Vi har testat Cheerios

Det brukar vara populärt hemma när jag får grejer att testa från Buzzador. Vi är en stor familj, både den närsta och den utökade, så det är många som vill prova och ge sina utlåtanden. 

Cheerios

Cheerios

Jag, barnen och några andra släktingar har testat Cheerios Havre. Jag tyckte de var spröda och goda. Alla tre tjejerna, Binta (27), Jai (25) och Isatou (23) tyckte de var rätt smaklösa. Brorsdottern på 10 tyckte de var goda och Mabou (14) fick jag inget utlåtande ifrån.

Som sagt tyckte jag de hade god konsistens och okej smak, däremot måste jag säga att de nästan var lite godare att äta som de är, än att lägga dem med yoghurt som jag också testade dem med!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vi behöver lyfta ideologierna inom politiken

”Jag saknar ofta politiska ideologier.” Det brukar ofta min mamma säga och jag börjar förstå vad hon menar. Jag kan sakna de konkreta, tydliga ideologier som skiljer ett parti från ett annat, med tydlighet. 

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

Vänsterpartiets partiledare: Jonas Sjöstedt Foto: Fatou Touray

När jag tänker på det parti jag själv röstar på, nämligen Vänsterpartiet, så tänker jag sällan på sakfrågorna. Det är förstås viktigt med vissa sakfrågor också, men huvudpoängen är trots allt ideologierna. Grundtanken med hur samhället ska styras. Jag är en stolt arbetarklass. Jag är ledsen över att våra allmänna tillgångar har reats ut under ett antal år nu. Jag tycker inte om att vi utarmar ett socialt system som tagit årtionden att bygga upp.

Jag tycker det är jätteviktigt vilken människosyn vi människor har. Denna tycker jag urholkas väldigt ingående och genomgående de perioder vi har styrts av borgerliga partier.

Det har också blivit markant under den tid som SD suttit i Riksdagen. Människosynen. Jag anser ju att SD verkligen har normaliserat rasismen och det handlar ju i allra högsta grad om människosyn.

Jag undrar varför människor blir så fokuserade på materiella ting och varför det nästan alltid tycks sammanfalla med hur vi människor anser att några ska utesluts eller i alla fall inte tas in en gemenskap. Genom att minska invandring, genom att förbjuda tiggerier, genom att dra ned på A-kassan, genom att införa tak för antal sjukdagar, genom att slopa socialbidrag etc.

Vi måste alla leva. Vi måste alla ha mat på bordet, tak över huvudet och de mest basala sakerna för överlevnad. Det finns vissa som arbetar år ut och år in, kan bygga upp en bra personlig ekonomi. Köpa bil, eller hus, sommarstuga, husvagn eller på andra sätt investera ekonomiskt i sina egna liv på olika sätt. Det är ju jättebra för de som har de möjligheterna. Samtidigt så gör ju detta också att dessa personer har råd att betala skatt som kan hjälpa andra som inte har det lika enkelt att ta sig fram.

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Människor med behov av hjälp får frukost vid en av kyrkorna i centrala Stockholm en tidig vardagsmorgon. Foto: Fatou Touray

Sedan finns det de som trots ansträngningar inte får någon trygghet på arbetsmarknaden. Det kan vara personer som har olika diagnoser, det kan vara personer som arbetar inom en sektor som bygger mycket på vikariat och timanställningar, det kan bero på att man bor på en plats i Sverige där arbetslösheten är hög, det kan bero på otillräckliga betyg som man av olika anledningar inte förmår bygga på, det kan bero på en familjesituation som är svår att hantera, barn som är kroniskt sjuka, det kan bero på att man är ung och har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, det kan bero på att man inte klarar språket bra, det kan bero på diskriminering för att man har funktionsnedsättningar, för att man är muslim, för att man är svart, för att man är en HBTQ-person, eller det kan helt enkelt bero på en sådan sak som att man är väldigt blyg eller har social fobi.

Skälen kan vara enormt många. Självklart behöver det finnas hjälp och stöd att ta sig in på en tuff arbetsmarknad, om man har svårt att klara det själv. Det är ju fruktansvärt hemskt att det finns människor som inte kan ta sig in, trots att de är fullt arbetsföra och skulle kunna utföra ett fantastiskt arbete och därmed göra både sig själv, sin arbetsgivare och samhället en stor tjänst.

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Plakat om Barnfattigdom Foto: Fatou Touray

Vi måste vara villiga att hjälpa varandra, att vara ett stöd, att göra det där lilla extra för att stötta en annan människa som är i en svår situation i livet. Vi har alla varit där eller kommer att hamna i svackor under våra liv och jag tror inte det finns någon människa som ska leva genom hela livet, utan att be om stöd eller hjälp. Jag tror att vi människor bör ta hjälp av varandra på olika sätt. Ge och ta. Att göra allt själv och att alltid klara sig själv tror jag inte är bra. Någon att prata med när vi behöver bolla en tanke, händelse eller idé, någon att få stöd av när vi känner oss nere. Där kommer också politiska ideologier in. Vad har vi för människosyn? Hur vill vi att våra resurser ska fördelas i samhället? Hur ska våra sociala instanser se ut och vem ska ha möjlighet att nyttja dem?

Det är det som är viktigt i slutänden. Att fördela resurser till de som för tillfället behöver dem bäst, det är den politiska, ideologiska inställningen. Det är det politiska parti som vågar stå upp för de mest behövande som jag lägger min röst på och också det liv och samhälle jag själv strävar efter att uppnå. Jag önskar bara att samtliga politiska partier kunde stå upp tydligare och mer konkret för sina respektive ideologier, oavsett vilken det är, då det gör det mycket mer tydligt vilka sakfrågor partierna är beredda att driva också. Det är det som är den verkliga politiken. Inte krångliga ord, ingen tävlan om vem som kan ro åt sig mest röster. Det är de som visar var de vill föra vårt samhälle och på vilket sätt. Den vardag du och jag lever i. Vilka resurser som ska fördelas till skolor, vilken kollektivtrafik som ska byggas, vilka bostäder som ska byggas upp, hur arbetstillfällen ska fördelas, vilka priser det ska vara på vårt livsmedel. Det är det som är den verkliga politiken. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vem du vill vara

Vi har alla våra perioder av upp- och nedgångar. Vi har alla våra årstider. Jag har haft en väldigt tung, dyster och mörk vinter inom mig. 

DSC_8702Vid 45 års ålder är jag förstås fullt medveten om att vi även måste ha dessa tunga, dystra perioder. Perioder när saker och ting inträffar omkring oss som vi ibland kan påverka och ibland inte alls kan påverka, men som i allra högsta grad påverkar oss. Det är verkligen tufft.

Jag ser mig själv som en oerhört stark och driven kvinna. Jag har tagit mig igenom alla de där bergen av tunga saker som inträffar i mångas liv. Med livet i behåll. Med livsglädjen sprudlande. Jag tror också att de flesta som känner mig bra också uppfattar mig som en väldigt stark person, då jag ofta får höra det av min omgivning. Så det är en bild jag tror jag delar med många av mina närstående.

Samtidigt som jag vet att även de allra starkaste människorna också faller i gropar ibland. Faller och faller och att det tar tid, kraft och ork att kämpa sig upp igen. Vi behöver ibland påminna oss själva om vem vi är. Vilka förmågor vi har, vilka svagheter och styrkor vi har. Men framför allt tror jag att vi är många som måste bli påminda, av oss själv eller andra vilka förmågor vi besitter och hur vi kan använda oss av dem för att må bra.

Det händer ibland att vi stöter på människor som är blinda för våra styrkor. Människor som inte förmår att se dem, eller som helt enkelt inte vill se dem. Människor som reducerar dina styrkor och förmågor, i stället för att ta tillvara på dem och använda dem på ett positivt sätt. Då måste vi bestämma hur vi ska förhålla oss till dem och vi måste bestämma oss för vem vi själva är och vilka vi vill vara. Låt inte någon annan definiera dig och din personlighet och dina kunskaper. Det kan bara du göra.

Och nu kommer våren och solen, se till att ta tillvara på det.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Glömd gömma

Det är sällan jag ser på TV. Att se TV i realtid händer mycket, mycket sällan. Men ibland ser jag på webben, när det passar mig. Jag älskar det här med att se det lilla utvalda jag vill se, på tider som passar mig. 

Öppet Arkiv SVT

Öppet Arkiv SVT

Något som ofta glöms bort är alla gamla program. De flesta har vi redan glömt, men en hel del gamla godingar finns faktiskt kvar i arkiven. Jag skrev om SVTs arkiv när de upprättade det och redan då fanns en massa gamla härliga program. Nån gång ibland, kanske en gång vartannat år eller så, alltså inte allt för ofta, så går jag in där igen och söker på något gammalt program och eftersom det fylls på allt eftersom så dyker det upp ny-gamla små guldkorn.

HÄR kan du se SVTs arkiv och söka dig fram till det du nästan glömt bort, men som du nu ges chansen att se igen…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Man vet…

…att man lyssnar på en riktigt bra ljudbok när man går och längtar hela dagen att få gå och lägga sig igen, så man kan lyssna på sin ljudbok i lugn och ro… 

booksDen här Storytel… Jag har prenumererat på dem ett tag nu. Särskilt då jag fått svårt att hitta fokus på att koncentrera mig på att läsa under en period (märkligt, då jag alltid älskat att läsa). Men med det här Storytell så måste jag säga att det blir lite julafton varje gång jag ska påbörja en ny bok. (Även om jag betalar för min lilla ”julafton” själv! 😉 )

Det jag kan tycka är lite trist, är att det inte verkar finnas så många äldre ljudböcker, utan att det mest är nya titlar. Det är visserligen bra också, men hade gärna sett lite fler av äldre ljudböcker också.

HÄR är boken jag lyssnar på just nu och som är GRYMT spännande att lyssna på.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varför ska vi ha förståelse för rasister och vem ”får” benämnas rasist

Jag har så oerhört svårt att förstå varför vi är så måna om att försvara rasism? Om någon har rasistiska åsikter, alltså att man menar att människor med olika ursprung, utseende etc. skulle vara sämre som människor. FNs definition av rasdiskriminering är följande: ”…varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” 

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler... Jag tror bilden talar för sig själv...

En skärmdump från en rasistisk sajt för något år sedan. Läsarna kunde rösta om vad de anser om Hitler… Jag tror bilden talar för sig själv…

Om en person då uttrycker rasistiska idéer, föreställningar eller åsikter, så måste ju följaktligen personen kunna kallas rasist?

Det som blir så obegripligt för mig är att jag anser att så många uttrycker rasistiska åsikter, samtidigt som i princip ingen vill kalla sig rasist. Väldigt många uttrycker dessutom en rädsla för att bli kallade för rasister, baserat på sina åsikter.

Om jag var övertygad om att jag anser att alla människor har samma värde. Samtidigt som jag bär kritiska funderingar på att det skulle finnas människor som på grund av att de kommer från ett annat land eller what ever, skulle vara ”mer kriminella”, ”mer våldsbenägna” eller någon annan negativ egenskap, då skulle jag fundera på om jag verkligen inte var rasist? Tror jag. Om jag dessutom blir kallad för rasist ibland, baserat på mina åsikter och sedan blev rädd att yttra mina åsikter för att jag inte vill bli kallad rasist, då skulle jag nog sätta mig ner och ta en allvarlig funderare på var min oro kommer ifrån. Varför vill folk kalla mig rasist om jag inte har rasistiska åsikter som jag uttrycker?

Det är liksom här någonstans jag går bet. Att bli kallad för rasist är ett sånt där uttryck som många upplever väldigt obehagligt, för att använda milda uttryck, men samtidigt, om jag nu har rasistiska åsikter, varför inte bara stå för dem?

Jag vet att jag bloggat om detta sedan mååånga år tillbaka, men då och då återkommer jag till de här funderingarna. ”Ingen vill kallas för rasist, men det är helt okej att tycka att vissa människor inte är lika mycket värda för att de har en annan bakgrund än man själv.” Det går liksom inte ihop i mitt huvud, hur än jag försöker.

Något annat jag funderat mycket på genom åren är också varför vi är så måna om att FÖRSTÅ rasister? Det tycks ju ändå inte bidra till några konkreta förslag till hur vi ska kunna komma åt rasismens ondska. Varför är vi inte mer måna om att förstå de som blir utsatta av rasismen i olika grad och sedan i stället försöka komma med lösningar? Hur får vi rasister att fatta att deras ideologier, tankar och märkliga, felaktiga slutsatser inte fungerar? Att de är osanna och att de saknar verklighetsförankring och fakta? Hur får man en person med rasistiska idéer och föreställningar att ta del sånt med högre sanningshalt än Avpixlat och liknande sajter?

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Antirasistisk demonstration i Kärrtorp

Varför är det viktigt att ”förstå” hur en rasist tänker? Om vi ändå inte använder oss av den kunskapen för att få ned rasismen i samhället? Av de intervjuer och liknande som görs med rasister så upplever jag oftast att det inte finns något ”facit” heller, det är liksom ingen fast grundideologi som går att bemöta, utan det tycks mer handla om ett hopkok av idéer och tolkningar, hörsägen och rykten som sällan stämmer och som sällan har någon sanningshalt. Så vad ska vi med det till? Bemöta varje rykte? Men hur? Många tycks ju även uppge att de inte läser forskningsrapporter, nyhetstidningar och program som inte stöttar dessa rasistiska idéer.

Jag såg Uppdrag Granskning förra veckan och en lärare som arbetat på en skola i ett så kallat ”invandrartätt område” i 30 år, har flyttat in i skogen och har en massa hemska föreställningar om hur ”dom” är. Hur går det till?

Uppdrag Granskning – Förra året brann det på många asylboenden. Varför brinner det och vilka är det som hyllar bränderna?

Programmet har också fått kritik. Den kan du läsa här: Josefsson kör vilse i Skåne

Aftonbladet håller just nu på med en granskning inom vården på sjukvårdspersonal som är rasister och jag förstår genast varför vissa i bekantskapskretsen upplevt sig illa bemötta inom vården trots att de varit illa däran och hjälpsökande.

Psykolog – och sprider hat mot araber på nätet (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Sjuksköterska kallade irakier för getknullare (varning för mycket grovt språk och kränkande ord)

Även i dessa fall vill personen inte kalla sig rasist. Så vem är då rasist?

Om så många personer kan rösta på SD i vårt land, så måste vi ju ha någon form av folkbildningskampanj. Om det är så många i Sverige som inte inser skadan med rasism så måste ju kunskapsnivån höjas enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En dag för alla små afrosvenska flickor som växer upp i vårt land

Igår skedde något historiskt i Sverige. Något historiskt som gav mig gåshud, som fick tårarna att spruta och som slutligen lämnade mig i en fullständig tillfredsställelse. Jag menar förstås Grammisgalan. Avslutet på Grammisgalan är artisten och Grammisvinnaren Seinabo Seys nummer. 

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Mini formation in my bed Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Seinabo står på scenen och börjar sjunga. Alla som hört Seinabo sjunga vet att det innebär gåshud bara att höra hennes mäktiga röst. Den där rösten som tycks vara hämtad från de djupaste brunnar… Det är rent välbefinnande.

Sedan händer något. Bakom henne sluter 130 svarta, svenska, stolta kvinnor och flickor i olika åldrar upp. De marscherar in svartklädda och bara står där med all den styrka som kan frambringas av 130 smarta, vackra, stolta kvinnor i alla åldrar. Tårarna bara rinner. Det går liksom inte att hålla emot.

Och i mina vener rinner mitt blod som fryser och kokar på samma gång. Det är så mäktigt att jag saknar ord…

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Jag tänker på att med den här representationen för mina tre nu vuxna döttrar, kunde deras uppväxt, deras grund att stå på ha kunnat få så mycket mer styrka, självkänsla och känsla av gemenskap, som de nu inte fick. Jag sörjer det. Det saknades inte svarta kvinnor som förebilder under deras uppväxt i vårt hem, men det saknades ute i samhället. Det saknades i deras skolor, det saknades bland deras barbiedockor, det saknades i butikerna, det saknades på barnavårdscentralerna och på nästan alla andra platser. Vi träffade förstås en massa kunniga, intelligenta, smarta kvinnor från alla världens hörn, men de svarta kvinnor som mina barn också hade behövt identifiera sig med under deras uppväxt saknades ute i samhället. Jag sörjer det. Jag sörjer att jag skulle ha kunnat ge dem helt andra förutsättningar om de hade växt upp idag.

Svarta kvinnor som marscherar in på en scen, i svensk TV på bästa sändningstid. 130 kvinnor. Gamla, unga, äldre, barn, gemensamt. Tårarna rinner av smärta för att mina döttrar och många andra svarta unga kvinnor inte gavs denna möjlighet när de var små.

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Binta och Fatou Foto: Fatou Touray

Samtidigt rinner tårarna av glädje. Glädje för alla bruna små flickor som idag växer upp i Sverige, med insikten om att de är tusentals i Sverige. Att de tar plats. Att de gör det med styrka. Att de är en del av en ny generation. En generation där man kan ta plats. Tårarna rinner för den glädjen, den stoltheten.

Tårarna rinner också av stolthet och av det mäktiga i att se detta. I Sverige. Idag. 2016. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Tårarna rinner för att jag inser att jag bevittnar något helt historiskt!!

När min äldsta dotter Binta och hennes kompis Fatou kommer hem till oss efter sitt deltagande på scenen under Grammisgalan tillsammans med 130 kvinnor och berättar översvallande om deras upplevelse och den styrka de känt både under uppträdandet, men också efteråt, då rinner tårarna på oss alla och vi gråter tillsammans. För det hopp som fötts inom oss. Jag känner själv hopp över att det finns ett ljus i tunneln för mina kommande barnbarn. Det finns hopp och det finns övertygelse. Det är svårt att sluta gråta över något så starkt.

Men det är så lätt, så lätt att finna styrka för morgondagen av ett sånt historisk och starkt framträdande!!

Gårdagens bästa artikel om framträdandet skrevs av Kiqi och det kan du läsa HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Förbjud n-ordet

Jag har alltid varit emot förbud av ord. Jag tycker att ordet ska vara fritt och att varje människa måste kunna resonera och se vad som är lämpligt att säga och att kunna avgöra vad som passar sig att säga och när. Men jag börjar ändra mig nu. 

n-ordet

n-ordet

Sedan min äldsta dotter föddes för snart 27 år sedan har jag ”stridit” mot n-ordet. Egentligen före det också, men det blev mer verkligt för mig då. Sedan några år uttalar jag det inte heller även om jag talar negativt om ordet, alltså jag använder inte ordet uttalat även om jag kritiserar användandet av det. På uppmaning av de som blir drabbade. Sedan första gången jag hörde någon förklara varför ordet tar lika mycket skada av att uttalas av någon som är ”för” ordet eller ”emot” det, så har jag verkligen ansträngt mig för att inte uttala ordet.

Jag hade under lång tid förståelse för att vissa, särskilt äldre personer hade ”växt upp med ordet” och därför använde det av gammal vana och för att personen inte kom i kontakt med människor som kunde förklara varför det är så illa att använda det.

Men nu har det gått så många år, så många debatter och för att inte tala om alla svarta personer i Sverige som drivit och stridit mot detta ord i hela sina liv. Oavsett om de är 15 år eller 50. Som har hört ordet till leda, som har motargumenterat i fikarummet på jobbet, på barnens dagis, i klassrummet, på bussen, i kioskkön, på badhuset, i fjällen, på stranden, på gymmet, på tåget, i parken, på kursen, på nätet i alla 711 000 diskussioner där ordet dyker upp. H-U-R T-R-Ö-T-T-S-A-M-T det måste vara…

Nu känner jag att det kan knappast finnas kvar människor i Sverige, oavsett generation eller vilken ålder man är, som inte förstått att ordet nedvärderar och förminskar och avhumaniserar svarta.

Av de jag senaste åren hört som hävdar att de tänker fortsätta använda ordet, oavsett om det gäller själva n-ordet eller n-ordetbollar eller vad det än gäller som innefattar n-ordet, så är det inte längre för okunskap eller för att man inte inser att det är nedvärderande. De som fortsätter med att envisas med att använda det är uteslutande av ignoranta personer som har rasistiska åsikter, som struntar i om de nedvärderar svarta, som själv känner sig lite bättre av att trycka till någon annan, som vill provocera och såra/skada eller som känner sig ”lagom rebelliska för att de vågar stå för att de använder n-ordet”. I samtliga fall, oavsett något av ovan angivna skäl, så är det inte okej att nedvärdera och kränka andra människor med flit. När man vet att det är precis det man gör.

Så nu har jag ändrat min inställning i frågan. Sluta hyckla om att ”personen inte menar så egentligen”, vilket är skitsnack. Personer som använder ordet menar precis vad de säger och egentligen kvittar det vad de menar, det handlar om mottagaren här, den som är berörd av ordet, den som utsätts för rasistiska och nedvärderande ord. Det måste gå före att man får gå runt och provocera, kränka, skada, förminska, avhumanisera och nedvärdera folk!

Förbjud bara n-ordet utskrivet eller uttalat. Det har ändå ingen mening i vårt språk, förutom att just upprätthålla gamla rasistiska föreställningar. Jag kan komma på 1000 anledningar till att förbjuda det, men inte en enda för att behålla det. 

Bland n-ordetbollar och andra finska pinnar

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Barnet inom dig

Tar du hand om det inre barnet i dig? Den person som i svårigheter behöver extra stöd och omsorg. Det där inre barnet som bär på en ryggsäck som ibland blir för tung att bära ensam. Tar du hand om det inre barnet i dig? Den där personen som är du när du inte är ditt vanliga starka, drivna och glada jag. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Det där barnet inom dig som kanske inte fick den där omsorgen du behövde vid några speciella tillfällen när du var barn. Det där barnet som kommer upp ibland i dina känslor och tankar även som vuxen.

Jag tror att vi alla bär med oss den där lilla personen som också är vi, inom oss och ibland poppar barnet upp i vårt vuxna liv och behöver lite extra stöd och omsorg. Behöver lite extra omhändertagande. Det där barnet som behöver skyddas för att inte ta skada och fara illa.

Ta hand om det lilla barnet, för jag tror att det helar oss som vuxna. Det vi kanske saknat en gång i vår historia, kommer tillbaka till oss i nutid för att söka tröst och som vuxna kan vi ge tröst till det barn som behövde extra omsorg som liten. Jag tror det kan stärka oss som vuxna.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter