Ljudböcker är en stor del av mitt liv just nu…

Jag lyssnar mycket på ljudböcker just nu. Jag som alltid varit en riktig läslus, tappade koncentrationen för ganska många år sedan att läsa böcker och nu lyssnar jag bara på ljudböcker.

Jag prenumererar på Storytel och lyssnar nästan konstant. Just nu är jag mycket för biografier, eller det är jag ju i omgångar nästan alltid… 😀

Jag kan sörja lite att jag inte längre kan läsa en pappersbok, men det är så otroligt avkopplande att sitta på tunnelbanan och bara lyssna. Jag har lång pendling till mitt jobb, tre timmar om dagen fram och tillbaka. Jag har i tillägg rätt långa arbetspass, så jag är totalt borta minst 12 timmar och 15 minuter om dagen, innan jag kommer hem igen. Jag har känt av det den här vintern. Det har tagit på mig ganska rejält. Jag tänker att jag måste hitta en bättre lösning på lång sikt.

Men jag ska också medge att det är ganska skönt och avslappnande att sitta och just lyssna på ljudböcker. Jag är ju dessutom en sån person som gärna lyssnar om på ljudböcker jag tyckt mycket om. Så det blir ganska många ljudböcker jag hinner lyssna igenom. Just nu lyssnar jag på ”Från galler till glädje”. Jag har inte kommit så långt än, då jag påbörjade den idag. Jag avslutade också ”Varför gråter inte Emma”, som det är andra eller tredje gången jag lyssnar på.

Jag har så många favoritböcker att jag inte ens vet var jag skulle börja om jag skulle börja nämna mina favoriter. Jag vill gärna ha böcker som berör på djupet, även om det ibland kan vara skönt att lyssna på en ytligare bok också, bara för att slippa ett djupt engagemang.

Vilken bok är din favorit?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Den ofrivilliga företagaren

Nu har jag kommit igång med min verksamhet ”på riktigt”! Jag brukar skämtsamt kalla mig själv för ”Sveriges mest ofrivilliga företagare”.

Jag har nämligen lovat mig själv för ganska många år sedan att aldrig mer starta företag!! Organisationer och liknande är en sak, då jag verkligen gillar att engagera mig i saker och dessutom är en entreprenör på alla sätt och vis. Jag får idéer jag inte kan släppa och sen MÅSTE jag bara genomföra vissa av dem och jag brinner verkligen för att genomföra dem. Det är själva utmaningen för mig. Att se om eller att det går.

Specialtvålar

Så var det nu inte alls med Fatous Passion. Jag skulle helt enkelt beställa specialtvålar till min makes Resort i Gambia. Jag fann inte det jag sökte så i stället började jag leta fram tvålrecept. Sen hittade jag lite annat också, så jag tänkte att det såg så kul ut så jag började plugga på massa naturliga råvaror och sen skapa mina helt egna recept.

Det blev så galet bra!! Jag började direkt tänka att jag ville det skulle se proffsigt ut, så för varje grej jag gjorde försökte jag förbättra. Både innehåll, förpackningar, etiketter och annat. Jag älskar ju små detaljer så jag beställde även fina påsar med silkespapper, jag tror jag googlade i två veckor innan jag fann burkar i storlekar och former och material jag ville ha och som kostnadsmässigt skulle funka.

Sen började det bli lite mycket hudvård för min familj. Man kan trots allt inte använda obegränsat med vispade oljor till exempel och jag kunde helt enkelt inte sluta skapa…

Bintas Coco-Mango Oil med kokosolja

Så jag tänkte att jag kan ju lägga upp lite i sociala medier så släkt och vänner kunde beställa lite… och typ där nånstans så sa det bara booooom!! Det spreds snabbt utanför vänskapskretsen och då fattade jag att det här kommer bli nåt större. Något motvilligt, men ändå som en nödvändig fortsättning så registrerade jag företag och sen kom den svåra och dyra biten.

Isatous Whipped Shea Cream

Handen på hjärtat så hade jag nog inte ens börjat detta om jag insett hur dyrt och krångligt det är att få de tillstånd som krävs avseende att skapa egen hudvård. Jag är ju en entreprenör och inte någon som glatt tar itu med byråkrati. Jag tycker den är krånglig, svårbegriplig och märklig. Men många gånger blir jag tvungen att bita i det sura äpplet för att kunna göra det jag vill.

En hudvårdsprodukt kostar MYCKET att ta fram innan du ens kommer till inköpen att skapa produkten. Mycket.

Amies Whipped Soft Soap

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer starta företag. Det är osäkert, inte särskilt tryggt, kostsamt och ett stort ansvar. Jag har alltid tjänat mer på låglönejobb än mina företag.

Samtidigt är det ju otroligt utvecklande och inspirerande att vara den som skapar något och det är där jag tror min personliga drivkraft ligger.

Just nu fortsätter jag jobba på mitt ”vanliga jobb” samtidigt som jag driver Fatous Passion. Det är minst sagt stressigt, men vansinnigt roligt. Just nu håller jag på utforma strategier för få det att gå ihop rent praktiskt. Beställningarna ökar, trycket ökar, jag behöver enklare system för att effektivisera och jag måste göra större volymer för att hinna med både skapande och försäljning. Där är jag nu. I process. Galet roligt!!

Jag, Binta och Jainaba, Bakau, 1992

Det fanns en tid i mitt liv när allt handlade om blöjbyten, sätta mat på bordet, hämta och lämna på dagis, föräldramöten, usel ekonomi och annat som kan ta kål på vilken ensamstående flerbarnsmamma som helst. Den tiden har passerat på gott och ont. Jag saknar mina barns knubbiga små händer runt min hals, jag saknar mina barns roliga uttalanden och allt som hör småbarnsåren till. Men nu står mina barn på egna ben och med endast ett minderårigt barn i hemmet och efter att ha varit småbarnsmamma sedan jag var 18 år, är det nu fantastiskt att kunna ägna mig åt saker som verkligen griper tag om hela mig med fullt engagemang.

Ett fantastiskt stöd från min man, mina barn och andra närstående underlättar så klart! Nu är det MIN tur, känner jag och den chansen tar jag, sen får vi se var denna resa tar mig…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag är en kreativ själ

Man pratar ibland om kreativa själar. Och ja, jag tror jag är en väldigt kreativ själ! Jag älskar att skapa och komma på nya ideér. Jag gillar lösningar. Jag gillar egna grejer. 

Fatou Darboe©

Det här är nog en sida jag fått av min mamma. Jag ser henne också som en kreativ problemlösare. När en person presenterar ett problem för mig, så tänker jag inte i första hand på problemet i sig, även om jag noterar det, förstås. Men min första tanke är: ”hur löser jag nu det här?”

Och jag har hittills alltid i mitt liv funnit någon slags lösning. Tills nu. Det finns något i mitt liv jag verkligen inte finner någon lösning på. Det får mig att må dåligt, att känna mig låst och otillräcklig. Det får mig att känna mig frustrerad, för jag är inte van vid att inte finna lösningar. Hur jag än vänder och vrider på det här problemet så finner jag verkligen ingen lösning. Det upptar min tid, kraft och energi och får mig att må dåligt, trots att mitt liv just nu känns så bra på alla andra plan.

Jag tror folk i min närhet också ser mig som en problemlösare för ofta frågar närstående mig om råd för de problem de står inför och jag tror att jag oftast hittar bra lösningar, på ett eller annat sätt. Även om det ibland är kämpigt med den lösning jag har eller att folk inte alltid är så pigg på min lösning. Jag säger inte att alla lösningar är lätta. Jag säger bara att det finns lösningar. Nästan alltid.

Just nu känner jag mig omåttligt kreativ. Jag håller på att ta fram en egen ekologisk hudvårdsserie och det är så otroligt förlösande, inspirerande och spännande att jag knappt kan sova på nätterna. Jag vill bara studsa upp på morgnarna och SKAPA!! Testa nya grejer, försöka med nya recept som jag i mitt undermedvetna funderat på medan jag sovit. Det funkar faktiskt så för mig. Jag kan vakna med en kanonbra idé!! Ibland funkar de inte i praktiken, men oftast gör de det. Det är så häftigt att vakna upp, ha en ny idé i huvudet som jag processat under natten och så hoppa upp och sätta planerna i verket!!

Därefter följer det svåra. Det där som jag inte alls är lika bra på. Tålamod. Jag har ett enormt tålamod när det gäller vissa saker, men inget tålamod alls när det gäller att sätta mina planer i verket!! Jag vill liksom helst sätta igång med saker igår!! Definitivt inte om några veckor. Då tappar jag lite fart, kan man säga.

Jag håller som sagt på med att skapa mitt eget hudvårdsmärke. Det heter Fatou´s Passion och just nu provar jag ut mina produkter på slakt, vänner och bekanta. Men de är sjukt bra!! På riktigt så är de kanonbra!! Jag älskar dem verkligen!!

Ja, det här är alltså vad jag ägnat den dryga senaste månaden åt. Att plugga på, att skapa, att göra om och så vidare. Maj månad. Kom ihåg det!

2012 – startade jag webbtidningen Afropé! Den började publicera artiklar ordentligt i månadsskiftet maj, juni.

2005 – Den åttonde juni 2005 startade jag min första blogg. Ja, ni vet ju hur det gick sedan! Min blogg vann otaliga priser och hyllades enormt mycket. Inte minst vann jag Stora Bloggpriset 2008 för Sveriges bästa vardagsblogg. Jag fortsatte att blogga regelbundet minst varje dag i nästan 10 år. Nu bloggar jag mer sällan, men min blogg har ändå kommit att bli en viktig ventil och ett ställe jag kan uttrycka mig på under 12 hela år! Inom just bloggandet har jag också haft många sidospår med olika projekt jag dragit igång. För att inte tala om mitt intresse för sociala medier som gått hand i hand med både mitt bloggande, artikelskrivande och det som skett på Afropé!

Däremellan har jag förstås gjort en massa andra saker, men jag kan verkligen konstatera själv att våren och försommaren är min mest kreativa tid. Det är då storartade ideér föds i min hjärna och det är då jag funderar ut saker jag tycker om att hålla på med.

Att ha hittat vägar där jag kan uttrycka mig i text har varit en gudagåva för mig. Var hade jag gjort av alla mina tankar och känslor om jag inte fått utlopp för dem i min blogg och i Afropé? Det här behovet kom tidigt!! Jag startade min högstadieskolas första skoltidning på 80-talet och jag har skrivit dagböcker sedan jag var 6 år och knappt kunde stava. Skrev så många diktböcker när jag var i tonåren med så mycket smärta och ibland tänker jag att om jag inte hade fått sätta ord på allt det som gjort så ont, så hade kanske det onda suttit kvar inom mig och fortsätta göra ont? Det har verkligen varit viktigt för mig att få uttrycka mig i skrift. Det har varit min väg att bearbeta svåra händelser i mitt liv.

Det har varit en livsnödvändighet för mig!! När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag också se att de perioder jag har mått som sämst, när jag känt mig fängslad och fastspänd och utan hopp, har varit de perioder då jag inte haft tid eller möjlighet att skriva av mig på det sätt jag haft behov av.
Men jag har inte bara haft behov av att skriva. Min kreativa ådra har tagit sig många uttryck genom åren. Jag har hållit på med lera, men blommor, med ritande och målande. Jag har i perioder bakat mycket och försökt mig på många olika typer av skapande. Jag måste nog inse att skapande är en del av mig, helt enkelt. And I just LOVE it!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

För unga med gambiska rötter som saknat en förälder eller fått en förälder utvisad

Jag och min man har tillsammans med hans äldsta son och min äldsta dotter startat en organisation för ungdomar som växt upp utan sin gambiska förälder.

Unga svenskar med gambiska rötter

Vi kommer också ha en särskild inriktning på ungdomar vars gambiska förälder blivit utvisad från Sverige och därigenom inte kunnat delta i ansvaret och uppfostran av sina barn och där barnen fråntagits sina rättigheter till båda föräldrar.

Alla som stödjer sakfrågan kan vara med i Facebookgruppen. När vi sedan har träffar med ungdomarna som är i behov av stöd, så blir det förstås stängda möten med de som är berörda, men i Facebookgruppen är alla som ser behovet och kanske kan bidra med kunskap välkomna!!

Möjlighet till stödmedlemskap kommer också ges vid senare tillfälle.

Vi kommer att arbeta mycket med fokus på att ge kunskap om den gambiska kulturen och traditioner. Detta är hjärtefrågor för alla oss fyra som dragit igång organisationen, men vi hoppas att många kommer att stödja oss och gå med i gruppen för att ge sitt stöd, eller för att bjuda in personer du tror behöver stöd och vill lära sig mer!

HÄR kan du klicka om du vill komma till organisationens Facebooksida!

bloglovin

Sann glädje kommer sällan gratis

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Där glädjen är stor, där har den också kostat bekymmer.” Min mamma har ofta uttalat dessa ord och jag tänker att det ligger så mycket i de orden.

Foto: Fatou Darboe©

Jag tänker att det är när vi har kämpat mycket som vi känner större tacksamhet över glädje och lycka. När vi har det lätt i livet, de perioder när vi känner oss tillfreds och nöjda, glada och börjar ta glädje och lycka för given, då glömmer vi ofta att uppskatta den också. Vi vänjer oss vid den och tror att det är så det kommer vara. Vi försöker att inte tänka på de mörkare stunderna och framför allt inte att de kommer att komma tillbaka i våra liv. Då är det så lätt, så lätt att leva i nuet och må bra i det positiva.

Fatou Darboe©

Men när vi i stället haft tunga och svåra perioder. Sådana där vi till slut knappast känner igen oss själva och där vi börjar tappa tron på oss själva eller våra liv. I de perioder när vi går i motvind och kämpar för att hålla oss på fötterna. I de perioder när vi börjar tro att livet inte har någon glädje att erbjuda oss, då är det svårt att våga tro att det där ljuset i tunneln ska dyka upp. När det väl gör det, så är det lätt att känna tacksamhet. Det är lätt att vilja stanna kvar i den där känslan. Länge, länge. När vi vet att vi slitit på många sätt, när vi känt den där ensamheten, den där utsattheten, den där tröttheten längst in i märgen. När vi inte vågat tro att ljuset kommer komma någonstans där långt fram i tunneln. När vi tror att vi inte kommer möta den sanna glädjen igen, utan försöker klamra oss fast vid de där små, små guldkanterna i vår vardag, för att vi inte längre tror att vi ska känna den där sprittande, bubblande känslan av lycka igen… För att vi tror att vi alltid ska dra det tyngsta lasset, kämpa vidare i en motvind som aldrig tycks vända till medvind. Då är det så lätt, så lätt att känna tacksamhet och glädje. Då är det så lätt att uppskatta att vinden äntligen, äntligen vände till slut!! Det är så lätt och så fantastiskt att få dra in den där luften av glädje, frihet och lätthet djupt ned i lungorna och känna att vi är någon. Tomheten är borta. Mörkret syns inte på långa vägar och till och med natten fylls av mörkrets stjärnor och inte av själva mörkret. Till och med tårarna på natten sinar och har tagit slut… Och du vet. Du vet att förr eller senare så kommer bekymmer och svårigheter, mörker och svåra beslut, svåra livsval att möta dig. Men du vet också att du kommer bära med dig den här ljusa, glädjande tiden in i det där kommande mörkret och du vet att även om det inte kommer att få mörkret att fly, så blir det lite, lite lättare att uthärda det, men en massa hopp i bagaget och en massa ljusa minnen att leva vidare på…

Jag sluter mina ögon och insuper all tacksamhet som mitt hjärta fyller mig med. Tack, tack, tack! Tack för det jag har. Tack för det jag får uppleva. Tack för att jag lever och står på benen. Tack för att livet inte behövde vara en kamp idag. Tack för att vårsolen börjar nå in i mitt vardagsrum och i mitt av vintern nedkylda inre. Tack för att jag får uppleva ännu en dag av ljus och lycka, hopp, kärlek och tillförsikt. Tack för att jag får leva ännu en dag.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fler artiklar om rasism som många inte vill kännas vid

Förr-förra veckan skrev jag en krönika i Afropé. Krönikan blev väl läst och väl spridd, så Expressen kontaktade mig och så kortades den ned och gjordes om till debattartikel. 

Fatou Darboe©

Artikeln handlar om den så kallade ”dolda rasismen”. Den som det är så svårt att sätta ord på. Så omöjlig att ”bevisa” och som de som utövar den kanske är omedvetna om själva, men som de i alla fall inte brukar vilja kännas vid.

Som alltid när man skriver om rasism, så krälar de upp, ur de där djupa, mörka hålen, personer som måste spä på all rasism flerfaldigt mer. Nej, jag klagar verkligen inte. De attacker jag fick förr om åren när jag bloggade konstant om dessa ämnen, var flerfaldigt fler och grövre än de som kommer nu. Det finns många andra som skriver och kämpar som får mycket hat riktat mot sig. Jag bara konstaterar att det är ett väldigt tragiskt fenomen. Att läsa kommentarerna på Expressen Debatts Facebook-sida får mig att inse att vi skulle behöva skriva såna här artiklar typ varje dag i flera år, för att kanske komma i närheten av en förändring. Det gör en förstås nedstämd och ledsen, arg och alla känslor du vill, men faktum är att vi behöver lyfta dessa frågor MER och på en nivå som kanske till slut får även de personer som inte är berörda att komma till någon form av insikt till slut…

HÄR kan du läsa den förkortade debattartikeln i Expressen
HÄR kan du läsa krönikan i sin helhet på Afropé

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ska vi bo i ett diskotek nu

Jag har ju aldrig stuckit under stolen med att jag är rätt förtjust i julen. Mina släktingar tycker det är jättekonstigt, eftersom jag samtidigt är min ursprungssläkts enda muslim (om jag inte räknar mina egna barn då, förstås). 

Vår vackra, blå belysning…

Ja, men jag gillar det här med att lysa upp det annars så mörka och trista december med lite ljus, familjetid och god mat. Det har för mig personligen ingen religiös koppling, även om jag självklart vet att julen ursprungligen är en kristen tradition. Jag tycker helt enkelt om den här långa ledigheten och att få pyssla lite och att få äta god mat.

Till första advent satte jag upp lite små adventsgrejer. Min äldsta och yngsta dotter (Binta och Isatou) hävdar att jag är helt ”galen i julen och julpynt”. Mellandottern Jai däremot, satte upp sin gran den första november. N-O-V-E-M-B-E-R. Jag tror det säger en del om oss alla… 😉 Nåja, lite grejer åkte i alla fall upp. Sist av allt hängde jag upp min fina, blå belysning över vardagsrumsfönstret. Det blir ett så vackert sken av den. Jag fullkomligt älskar den. I fjol köpte jag en ännu längre, så den liksom ska lysa upp vardagsrummet ÄNNU mer!!

Jag tänkte att nu blir min man glad över den fina belysningen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans reaktion? När han kom in i vardagsrummet stannade han upp, tittade på belysningen och utbrast med ett stort leende: ”Oj! Ska vi bo på ett diskotek nu?!”

Ja, är det så han ser på det, så är det nog bäst han vänjer sig! 😉

Handen på hjärtat nu, så vande han sig väldigt snabbt, för han gillar den verkligen på riktigt!! *Hoppar jämfota, klappar händerna och jublar samtidigt* 🙂

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Jag är i alla fall ingen Drama-Queen…

Jag tänkte jag skulle dela med mig på bloggen av min senaste statusuppdatering på Facebook. Den är skriven på engelska och det brukar jag ju inte ha på bloggen, men här kommer den: 

Skulle jag vara en Drama-Queen?

Since we got married, my husband Lamin have started to call me ”my little Drama-Queen” every now and then. He says it in a loving way, so I don´t get angry, but the first time I herd it I said:

Me: Oh, no! I´m not a drama-queen. Maybe you misunderstood me?

He: Okay.

The next day he repeated it.

Me: No, I am not! I think you misunderstood me. Maybe I was little of a drama-queen like 20 years ago. Why would you call me a drama-queen?

He: That´s my secret, I will not tell you. (And he smiled.)

A few days later, after he had called me drama-queen at least once a day, I talked to my best friend Kiqi. And she said something like:

She: Yes, you know, drama-queens like us…

Me: Wait, wait, wait!! My husband have called me a drama-queen for a while now and I have told him that I am not. And he will not tell me why he think so. Now my best friend calls me drama-queen. Why?

She: Well, we are not involved in or creating drama, but we surely enjoy to watch drama…

Okay, I can give her that!

After that call my husband said:

He: You see, even Kiqi knows that you are a drama-queen.

Me: Well, she don´t mean it the way you do. She explained what she ment…

He: Okay, or maybe she just made it little bit smooth, not to upset you…

A few days later I talked with my mum and told her what my husband told me and I expected her sympaty or at least her laugh and say: ”No, he´s just joking with you…” In sted she said:

Mom: Yes, you are! A REAL drama-queen!! You should know that, Fatou!

Me: But NO! You people are so wrong. Maybe 20 years ago, but not now… I´m so cool and easy…

Mom: But you are funny most of the time with your dramas, but sometimes I get tired of it too, but mostly it is a funny part of your personality.

Me: But I dont spread rumours, or lies about people and create drama… (Feeling little bit chocked now…)

Mom: No! That is true, because you are not mean or evil as a person, so you don´t create drama, but whan things happens you use to call and talk like a BIG thing have been happening and then when you are explaining, eighter you explain in a dramatic and funny way about what happened and that makes people laugh, or sometimes you are explaining such a boring thing, so you are exiting people like you have something BIG to tell, to make people curious, but when the story is out, it was like nothing special at all… I think it´s your personality. Mostly it is funny and interesting and loveble, but sometimes you really make a drama of something very useless… But you should really know this about your self, Fatou!

Me: I promise, I did´nt know this at all… At all… I can agree that like 20 years ago I might have been a bit (little, little bit) of a drama-queen, but at this age of 45…

Drama-Queen känner jag mig tveksam till, men andra delen av orden köper jag rakt av. Lite Queen, sådär… Det funkar för mig!

Okay, if my mom says so, I should probably listen, but still I really can´t accept this, so when my youngest daughter Isatou came by for a visit I had to ask for the last time about this issue:

Me: Isa! Who is this familys drama-queen?

Without hesitating for a second she said: You and Mabou!

I surrender! My husband, mom, best friend and daughter might read me in a way that I don´t. Maybe I just have to accept? Or maybe they are just aaaaall wrong about me?

Drama? Jag? Den här lilla oskyldiga, grå musen?!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter