Om man ändå fick följa med…

Precis som när Mabou (6) och Binta (19) skulle åka till Gambia tidigare detta år, så har jag en himla massa resfeber nu för att Isatou (15) ska åka till Gambia i morgon. Isa verkar relativt lugn, förutom att hon hade svårt att sova i natt.

Visserligen var allt lite mer hysteriskt när Binta och Mabou reste, som det brukar bli när Binta är inblandad i något. Men dels skulle de stanna lite längre än vad Isa ska denna gång, dels var de två som reste och dels var det första gången mina barn skulle resa utan mig. Nu ska Isa resa med min bror, som jag vet varit många gånger i Gambia och dessutom är det första gången på många år som någon i vår familj ska bo på hotell. Det har sina för- och nackdelar förstås, men framför allt så blir det lite mer semester.

Igår kväll packade vi det sista, kollade så allt var med, hennes pappa var här och lämnade grejer till släktingarna i Gambia och lämnade instruktioner om vilka hon MÅSTE hinna träffa. Hennes farmor har redan hunnit ringa ett par gånger här på morgonen för vidare instruktioner. Det är ju just dessa instruktioner som gör att det är tveksamt om vi verkligen kan kalla våra Gambia-resor för SEMESTER. Särskilt när vi bara stannar några veckor…

Idag ska hon åka ner till Stockholm till min brorsa och i morgon bitti, tidigt, tidigt på morgonen ger de sig av till Gambia. Så när jag cyklar till jobbet i morgon bitti, med frusna händer och stress för att hinna lämna Mabou på fritids på väg till jobbet, då sitter de på flygplanet, på väg ner till semester, värme och semester. Gissa om jag skulle ha velat sitta på samma plan? 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,