För vem bloggar jag

Det är en relevant fråga. När jag började blogga 2005 så gjorde jag det definitivt för min egen skull, för att jag alltid älskat att skriva och för att jag alltid använt skrivandet som ett sätt att samla tankar, bearbeta tunga händelser och för att jag känner att jag har mycket att säga och dela med mig av.

Vinnare av Stora Bloggpriset 2009, Tonårsmorsa Fatou

Sen kom alla de där bloggvinsterna, jag tror jag vann den första bara någon månad efter jag började att blogga och folk började mer eller mindre ”vallfärda” till min blogg. Jag blev en röst att höra och då började läsarsiffrorna uppmuntra mig i mitt skrivande. Jag älskade att skriva, men jag älskade också att bli läst och att bli återkopplad till, att bli ifrågasatt och det blev en utmaning för mig att få så många som möjligt att vilja återkomma till min blogg och läsa igen och igen och igen. Jag skrev fortfarande för min egen skull, men en ny drivkraft hade också kommit in i skrivandet och det var läsarsiffrorna.

Aftonbladet Jan Helin

Sen vann jag det då största bloggpriset man kunde vinna i Sverige (2009): Stora Bloggpriset som anordnades av Aftonbladet och Bloggportalen (som då var skilda från varandra) och Aftonbladets dåvarande Chefredaktör Jan Helin delade ut priset till mig på Nalen i Stockholm. Det var förstås en stor höjdpunkt i mitt bloggande.

Sen tröttnade jag på att blogga bara humoristiskt om min vardag, då jag kände att det nått en gräns och det började kännas så ytligt. Visserligen var även den typen av skrivande en del av mig, men jag började känna att många läsare fick en väldigt begränsad uppfattning av mig och jag bytte därför fokus i min blogg och fortsatte blogga om ”allt möjligt”, men framför allt om saker som berörde mig djupare än storstädningar och tonårskaos.

Det blev en bredare bild och en mer sanningsenlig bild av både mig och mitt bloggande. Jag anser att jag är en mycket djupare person än den bild som kanske framkom när jag humorbloggade i början.

Efter flera år med att ha lyft upp viktiga, allvarliga ämnen på min blogg, började jag dock känna mig trött på allt fokus som fanns runt mig och min person. Det var ju inte så att jag var någon ”megakändis”, men klart är att jag ofta blev stannad i affären, på promenaden, i stan etc. för att diskutera mitt bloggande med för mig okända personer. Inte minst så började det komma en del hat och hot mot både mig och min familj som blev allt mer obekväm. Särskilt när jag bloggade om rasism och fattigdom.

Någon tidningsartikel, minns inte vilken nu

Jag har inte medvetet sökt efter uppmärksamhet i mitt bloggande, men jag har förstått att mitt skrivande drar till sig en viss uppmärksamhet. Inte minst upptäckte jag det när jag startade en helt anonym blogg vid sidan av denna och bloggade utan att någon visste vem jag var. Även den bloggen drog uppmärksamhet till sig och fick rätt många läsare. Så jag förstod att det är något med mitt skrivande som drar uppmärksamhet till sig både för allmänheten och för media.

Mer artiklar…

Så småningom tyckte jag det började bli lite jobbigt med den där uppmärksamheten, samtidigt som jag kände att jag hade mycket att säga, samt att jag började bli allt mer irriterad och upprörd över afrosvenskar situation i Sverige, där mina fyra barn är en del av. Jag ville helt enkelt ge dem en lite bättre medievärld att leva i, samt att den negativa mediebilden på den afrikanska kontinenten och i synnerhet Gambia började bli väldigt irriterande. Dessa olika faktorer gjorde att jag startade webbtidningen Afropé (som i början hette thegambia.nu) Där ville jag verkligen inte ha något personligt fokus, så mitt främsta mål var att sprida mer positiva nyheter om kontinenten, samt om afrosvenskar och att lyfta fram så många skribenter som möjligt som kunde göra sina röster hörda om sina liv här i Sverige, men också om sina rötter och kopplingar till den afrikanska kontinenten.

Där fick jag helt oväntat en ”parhäst” i min gamla bloggvän Kiqi som så småningom kom att dela mitt ansvar till 100% för tidningen, dess innehåll, planerande, skapande av hundratals artiklar, men som också blev en ”syster” på ett privat plan. Där, i Afropé och våra gemensamma intressen, men också skiljaktigheter, föddes ett mycket nära systerskap, där vi fortfarande har i princip daglig kontakt med timslånga samtal där vi avhandlar varje detalj i våra liv, i princip. Hon har blivit en inspirationskälla, en nära vän, en kollega och djupt betydelsefull för mig när jag bollar ideér och galna saker som kommer upp i mitt huvud. Det allra bästa med henne är att hon har sånt öga och sån känsla för detaljer och som är väldigt duktig på att vara källkritisk. I situationer där jag gärna sväljer allt med hull och hår, kollar hon upp allt i detalj. Det har varit oerhört viktigt i vårt arbete med Afropé och har även gjort att vi, vad jag kan minnas, inte heller publicerat något vi har ångrat eller som vi fått dra tillbaka.

Afropé var en mycket bra läromästare för mig både som person och i mitt skrivande.

Så nu har jag alltså börjat blogga igen. För vem bloggar jag just nu? Jag bloggar definitivt för mig själv, utan tvekan, men om jag ville göra mitt bloggande hemligt skulle det förstås räcka med en dagbok. Så jag vill blogga publikt, men en stor läsarkrets eller det mediala är inget jag varken önskar eller strävar efter. Tvärt om. En liten krets som läser, någon kommentar på FB eller här i bloggen lite då och då. Små reflektioner på det man läst. Med det nöjer jag mig alla gånger och känner att det uppfyller ett behov. Jag ser dock att läsarsiffrorna redan ökat markant på den korta tid jag bloggat. Jag försöker ignorera det, för jag vill inte att det ska påverka mitt bloggande. Samtidigt så blir jag förstås lite glad av att folk vill läsa det jag skriver, så det är helt klart lite dubbelt. Men någon drivkraft med mycket läsare och höga tittarsiffror, det finns verkligen inte.

Så jag fortsätter att blogga. För mig själv och för dig som läser dessa rader just nu. Och det är jag så nöjd med!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Ödmjukhet är nyckeln till framgång

Ödmjukhet. Ödmjukhet. Ödmjukhet.

Inget ord är så underskattat som just ödmjukhet. Med den kommer du komma så långt i ditt eget liv, men du kommer också få förtroende och respekt från dina medmänniskor.

Ödmjukhet är nyckeln till så mycket framgång både känslomässigt och i din samvaro med dina medmänniskor.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att våga ställa krav

Jag har hört så många säga det nu och jag känner igen mig helt och hållet i orden. Det är lättare att säga ifrån och att säga vad man tycker, ju äldre man blir. Och ja, därmed har jag erkänt att jag börjar bli äldre. Jag springer med stormsteg mot 50, känns det som. Och vet du vad? Det känns så himla bra!

Visst är det kul att vara ung och ha en massa energi som liksom aldrig tar slut, känns det som, eller dra borsten genom håret efter duschen och gå iväg till jobbet på morgonen, men sanningen är att jag njuter av att bli äldre. Inte bara för att alternativet till att bli äldre är rätt trist (typ att man dör), men framför allt för att jag känner mig allt mer trygg i mig själv och att jag har vågat börja ställa krav. Ställa krav på hur jag vill bli behandlad. Sluta gå med på sånt som jag verkligen inte vill gå med på.

Det är så skönt att bli lite äldre och man blir mer säker på hur man vill att ens liv ska se ut, man vet vilken typ av människor man vill omge sig med och vilka man inte vill omge sig med. Man vet vad man vill och vad man inte vill. Det är också skönt att människor ofta lyssnar mer på en när man börjar bli lite äldre. Det är inte lika lätt att bli ”överkörd” av människor som tror sig veta bättre vem jag är och vad jag vill, än jag själv vet!

Det är också skönt att åren och alla erfarenheter vi bär med oss, också gör oss tryggare, har gett oss mer kunskap och visdom om livet själv.

Jag känner att det blivit mycket lättare för mig att lyfta fram mina egna behov och önskemål.

Jag har kanske aldrig varit den som suttit tyst runt ett bord, men jag har aldrig lyft fram mina egna behov och krav till min omgivning. Tänk att det skulle ta mig så här många år att komma fram till att jag har rätt att ställa krav på hur jag godtar att bli behandlad. Tänk att det skulle ta så här många år för mig att tala om hur jag vill ha det. Det är faktiskt rätt tragiskt!

Det betyder förstås inte att jag aldrig förhandlar, eller kompromissar, utan det betyder helt enkelt att jag har insett vikten av mina egna åsikter och framför allt kommit fram till saker som är en grundläggande princip för mig och därför vägrar jag rucka på dem.

Jag vill inte komromissa om saker som är viktiga för mig. Sånt där grundläggande som inte är förhandlingsbart egentligen, men som jag gång på gång har låtit mig förhandla om, för att vara andra till lags.

Jag tycker att man ska vara öppen för kompromisser när det gäller det mesta. Jag skrev om det härom dagen HÄR! Jag tror det är jätteviktigt att kunna kompromissa för att vara en del av ett socialt sammanhang, särskilt med sina familjemedlemmar, då vi alla är väldigt olika som människor. Men samtidigt tror jag som sagt, att det finns saker som man aldrig ska kompromissa om, för att det skadar oss själva på sikt.

Självklart kan bara vi själva veta vad som är grundläggande principer, det kan ingen annan tala om för oss vad det är, men jag menar att det vi själva vet är en grundläggande princip, ska vi nog ta tillvara på och se det som en del av vår själ. Vi ska inte ge bort en del av vår själ, även om vi vill vara till lags och ge andra människor tillfredsställelse med sina drömmar, mål och behov. Vi ska behålla vår personlighet och den integritet vi har, utöver det kan vi förhandla, kompromissa och anpassa oss till våra medmänniskor och omvärlden. Men se till att sätta ned foten och vägra acceptera att du känner dig förbisedd, respektlös behandlad eller att någon helt enkelt ger dig det bemötande du förtjänar.

Backa för det som inte är viktigt, att välja sina strider är också att ta ansvar och att ta hänsyn till sitt inre, men stå på dig för det som är av verkligen vikt för dig och där du känner att du får amputera delar av ditt eget välbefinnande! Kom ihåg att du är alltid värdefull!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Livet, framtiden och min stora efterrätt

Jag har haft en ljuvlig dag igår med mitt helt fantastiska barnbarn. Han är inte bara efterrätten i mitt liv, han är också ljuset, glädjen, förhoppningarna och sanningen.

Han är allt det där som man drömmer om, önskar sig och som man vill ha del av i min ålder, när ens egna barn börjar bli så stora.

Han är den som får mig att ta sats och hoppa över leksakslastbilar, som får mig att bygga pärlplattor och som får mig att leka tjur som stampar med benen i golvet för att ta sats att springa med hornen i pannan till attack.

Han är glädjen, kärleken och framtidstron. Han är mitt helt fantastiska barnbarn.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Löftet till mig själv

Jag känner att jag vill ge några löften till mig själv inför det nya året, så nu kör vi.

  • Jag ska fortsätta omge mig med människor som ger mig energi och gör mig glad
  • Jag ska satsa mer på att göra saker som gör mig på bra humör
  • Jag ska njuta lite mer av livet
  • Jag ska uppskatta de människor jag har omkring mig mer
  • Jag ska undvika energitjuvar
  • Jag ska sätta upp både kortsiktiga och långsiktiga mål för både mitt privatliv och för mitt företag
  • Jag ska gå mer på min magkänsla
  • Jag ska fortsätta glädjas för andras framgångar och stötta dem i det när jag kan
  • Jag ska fortsätta säga ifrån när jag känner mig felaktigt behandlad eller bemött
  • Jag ska fortsätta stå upp för den jag är och för mina barns personligheter och för de personer de är
  • Jag ska fortsätta stötta mina barns drömmar, på det sätt jag förmår
  • Jag ska ösa så mycket kärlek jag bara förmår, på mina närstående
  • Jag ska visa tacksamhet för all kärlek och allt stöd jag får av människor omkring mig
  • Jag ska fortsätta älska och drömma
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bli din egen bästa vän

Det kan inte sägas nog många gånger, trots att det ofta upprepas: lär känna dig själv, nöj dig inte med att acceptera den du är, utan se till att bli din egen bästa vän!

Det kanske låter som ännu en klyscha, men faktum är att jag ser väldigt många omkring mig som stannar i relationer av rädsla för att bli ensamma. Ensamheten är något som skrämmer många av oss.

Det som skrämmer mig än mer, är dåliga relationer, därför skulle jag heller aldrig stanna i en relation som inte är bra. Jag har hört uttrycket: ”en relation får aldrig bli viktig i stället för bra” och jag tycker det är en vettig sanning!

Tyvärr ser jag många i min ålder som stannar kvar i osunda, dåliga relationer av rädsla att bli ensamma. Om du blir en god vän med dig själv, så kommer du inte känna den typen av ensamhet, därför tror jag det är bra för alla människor att bli nära vän med oss själva. Om vi är vana att alltid ha människor omkring oss, så kan det vara svårt med ensamhet i början, men om du väl vänjer dig vid det, så kommer det snarare att kännas som en belöning och något man längtar till när man varit bland folk och får en stunds ensamhet med bara sig själv.

Att välja att vara ensam för att få ha sina tankar ifred, för att få göra något av intresse för sig själv, är något som blir en självvald ensamhet. Att sitta ensam för att man inte har någon att umgås med, är något helt annat och jag tror att det är lika skadligt med ensamhet för den som inte har ett umgänge, som det är med gemenskap för den som behåller gemenskapen för att de inte vill/vågar vara ensamma.

Människan sägs vara ett flockdjur och självklart är det viktigt att ha ett umgänge, att ha intressen, att ha ett socialt sammanhang. Det räcker liksom inte att du träffar folk på din arbetsplats! Du behöver även ha ett socialt sammanhang där du kan prata med människor som du känner förtroende för och som du kan utöva dina intressen med. Sen spelar det ingen som helst roll om dina intressen är att spela golf, diskutera politik, utöva religion, spela spel, måla eller äta goda middagar i gott sällskap. Det viktiga är att du har ett umgänge som du trivs med. Att vara för mycket ensam, som många i vårt avlånga land tycks vara, tror jag är direkt skadligt. Vi har trots allt ett behov av att prata av oss, dela tankar och ideér, att prata om drömmar och familj. Att vara i ensamhet tror jag begränsar oss som människor och får oss att förlora insikter och ha en distans till oss själva, som vi ibland behöver för att kunna se oss själva och samtidigt kunna utvecklas som människor.

Men på samma sätt som jag tror det är oerhört viktigt med socialt umgänge, så tror jag också det är jätteviktigt med ensamhet. Att få ta hand om sig själv. Att få njuta av lugn och enskildhet. Kanske ta ett långt, varmt bad, att läsa en god bok i ensamhet, att få ligga på soffan och kolla en film eller att måla tavlor. Precis som i ett socialt sammanhang är det inte så viktigt vad man gör, utan att man tar tillvara på ensamheten och njuter av att få ha sig själv som sällskap. Blir vi inte vår egen bästa vän, så blir det också svårt att njuta av sin enskildhet!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag väljer att tro på människan

Det här med lögner. Det lögner gör med människor som blir utsatta för dem, är att man tappar tron på sina medmänniskor. Man börjar tvivla på sin egen förmåga att läsa av och bedöma andra människor. Man tar lätt på sig skuld, känner sig lite dum och naiv och tänker att man borde ha vetat bättre. 

Det gör att man tappar tillit till sina medmänniskor och får svårare att känna tillit till nya människor i nya relationer man skapar.

Jag har en vän som ofta använder uttrycket att hon är ”damaged”, att hon saknar tillit till människor och i synnerhet till män. Jag förstår precis hur hon menar. Har man gett sin tillit till en partner och mer eller mindre lagt sitt förtroende i någons händer, så är det oerhört sårande, skadande och förödande att uppdaga rena lögner och att ha blivit förd bakom ljuset.

Lögner skadar och förgör väldigt mycket hos den som blir utsatt. Särskilt när det kommer till en livspartner som man valt att leva med. Man är oftast mycket mer utsatt när det gäller en partner, än när det gäller vänner, sina barn eller andra relationer, även om lögner från dessa kan vara nog så förgörande. En riktigt nära vän är ju också någon man delar med sig väldigt mycket av och anförtror sånt man inte lämnar ut vitt och brett till vem som helst, så att tappa förtroendet för en nära vän är också väldigt skadligt, förstås. Men till en partner så är man oftast än mer utlämnande. Man visar alla sina sidor, oförtäckta, man visar en nakenhet som man sällan visar upp inför andra människor och därmed blir man också mer sårbar.

Att bli utsatt för lögner och bli förd bakom ljuset är något som faktiskt tar bort tillit för människor för gott, för många. Man får svårt att någonsin lita på någon igen och det blir svårt att själv öppna upp sig för andra människor, då man är rädd att bli sårad och förd bakom ljuset igen.

Jag tror de flesta av oss någon gång har blivit utsatt för djuptgående lögner av någon närstående. Sånt där svek som sätter sig djupt inom oss och som gör att vi aldrig riktigt blir så utlämnande och sårbara igen. Som tar bort den där grundtilliten inom oss och som gör att livet aldrig riktigt blir som förr igen.

Samtidigt så vill jag välja att tro människor om gott. Jag vill inte känna misstro och misstillit till varje ny människa jag möter. Jag säger inte att lögner inte satt sina spår, utan självklart känner även jag att min integritet blir starkare, min öppenhet mindre och min misstro mot nya människor större, när jag utsatts för stora livslögner.

Men om vi låter detta hålla sig fast i oss, så leder det lätt till bitterhet och att vi kommer få svårt att känna närhet och förtroende till människor igen och jag är inte en sådan person.

Jag slickar mina sår, jag bearbetar min misstillit och jag borstar av mina knän, sedan måste jag resa mig upp och gå in i nya kärleksfulla relationer till mina medmänniskor, även om det på nytt kommer leda mig in i en känsla av att ha blivit skadad, sårad på djupet av en del. Men om man inte väljer att våga känna tillit igen, så väljer man också att aldrig kunna komma sina medmänniskor riktigt nära igen.

Vi lär oss förhoppningsvis av misstag vi gör, men att välja bort närhet till våra medmänniskor, tror jag gör oss till offer och svårt sargade människor som aldrig riktigt själva kan bli kärleksfulla mot vår omgivning igen. Och det är lögnarna helt enkelt inte värda!

Det är inte de som blir utsatta för lögnen som ska ifrågasättas, det är de som utsätter någon för lögner. Att lita på någon och att visa tillit och sårbarhet är inte fel. Det gör oss helt enkelt bara mer sårbara och medmänskliga.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När blir en kompromiss ohälsosam

Kompromisser är alltid så svåra, för kompromisser är nödvändiga för att vi ska kunna ha någon som helst relation till människor omkring oss. På arbetsplatsen måste vi kompromissa. Vi kanske absolut vill äta vitlök till varje måltid, men du har en kollega som är väldigt allergisk så du kan inte värma mat på jobbet med vitlök i.

Att kompromissa och att ta hänsyn till andra människor är ett måste. Kanske kan din kollega meddela de dagar hen inte äter på jobbet och du kan ta med dig mat med vitlök dessa dagar och att du ibland kan gå ut och äta och då äta mat med vitlök, men du måste också ge lite av dig om det ska bli en kompromiss och i det här fallet behöver du troligen ha med dig mat utan vitlök de flesta dagar och sen kan du ju äta hur mycket vitlök du vill till middag när du kommer hem.

Allt handlar om kompromisser. Dina halvstora barn vill vara ute till kl 23 på natten, du tycker kl 21 är i längsta laget, kanske skulle kl 22 vara en bra kompromiss.

Den största uppoffringen gör vi troligen med vår livspartner. Det finns saker du inte står ut med hos din partner och det finns saker hen inte står ut med när det gäller dig. Ni måste komma fram till en överenskommelse. En kompromiss.

Något som ni båda klarar av att leva med, även om ni inte tycker det är det optimala, men för att få igenom din vilja så krävs det att även du ger av dig själv också. En kompromiss är aldrig en kompromiss om bara den ena personen får backa.

Men när går vi för långt i en kompromiss? Jag tycker vi går för långt när vi låter oss styras på ett sätt som vi inte är bekväma med. När det börjar handla om att tillfredsställa den andra personen utan att vi kan se ett verkligen skäl till det. Eller helt enkelt när vi går med på att ändra på saker som vi inte kan stå för. Jag brukar kalla det för att ”göra våld på sig själv”. När vi känner att vi går med på saker som strider mot våra principer. Principer som gör oss till de personer vi är.

Då tror jag inte längre att det är en hälsosam kompromiss. Det kan handla om i princip vad som helst. Ibland kan vi ha inlärda principer som vi bara är ”emot” utan att själva riktigt förstå varför eller hur vi har dem och dessa principer tror jag det kan vara bra att vi själva motarbetar, för att de inte tillför oss något bra i våra liv.

Men när det handlar om våra livsavgörande principer, då gäller det att vi inte börjar kompromissa. Jag tror att de flesta av oss vuxna människor varit med om det någon gång och i synnerhet tror jag att vi kvinnor ofta börjar jämka på dessa principer, för att vi gärna vill tillgodose andras behov och inte har samma självklara uppfostran i att stå på oss för våra egna behov.

Därför tror jag det är än viktigare för oss kvinnor, särskilt kvinnor i min ålder och uppåt att vi är medvetna om våra egna principer och att vi förstår hur viktiga de är för oss och inte börjar förhandla med dessa principer!

Jag tror som sagt på kompromisser och jag tror att det är viktigt att vi är beredda att kompromissa om saker och ting, i synnerhet med den person vi vill leva med, men glöm inte ditt eget värde! Ingen kommer att värdera dig högt om du själv inte gör det! Kompromissa inte om dina livsprinciper, det tar ifrån dig både självkänsla och självrespekt!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att förbjuda folk medmänsklighet

Nu har man börjat avvisa tiggare i Vellinge då tiggeri det har förbjudits där. Det är en ren skam att vi tillåter den här typen av förbud mot människor med extremt utsatta livssituationer utan att hjälpa till med några alternativa lösningar för att förbättra deras livssituation.

Jag tycker att det är ett förmyndarskap att tala om att människor inte får tigga, samtidigt som man inte är intresserad av att hitta några lösningar för dessa människor.

Det handlar så mycket om människosyn och hur vi ser på andra människor. Att ta av människor möjligheten att tigga pengar handlar bara om att det är obekvämt att se fattigdom och jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att det är ett medmänskligt förfarande att förbjuda det?

Det har varit så mycket diskussioner om ligor, om organiserade sådana eller att människor sitter och tigger fast de äger förmögenheter och gång på gång har man utrett dessa påståenden och kommit fram till att det inte är något generellt problem med just dessa saker, utan att det handlar om oerhört utsatta människor.

Logiken säger sig själv att man sitter inte i regn, rusk och kyla för att få ihop max någon hundring per dag om man inte lever ett utsatt och torftigt liv.

Sen tänker jag att många glömmer att det inte bara är svårare utan även dyrt att leva på gatan. Matlagningsmöjligheterna är små, under tiggande timmar så har de flesta möjlighet inga andra möjligheter än att köpa färdiglagad mat från affärer och snabbmatsrestauranger. Samma sak med om man behöver härbärge, sköta sin hygien och andra saker. Det är ju inte så att man kan samla på sig en massa som hemlös som man kan spara till bättre tillfälle. Man har troligen varken kyl- eller frysmöjligheter, inga eller dåliga möjligheter till matlagning och samma till att sköta sin hygien.

Det är troligen dyrare att leva som hemlös än med en bostad, när det gäller de dagliga behoven.

Nej, att rika sitter och tigger på våra gator tror jag bara är en myt. Och allvarligt talat, OM det mot förmodan skulle sitta en rik människa i 10 timmar på marken med en mugg och personen skulle få ihop 150 spänn, då tycker jag personen förtjänar dessa 150 kr. Det är troligen tuffare att sitta i kyligt väder och tigga än att utföra många andra typer av jobbunder en normal arbetsdag.

Jag önskar vi människor kunde bli mer solidariska mot varandra. Nej, det är ingen långsiktig lösning att människor ska behöva tigga för brödfödan, men tills vi har en bättre lösning så borde vi i alla fall inte kriminalisera fattigdomens handlingar för att klara det dagliga behovet.

För dig som vill sätta dig in i hemlöshet på ett djupare plan. Se gärna dokumentärserien 36 dagar på gatan på SVT på sex delar. Det är en journalist som lever på gatan under 36 dagar och vi får följa hans svårigheter (som självklart inte är lika djupa som för de som lever i verklig hemlöshet, men det ger ändå en inblick) och de möten han har med andra hemlösa. Rekommenderas varmt!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter