Ibland är ensamheten min bästa vän

Det är lustigt det där med att man alltid har så mycket föreställningar om hur det ”ska” vara, eller ”borde” vara. Jag har skrivit förut om att jag är väldigt förtjust i julen. Men sanningen är att de andra högtiderna vi firar i Sverige skulle jag kunna vara utan. Jag är kass på det här med midsommar, nyår, påsk och vad-det-nu-heter.

När tjejerna var små så gjorde jag väl det bästa jag kunde av det hela, men det blir allt svårare för varje år… Det här har naturligtvis barnen upptäckt och de firar därför ogärna nyår med mig. Mabou håller på att göra det till en tradition att fira hon min bror och hans familj, med tredje året i rad nu. Isatou brukar vara hos sin farmor och de andra tjejerna har nog ingen tradition alls, utan är ibland hos farmor och ibland med kompisar…!

Barnen åkte redan i förrgår, så igår använde jag halva dagen till att sova ut och slappa (även om jag vaknade rätt tidigt av att det värkte i munnen, efter tanden jag drog ut i förrgår) och den andra halvan använde jag till att städa. Haha… Jag stod och skrubbade kaklet i badrummet hela nyårsaftonen…!

Lite panik fick jag där ett tag i förrgår när jag började inse att jag skulle vara helt själv… Man kan väl inte vara helt ensam på nyårsaftonen? Så jag pratade med min kompis och vi sa att eventuellt kunde vi ju gå ut och äta i alla fall. När väl nyårsaftonen kom så var jag inte alls sugen på det och hon mådde inte bra, så hon hade också tappat sugen. Jag åkte ner på ICA i stället och köpte en liten oxfilé.

Sedan blev jag bjuden på middag och fast jag blev lite lockad, så tackade jag ändå nej. Dels hade jag ju precis bestämt mig för att fira nyår med min oxfilé, 😀 men framför allt för att jag faktiskt såg mest av allt fram emot att fira in det nya året ensam. I lugn och ro. Ensam.

Barnen ringde och var halvt ifrån sig när de hörde att jag skulle fira nyår själv. De tyckte sååå synd om mig och erbjöd mig att följa med både på det ena och det andra. De kunde bara inte fatta att jag VALDE att fira nyår själv. Men det gjorde jag. Jag är ledig från jobbet, barnfri hela helgen och får gott sällskap senare idag. Jag kunde inte ha önskat mig något skönare än en ensam nyårsafton med lite god mat och ett nystädat hem.

Så jag firade in det nya året, precis som jag ville. Grät en skvätt på tolvslaget, som jag brukar göra, utan att riktigt veta varför? Kanske för att ett år har dött och aldrig kommer att komma åter? Fast detta år är jag rätt glad över om 2008 inte kommer åter. Det har varit ett tungt år, fyllt med sorg, särskilt den sista delen.

Jag försöker att inte ha så stora förväntningar för det kommande året, men kan nog inte låta bli att förvänta mig något lite bättre än det gångna året. Jag skålade i min sedvanliga cola och det var en njutfylld skål! Nu önskar jag alla en GOD fortsättning på 2009 och hoppas att det kommande året blir något bättre än det gångna! 🙂

För övrigt hoppas jag at ni läste min länkspäckade nyårskrönika, som blev så stor att den inte ens accepterade att jag publicerade inlägget i sin helhet, utan fick dela upp den i två delar:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou ´s Nyårskrönika del: 2

Fortsättningen på min Nyårskrönika för 2008 kan du läsa här:


Juli. ANC ´s terroriststämpel försvann. Uppsaladebatt om Romer är aktuell. En Bloggbebis såg dagsljus! Ofrivillig barnlöshet diskuterades. Jag tillägnade denna video till Birsen, som vi ber för just nu…

Jag klippte av mitt långa hår. (Bilder) Alter Ego kom på sitt sedavanliga sommarbesök. Hon gjorde också ett sedvanligt gästinägg i min blogg. Vi hade en Afrikansk afton hemma hos mig. Alla läste En halv gul sol. Det var mycket skriverier om Blondinbella. Träskon blev inne igen.

Augusti. Det var Pridefestival. Jag flätade håret på Isatou som jag skjutit så länge på… Jag åkte på ett rejält ryggskott och blev drogad med morfin. Sedan blir det mycket bloggande om Reggaefestivalen:

Fidel Castor började blogga… Jag var också ute på liten tjuvlyssning. Mabou serverar mig sin egen lilla sanning. Och en till… Jag la upp en personlig guide på bloggen. Mabou ´s första skoldag. Jag visade upp en lite primitivare sida… Siamesiska tvillingar föddes i Gambia. Bloggstafettens pinne till mig handlade om mobbning. Jag gjorde en intervju med Andreas om Rwanda.

September. Jag körde ett varv till i ”Negerdebatten”. Debatten om bitterfittor var igång. Binta åkte på bröllop på Gotland. Vi roade oss på Kulturnatten i Uppsala som fyllde 20 år i år. Mer om Kulturnatten. Jag tipsade om Mia Törnbloms bok Så dumt! som jag ännu en gång vill slå ett slag för. Jai började jobba ihop egna pengar! Vi besökte Pelle Svanslös hus och jag blev smärtsamt påmind om hur det är att vara ute med flera små barn samtidigt. Mabou vägrar prata med okänd tant. I September fick vi besked om två anhöriga som hade cancer, så det blev en hel del bloggar om det resten av året. Men beskedet kom i September och då skrev jag bloggen Sorg.
Oktober. Alfons Ã…berg kommer på besök. Jag ska bara… Jag skrev om vikten av att bekräfta alla barn.

En hel del om döden som kommit nära oss:

Jag skrev också om romska barn som lever i misär.

November. November fortsatte med väldigt dystra inlägg om döden:

Lite andra saker hände också världen i November. Obama vann valet i USA. Inför sitt boksläpp i December startar författaren Monika Antonsson en blogg där man diskuterar hennes bok. Mia-sanningen om gömda. Boken väcker stor uppmärksamhet då den sägs avslöja en annan sanning om Liza Marklunds böcker Gömda, Asyl etc. En bloggvän; Bigga går bort. Binta dansar i en video som är på MTV. Isatou reser till Gambia! Jag var med i Insider på TV3 och där diskuterade vi pedofiler:

Isatou kommer hem från Gambia. Jag publicerar den första delen av tre av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Godbitarna från mina tre första bloggår är sammanställt i tre böcker + lite nytt material, förstås och allt helt omskrivet för att passa bokform.

December. Det var inte heller någon trevlig månad för mig.

Binta är med på Uppsala-TV med sin dansgrupp Zumbas. Jag publicerar ett utdrag från min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Om våra fördomar för förorten och miljonprogrammen. Mabou avslöjar att tomten inte finns.

En av mina allra närmsta vänner och tillika bloggvän, Helené / Alter Ego, Hulda Norrköping, Alma Mater går bort i sin cancer:

Aftonbladet i samarbete med Bloggportalen bestämmer sig för att starta Stora Bloggpriset som ska avslutas med en gala i Februari! Jag ”firade” en märklig jul.

Nu är ÄNTLIGEN denna nyårskrönika klar och hade jag vetat att den skulle ta så här lång tid att skriva, så hade jag nog inte skrivit den ens…! Hahaha…

Till sist: SE TILL ATT NI FÃ…R ETT RIKTIGT GOTT NYTT Ã…R 2009!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou´s Nyårskrönika del: 1

Eftersom jag skrev en Nyårskrönika för 2007 förra året på Nyårsaftonen, så vill jag ju inte vara sämre i år. Dessutom tror jag att det kan vara ganska bra att sammanfatta bloggåret. Om inte annat för mig själv. Man glömmer ju så lätt…

Januari. Ã…ret började med att The Real Mymlan gjorde en rolig musikutmaning. I Kenya rådde det våldsamheter och oroliga tider. Jai hade svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt”. Mabou funderade på om det finns Bolibompa i Gambia. Två av barnen testade slöja. Mabou körde lite Afrikansk modevisning inför sin kommande Gambiaresa. Alter Ego blev mormor. Jag skrev inlägget Ken Ring – igår och idag, som för övrigt blev 2008 ´s mest lästa inlägg. Binta och Jai tyckte att jag överdrev ett NEJ!

Februari. Jag läste den bästa bok jag någonsin har läst. Jag blev radiokrönikör/radiokåsör, vilket jag fortfarande är och tycker är riktigt roligt! Det är en fantastiskt rolig utmaning! Jag kärleksbloggade om Gamla Bettan. Igen. Jag fick ett härligt mail från en bloggläsare som jag fick lägga ut i bloggen. Mabou kommer ÄNTLIGEN hem från Gambia. Jag läste ännu en fantastisk bok!! Jai tyckte inte att eget beröm luktade illa… Jag fick goda nyheter från flickan som inte ville leva. Mabou var på shoppinghumör! Mabou fyllde sex och jag missade Mabou ´s sexårskalas. Jag hade ett av de bästa utvecklingssamtalen. Ever! JAg letade guldkorn i vardagen! Jag fick ämnet Fördomar i Bloggstafetten.

Mars. Binta fyllde nitton år. Bloggläsare fick önska bloggar av mig:

Mera utvecklingssamtal blev det i Mars. Jag bloggade om alkoholism. Och nykterhet. Vi diskuterade barns rätt till båda sina föräldrar på bloggen. Vi beskrev vårat liv med sex ord. Jag bevisade för Binta och Jai att mammor alltid har rätt!! Min kamera kom äntligen hem från Gambia. Thank ´s to Binta. NOT!!

April. Mabou hade förlossningsfrågor. Det var 40 år sedan Martin Luther King blev mördad. Min bästa väninna (som nu flyttat hem igen) kom på Sverige-besök. Lilla Engla miste sitt liv i ett vansinnesdåd. Bildbevis på att jag får hem otroligt mycket på min cykel Gamla Bettan när jag är ute och shoppar!! Binta och jag hade fred och frid (kors i taket!!) Jag upptäckte att jag kunde trolla. Den fruktansvärda historien med familjefadern Fritzl uppdagades. Binta börjar blogga.

Maj: Jag fick Grekiska känslor. Jag bloggar om Stockholms utslagna medmänniskor. Binta ´s student närmar sig! Vi diskuterade mångkultur på bloggen. Och ”Svenskhet”. Mabou var glad över att få följa med Binta och vara med i en musikvideo:

Mabou tycker att livet är orättvist och Alter Ego ´s son uppträder i musikvideo. Jai fyllde 17 år! Jacob, Mabou ´s groda kilar vidare. R.I.P.

Juni. Jag reste till Riga en helg. Man är inte mer pinsam än man gör sig. Studentplanerna håller på att knäcka mig fullständigt. Bintas student i bilder. (Vi hade jäkligt roligt!!) Vi hade också en toppen heldag på Gröna Lund. (Bildblogg) Vi firade treårs-jubileum med min blogg. Binta vinner Swedish National Dancehall Queen 2008. Vi diskuterade rasistiska bloggar. Jag skrev en av de mest personliga bloggar jag någonsin skrivit. Jag fann Ludmilla ´s blogg och den grep mig starkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det berömda segertalet!

Jon Favreau, 27 år är den som delvis skrev det berömda segertalet som Obama höll. Jag har en känsla av att talet kommer att gå till historien. Jag tycker inte heller det är särskilt konstigt att man som president tar hjälp att skriva sitt segertal. Uppenbarligen, med tanke på hur talet mottagits ute i världen, så var det ju ett gott val. Kanske visar det på en president med gott omdöme? Hur Obama kommer att bli som president är ännu osett, men jag håller med min väninna om att det öppnar hopp och möjligheter att en svart person faktiskt 2008 fått möjlighet att bli president i USA.

Hur han sedan väljer att förvalta sin möjlighet, är ännu osett. Jag brukar inte ha allt för optimistiska förhoppningar om USA ´s presidenter. Men för en gångs skull måste jag erkänna att det faktiskt finns lite hopp. Om inte annat så är det en historisk händelse som är väl värd att memorera, att USA ÄNTLIEN(!!) fått en svart president, nu väntar jag bara på att det ska bli lite fler kvinnor i bland dessa toppolitiker också…! Only time will tell!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

11:e September 2008

Idag är det den 11:e September. Idag är det sju år sedan attackerna mot World Trade Center skedde. Det är idag också fem år sedan Anna Lindh mördades. Stora händelser som skakat många, många människor på samma gång, det är också det som gör händelserna specifika.

Igår var det den Suicidpreventiva dagen. I går kväll såg jag Uppdrag Granskning på TV. Det handlade om självmord. Jag blir lika berörd varje gång jag hör att trafikolyckor orsakar cirka 500 dödsoffer varje år, medan självmord orsakar cirka 1500. Jag anser att självmord får alldeles för lite upmärksamhet i media och över huvud taget i vårt samhälle. 1500 döda varje år är en hiskelig mängd, anser jag. Då ska man också komma ihåg att de flesta självmordsförsök ”misslyckas” d.v.s. man lyckas inte genomföra dem.

Oavsett ålder och situation så tycker jag det är fruktansvärt med självmord, än värre tycker jag att det är när unga personer väljer att ta sitt liv. jag har bloggat om detta fenomen många gånger nu, eftersom det är något som berör mig väldigt starkt. Inte minst för att jag under en viss tid i mitt liv ( i tonåren) mådde väldigt dåligt själv och försökte begå självmord. Idag skulle jag aldrig ens komma på tanken att försöka! Det är inget jag ser som en utväg över huvudtaget, även i perioder när jag kanske inte mår helt bra. Lite är det så att livet lärt mig att vi har med- och motgångar, men det är också så att jag idag trivs för bra i mitt liv, för att vilja avsluta det!

Varför självmord berör mig väldigt mycket än idag är för att jag tycker det är en sådan stor tragedi när ungdomar väljer att ta sitt liv, för det känns så bortkastat! Jag är ju själv ett levande(!) bevis för att hur dåligt man än mår och hur illa man än har farit i sitt liv och hur mycket man än önskar att avsluta sitt liv, så kan man ändra sig om man inte lyckas genomföra ett självmord! Man kan finna verklig levnadsglädje, lycka och en förmåga att känna tacksamhet även för små, små detaljer som kan tyckas obetydliga. I det stora hela tror jag att det är just dessa små, små detaljer av glädje och lycka som gör livet värt att leva!

Oavsett så är jag väldigt berörd av föräldrar som mist ett barn. Jag kan verkligen inte föreställa mig en större sorg, en större tragedi, än den att mista sitt barn, oavsett hur. Men att mista sitt barn genom självmord är något som skulle vara den fullständiga katastrofen.

Inte minst genom att följa Ludmilla ´s blogg och även efter att ha träffat henne så har det blivit än mer verkligt för mig för hur förödande det skulle vara och hur meningslöst det skulle kännas att förlora sitt barn på det viset.

Som förälder till tonåringar tycker jag att denna fråga är oerhört viktig. Den är inte lätt att prata om, för det som är svårt för en själv, är alltid svårt att prata med sina ungdomar om. Man får gärna en känsla av att ”inte väcka den björn som sover”, men jag tror att just denna fråga är oerhört viktig att prata om! Både i hemmet och att uppmärksamma problemet i skola, media och på i stort sett alla ställen där ungdomar samlas.

Jag tror de flesta tonåringar någon gång har funderat på självmord. Många har gått till att göra ett självmordsförsök och några har faktiskt lyckats. Därför tror jag att det är viktigt att prata om sorg med våra ungdomar. Det är viktigt att man inser att en stor sorg inte per automatik gör att livet inte längre är värt att leva. Det finns säkert lika många skäl att begå självmord, som det finns människor som begår dem.

Det viktiga är att lyfta fram det ljusa, att försöka plocka fram allt positivt, så det täcker en del av mörkret. Det är det där mörka, svarta som skrämmer oss och det är också det som jag tror drar självmordsbenägna bort, bort från oss och det som faktiskt gör våra liv värda att leva.

Idag. Just idag önskar jag att vi alla tänker efter en liten extra stund på de personer i våra liv, som är extra viktiga för oss. Ägna en tanke på de människor som förolyckats i katastrofer. Större katastrofer som drabbat många människor på en och samma gång, eller mer personliga katastrofer som skett i just din familj eller bekantskapskrets, eller helt enkelt på en okänd person vars öde berört dig på ett djupare plan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Är det så här polisen vill visa sin makt för våra ungdomar?

I mitt inlägg SPEAK UP! skriver jag om det som debatterats i media angående de polisiära insatserna under Reggaefestivalen. Inlägget belyser den kritik som uppkommit, bl.a. av festivalchefen Yared Tekeste och även andra funktionärer. Jag länkar där även till polisens eget svar på kritiken.

I en tidigare intervju i UNT (från 2006) ang. reggaefestivalen och dess drogkritik sa Yared bl.a: ”Yared Tekeste vill inte ha droger på festivalen och berättar att han hela tiden har eftersträvat att få bort dem. Inför festivalen har han samarbetat med både polis och socialtjänst och tillsammans försöker de förebygga droganvändningen genom information och insatser under festivalen.
I år har de utökat samarbetet med fält- och citygruppen inom socialtjänsten och kommer att ha ännu fler vuxna närvarande på festivalen. Politiska partier och intresseorganisationer kommer också att finnas på plats för att informera om droger.
­- Det var vi som bad om extra insatser från sociala myndigheter och polis förra året men i efterhand var det ändå vi som framstod som bovar. Det är tråkigt att det är så, säger han.”

Idag har jag intervjuat en ung kille på 18 år, som för tredje året i rad besökte Uppsala reggaefestival. Jag nämnde även honom i mitt inlägg SPEAK UP! eftersom jag tycker att det är viktigt i denna fråga att poängtera att det inte bara finns kritik mot hur artister och festivalarbetare blivit behandlade. Här kommer min intervju med, vi kan kalla honom Shadi och han är alltså 18 år gammal:

Det har ju blivit en hel del diskussion om hur vissa poliser uppträdde under reggaefestivalen, mot både artister och funktionärer. Nu fick jag höra ungefär samma saker från dig under dessa dagar, trots att du inte är varken artist eller funktionär, utan en helt vanlig festivalbesökare under de tre dagarna som Uppsala Reggaefestival pågick.

Brukar du besöka Reggaefestivalen?

Ja, jag har besökt festivalen de senaste tre åren.

Vad fick dig att vilja gå dit?

Det brukar vara bra stämning, bra artister och man träffar många av sina vänner.

Berätta hur det gick till när du och dina kompisar fick lämna drogtest till polisen.

Det var efter reggaefestivalen, på väg hem på Torsdagen. Det gick inga bussar så sent, så vi gick och jag hade ganska långt att gå. Halvvägs stoppar en polisbil mig och en kompis. Vi gick båda och lyssnade på MP3, så tydligen hade vi inte hört att de först ropat på oss. Sedan kände vi att någon kom bakom oss, så vi kollade bak och då tog vi ut hörlurarna, för vi såg att det var två poliser bakom oss. De frågade varför vi inte hade stannat när de ropat på oss. Vi förklarade att vi lyssnat på mp3 med hög volym. De frågade vad vi hade gjort, var vi varit och vart vi bodde. Vi förklarade att vi hade varit på reggaefestivalen och sa att vi var på väg hem. Vi blev tillfrågade. ”När tog ni senast droger?” Eftersom varken jag eller min kompis någonsin hållit på med droger, så svarade vi: ”Nej, vi har aldrig hållit på med droger” Poliserna frågade om vi hade knark på oss eller något vasst. Vi sa att vi inte hade det och de bad att få kolla igenom oss. Det gjorde de. Därefter talade poliserna med varandra och sedan förklarade de för oss att vi skulle få följa med till Lundellska skolan där polisen upprättat en central, då det är nära festivalen och att vi där skulle drogtesta oss.

När vi kom fram tog de våra namn och personnummer och därefter fick vi drogtesta oss. Båda var negativa och vi fick det beskedet på en gång. De förklarade att ingen av oss var drogpåverkade och att vi därför kunde gå hem.

Kom du i kontakt med polisen fler gånger under reggaefestivalen?

Ja, även den sista dagen, Lördagen.

Berätta vad som hände.

Alla artister på stora scenen var färdiga. I det lilla tältet var det folk som festade och man kunde även lyssna på musik och dansa fortfarande. Jag ut från tältet och ser att min kompis står med två okända män. De håller i honom i tröjan, fram vid halsen och jag upplevde det som om de försökte skapa bråk med min kompis. Jag springer fram till dem och skriker till han som håller i min kompis. ”Vad f-n håller du på med?” Skrek jag. Precis när jag skriker det, så kommer den andra okända mannen fram till mig och slår mig på bröstet två gånger, så jag knuffar bort honom och var beredd på att försvara mig om han skulle ge sig på mig igen. Helt plötsligt känner jag hur två poliser i uniform kommer och tar ett grepp om mig och de två okända männen tar ett grepp på min kompis. Vid det laget så började jag misstänka att de två okända männen var civilpoliser. Jag hade inte ens misstänkt det innan, eftersom de hade en rastamössa och skägg och jag kunde inte tänka mig att de var poliser. De visade aldrig upp någon legitimation eller liknande, däremot så misstänkte jag att de var poliser när de uniformerade poliserna kom och de alla fyra tog grepp på mig och min kompis. Sedan sa de att de skulle avlägsna oss från platsen och de förde oss bort från festivalen.

Jag frågade varför de förde bort oss och vad vi hade gjort? De uniformerade poliserna sa då att jag hade gått till angrepp mot deras kollegor som försökte utföra sitt jobb.

Jag frågade polisen vad min kompis hade gjort och de svarade att min kompis hade hoppat högst och uppträtt mest livligt inne i danstältet.

När vi, jag och min kompis blev bortförda från festivalplatsen, så kom vi till något som verkade vara en samlingspunkt för polisen. På platsen såg jag flera av mina vänner som också var där. En av mina vänner stod där med polisen som sa att han skulle gå ner på knä. Eftersom det var väldigt lerigt på platsen, så vägrade min kompis göra det. Då tryckte de ner hela hans ansikte i leran. Han skrek och gjorde motstånd och de drog i honom och satte sedan in honom i bilen. Då såg jag att en annan vän redan var i samma bil. Jag såg då hur poliserna slog på honom med batong. Det var flera stycken poliser, men det var en polis som slog och en annan stod utanför med en hund och skrek: ”Ska vi bussa honom på dig, eller är du lugn nu?” Därefter drog poliserna med mig därifrån så jag såg inte mer av det jag uppfattade som misshandeln.

De två av mina vänner som jag sett i polisbilen, blev senare förda till arresten där de fick spendera några timmar. Vi möttes när de blev släppta och jag såg att båda killarna hade mycket blåmärken på sina armar och han som fick stryk i bilen, kunde knappt gå. Han hade också svårt att röra sin arm och han blödde även från läppen. Hela hans tröja var full av både blod och gegga.

Jag frågade mina två vänner efteråt vad som hänt. Om de hade gjort något och i så fall vad? Den ena sa att han blivit anklagad för att ha uppträtt allt för livligt och stökigt inne i danstältet, den andra killen säger att han än idag inte har en aning om varför han blev tagen av polisen.

Vad tycker du själv om polisens handlande?

Jag tycker det var dåligt. Först och främst tror jag att det är tjänstefel att de inte ens visade sina polislegitimationer, sedan upplevde jag att de var väldigt fördomsfulla mot oss. Det känns som om de tog oss för att vi är typ ”svartskallar”, trots att vi inte gjort något. Den ena polisen sa också att ”de inte orkar med oss”. De sa också att de inte ville ha folk från Gottsunda inne på festivalen.

Kommer ni att anmäla händelsen?

Jag kommer inte att göra det, men jag vet inte om mina kompisar kommer att göra det eller inte.

Varför vill du inte anmäla det?

Jag tror inte det skulle göra någon skillnad. Vem skulle du själv tro på? Ett gäng poliser som ”utfört sitt jobb” eller tre unga svartskallar från Gottsunda?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

SPEAK UP!

Beenie Man speaks up!

Yared speaks up!

Och ja, som svar på Yareds uttalande, det var inte bara artister och funktionärer som blev illa behandlade av vissa poliser, det skedde även mot ungdomar från Uppsala. Dels som obegripligt blev intagna för drogtestning, men även som blev slagna och nedvärderade för att de bor i ”fel” område i Uppsala. Jag har förstahandsuppgifter på unga killar från stadsdelen Gottsunda som blev påhoppade av poliser, ivägkörda och även slagna för att de inte ”hade på reggaefestivalen att göra”.

Att de skulle anmäla det hela, är tydligen uteslutet enligt de uppgifter jag fått, vilket jag tycker är synd!

Det trista när saker som detta sker är att som den obotliga optimist jag är, så är jag övertygad om att många som besöker reggaefestivalen, är drogfria, icke kriminella personer som kommit för att njuta av god musik, bra artister och trevlig stämning! Lika övertygad är jag om att många poliser som var på reggaefestivalen utförde ett bra jobb, följde de lagar och förordningar som finns och gjorde sitt bästa för att inte kränka människor.

Tyvärr när det finns reggaefantaster som konsumerar droger på festivalen och tyvärr när det finns poliser som ser som sin uppgift att kränka människor, förstör de för så många andra. Det är tyvärr detta många kommer att minnas från festivalen, inte alla dessa människor som gjorde det de var där för! Tyvärr!

Tillägg 12/8-08: Yared riktar idag skarp kritik mot några av poliserna! Just den kritik som gäller civilpoliser som inte legitimerat sig, var det som hände med det unga pojkgäng jag nämner i detta inlägg! Polisen svarar på Yareds kritik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kanske inte riktigt hela sanningen…

I media de senaste dagarna har det tydligt framgått att man under årets reggaefestival har satsat väldigt mycket på att få bort knark-stämpeln! Vad jag förstått av media har detta skett för att ledningen, med Yared Tekeste i spetsen vill ha bort drogryktet från reggaefestivalen.

Jag tycker det är sunt och mycket bra. Nu tror inte jag att det drogas mer bland reggaefantaster jämfört med andra musikstilar. Möjligen kan man säga generellt att det är mindre tabu-belagt i en del musikers texter. Jag måste säga att trots att låten Legalize it med Peter Tosh är en gammal reggae-klassiker så har jag alltid haft svårt för den, då hela den texten är otroligt drogliberal.

Förra året kämpade festivalledningen tillsammans med polis och andra myndigheter för att få bort både våldsbrott och droger från festivalen och kontrollen när man gick in var mycket hårdare än den varit tidigare år. I år kämpade man hårt mot just drogerna. Särskilt med tanke på att festivalen besöks av många ungdomar tycker jag att det är bra att ta hårda tag mot droger. Även på hemsidan har man en slogan för i år: ”Säg ja till reggae, nej till droger”.

Nåja, i år rapporterar media att man misstänker ca: 250 personer, i första hand för drogpåverkan. Bland de tusentals människor som kom från alla jordens hörn och med tanke på de polisinsatser som gjordes tycker jag inte att siffran känns allt för uppseendeväckande och jag är övertygad om att om samma insatser sattes in på andra festivaler runt om i Sverige skulle inte siffrorna skilja sig särskilt mycket. Däremot så undrar jag vad som räknas in i dessa 250 personer? I UNT framgår att man låtit skicka proverna på analys och att man beräknas få svar inom en månad.

Jag har en förstahandsuppgift på en ung kille och flera av hans kompisar som togs in redan i Torsdags till provtagning. De fick besked direkt på plats att de inte var narkotikapåverkade och att det inte skulle bli något ytterligare av provtagningen. Det intressanta med det hela är dels vad man från första början byggde misstanken på. Ett gäng ungdomar som visserligen älskar reggae, men som över huvud taget inte drogar (de var inte ens alkoholpåverkade, ska tilläggas) vilket de också fick bekräftat av de som utförde proverna. På vilket vis verkade de drogpåverkade? Såg det så ut på ögonen? Uppträdde de som om de var påtända? Ja, jag förstår att det inte kan vara lätt för polisen att avgöra bland tusentals personer vilka som kan vara drogpåverkade eller inte, men ändå ifrågasätter jag sättet man plockade in dessa ungdomar på.

Det andra jag ifrågasätter är om uppgifterna på att ca: 250 personer är misstänkta för i första hand drogpåverkan, även innefattar alla dessa som blev testade, men fick omedelbart besked om att proverna visat negativt? Kanske är det så att de 250 personerna som misstänks för drogpåverkan, inte är riktigt hela sanningen?

Jag vill också passa på att poängtera att av alla dessa personer som gästade Uppsala den gångna veckan, på grund av reggaefestivalen, så har inte ett enda våldsbrott eller annan typ av brottslighet rapporterats. Det tycker jag är viktigt att ha i åtanke när kritikerna börjar diskutera reggaefestivalens vara eller icke vara!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,