Förbjud n-ordet

Jag har alltid varit emot förbud av ord. Jag tycker att ordet ska vara fritt och att varje människa måste kunna resonera och se vad som är lämpligt att säga och att kunna avgöra vad som passar sig att säga och när. Men jag börjar ändra mig nu. 

n-ordet

n-ordet

Sedan min äldsta dotter föddes för snart 27 år sedan har jag ”stridit” mot n-ordet. Egentligen före det också, men det blev mer verkligt för mig då. Sedan några år uttalar jag det inte heller även om jag talar negativt om ordet, alltså jag använder inte ordet uttalat även om jag kritiserar användandet av det. På uppmaning av de som blir drabbade. Sedan första gången jag hörde någon förklara varför ordet tar lika mycket skada av att uttalas av någon som är ”för” ordet eller ”emot” det, så har jag verkligen ansträngt mig för att inte uttala ordet.

Jag hade under lång tid förståelse för att vissa, särskilt äldre personer hade ”växt upp med ordet” och därför använde det av gammal vana och för att personen inte kom i kontakt med människor som kunde förklara varför det är så illa att använda det.

Men nu har det gått så många år, så många debatter och för att inte tala om alla svarta personer i Sverige som drivit och stridit mot detta ord i hela sina liv. Oavsett om de är 15 år eller 50. Som har hört ordet till leda, som har motargumenterat i fikarummet på jobbet, på barnens dagis, i klassrummet, på bussen, i kioskkön, på badhuset, i fjällen, på stranden, på gymmet, på tåget, i parken, på kursen, på nätet i alla 711 000 diskussioner där ordet dyker upp. H-U-R T-R-Ö-T-T-S-A-M-T det måste vara…

Nu känner jag att det kan knappast finnas kvar människor i Sverige, oavsett generation eller vilken ålder man är, som inte förstått att ordet nedvärderar och förminskar och avhumaniserar svarta.

Av de jag senaste åren hört som hävdar att de tänker fortsätta använda ordet, oavsett om det gäller själva n-ordet eller n-ordetbollar eller vad det än gäller som innefattar n-ordet, så är det inte längre för okunskap eller för att man inte inser att det är nedvärderande. De som fortsätter med att envisas med att använda det är uteslutande av ignoranta personer som har rasistiska åsikter, som struntar i om de nedvärderar svarta, som själv känner sig lite bättre av att trycka till någon annan, som vill provocera och såra/skada eller som känner sig ”lagom rebelliska för att de vågar stå för att de använder n-ordet”. I samtliga fall, oavsett något av ovan angivna skäl, så är det inte okej att nedvärdera och kränka andra människor med flit. När man vet att det är precis det man gör.

Så nu har jag ändrat min inställning i frågan. Sluta hyckla om att ”personen inte menar så egentligen”, vilket är skitsnack. Personer som använder ordet menar precis vad de säger och egentligen kvittar det vad de menar, det handlar om mottagaren här, den som är berörd av ordet, den som utsätts för rasistiska och nedvärderande ord. Det måste gå före att man får gå runt och provocera, kränka, skada, förminska, avhumanisera och nedvärdera folk!

Förbjud bara n-ordet utskrivet eller uttalat. Det har ändå ingen mening i vårt språk, förutom att just upprätthålla gamla rasistiska föreställningar. Jag kan komma på 1000 anledningar till att förbjuda det, men inte en enda för att behålla det. 

Bland n-ordetbollar och andra finska pinnar

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Barnet inom dig

Tar du hand om det inre barnet i dig? Den person som i svårigheter behöver extra stöd och omsorg. Det där inre barnet som bär på en ryggsäck som ibland blir för tung att bära ensam. Tar du hand om det inre barnet i dig? Den där personen som är du när du inte är ditt vanliga starka, drivna och glada jag. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Det där barnet inom dig som kanske inte fick den där omsorgen du behövde vid några speciella tillfällen när du var barn. Det där barnet som kommer upp ibland i dina känslor och tankar även som vuxen.

Jag tror att vi alla bär med oss den där lilla personen som också är vi, inom oss och ibland poppar barnet upp i vårt vuxna liv och behöver lite extra stöd och omsorg. Behöver lite extra omhändertagande. Det där barnet som behöver skyddas för att inte ta skada och fara illa.

Ta hand om det lilla barnet, för jag tror att det helar oss som vuxna. Det vi kanske saknat en gång i vår historia, kommer tillbaka till oss i nutid för att söka tröst och som vuxna kan vi ge tröst till det barn som behövde extra omsorg som liten. Jag tror det kan stärka oss som vuxna.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Huvudpersonen i ditt liv

Så snabbt livet kan ändra riktning. Så snabbt livet kan gå från nedgång till uppgång eller tvärt om. När vi invaggar oss själva i någon slags trygghet att livet är det vi lever. Tryggt, med vårt vanliga vardagslunk och med en förhoppning och övertygelse att det kommer vara så för alltid. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Men livet är inget bestående. Vi människor utvecklar tankar och idéer, vi möter nya människor, vi är inte statiska. På gott och ont. Saker som händer omkring oss eller människor som blir en del av våra liv på ett eller annat sätt, bär med sig egna bagage, egna övertygelser och egna erfarenheter. På gott och ont. När dina förutsättningar förändras kan det var både av ondo eller av godo, men oavsett så måste du ta ställning till de nya förutsättningarna och välja.

Vill du fortsätta med nya förutsättningar, eller vill du bryta?

When you get blown away... Bild: Pixabay

When you get blown away… Bild: Pixabay

Ibland är livet så tungt och det händer saker som gör att du når den där botten. Den där botten som gör det så svårt att hitta tillbaka.

Livet är föränderligt, men det finns bara en person som kan ta beslut och bestämma hur du vill att ditt liv ska se ut, och det är du. Du är huvudpersonen i ditt liv och du måste välja hur du vill leva ditt liv. Ibland gör det ont och ibland är valen så lätta och glädjande. Men bara du kan ta beslutet om hur just du vill leva ditt liv! Glöm inte det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den lilla människan

Jag skriver ofta om stora händelser, om framgångar och framgångsrika personer som jag tycker inspirerar. Det är viktigt att göra för mig. Men det jag egentligen brinner för är det vi i vardagstal kallar för ”den lilla människan”! 

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Resebyrå Foto: Fatou Touray

Den lilla människan kan vara en pojke som flytt med de osäkra gummibåtarna över de stora haven. Som mot alla odds klarade det. Eller att lyfta att han faktiskt inte klarade det. Att plocka ut enskilda personer eller händelser är bara en liten del av verkligheten, men det är delar jag tycker är viktigt. Att bara läsa om flyktingkris, eller Grammisgalor, eller King Size-vinnare eller om människor som mist sina liv på de mest ohyggliga sätt. Det är viktigt att ta upp alla dessa. Det är händelser som betyder något för en större mängd människor. Eller en helt fantastiskt spännande resa som någon delar med sig av. Det kan också vara något intressant och viktigt att ta del av.

Men så finns det händelser eller delar i personers liv som kanske inte är lika betydelsefulla för en stor andel människor, men som jag ändå tycker är viktigt att lyfta fram.

Berättelsen om den ensamstående flerbarnsmamman som kliver upp före dagsljuset varje morgon och bakar vårt bröd, för att kunna ställa mat på bordet och betala hyran. Hur ser hennes liv ut? Hur får hon sin vardag att fungera? Berättelsen om den unga mannen som är långtidssjukskriven och som tappat sin framtidstro och sin självkänsla? Hur överlever han? Hur vänder han mörkret till ljus? Eller affärsbiträdet på din livsmedelsbutik. Hur ser hennes liv ut när hon slutar för dagen? Hur ser hennes plågor och glädjeämnen ut?

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande... Foto: Fatou Touray

Under en vardaglig bussresa kan det bli intressanta möten, om än inte världsförändrande… Foto: Fatou Touray

Jag älskar att höra små vardagsberättelser som inte innefattar någon ”stor händelse”. Kanske berättar någon om en vanlig dag på jobbet, eller en promenad till affären och några utbytta ord med någon man mött på vägen eller på affären. Berättelser om betraktelser vi gör. Kanske i bussen, på tunnelbanan eller på någon annan alldaglig plats där många passerar eller möts.

Hur vi betraktar saker som är så små och enkla och ibland så självklara att vi inte ens märker dem. Jag tror det är viktigt att även ta del av och lyssna på dessa händelser, för de blir ett sammanhang tillsammans med alla de ”stora sakerna” som sker omkring oss.

Alla de storslagna händelserna och personerna vi möter till trots, så är det trots allt den lilla människan, de vi möter varje dag, hela tiden och de små, små händelserna i vår vardag, som är med och skapar våra liv och gör våra liv till vad de är.

Jag tycker vardagen är så väldigt underskattad och de människor som inte begår några storverk för eftervärlden! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Så stressar jag ned och njuter av egentid just nu

Jag har alltid älskat böcker. Jag har läst och läst och läst. Förhoppningsvis blivit lite klokare med åren, både på grund av böcker, utbildningar och erfarenheter. Människors utveckling är fantastiskt!! 

Ibland tänker jag på när människor kritiserar någon och säger: ”Men så där sa du inte förut” eller ”det tyckte du inte för några år sedan”. Nej, tack och lov utvecklas vi människor. Tack och lov har mina åsikter utvecklats och ibland helt ändrats sedan jag var ung. Tack. Och. Lov.

Man har rätt att ändra sig. Men har rätt att utvecklas. Man har rätt att gå vidare i livet, med ny kunskap och nya erfarenheter.

En av många böcker jag lyssnat på

En av många böcker jag lyssnat på

De senaste åren har jag fått allt svårare att läsa böcker. Jag vet inte varför. Jag har fortsatt ta emot böcker folk omkring mig rekommenderat och jag har även fortsatt köpa böcker själv. Särskilt såna som jag vet redan innan att jag kommer att älska. Så har jag börjat läsa och ofta gillat innehållet, men ändå inte klarat av att läsa ut dem… Jag sörjer det. Verkligen. Det har varit ett av mina största intressen. Det att läsa böcker.

Det känns lite som att förlora en kär vän. Den finns inte längre nära dig.

Jag har i stället lyssnat mycket på radiodokumentärer. Men så kom jag till den punkt när jag lyssnat igenom alla kanalers radiodokumentärer och började på omgång två. I samma veva testade jag en sån ljudbokstjänst som kostar pengar, men som man fick prova gratis i två veckor. Jag har lyssnat mycket på ljudböcker också genom åren, men kom av mig lite där också. Men så började jag alltså lyssna på ljudböcker genom den här appen jag laddade ner. Den kostar en del varje månad, förutom de två första gratisveckorna då…

Men det är bara SÅ värt det! Det är en sådan fröjd att lyssna, lyssna och lyssna. Jag lyssnar när jag är ledig och kan ligga kvar jättelänge i sängen och bara lyssna (ligga kvar i sängen efter jag vaknat är annars inte min starka sida). Jag lyssnar när jag äter frukost, jag lyssnar när jag ligger i badet. Jag lyssnar till och från jobbet. Jag lyssnar när jag går och handlar. Kort sagt, jag lyssnar nu på ljudböcker en väldigt stor del av min vakna tid och det är en sådan glädje. Det är lite som att ha fått tillbaka den där förlorade vännen. Och förhoppningsvis blir jag ännu lite klokare med tiden…

Hur stressar du ned? Hur njuter du av din egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vila i Frid Annika Tiger

Idag är det en sorglig dag för många av oss som har ett aktivt liv på nätet. Annika Tiger, föregångaren till färdiga webbsidor, ”webbmamman”, som lärt så många här i Sverige kodning, bygga hemsidor och mycket annat finns inte längre hos oss.

Bild 149

Foto: Fatou Touray

På Facebook skrev jag följande:

”Som för många andra var hon en av de första och största bloggarna jag läste! Som för många andra har våra samtal rört Internet och vi har även pratat resor och annat! Nu är hon borta! Vila i Frid Annika Tiger!! Du kommer helt klart att saknas! Mina varmaste kondoleanser till familj och nära vänner!! ♥ ”

I princip alla jag haft kontakt med genom åren som varit aktiva på nätet, har de haft kontakt med Annika Tiger i olika sammanhang. Jag minns Annika Tiger sedan många år tillbaka och jag är nästan säker på att det var min vän Helené som introducerade mig för Annika på nätet.

De sista åren har jag haft en del kontakter med Annika där vi pratat nätet, resor och en del annat. Annika har också varit aktiv i kvinnofrågor och har varit en viktig debattör under de tidiga internet-åren. Annika har varit aktiv på nätet sedan 1996, det vill säga många år innan jag själv hittade hit. I sitt sista blogginlägg från 5 december skriver hon kort om att leva med KOL. Vad Annika dött av vet man inte ännu, men enligt hennes dotter ska hon dött lugnt i sin säng och troligen dött i sömnen.

Vila i Frid Annika, en viktig röst har tystnat för alltid. Jag beklagar verkligen sorgen till Annikas närmaste!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Skammens dag

Det är en skammens dag i Sverige idag. En skammens dag för alla som värnar människors rätt att söka asyl. En skammens dag för alla som inser att ingen väljer vilket land vi ska födas i och ingen väljer att leva i ett utsatt land om man har möjlighet att fly. Det är en skammens dag för att du och jag, i jämförbar situation, skulle göra allt vi kunde för att sätta oss själva och våra familjemedlemmar i säkerhet om riskerade våra liv i det land vi bodde i. 

help-1019912_960_720Det är en skammens dag för Sveriges regering som tagit beslutet att inte låta människor på flykt kunna söka skydd om de saknar giltiga identitetshandlingar, när vi alla vet att många flyktingar saknar dessa.

Det är en skammens dag för alla barn som är på flykt och vill söka asyl, men som nu förhindras att göra det i vårt land.

Det är en skammens dag idag och helt plötsligt flyttade sig nyhetsrapporterna från att handla om de mest utsatta, till att handla om hur jobbigt det är för pendlare att visa upp identitetshandlingar. Jag vet inte hur den förflyttningen skedde. Kanske för att så få flyktingar stod där vid gränsen i natt när man började med kontrollerna och journalisterna stod där vid färjorna? Varför var där så få flyktingar? För att ryktet redan gått att det krävs id-handlingar för att komma in i Sverige nu? Hur kan vi tillåta att det här sker? Jag tänker inte på de pendlande personer som drabbas genom 10-50 minuters förseningar. De har sina familjer när de kommer hem på kvällen, det är en olägenhet, javisst, men de har sina arbeten, de har sina liv. Jag tänker på de som flytt genom Europa, i den kyla som är i luften och den kyla som dessa människor möter i sina medmänniskor.

refugees-1020256_960_720Hur kan vi acceptera att det här sker? Att vi i praktiken hindrar barn och vuxna i skyddsbehov att söka asyl. FNs flyktingorgan riktar kraftig kritik mot id-kontrollerna!! Bara det borde få oss att reagera. Jag undrar om regeringen inte har någon skam i kroppen alls? Jag tänker på de gånger i historien som större mängder flyktingar sökt skydd runt om i världen och det har alltid varit vid humanitära katastrofer. Att neka dessa människor den självklara mänskliga rättigheten att söka skydd i vårt land är på en nivå jag saknar ord för!

fence-978138_960_720Om något händer i vårt land som gör att du och jag måste söka skydd i ett annat land, som gör att vi måste sätta våra barn i säkerhet. Som gör att vi måste söka skydd för vår överlevnad, då hoppas vi alla, både du och jag att någon öppnar en dörr för oss. Att någon står där och tar emot oss och känner sympati och visar oss gästfrihet för oss och för det vi tvingas gå igenom. Vi förväntar oss inte att dörrarna stängs framför våra ögon när vi är i nöd.

Vi måste sluta se oss uppdelade i länder, vi måste börja se att vi är en gemenskap på samma jord. Att vi måste sträcka ut en hand för den som behöver, oavsett var på jorden vi är födda eller lever. Vi måste värna om våra medmänniskor. Vi måste värna om jordens barn, oavsett vem som har fött barnet och oavsett vilken del av jorden som barnet har fötts. Idag är en skammens dag. Dagen då vi stängde dörrarna för människor i nöd. Dagen då vi lämnade utsatta åt sitt öde. Dagen när vi accepterade att människor som kommer i båtar över våra hav, inte har samma värde som vi som bor här, på den här delen av jorden. Skämmes!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Tjuvheder, frisörsalong och en massa juldekorationer

Herre min gud en sån helg… 48 timmar av arbete fredag-måndag morgon. Direkt från jobbet i går morse åkte jag och träffade en kompis/kollega på tidningen​ på en jättetrevlig lunch! Vi har för övrigt inte setts sen i Gambia i januari. Sen mötte jag upp med sonen och vi hade en helt fantastisk heldag. Det var lite shopping, lite mat, julskyltningar som nästan tog andan ur oss. Småstrosade. 

Det passade så bra då sonen hade skoldag i lördags och de i stället fick vara lediga just i går i stället, som kompensation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Salongen Mabou brukar gå och klippa sig på Foto: Fatou Touray

Jag följde med Mabou till den salong han brukar klippa sig och igår blev han verkligen jättenöjd över klippningen, trots att det var en kille som inte klippt honom förut, då han ju har sin ”favorit-frisör” på salongen och oftast inte är jättenöjd om det inte är just han som klipper. Men igår var han som sagt jättenöjd i alla fall! 🙂

Jag vet att många frågat mig vilken salong han klipper sig på, men jag minns ju aldrig namn eller adress. Men idag fotade jag både och. Ja, till och med lie prisinfo på dörren, så nu tror jag fler kan hitta dit som är intresserade. (Syns i bildspelet ovan.)

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Skyltfönster på NK Foto: Fatou Touray

Vi var också på julmarknaden på Sergels torg, men sanningen att säga var jag inte särskilt imponerad av den. Jag hittade inget intressant och tyckte den var rätt trist, faktiskt. Däremot blev jag väldigt imponerad av NKs skyltning. Den var så vacker. Sonen var kanske inte fullt lika imponerad då… 😉 Jag tycker bara det är så vackert med alla ljus, lampor och dekorationer. Det blir som att hela världen lyser upp lite och anstränger sig för att ge oss lite skönhet. Lampor lyste för övrigt över hela Stockholms innerstad och ja, det är verkligen upplyftande och vackert att bara strosa runt och njuta av allt det vackra ljuset.

Filmaffischen från filmen "Tjuvheder" Foto: Fatou Touray

Filmaffischen från filmen ”Tjuvheder” Foto: Fatou Touray

Till slut, när dagen var slut, så gick vi på bio. Vi såg filmen Tjuvheder och den var väldigt tänkvärd och bra.

Den var rätt stark och väldigt autentisk i och med att man använt sig av ”gamla rövare” i rollerna och det gjorde ju filmen helt klart mer trovärdig. Och stark. Jag tycker filmen skildrar social utsatthet på ett väldigt bra och verklighetstroget sätt!! Filmen är absolut sevärd och jag tänker att det finns så många trasiga människor där ute. Så många människoöden. Jag tänker på att vi inte är onda eller goda, utan att det finns både och inom oss alla.

När jag kom hem var jag heeeelt slut!! Jag var fullständigt utpumpad och Mabou hävdade att jag till och med haltade de sista meterna innan jag var hemma. När jag satte foten i hallen var det 40 timmar sen jag lämnade mitt hem, varav 24 timmar av dem varit arbetstimmar. Och nej. Jag klagar INTE, jag har det bästa schema jag nånsin skulle kunna önska och jag tycker verkligen om mitt jobb och jag är så glad och tacksam över att ha ett arbete, men ja, vi har 1 vecka i månaden som är riktigt tung, och en halv vecka som kan vara ganska tung ibland och så har vi två och en halv vecka som är rena lökarveckor när jag knappt känner av att jag jobbar heltid, så schemamässigt är det mitt livs bästa schema, men det betyder ju inte att det inte är kämpigt ibland, som alla jobb kan vara. Slut var jag i alla fall och ja, jag vet en som somnade ovaggad igår kväll…

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

Mabous överraskning till mig. Foto: Fatou Touray

När jag till slut kom hem fick jag en så fin överraskning av min fina son. En pepparkaksuppsättning specialgjord för en utarbetad mamma som jobbat hela helgen, från en son som är en alldeles äkta liten prins!!