Underskatta inte dina medmänniskor

Underskatta aldrig en annan människa. Du vet aldrig vad personen har för styrkor. Vilka ambitioner en person har. Du vet inte vilka målsättningar, drivkrafter eller vilken självbevarelsedrift personen har. 

DSC_7999Få saker gör mig så frustrerad som när människor underskattar mig. Eller någon annan. Människor som försöker trycka ned någon annan för att de tror de är lite smartare, lite bättre, lite kunnigare.

Det kan hända på dina barns skolor och dagis, det kan hända bland vänner, eller på en arbetsplats eller i en organisation du är en del av.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Oavsett var det sker, så säger det väldigt mycket om en människas syn på andra människor. Människovärdet är viktigt. Människosynen. När du inser att dina medmänniskor har samma människovärde som dig, oavsett bakgrund eller vem de är, då har man kommit en bit på vägen för samexistens. Tills dess gäller bara att träna på ödmjukhet för den är viktigare än du tror.

Respekt. Ödmjukhet. Empati. Förståelse för sina medmänniskor. Ödmjukhet. Samexistens. Öppenhet. Ödmjukhet. Inkänningsförmåga. Acceptans. Sa jag ödmjukhet? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här med att vara en HSP-person…

booksJag skrev nyligen om att Jag är en HSP-person i samband med att jag höll på att läsa boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin.

Drunkna inte i dina känslor

Drunkna inte i dina känslor

Jag läste ut boken och blev väldigt överraskad över hur mycket som stämde in på mig. Jag hade ju lånat den bok jag använde då, men nu har jag beställt en egen, för jag kände verkligen att den här boken hjälpte mig på många sätt. Jag vill kunna återvända till den och läsa vissa delar till och från. Ta till mig de råd jag känner behov av att ta till mig.

Något som jag känner har fångat mig mycket från boken redan är just detta med acceptans. Jag har en helt annan inställning till mig själv och att jag har lätt till tårar och berörs mycket av saker som händer omkring mig. Jag har också en mycket större acceptans till hur jag lägger upp planer för mitt liv.

Jag har inga problem att arbeta långa arbetspass och att ha perioder när jag arbetar mycket intensivt. I själva verket är det till och med så att jag trivs bäst så. Då kan jag, när jag arbetar lägga fullt fokus på mitt jobb. När jag ledig sedan, så behöver jag återhämtning. Jag behöver, beroende på hur mycket jag haft omkring mig, vila i huvudet. Jag vill INTE ha en massa nya intryck och upplevelser direkt, utan jag måste få återhämta mig först. SEN kan jag bli social och då vill jag träffa vänner, gå på bio, teater, fika, käka ute, eller vad som helst. Men mellan alla dessa ”göra” så behöver jag också lite återhämtning. Jag vill inte gå på bio idag, teater i morgon, gå och fika med vänner i övermorgon etc.

Jag har göra flera saker efter varann på samma dag MEN då måste jag få vila från intryck minst en dag efteråt. Vid allt för många intryck behöver jag få vila i flera dagar. Med det jobb och schema jag har just nu, passar det livet och dessa behov helt utmärkt för mig. Jag trivs verkligen bra med mitt liv när det är uppbyggt på det sättet. När jag i stället haft perioder och arbeten där jag arbetar vanliga ”9-17” eller liknande schema, så har jag i stället en förmåga att glömma bort mig själv. Jag går till jobbet, gör det jag ska, träffar vänner och hittar på saker, men jag känner ”stress” inom mig. Det spelar ingen roll om det är ”roliga saker”, eller krav som jag ”måste göra” men kanske tycker är mindre roliga. Jag har inte förstått det här med mig själv, inte på ett så detaljerat och klarsynt vis i alla fall. Jag har inte riktigt förstått varför jag känslomässigt inte upplever att jag får till mitt liv spå ett bra sätt då jag ju ”gör som alla andra”. Dessa insikter har denna bok gett mig och det är jag glad och tacksam för!

Boken ”Drunkna inte i dina känslor, en överlevnadsbok för sensitivt begåvade” säljs nu på bokrean i inbunden upplaga till reducerat pris HÄR!

Jag har också skrivit en recension på boken för Briisa, den kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

När blev jag så gammal?

family comes first

Men så finns det tillfällen när jag kommer att tänka på vissa saker som känns som de skedde igår, fast det kanske är 20 år sedan och då känner jag mig inte ett dugg gammal. Det är märkligt det där. På ett sett har jag full acceptans för min ålder, jag har ju fyllt 43 vid det här laget och ibland undrar jag vad jag och den där siffran har gemensamt. Jag tittar på dessa två nummer som bildar ett så högt tal som 43 och undrar hur de på något sätt hör ihop med mig eller min ålder?

Fatou Touray 2014

Fatou Touray 2014

Jag försöker att förstå det här med ålder och år som försvinner bakom ryggen på en och jag kan känna att jag inte alls hunnit med. Folk sa att tiden går så fort, men det känns inte bara som den gick fort, utan att jag missade ett gäng år i något slags ”mellanläge”. Jag minns hur jag liksom var ung och jobbade på ett jobb och allt var som det skulle, men så hade jag precis börjat på ett nytt jobb och så sa en kollega till mig: ”Välkommen hit! Det är så bra att få hit några fler äldre också, för det behövs på den här arbetsplatsen” och så hade jag för första gången blivit sorterad in i ett ”äldre fack”. Men jag skrattade lite åt det där och kände att jaha, men så gammal är jag faktiskt inte. Och jag förstod nog inte att det kanske var där den där ”övergången” skedde. Från ung på väg att bli äldre liksom. Så jag skrattade bort det där och fortsatte inbilla mig själv att jag var ung och så helt plötsligt de senaste åren har jag nu i många sammanhang börjat uppfattas som ”äldre” och jag förstår på de där två siffrorna, 4 och 3 när de står tillsammans och bildar 43 att det faktiskt är en lite äldre ålder. Jag accepterar att de gråa hårstråna är mina och att jag inte är lika rask och snabb längre. Att jag behöver lugn och ro ibland när det varit mycket tjo och tjim omkring mig.

Ja, jag är nog gammal nu. Eller i alla fall lite äldre. Och jag kan acceptera det. Jag accepterar att det inte är lika självklart att jag ska vara en del av allt jag var när jag fortfarande var ”yngre”. Jag accepterar och i ärlighetens namn njuter jag mycket när jag märker att jag blir bemött med en helt annan respekt och att folk lyssnar på mig på ett helt annat sätt än de gjorde när jag var 30. Jag trivs med det. Jag kan till och med njuta av det. Men fortfarande kan jag verkligen stanna upp och fundera ibland och undra vad som hände där mellan 30 och 40? Varför förstod jag inte att det var den där övergångstiden från ”yngre” till ”äldre”? Den ålder där jag kunde vänja mig in i att jag var på väg att bli äldre?

Jag vill inte bli yngre. Faktum är att i hela mitt liv så har det blivit bättre och bättre ju äldre jag blivit. Till och med när jag haft tunga perioder och mycket motgångar har de känts lättare att hantera än liknande eller till och med värre motgångar jag gick igenom som yngre. Så nej, jag vill verkligen inte bli yngre. Jag är bara lite förvirrad över att det där steget mellan yngre och äldre uteblev och i stället nästan förändrades över en natt…

Men på vägen från 18 till idag, 25 år senare har jag fått fyra helt underbara barn, jag har mognat så mycket som människa att jag knappt vågar tänka på hur mina ideér och tankar svävade runt när jag var yngre. Hur kunde jag bara tänka så naivt? Jag har funnit en slags ro som jag absolut inte hade som ung. Nej, det här med att bli äldre, jag köper det, det gör jag faktiskt!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En annan slags smärta

Vi åkte från Stockholm igår eftermiddag. Vi tänkte gå och äta någonstans först. Det var jag och en av döttrarna. Men trots att båda var hungriga, så hade ingen någon matlust, så vi bestämde oss i stället för att handla med oss något på tåget. Dottern ville handla något på Burger King, så vi ställde oss i kön. När jag står framme vid kassan och dottern gör sin beställning, så inser jag att mina tårar rinner fritt.

Jag har en bild framför mina ögon på dig. Vi hade precis besökt dig på sjukhemmet. Jag kände inte ens igen dig. Trots att vi känt varandra i 19 år. Eller egentligen i 22 år, om vi ska vara nogräknade. Du är dig inte alls lik längre. Vi har delat så mycket och i många år har det varit lättare att tänka på och minnas alla oförrätter, all osämja. Men på en sekund, när jag ser dig där på sjukhemmet så lägger jag allt det där bakom mig. Åratal av känslor av oförrätt. På en sekund är de borta. Nu är det mycket lättare att tänka på allt det fina vi hade. Allt roligt. Alla tokigheter. Allt skratt. Allt vi delat och minnen som känns bra och viktiga att tänka på. Helt plötsligt kan jag räkna upp en lååång lista av bra egenskaper som tillfaller dig. Något som varit helt omöjligt för en månad sedan. Smärta stod i vägen för det då och nu är det smärta som förlöser mig. Smärta, fast på ett annat vis.

Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker;

En tid för födsel, en tid för död,

En tid att plantera, en tid att rycka upp,

En tid att dräpa, en tid att läka,

En tid att riva ner, en tid att bygga upp,

En tid att gråta, en tid att le,

En tid att sörja, en tid att dansa,

En tid att kasta sten, en tid att samla stenar,

En tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

En tid att skaffa, en tid att mista,

En tid att spara, en tid att kasta,

En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

En tid att tiga, en tid att tala,

En tid att älska, en tid att hata,

En tid för krig, en tid för fred

Allt har sin tid

Text hämtad från Bibeln, Predikan kap:3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,