänkte jag att jag ville muntra upp min kunder lite så jag körde en en-dags-anti-depp-kampanj på en vara och vips så fick jag en massa beställningar. Det behövdes, både för de kunder som behövde min produkt och bli lite uppiggade, men också för mig eftersom jag, liksom många andra handlare haft en rätt stillastående månad nu i januari.

Visst december gick över alla förväntningar och jag tror alla handlare är beredda på att januari är en rätt trög månad, men det gör ändå att man själv tappar lite glöd när beställningarna är få.

Ett litet uppsving behövdes uppenbarligen och nu hoppas jag att den här deppiga dagen ska övergå till lite ljusare tider, på sikt lite varmare tider och framför allt att vi alla får låta den här deppiga dagen passera och möte bättre dagar på det nya året. Vill man se det från den ljusa sidan så är det rätt skönt att ha ”avklarat” den deppigaste dagen på året så här tidigt i 2019. Nu kan det liksom bara bli bättre… 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min stora passion

Mitt älskade lilla Fatous Passion. Det är så upplyftande och roligt att jag får så mycket positiv respons på mina produkter hela tiden. Jag önskar att jag hade möjlighet att hålla på med mitt skapande hela dagarna.

Det är roligt att göra så mycket av produkterna att jag kan fylla upp lådorna så de är proppfulla och det är så himla roligt att experimentera med nya recept. Och att testa dem. ”Håller detta?” ”Ger det rätt verkan”? Ibland måste man göra om och göra rätt. Igen och igen och igen. En produkt jag försökt skapa har jag för tillfället gett upp på. Den blir helt enkelt inte tillräckligt bra.

Men vem vet? En dag kanske jag får en ny idé om hur den skulle funka bättre och ger mig på den igen?

Andra produkter jag skapar vill jag göra så många versioner av för att de blir så grymt bra, men det finns ju så himla många variationsmöjligheter också. Dofter, oljeblandningar, hårdhet, färger, storlekar. Variationerna är oändliga.

För varje produkt tar det så galet lång tid att läsa in sig på råvarorna. Vad är de bra för? Hur funkar de i kombination? Hur kan man ta ett recept till en ny nivå? Hur kan man höja känslan för just denna produkt? Sen plugga på och plugga på och plugga på. Vilken tid allt tar.

Men sen kommer vi till det tråkiga. Att det är så galet dyrt att få alla tillstånd klara för att ge ut en produkt. Det är baksidan av det hela. Så just nu sitter jag på ett 20-tal recept och kanske ytterligare 20 nya produktideér, som det kommer ta tid att ha råd att ge ut. Men jag försöker ha ett tålamod och arbeta ett steg i taget, mot nya mål och möjligheter. Jag kämpar på och kämpar på. Jobbar, jobbar, jobbar och är så oändligt glad och tacksam för alla mina kunders fantastiska feedback på mina produkter.

Det mest glädjande är dock hur fint mina produkter faktiskt fungerar!! Vilken skillnad det blir när man använder dem. Hur nöjda alla som använder mina produkter blir! Det är den största glädjen, efter skapandet!

Jag har verkligen funnit kärlek till det här skapandet av hår- och hudvård!! Och jag är så glad för varje person som finner sån kärlek till mina produkter!

De produkter jag har, hittar du HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tre viktiga papper

Inom loppet av en månad har jag skrivit under och skickat in tre viktiga dokument som kommer att ha vissa förändringar för mitt liv och min framtid. Samtliga tre dokument är positiva på alla sätt för mig och ger den där känslan av att ”stänga en dörr bakom mig för att kunna öppna en ny”.

Jag vill inte gå in på här och nu vad dokumenten handlar om, för det är egentligen inte det viktiga i det här inlägget. Det jag vill få fram är i stället att det är bra med avslut och det är bra med omstarter lite då och då i livet. Ibland behöver vi lämna saker bakom oss och gå vidare, men det handlar inte bara om det. Det handlar också om att kunna ta nya tag, att kunna sätta upp nya mål och att ha dessa att sträva efter och att försöka uppnå nya höjder i livet.

Ibland får vi lite hjälp på vägen och det är alltid bra att kunna lära sig ta emot hjälp ibland, även om det för många av oss kan vara rysligt svårt.

Det är lätt att tänka att ett dokument bara är ”ett papper” och det är det ju också, men samtidigt kan ett dokument ha en stor betydelse, både i teori, praktik och mentalt. Just det mentala, att man är på väg att ta ett nytt steg, in i en ny tid, tror jag är viktigt. Det är liksom som det där med ”positivt tänkande” att ju mer positivt man tänker, ju bättre brukar det bli.

Tack till er som ger mig nya möjligheter!! Tack till er som ser mig, hör mig, vägleder mig när jag behöver. Tack till er som ger mig nya dörrar att öppna och tack till er som finns där vid min sida när det stormar. Ni vet vilka nu är!!

I Sverige är vi så vana vid dokument. Allt ska dokumenteras. Barns skolgång, arbetsavtal, giftermål, skilsmässor, företagsavtal, ägarbyten, försäljningar av många materiella ting, bostadsavtal, bilavtal, myndighetspapper, utbildningar, ja i princip alla lite ”större” beslut vi tar ska ha underskrifter här och där. Så ett dokument är förstås så mycket mer än bara ”ett papper” redan i och med det. Ibland kan det vara tröttsamt, men ibland är det faktiskt riktigt skönt att få skriva på det där pappret, skicka in det och andas ut och veta, snart, riktigt snart, så kommer mitt liv att ta en liiiten annan vändning, eller som vår kung en gång sa: ”Det är dags att vända blad”.

Jag kan knappt vänta på att se vad jag ska finna på ”nästa sida” i boken!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tankar runt #10YrsChallenge

Just nu pågår en utmaning som sprids överallt på sociala medier. Den handlar om att lägga upp bilder från då (10 år sedan) och nu (alltså en nytagen bild).

Okej, jag erkänner att bild nr 2 ser för suddig ut för att knappt urskilja motivet…

Nu vet jag inte säkert om det beror på bättre kameror, bättre koll på hur man tar en bra bild (då de flesta idag tar så pass många bilder att man lär sig i vilket ljus/vinkel etc. man ser bättre ut i), att vi väljer en sämre bild från ”förr” och en bättre bild från nutid, eller helt enkelt för att vi blir snyggare med åren? Eller för att vi helt enkelt är för ”omoderna” för att uppskatta dem idag (ögonbrynshistorierna är ju inte helt lyckade från 2009 på de flesta av oss). De allra flesta bilder jag sett så ser personerna i alla fall bättre ut i dag än för 10 år sedan.

Eller är det kanske så att åren med våra nya erfarenheter, styrkan i att bli lite klokare, lite lyckligare, lite starkare gör att vi ser bättre ut? Eller tar vi generellt bättre hand om oss idag än vi gjorde förr?

Jag vet inte anledningen, men jag tycker verkligen att de flesta ser bättre ut idag än för 10 år sedan. Inklusive min egen bild. Vad tycker du om denna fotoutmaning?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Rasismens begränsande i människors vardagliga liv

Det är tröttsamt med människor som bara ser ”sanningen” där deras egen uppfattning konstateras. Vi måste våga sätta oss in i andra människors svårigheter och liv, även om det skulle begränsa våra egna liv. 

Det här är ett av problemen med rasism. De som inte utsätts för den, eller har närstående som gör det, de ser inte heller helheten i den.

De kan se glimtvis att den existerar, men sällan helheten. De har sällan förmågan att ta in hela bilden, att se den subtila rasismen, eller förstår att det ligger strukturer bakom den.

Man tror helt enkelt att allt snack om rasism är ”överdrifter, osynliga spöken och diffusa uppfattningar.” Eftersom man inte själv ser så mycket av den, annat än flyktigt ibland, där man själv inte är den utsatta.

Den som försöker synliggöra rasismen får ofta höra att de ”inte kan bevisa” att det var rasism, att de ”fantiserar”, ibland t.o.m. att det ”är du som är rasist som letar efter den och ser allt i svart och vitt”. De får ibland också höra att de är ”överkänsliga”. Det finns många sätt att förminska en person som kommer med obehagliga eller oönskade sanningar.

Det handlar till stor del om kunskapsbrister. Kan du inte så mycket om strukturell rasism, så är det lätt att inte se den, eller förstå den och om du väl börjar få kunskap om den, så blir det omöjligt att blunda för den.

Det kan finnas flera skäl till att man själv har svårt att se helhetsbilden av rasism och hur den påverkar människor varje dag i deras vardag. Här följer några exempel:

  • Man är inte tillräckligt uppmärksam på problematiken, då den inte påverkar personen själv
  • Man saknar kunskap om strukturell rasism och hur den påverkar människor
  • Man tror att man själv är fördomsfri och ser inte sin egen del i den rasistiska strukturen och tror även att andra människor fungerar likadant och blir på så vis förblindad av de verkliga problemen
  • Man gagnas inte av att belysa rasism, utan tvärt om, riskerar att förlora en del av sitt vithetsprivilegie

Sedan finns det ibland andra skäl, som om man har förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Jag tror även många skulle bli förvånade av bemötandet om du bar hijab en vecka (om du inte normalt bär det), eller om du skulle ta en tur i din hemstad med en rullstol. Vi alla människor har en viss svårighet att sätta sig in i andra människors liv och problematik. Men så finns det de som har det lite lättare att utgå från någon annan än sig själv.

Av någon anledning tycks många av oss vita svenskar ha en uppfattning om hur rasismen fungerar, hur den påverkar människor och i den svenska självuppfattningen finns en djupt rotad uppfattning om att Sverige är ett extremt öppet, välkomnande, fördomsfritt och antirasistiskt land.

Jag är fullständigt övertygad om att nästan hela Sveriges vita befolkning hastigt skulle ändra uppfattning om de kunde byta hudfärg för en vecka.

Jag är övertygad om att de flesta skulle ändra uppfattning om hur antirasistiskt detta land är. Hur begränsande rasism är i så många människors vardag. Är man dessutom en person som på annat sätt ”sticker ut” eller uppfattas som ”annorlunda” jämfört med de flesta i befolkningen, så tror jag att man än mer skulle ändra uppfattning och inse hur begränsande det är att skilja sig från mängden när det gäller hudfärg och att folk inte är så ”färgblinda” som de själva tycks tro när det kommer till bemötandet av svarta personer i vårt land.

För svarta kvinnor som bär hijab tror jag problemen är mycket större, om man dessutom inte kan svenska flytande så blir det ännu större svårigheter, om man dessutom skulle vara rullstolsburen så blir problemen ännu mycket större.

Det är precis det som vithetsprivilegier handlar om. Fast tvärt om. Du kan vara vit man och få problem på olika sätt och bli nedvärderad eller dömd av människor omkring dig, men troligen så kommer du kunna leva relativt problemfritt när det gäller fördomar. Sen finns det en massa ”plus” och en massa ”minus” som gör att du är mer och mindre utsatt för fördomar.

Exempel på ”plus”, en person som äger dessa egenskaper eller har dessa förutsättningar i sitt liv, kan vara mer priviligerade:

  • vit
  • man
  • höginkomsttagare
  • bosatt i ett ”finare” bostadsområde
  • ej funktionsnedsatt
  • alldagligt utseende eller ”ser bra ut”
  • välbyggd
  • ej över- eller underviktig
  • välklädd
  • har ekonomisk trygghet
  • stark självkänsla och självförtroende

Exempel på ”minus”, en person som äger dessa egenskaper eller har dessa förutsättningar i sitt liv kan vara mindre priviligerade:

  • svart
  • kvinna
  • hbtq-person
  • boende i ett mindre ansett bostadsområde
  • funktionsnedsatt
  • lågutbildad eller saknar utbildning
  • arbetslös
  • över- eller underviktig
  • sjuk
  • svårigheter med att kommunicera
  • dålig självkänsla
  • svårigheter med det sociala samspelet
  • har ekonomisk utsatthet
  • hemlöshet

Så där kan man hålla på att plussa på och dra av. Det är kanske inte helt vettigt att göra det på sig själv eller någon annan, men det kan ändå vara bra att ha i bakhuvudet att en person som kanske är en vit man, men sedan har många andra svårigheter inte självklart har det så lätt för sig i livet, eller en svart kvinna behöver inte ha det så tufft om hon har många egenskaper från ”plussidan”. Men det är det vita privilegiet handlar om i grunden. Det första vi ser hos en människa är troligen kön och hudfärg, så där har man en svårighet i grunden att kämpa från lite underläge, men det betyder inte att det här är en olycklig, ynklig människa som går runt och lider. Det kan vara en oerhört resursstark högutbildad person med stark självkänsla som tar sig fram med stora kliv i livet.

Det är därför jag tycker det är så härligt att bli motbevisad mot sina fördomar, för fördomar det har vi alla och det bästa vi kan göra är att erkänna dem och försöka arbeta med dem! Jag tycker det är underbart när jag får en fördom i mitt huvud om en person och så lär man känna personen och upptäcker att man får alla sina fördomar ifrågasatta och satta ur spel. Det är då jag blir medveten om dem och kan jobba mot dem nästa gång. Men för att kunna göra det, så krävs även en öppenhet mot nya människor och en ärlighet mot sig själv. Vågar du utmana dina fördomar?

OBS! Listorna ovan är exempel och ingen faktiskt sanning, utan man får själv avgöra hur man ser på saken. Det här är min syn.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ser du rasism där ingen rasism finns

I många diskussioner jag hamnar i, nu senast angående de pojkar som släpades genom Kista Centrum av ordningsvakter, kommer en diskussionen upp om rasism. Många menar på att det absolut inte handlar om rasism, utan att det skulle ha inträffat oavsett vem personen var och hur den såg ut. När man tar upp detta med rasism så menar många att man ser rasism där det inte finns någon rasism.

Jag håller inte med! Jag är övertygad, baserat både på egna erfarenheter, men även på den forskning som finns i ämnet att det allt för ofta handlar om just rasism och fördomar. Jag ska för redogöra anledningen till att jag tror att det är så.

Självklart kan ingen säga med 100% att det som skedde handlar om rasism, men man kan inte heller säga till 100% att det INTE handlar om rasism, så länge man inte känner personerna i fråga.

Varför jag är benägen att tro att det ofta handlar om rasism i grunden beror på två viktiga orsaker:

  1. Forskning visar att personer med invandrarbakgrund är mer utsatta än vita svenskar. Det visar också att svarta personer är än mer utsatta. Se gärna Afrofobirapporten som jag skrivit om tidigare HÄR, men också BRÅs rapport om ökning av hatbrott mot afrosvenskar HÄR, samt FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi HÄR!
  2. När man som vit har levt med svarta människor i samma familjekonstellation så kan man ganska lätt se skillnader. Ja, ibland blir man utsatt även som vit person för övervåld, övergrepp, för förutfattade meningar, för människor som dömer en av olika skäl. Men som svart blir du utsatt så mycket oftare och så mycket mer än som vit och dessutom så är det mycket svårare att bli trodd när du är svart än när du är vit. Det här reflekterar de flesta vita inte alls över, då de inte behöver göra det. Det behöver man sällan göra om man inte har svarta barn. Då måste man våga öppna ögonen och se hur det verkligen ser ut, man är den person som måste skydda sina barn mot orättvisor, påhopp och annat som man kan bli utsatt för av utomstående personer.

De flesta människor med fördomar har dåligt med insikt om just sina fördomar. De uttalar sig ofta med floskler som ”Jag ser inte färg”, eller ”jag behandlar alla lika”, eller ”för mig har alla människor lika värde”. Och troligen så tror dessa människor det. Men självklart är det så att vi bedömer människor utifrån det vi ser. Vi kanske i grund och botten faktiskt anser att alla människor är lika mycket värda, men handen på hjärtat nu, hur många som sitter med handväskan öppen och lite slarvigt ställd bredvid dig, drar inte till sig den eller stänger väskan, när en romsk person sätter sig bredvid dig? Jag tror väldigt få skulle inte göra det.

Följande har jag tidigare skrivit om färgblindhet för hudfärg HÄR:

Färgblindhet: Att säga att ”Men jag ser inte hudfärger, jag tycker alla har samma värde” eller ”Jag dömer ingen efter hudfärg, jag behandlar alla lika”, är inte bara förolämpande för många afrosvenskar, men också en ren lögn. Med tanke på de utredningar som har gjort i Sverige och hur många gånger det kommit fram att afrosvenskar både medvetet och omedvetet diskrimineras i vårt land, så är det inte sant att folk inte ”ser hudfärg”. Det må så vara att det inte är medvetet, men det hjälper inte dem som blir utsatta. Att säga att man inte SER hudfärgen är ganska förolämpande, för det är att osynliggöra en person och dess egenskaper. Självklart bör vi se vad folk har för hudfärg.”

Att behandla någon rasistiskt handlar inte bara om att vara öppet rasistisk eller skrika rasistiska skällsord, utan det handlar om alla handlingar och sättet man tilltalar någon. Du kanske inte är medveten om det själv, men med tanke på alla vetenskapliga undersökningar som visar att många blir diskriminerade på olika sätt och att afrofobi dessvärre ökar i Sverige och med mina egna erfarenheter där jag ser hur jag och mina vita släktingar och vänner blir behandlade generellt jämfört med hur vi blir behandlade när jag är ute i samhället med mina svarta vänner och familjemedlemmar, så är jag säker på att många blir rasistiskt bemötta just för sin hudfärg, även om det sällan uttalas.

Exempel på bemötanden och handlingar där jag upplever skillnad i bemötandet ute i samhället:

  • Sättet man blir tilltalad på. Det är ofta mindre tillmötesgående och trevligt. 
  • När man till exempel vill klaga på något/lämna tillbaka en vara, så möts svarta oftare med misstro och ifrågasättanden än vita. 
  • När ett barn som är vit beter sig illa så förklarar man ofta snabbt bort det med ”De är bara barn”, ”pojkstreck”, ”busig” etc. När ett svart barn gör samma sak eller liknande handlingar så pratas det ofta om ”uppfostran”, avsaknad av respekt och framför allt så förklaras nästan aldrig något med ”bus” eller att de ”bara är barn”. Det blir lite det här med ”mina barn och andras ungar”, fast i högre grad. 
  • Jag upplever att om något försvinner i ett klassrum/i en gympasal eller någon annanstans där flera barn vistas samtidigt, så misstänks ofta svarta barn snabbare än vita barn. 
  • När vita människor frågar efter något, det kan vara några kronor till en bussbiljett/hjälp med att få ringa ett samtal/fråga efter en ciggarett/punktering på däcket etc. får de oftast hjälp direkt eller en trevlig förklaring till varför de inte kan hjälpa till. Jag upplever att svarta människor mycket mer sällan får den hjälp de efterfrågar, att de bemöts med samma trevlighet samt att de ofta blir misstrodda. 
  • Av myndigheter tycker jag dessa skillnader är än mer tydliga och händer oftare. Ibland är det synliga och hörbara himlande med ögonen, suckar och irritation när svarta människor söker hjälp. 

Skådespelaren Alexander Karim berättar om just detta med bemötandet HÄR!

Dessa bemötanden är mycket svåra att bevisa. Personerna säger självklart inte att de har fördomar mot svarta och de få gånger de faktiskt blir konfronterade med såna misstankar så är det omöjligt att bevisa det, då personerna oftast säger med eftertryck att de minsann INTE är rasister!! Jag hör också många säga att de inte kan vara rasister av lite olika skäl. Eftersom jag även skrivit om det tidigare (i samma artikel jag länkat till ovan) så citerar jag det här:

Vaccinerade mot Rasism: I många debatter hör jag vita säga: ”Men jag har inga rasistiska åsikter, jag är ju gift med en Sydamerikan/Senegales/Alban…” Eller: ”Men jag är inte rasist, jag har ju barn med någon från XX-land.” Eller: ”Kallar du mig rasist? Jag som har rest till Gambia i 20 år och har så många vänner där!” En person blir inte vaccinerad mot fördomar och rasism för att man har en partner eller barn med ursprung från andra länder eller besökt eller bott i ett annat land. Självklart kan man ha en make/maka från ett annat land och samtidigt se ner på eller döma människor efter hur de ser ut eller var de kommer ifrån. I SVTs serie Absolut Svensk som gick i tre delar, var det särskilt tydligt i deras tester hur afrosvenskar blir diskriminerade, utan att de som diskriminerade var medvetna om att det var just det de gjorde. Skillnad på hudfärg.

Så min slutsats är att de flesta vita svenskar har aldrig behövt reflektera över om svarta människor generellt blir utsatta för mer fördomar och rasism, när det inte är uttalat, men all statisitk och personliga erfarenheter visar att rasism och afrofobi frodas även i vårt land, precis som på många andra håll i världen och även om det inte är helt lätt att upptäcka det, så kan man välja att lyfta blicken från sin egen lilla sandlåda och se världen liiite mer för vad den är. Exemplen är så oerhört många och nej, ibland kanske det inte stämmer, men jag tror att de i de allra flesta fall gör det. Jag tror inte att pojken/pojkarna som släpades genom Kista Centrum av en ordningsvakt hade blivit det på samma sätt, för samma saker om de hade varit vita. Men om det är så eller inte kommer vi aldrig få veta med 100%, däremot kan man dra sina slutsatser om man ser över statistiken och läser de länkar jag lämnat ovan, både om statistik och om man googlar lite personliga erfarenheter.

Det finns självklart andra utsatta grupper i vårt samhälle, men denna gång tog jag just svarta och vita som exempel, men jag har skrivit många gånger om andra utsatta grupper också.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Superlätt

Superlätt, supersnabbt och supergott! Det tog typ 10 minuter att fixa + ugnstiden som också var kort!

Jag blev helt enkelt jättesugen på choklad och orkade inte springa till affären, så det blev en sån här i stället som jag slängde ihop. Passar suveränt till dessert också för den som vill satsa lite mer. Receptet hittade jag HÄR!

Detta är en chokladfondant som jag även gjorde på nyårsaftonen, men denna var lite enklare att slänga ihop! Skulle lätt göra om båda två utan problem för rätt tillfälle!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

För vem bloggar jag

Det är en relevant fråga. När jag började blogga 2005 så gjorde jag det definitivt för min egen skull, för att jag alltid älskat att skriva och för att jag alltid använt skrivandet som ett sätt att samla tankar, bearbeta tunga händelser och för att jag känner att jag har mycket att säga och dela med mig av.

Vinnare av Stora Bloggpriset 2009, Tonårsmorsa Fatou

Sen kom alla de där bloggvinsterna, jag tror jag vann den första bara någon månad efter jag började att blogga och folk började mer eller mindre ”vallfärda” till min blogg. Jag blev en röst att höra och då började läsarsiffrorna uppmuntra mig i mitt skrivande. Jag älskade att skriva, men jag älskade också att bli läst och att bli återkopplad till, att bli ifrågasatt och det blev en utmaning för mig att få så många som möjligt att vilja återkomma till min blogg och läsa igen och igen och igen. Jag skrev fortfarande för min egen skull, men en ny drivkraft hade också kommit in i skrivandet och det var läsarsiffrorna.

Aftonbladet Jan Helin

Sen vann jag det då största bloggpriset man kunde vinna i Sverige (2009): Stora Bloggpriset som anordnades av Aftonbladet och Bloggportalen (som då var skilda från varandra) och Aftonbladets dåvarande Chefredaktör Jan Helin delade ut priset till mig på Nalen i Stockholm. Det var förstås en stor höjdpunkt i mitt bloggande.

Sen tröttnade jag på att blogga bara humoristiskt om min vardag, då jag kände att det nått en gräns och det började kännas så ytligt. Visserligen var även den typen av skrivande en del av mig, men jag började känna att många läsare fick en väldigt begränsad uppfattning av mig och jag bytte därför fokus i min blogg och fortsatte blogga om ”allt möjligt”, men framför allt om saker som berörde mig djupare än storstädningar och tonårskaos.

Det blev en bredare bild och en mer sanningsenlig bild av både mig och mitt bloggande. Jag anser att jag är en mycket djupare person än den bild som kanske framkom när jag humorbloggade i början.

Efter flera år med att ha lyft upp viktiga, allvarliga ämnen på min blogg, började jag dock känna mig trött på allt fokus som fanns runt mig och min person. Det var ju inte så att jag var någon ”megakändis”, men klart är att jag ofta blev stannad i affären, på promenaden, i stan etc. för att diskutera mitt bloggande med för mig okända personer. Inte minst så började det komma en del hat och hot mot både mig och min familj som blev allt mer obekväm. Särskilt när jag bloggade om rasism och fattigdom.

Någon tidningsartikel, minns inte vilken nu

Jag har inte medvetet sökt efter uppmärksamhet i mitt bloggande, men jag har förstått att mitt skrivande drar till sig en viss uppmärksamhet. Inte minst upptäckte jag det när jag startade en helt anonym blogg vid sidan av denna och bloggade utan att någon visste vem jag var. Även den bloggen drog uppmärksamhet till sig och fick rätt många läsare. Så jag förstod att det är något med mitt skrivande som drar uppmärksamhet till sig både för allmänheten och för media.

Mer artiklar…

Så småningom tyckte jag det började bli lite jobbigt med den där uppmärksamheten, samtidigt som jag kände att jag hade mycket att säga, samt att jag började bli allt mer irriterad och upprörd över afrosvenskar situation i Sverige, där mina fyra barn är en del av. Jag ville helt enkelt ge dem en lite bättre medievärld att leva i, samt att den negativa mediebilden på den afrikanska kontinenten och i synnerhet Gambia började bli väldigt irriterande. Dessa olika faktorer gjorde att jag startade webbtidningen Afropé (som i början hette thegambia.nu) Där ville jag verkligen inte ha något personligt fokus, så mitt främsta mål var att sprida mer positiva nyheter om kontinenten, samt om afrosvenskar och att lyfta fram så många skribenter som möjligt som kunde göra sina röster hörda om sina liv här i Sverige, men också om sina rötter och kopplingar till den afrikanska kontinenten.

Där fick jag helt oväntat en ”parhäst” i min gamla bloggvän Kiqi som så småningom kom att dela mitt ansvar till 100% för tidningen, dess innehåll, planerande, skapande av hundratals artiklar, men som också blev en ”syster” på ett privat plan. Där, i Afropé och våra gemensamma intressen, men också skiljaktigheter, föddes ett mycket nära systerskap, där vi fortfarande har i princip daglig kontakt med timslånga samtal där vi avhandlar varje detalj i våra liv, i princip. Hon har blivit en inspirationskälla, en nära vän, en kollega och djupt betydelsefull för mig när jag bollar ideér och galna saker som kommer upp i mitt huvud. Det allra bästa med henne är att hon har sånt öga och sån känsla för detaljer och som är väldigt duktig på att vara källkritisk. I situationer där jag gärna sväljer allt med hull och hår, kollar hon upp allt i detalj. Det har varit oerhört viktigt i vårt arbete med Afropé och har även gjort att vi, vad jag kan minnas, inte heller publicerat något vi har ångrat eller som vi fått dra tillbaka.

Afropé var en mycket bra läromästare för mig både som person och i mitt skrivande.

Så nu har jag alltså börjat blogga igen. För vem bloggar jag just nu? Jag bloggar definitivt för mig själv, utan tvekan, men om jag ville göra mitt bloggande hemligt skulle det förstås räcka med en dagbok. Så jag vill blogga publikt, men en stor läsarkrets eller det mediala är inget jag varken önskar eller strävar efter. Tvärt om. En liten krets som läser, någon kommentar på FB eller här i bloggen lite då och då. Små reflektioner på det man läst. Med det nöjer jag mig alla gånger och känner att det uppfyller ett behov. Jag ser dock att läsarsiffrorna redan ökat markant på den korta tid jag bloggat. Jag försöker ignorera det, för jag vill inte att det ska påverka mitt bloggande. Samtidigt så blir jag förstås lite glad av att folk vill läsa det jag skriver, så det är helt klart lite dubbelt. Men någon drivkraft med mycket läsare och höga tittarsiffror, det finns verkligen inte.

Så jag fortsätter att blogga. För mig själv och för dig som läser dessa rader just nu. Och det är jag så nöjd med!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ödmjukhet är nyckeln till framgång

Ödmjukhet. Ödmjukhet. Ödmjukhet.

Inget ord är så underskattat som just ödmjukhet. Med den kommer du komma så långt i ditt eget liv, men du kommer också få förtroende och respekt från dina medmänniskor.

Ödmjukhet är nyckeln till så mycket framgång både känslomässigt och i din samvaro med dina medmänniskor.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att våga ställa krav

Jag har hört så många säga det nu och jag känner igen mig helt och hållet i orden. Det är lättare att säga ifrån och att säga vad man tycker, ju äldre man blir. Och ja, därmed har jag erkänt att jag börjar bli äldre. Jag springer med stormsteg mot 50, känns det som. Och vet du vad? Det känns så himla bra!

Visst är det kul att vara ung och ha en massa energi som liksom aldrig tar slut, känns det som, eller dra borsten genom håret efter duschen och gå iväg till jobbet på morgonen, men sanningen är att jag njuter av att bli äldre. Inte bara för att alternativet till att bli äldre är rätt trist (typ att man dör), men framför allt för att jag känner mig allt mer trygg i mig själv och att jag har vågat börja ställa krav. Ställa krav på hur jag vill bli behandlad. Sluta gå med på sånt som jag verkligen inte vill gå med på.

Det är så skönt att bli lite äldre och man blir mer säker på hur man vill att ens liv ska se ut, man vet vilken typ av människor man vill omge sig med och vilka man inte vill omge sig med. Man vet vad man vill och vad man inte vill. Det är också skönt att människor ofta lyssnar mer på en när man börjar bli lite äldre. Det är inte lika lätt att bli ”överkörd” av människor som tror sig veta bättre vem jag är och vad jag vill, än jag själv vet!

Det är också skönt att åren och alla erfarenheter vi bär med oss, också gör oss tryggare, har gett oss mer kunskap och visdom om livet själv.

Jag känner att det blivit mycket lättare för mig att lyfta fram mina egna behov och önskemål.

Jag har kanske aldrig varit den som suttit tyst runt ett bord, men jag har aldrig lyft fram mina egna behov och krav till min omgivning. Tänk att det skulle ta mig så här många år att komma fram till att jag har rätt att ställa krav på hur jag godtar att bli behandlad. Tänk att det skulle ta så här många år för mig att tala om hur jag vill ha det. Det är faktiskt rätt tragiskt!

Det betyder förstås inte att jag aldrig förhandlar, eller kompromissar, utan det betyder helt enkelt att jag har insett vikten av mina egna åsikter och framför allt kommit fram till saker som är en grundläggande princip för mig och därför vägrar jag rucka på dem.

Jag vill inte komromissa om saker som är viktiga för mig. Sånt där grundläggande som inte är förhandlingsbart egentligen, men som jag gång på gång har låtit mig förhandla om, för att vara andra till lags.

Jag tycker att man ska vara öppen för kompromisser när det gäller det mesta. Jag skrev om det härom dagen HÄR! Jag tror det är jätteviktigt att kunna kompromissa för att vara en del av ett socialt sammanhang, särskilt med sina familjemedlemmar, då vi alla är väldigt olika som människor. Men samtidigt tror jag som sagt, att det finns saker som man aldrig ska kompromissa om, för att det skadar oss själva på sikt.

Självklart kan bara vi själva veta vad som är grundläggande principer, det kan ingen annan tala om för oss vad det är, men jag menar att det vi själva vet är en grundläggande princip, ska vi nog ta tillvara på och se det som en del av vår själ. Vi ska inte ge bort en del av vår själ, även om vi vill vara till lags och ge andra människor tillfredsställelse med sina drömmar, mål och behov. Vi ska behålla vår personlighet och den integritet vi har, utöver det kan vi förhandla, kompromissa och anpassa oss till våra medmänniskor och omvärlden. Men se till att sätta ned foten och vägra acceptera att du känner dig förbisedd, respektlös behandlad eller att någon helt enkelt ger dig det bemötande du förtjänar.

Backa för det som inte är viktigt, att välja sina strider är också att ta ansvar och att ta hänsyn till sitt inre, men stå på dig för det som är av verkligen vikt för dig och där du känner att du får amputera delar av ditt eget välbefinnande! Kom ihåg att du är alltid värdefull!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter