Binta, min äldsta dotter som jag ofta skriver om i samband med hennes dansgrupp Blackout, är nu med och reppar Gambia i Africa Crown, som en av de tävlande i år, 2013. Kolla HÄR!
Läs även andra bloggares åsikter om africa crown, skönhetstävling, afrika, binta, gambia,
Den här boken, Papa Diops Taxi är skriven av den kamerunska författaren Christian Epanya. Idag är han bosatt i Frankrike och boken finns översatt till svenska. Boken handlar om livet som taxichaufför när man kör mellan Dakar och Saint Louis och innehåller både glädjeämnen och sorgliga ämnen, men framför allt händelserika saker.
Boken innehåller vackra och färgglada bilder, vilket gör att man kan sitta och se på bilderna långt efter man har läst klart varje sida.
Färgerna på tygerna, den rödaktiga sanden som är så karaktäristisk är fantastiskt att se skildrade. Det är nästan så jag kan känna alla fantastiska dofter när jag läser boken…
Jag är nyfiken på att sätta tänderna i, eller åtminstone vila ögonen på författarens övriga böcker också. Har du läst dem?
Boken får tre och en halv Afrika i betyg av mig, det innebär att den är mer än läsvärd!!
Hela serien:
Förord: Barnböcker utan Blackface
Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar
Kwela Jamela Afrikas drottning
Läs även andra bloggares åsikter om papa diops taxi, christian epanya, kamerun, dakar, barnbok, böcker, barnböcker, afrika, boktips,
Ni är många läsare som delat med er av era berättelser och det glädjer mig. För er som missat del 1, kan du läsa den HÄR! HÄR hittar du del 2 och här kommer del 3:
Emily vill vara i Gambia en längre period och leva vardagsliv där. Något jag gjorde 1992 och varmt kan rekommendera. Jag skulle med lätthet göra det igen om jag hade ekonomiska möjligheter att göra det!
Emily: ”Jag har varit i gambia 3 ggr och älskar folket, vädret och maten. Jag är 29 år och är gift och har 3 barn med en man från gambia som är några år äldre än mig. Jag älskar mentaliteten där nere och det känns som en frisk fläkt vare gång jag är där. Ska dit igen i höst med hela familjen och stanna i 3 månader. Vill åka dit och bo en längre tid i framtiden.”
Nurse Rached shoppade vackra tyger på marknaden i Banjul. Det går inte att missa dessa fantastiska tygaffärer.
Nurse Rached: ”Jag var i Gambia 1973, som 14-åring, då var landet relativt nytt som turistmål och många av hotellen var inhägnade och bevakade, lite av apartheidstuk över det hela. 
Vårt hotell, ägt av radioprofilen Britt Wadner, var dock öppet för alla, även lokalbefolkningen om jag inte missminner mig. Det har aldrig fallit mig in att köpa sex, vare sig i Afrika eller i Sverige. Den dagen jag måste betala för sex väljer jag att avstå. Men, jag inser att jag har fördomar, både gentemot svenska män som gifter sig med thailändskor och svenska äldre kvinnor som gifter sig med gambianska män. Detta TROTS att jag känner ett flertal thailändskor som är lyckligt gifta med svenska män. Det är sorgligt när ett program som Outsider visas, det spär liksom på stämpeln att Gambia är ett land dit vi 50+:are åker för att köpa sex. Som jag minns det (det är ju några år sedan) var det alldeles fantastiska stränder och vi bjöds på en maträtt, någon sorts gryta, som fortfarande, är bland det godaste jag ätit. Gambia överträffar klart Kanarieöarna som turistmål. Mer exotiskt, betydligt vackrare natur o.s.v. Räcker det, Fatou? 
Tillägg: SPINDLAR! Jag delade badrum med en gigantisk spindel med lurviga ben. Det är det enda negativa jag kan komma på med landet. Vi köpte massor av vackra batiktyger på marknaden i Banjul, jag sydde ett gäng långa omlottkjolar som var poppis på 70-talet. 🙂 Och för första gången i mitt liv drack jag Sprite, en dryck som då inte hade lanserats i Sverige. Och jordnötter, som jag åt jordnötter och smorde in mig med jordnötsolja. Jag borde ha fått både tarmvred och brännskador!”
Malin: ”Har varit i Gambia 2 ggr, grät lika mycket båda gångerna jag åkte hem, (som en vilde) Älskar, människorna, klimatet, stranden, maten, mmm kan man säga två ggr MATEN =) den röda sanden, färgerna, kläderna, musiken, gästfriheten, Är en stolt 4 barnsmamma, Gift, Har väl samma disskutioner hemma som vlken annan morsa/fru som hels, vems tur att diska, vem går och handlar mjölk, kastar sopor lagar maten hämtar på förskolan osv…Enda skillnaden är att jag ska behöva ”förklara”/försvara vårat liv, val och kärlek, varför? Jo min man är Gambian…”
Anne firade många jular som barn i Gambia, nu tar hon med sin egen familj dit. Anne tycker att flygplatsen har blivit bättre.
Anne: ”Äkskar gambia. Tillbringade min barndoms jular där, då min familj tog oss barn dit 2 v, -74,75,76,78,80, har sen varit där med mina barn -02, och reser i höst med min sambo. Kul att komma tillbaka efter 20 år men allt var sig likt. Bara mer byggnader och bättre flygplats. Älskar känslan folket klimatet trummorna dofterna, ja allt. Med vänlig hälsning, anne”
Julia Aisha 21 : ”jag reste för första gången till Gambia i februari 2011, med en kompis som har rötter där. Jag Blev då kvar i 3 månader. Jag åkte även dit igen i december 2011 själv för hälsa på vänner som var där och blev kvar 4 månader denna gång. Gambia för mig är ett av min favorit ställen i världen. Det är ett vackert land, Jag känner mig hemma där, jag trivs och framförallt jag mår BRA där. Under mina 2 resor dit har jag lärt känna så många otroligt underbara människor och fått jätte mycket goda vänner. Man känner sig så välkommen när man är där, folk möter en med ett leende på läpparna och är mycket sociala och välkomnande. Man blir glad men på ett sätt chockad när man helt vanligt bara går på gatan och så kommer någon fram o säger ” hej, hur mår du?” och man svarar och sedan går alla vidare med sitt vardags liv. Bara en sån liten grej som kan lysa upp hela ens dag. Här i Sverige är det många som inte ens hälsar på sin next door neighbour… Sen så älskar jag den goda maten och kulturen, jag älskar och somna på kvällen till ljudet av trummor/musiken från någon pågående fest i någon stadsdel i närheten. Gambia har hjälpt mig så mycket, jag var under en längre period väldigt deprimerad men sedan jag började åka dit har jag lärt mig väldigt mycket om livet, och att uppskatta saker som man annars aldrig skulle tänka på. jag är så Glad att jag har fått åka till Gambia och jag vet att jag alltid kommer återvända. Planerar redan när nästa resa ska bli av.. J”
Klara älskar liksom mig, den karaktäristiska rödbruna sanden. Jag har tidigare skrivit om den HÄR och HÄR!
Klara: ”Jag är gift med en man från Gambia och vi har barn ihop. Vi träffades när han bodde i England. Första gången vi åkte spenderade vi 4 månader i Gambia. Jag hann se mycket och det bästa för mig med Gambia är att man glömmer all stress hemma. Tid på dygnet spelar inte så stor roll. Livsstilen är verkligen tvärtemot vår här hemma och det är väl vad man vill ha utav en semester. Jag älskar människorna, musiken, maten, stränderna, ölen (deras egen öl Julbrew kan jag verkligen rekommendera) och marknaderna. Alla vackra tyger med sprakande färger, den rödbruna sanden, blommorna och dofterna är en fröjd för sinnena. Det finns mycket fattigdom i Gambia, bara genom att välja att åka till Gambia bidrar man till landets ekonomi, genom att handla på marknaden, äta på restauranger osv. Jag önskar alla som reser till Gambia en oförglömlig upplevelse!”
Mariama 27: ”Mina föräldrar kommer från Gambia och även om jag är född i Sverige så ser jag Gambia som mitt andra hemland. Jag älskar att åka dit på semester och träffa mina släktingar och vänner. Min svenska man Anders och våra två barn följer också gärna med. Jag tycker mycket om maten och värmen. Mina svenska svärföräldrar älskar också Gambia. Särskilt värmen i klimatet och hos människorna. Sexturism finns överallt i fattiga länder och även i de rika, men i Gambia är det många som är gifta med folk från de nordiska länderna och det har inget med sexturism att göra. Mina två bröder är gifta med äldre vita kvinnor men de har varit gifta i många år. Min ena bror har varit gift med sin fru i 8 år och den andra i 12 år och det har inget med sexturism att göra. Bra Fatou att du tar upp det här för Gambia förtjänar inte det här ryktet faktiskt!”
Lars 47: ”Jag har rest till Gambia sedan jag var barn, då med mina föräldrar och som vuxen med min egen familj. Hela min familj är svenskar, men vi älskar att besöka Gambia. Folk är så hjälpsamma, generösa och trevliga. De bjuder på sig själva och får en verkligen att trivas där. Mina föräldrar tog hit en kille från Gambia och han utbildade sig här och är nu gift med en svensk kvinna sen många år och de har även barn. Han har ett bra jobb och ett bra liv. Jag önskar fler svenskar kunde besöka Gambia för det ger så mycket.”
Maas 48: ”Jag har bott här i sverige många år och hört om sex mellan tanter och unga killar i så många år och jag vet att det finns, men det finns det överallt. den behöver inte vara dålig. Jag tycker det är orättvist när man säger att gambianer bara skaffar svenska kvinna för papper för det är inte sant. Min fru är 11 år äldre än mig och jag älskar henne så mycket. Vi gifta oss 1990 och vi har tre stora barn nu. Jag jobbar och betala skatt i sverige och tar hand om min fru och mina barn men ändå vi höra ofta folk säga att jag gifta mig med papper och hon gifta sig med mig for sex. Sex man kan få vart som helst och man stanna inte hos sin fru i 22 år for papper. Papper tar bara 2 år eller mindre.”
Leila 25: ”Jag är så trött på sexryktet i gambia. Hur många kan det vara som åker dit bara för sex? 10 %? 5 %? 1? Jag vet i alla fall att de inte är många. Min mamma är från sverige och pappa från marocko och vi åker till gambia varje år. Min pappa orkar inte med marocko, för det är så många släktingar där och han är trött då han säger att det inte blir någon semester då. Vi reser tillsammans i familjen mina föräldrar, jag och min bror och vi älskar det! Nu när jag och min bror är lite äldre brukar vi ta med oss kompisar ibland och alla blir så förtjusta i gambia och vill resa tillbaka. Det är ett underbart land, både maten, människorna, havet, solen och allt runt omkring. Jag kommer nog aldrig sluta resa till gambia och då har vi ändå rest till många andra länder!”
Eva 53: ”Älskar att resa till gambia. Härliga människor och vacker natur särskilt om man reser innan jul då det nyss varit regnperiod. Jag har rest till Gambia 4 ggr och kommer åka tillbaka igen och igen och det är inte omöjligt att jag flyttar dit när jag får pension. Inget land och inget folk har fått mig att må så bra som jag gör när jag är i Gambia. Sex kan man få överallt, det är jag inte intresserad av i gambia, men naturen, folket, maten, doften och djuren de kan man inte få någon annanstans i hela världen!!”
HÄR hittar du ett gäng riktigt härliga restips om Gambia!
Till sist: Tusen tack till alla som har bidragit med dessa fantastiska berättelser om vad Gambia som resmål betyder för er! Det har varit fantastiskt att läsa och roligt att se att så många tagit del av berättelserna! 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, turism, turistmål, turismen, att turista, afrika, turist i gambia, sexturism,
Jag efterlyste korta beskrivningar från Gambiaresenärer. Varför de gillar Gambia, vad som gör att man väljer detta resmål och har fått in många, fina berättelser. Del : 1 kan du läsa HÄR och det här är alltså Del: 2:
Helena 31: ”Har rest till Gambia i tio års tid. Älskar klimatet, folket, kläderna, färgerna, stränderna, maten och faktiskt även språket wolof. Musiken och dansen är också en stor bonus. Mår aldrig bättre än här. Det är så billigt att man har råd att leva som en halv kunglighet. Det är man inte bortskämd med i Sverige! Gillar också att det är ett litet land, som är lätt att komma in i. Det är relativt lätt och billigt även att ta sig dit. De enda negativa sidor jag ser är malarian, vissa bumsters i turistområdena och att en skriande fattigdom ibland kan vara svår att hantera. Gambias alla positiva sidor väger dock över och jag ser det som mitt andra hemland, trots att jag rest ganska mycket även i övriga världen.”
Tina: ”Reste första gången till Gambia 1978. Det jag och min familj häpnades av var denna underbara varma gästfriheten – inte utan att vi var lite tveksamma – var det verkligen sant? – är befolkningen så här generös? – jaaa, det var de verkligen!!.Dessutom fordrade de inget i gengäld!! Men så klart vi ville hjälpa till på något sätt – så det blev – precis som nu 2012 – betala deras elräkningar, köpa en säck ris etc – ge casha Dalasi är ingen bra idé……. På toppen av all denna kärlek ett land fyllt av förhoppningar inför framtiden. Vi hjälpte många till skolgång och en av grabb tog mina föräldrar hit till Sverige och han har nu en bra tjänst inom Elektrolux och har i sin tur bidragit till att hans familj i Gambia kan leva ett gott liv. Ringarna har spridits på vattnet !! Naturen, fågellivet, havets ljuvliga vatten med dess rikedom av fisk har så otroligt mycket att ge turisterna. Det är väl knappast en dag under turistsäsongen utan att man möter fågelskådare ”på väg”. De har ett himmelrike i Gambia. Allt eftersom åren gått ser man den otroliga utveckling som ändå tagit fart – även om jag anser att den skulle börjat ”up rivers” så att möjligheten att ta del av t ex infrastrukturen oxå skulle komma befolkningen där till del….. Sen tycker man ju vad man vill om att bränsle och olja många gånger forslas förbi Gambia – hur många gånger har vi inte fått se långa, långa köer till bensinstationerna…… folk väntar tills bensinen kommer !!!!! Kanske kan tyckas att jag är lite part i målet eftersom jag har ”min” familj i Gambia och min man här i Sverige just nu – men det är ett underbart land att vara i – om ändå Svrige och svenskarna kunde ha hälften av deras omtanke om varandra så skulle det vara helt annat ”här hemma”!! I Gambia finns TID – oavsett vart du är på väg – och du behöver inte ringa och fråga om det är ok att du tittar in i nästa vecka t ex……!!! Jag älskar detta land och många, många med mig. Saken är ju den att har man inte intresse för prostitution, ”bomsters”, droger, kriminalitet etc (som ju finns world wide) – då söker man sig inte till det och kan därigenom leva ett underbart, fridsamt, upplevelserikt, kärleksfullt liv i detta land. En lisa för själ och kropp!!! Res till Gambia och Upptäck !!!! Kram till Er alla !! Tina”
Matilda 20: ”Jag har rest till Gambia två gånger det senaste året. Jag följde med en man som hjälper till att bygga upp en skola och ordnar därför guppresor och insamlingar till förmån för skolan. Första gången jag åkte så åkte jag med för att på ett smidigt sätt få bredda mina kunskaper om olika kulturer samtidigt som mina morföräldrar ville ha med en personlig assistent eftersom båda är över 80 och min morfar har ett amputerat ben. Redan när jag första gången andades in den varma luften så kände jag mig som hemma. Jag älskar musiken, kulturen och naturen. Landet är fantastiskt och det är i landet och människorna som jag har blivit upp över öronen förälskad. Det är billigt och man blir accepterad för den man är. Samtidigt brinner jag för att hjälpa till och förändra saker till det bättre så jag hoppas på att få ta del av den här mannens projekt och hjälpa till. Andra gången jag åkte var också med gruppen men nu för att mer kunna lära känna det gambiska folket och se om känslan jag fick första gången stämde och jag blev ännu mer fast.”
Helena och Björn ca 60: ”Vi är ett svenskt par, båda 60+, som rest till Gambia varje vinter några månader sedan 1999. Maken har en whiplash-skada som gör att han har smärtor och andra krämpor i kyla. I varmt klimat är han helt symtomfri, behöver inga värktabletter. Dessutom är vi båda intresserade av västafrikansk musik. Mbalax och trum-musik har vi lyssnat på även hemma i Sverige, ända sen mitten av 90-talet. Därför blev vi förjusta i Gambia, både musiken och det varma klimatet gjorde oss båda på gott humör. Vi har byggt ett eget hus på landet i Gambia, för att komma ifrån stadslivet, och från folkvimlet i turistområdena. Vi bor i en liten by även i Sverige, så den gambiska landsbygden passar oss utmärkt. Vi har en stor trädgård, vi fotograferar fåglar, vi försöker lära oss namn på alla träd som växer på vår tomt. Vi anställer ett gambiskt par (med fyra barn) som vaktmästare/trädgårdsmästare och städerska, ger dem lön hela året. De har försörjning via oss. Jag förmedlar fadderbarn, har hittills skaffat faddrar till 15 barn, som utan den faddern förmodligen inte hade kunnat gå i skola. Biståndsverksamheten är alltså ganska omfattande. Glädje, tolerans, gästvänlighet och andra positiva egenskaper av den gambiska befolkningen är det säkert så många andra som skriver om, så dem nämner jag inte.”
Tårar vid hemfärd brukar både jag och barnen och deras släktingar ha. Lisa är en annan Gambiaresenär som gråter när hon ska lämna Gambia.
Lisa 21: ”Jag åkte till Gambia under två veckor. Innan jag reste sa alla i min omgivning ”men va! ska du åka till afrika? vad hemskt!”. Det visade sig sedan att dom inte visste vad dom pratade om. Redan i transferbussen påväg till hotellet kände jag att detta kommer bli en bra resa. Mycket riktigt. Jag förälskade mig i människorna, artigheten, maten, musiken, naturen och allt som hör till Gambia. Under mina sista tre dagar hade jag en stor klump i magen som bara blev större och större ju närmare hemresan kom. Sista natten grät jag. Tillsammans med dom människor jag lärt känna där. Avskedet på flygplatsen var katastrof. Där och då bestämde vi tillsammans ett datum jag ska komma tillbaka. Och biljetterna är bokade. 20 november åker jag tillbaka för ett halvår. Dom som aldrig har varit i Gambia borde resa dit och uppleva samma sak!”
Loma 30: ”Hej! Jag har åkt till Gambia fyra gånger tillsammans med min familj. Varje gång åker jag därifrån med en tomhet och en längtan att åka tillbaka. Jag aldrig känt sådan samhörighet och kärlek som den jag känner i Gambia. Det som jag blev förälskad i först och främst, förutom de vackra stränderna, är människorna. Man blir accepterad för den man är och man tar hand om varandra. Oavsett om man har ngt eller inte så sprids det en glädje som man själv blir väldigt glad för. Att Gambia även är ett billigt och solsäkert land är bara plus i kanten. Jag kommer definitivt åka tillbaka. Tack för att du tar upp detta!”
Elin: ”Jag har rest till Gambia sedan jag var 6 år och bor nu, 23 år senare, i Gambia permanent. Jag älskar värmen som dels kommer från solen men också från människorna. Trots fattigdom finns det så mycket glädje och jag möts dagligen av värme och kärlek från människorna runt omkring mig. Jag kommer ofta på mig själv med att le när jag vandrar runt på sandvägarna i byn och lyssnar till skratt, rytmer och barns rop och lek. Är väldigt tacksam över att jag får bo i detta fantastiska land!”
Gilla: ”Jag ar en av dom dar karringarna som har en yngre man…ha ha ha . Kom till Gambia for forsta ggr 2003 pga en gambier jag traffade i Sverige. Besokta han nar han vantade pa uppehallstillstandet o jag blev foralskad direkt i landet, mannen var jag redan foralskad i. Som alla skriver har sa ar det vadret, musiken, maten o framforallt manniskornas livsgladje. Jag atervande nagra ggr tillsammans med mannen jag traffade i Sverige men han gjorde som dom flesta….lamnade mig efter 4 ar o da hade han ocksa gift sig o fatt barn med en ung gambisk kvinna. Sant ar livet…..Men jag hade som sagt var foralskat mig i landet o nar jag fick avtalspension fran SEB i sept 2007 akte jag tillbaks till Gambia for att prova att bo dar en langre tid, jag hade ju redan en del vanner dar. Traffade en ny man vilket inte ar svart men han ar ingen ungdom o har redan dom barn han behover men ingen fru. Vi har varit gifta i 4 ar o levt tillsammans i Gambia 8 man om aret. Nu ska han folja med mig till Sverige o fa se mitt land o det ska bli spannande men for mig ar Gambia mitt hemland numera. Min mission ar tyvarr inte att ta hand om barn utan jag tar hand om o ser till att hundar o katter blir opererade sa vi kan minska bestandet av djur pa gator o strander har. Jag kallar mitt hem har for ett freetown for cats da jag matar ca 16 katter dar o mina 2 hundar forstass.Blir svart att lamna dom nu men ocksa skont att komma till familjen i Sverige o fa visa upp det nya offret….namligen maken. Ps Jag var med i ett program pa TV3 jan 2004 som hette Gambia en karlekshistoria o det enda Hasse Aro forsokte fa mig att saga var att jag gift mig med en afrikan for att fa mycke o bra sex….Jag skrattade o sa at han att jag varit gift med 2 sv man o fatt bade bra o mycke sex med dom…..Det kom aldrig med i programmet men jag fick bra respons pa det jag sa o den davarande mannen fick sitt visa bara nagra dar efter.”
På färjan mellan Banjul och Barra är det lätt att bli förälskad. Inte i en partner, men i färger, lukter, vänskap, känsla.
Madde i Norr 28: ”Oj, hur ska jag förklara MITT Gambia på bästa sätt… Kan börja med att säga att det var inte var kärlek vid ögonkastet för mig, utan det var mitt under min andra resa ner dit som kärleken drabbade mig. Och jag vet exakt var och varför jag kände så; på färjan mellan Barra & Banjul efter en dagsutflykt på safari, sitta inklämd på en överfull färja bland alla dessa vackra människor – kvinnor och män i sina vackra afrikanska dressar, och deras härliga mentalitet. Kärleken liksom bara bubblade upp inom mig… Jag har rest till många olika länder, och det är endast i Gambia som jag verkligen känner mig hemma. Man kan verkligen vara sig själv, och när jag och min kompis är där nere så försöker vi i den mån vi kan undvika de mest turistiga stråken och letar oss hellre in bland de lokala gatorna istället. Och äta på de små lokala restaurangerna, där det kanske bara är 2 bord totalt. Att ta sig tid till att prata med barnen som kommer springandes till en, göra ett försök att använda de lokala språken – vilket ofta lockar till skratt eller förvåning, och inte alls leva det västerländska livet vi har här hemma… Jag vill inte ha det på något annat sätt än detta. Och varje resa ner till Gambia har inneburit nya erfarenheter och upptäckter, ingen resa har varit den andra lik och än så länge är jag inte besviken eller less på landet. Det är snarare tvärtom, jag kan inte mer än längta till nästa resa ner för att se vad jag kommer få uppleva då. Som nu sist, att sitta med kvinnorna nere i marknaden och dricka attaya (lokalt te), äta div udda och goda tillbehör är något jag aldrig gjort i något annat land, att bara sitta och surra, njuta och skratta tillsammans – även man inte alltid förstår vad de säger. Och det är något jag har lärt mig under mina 3 resor i Gambia, det finns inga hinder mellan oss språkligt så länge man kan använda kroppsspråket, har leendet nära till hands och en öppenhet för våra skillnader. I just LOVE IT! I´m in löööve!! 😉 Tillägg: Glömde ju bort att skriva min ålder också… Så jag gör om å gör rätt 😉 Madde, 28år. Kan utöver det som jag skrivit tidigare (ovan) även nämna att i Gambia så hittar man mycket fattigdom, men man slutar aldrig fascineras över hur glada och positiva dessa människor är – glädjen över livet. De är glada för det lilla de har, och delar mer än gärna med sig av det… Att sitt och äta ur samma skål som typ 10 pers till känns speciellt, men det är så det är där nere 😀 eller som den familj som vi gav bort massor med kläder till, att istället för vara ego och behålla allt själv så delade de med sig till sina vänner också…. Det är sann omtanke!! <3 och det ÄR Gambia!”
Att sitta och äta tillsammans ur samma skål, ger en stark känsla av gemenskap. Den tilltalar Madde i Norr, liksom många av oss andra Gambiaresenärer.
Annelie: ”Var i Gambia första gången 1998, då för att träffa min dåvarande jämnåriga man från Gambia, men som jag träffat i Sverige. Redan när jag steg av planet kom hettan och en känsla av att ha kommit hem. Konstigt när man kommer till ett nytt och okänt land, men det var så det kändes. Mitt äktenskap med den gambianska mannen tog slut för ett par år sedan, men den stora kärleken finns kvar, dvs kärleken till Gambia. Den kommer alltid att finnas där och min längtan till detta land finns där alltid. Vad som gör att kärleken består är människorna, glädjen trots att det är fattigt och man inte alltid har mat för dagen. Man delar med sig av det som finns och omtanken till sina medmänniskor är fantastisk. Sen är stränderna oändliga och som gjorda för underbara avslappnande promenader i strandkanten, vem kan motstå detta. Har under mina besök i Gambia undrat varför är det inte fler turister i detta paradis!!!”
Mia 28: ”Jag har rest till Gambia sedan barnsben med min fam. och jag måste säga att även om jag sett en del äldre kvinnor med yngre män så tycker jag det är vanligare att äldre svenska (och engelsmän, norrmän och andra europeér) kommer till Gambia och utnyttjar unga tjejer. Jag tror att ”tant-ryktet” i Gambia kommer sig mest av att det är mer provocerande med äldre kvinnors sexualitet än männens. Förutom sexturismen (som jag stött på överallt i världen där jag rest) så älskar jag Gambia. Jag tror att jag varit i alla världsdelar och det är ingen större skillnad när det gäller prostitution. Kanske ser man det tydligare i Gambia då det är så litet men det beror också på var man är i Gambia. I turiststråken är det värre. Det är konstigt att det inte är fler svenskar som reser till gambia för det är så härligt folk där som bjuder på sig själva och är gästfria. Gambisk mat är inte riktigt min grej, men jag käkar annat på restaurangerna. Grillad fisk är i alla fall gott som attan. Jag har nyss blivit mamma till en liten Elsa och vi kommer absolut att resa till Gambia tillsammans precis som när mina föräldrar tog med mig och mina syskon. Tack för att du gör det här Fatou för medias bild är verkligen snedvriden när det gäller Gambia! Att promenera timme efter timme längs strandremsan som aldrig tycks ta slut är en lisa för själen och inget får min själ att känna ro och frid som gambia. För att inte tala om alla nya vänner man alltid får där nere”
Det kommer också att komma en tredje del i denna lilla Gambia-serie med berättelser!
Maila mig gärna din berättelse om Gambia, helt kortfattat på tonarsmorsa@gmail.com
HÄR hittar du ett gäng riktigt härliga restips om Gambia!
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, turism, turistmål, turismen, att turista, afrika, turist i gambia, sexturism,
Debatten om sexturismen fortsätter, men framför allt kommer det många nya röster som vill göra sig hörda i debatten och som också tröttnat på förutfattade meningar om Gambiaturister. Jag efterlyste berättelser från folk som ville berätta kort om sin erfarenhet av Gambia som turistland och jag har fått så väldigt många svar!! Jag kommer därför att dela upp berättelserna i minst tre olika inlägg, för att göra det mer lättläst. Ni kan fortfarande maila in era berättelser till mig! Här får några av dem komma till tals i del 1:
Britt 63: ”Jag och min make har rest till Gambia i över 20 år. Vi är inte några sexturister. Vi har sett dem flera ggr under våra år som resenärer till Gambia men de har gott sällskap av många män också. Jag tror att Gambia passar extra bra för den som vill se en helt annorlunda kultur men ändå inte utsättas för så mycket risker och kriminalitet. Gambia är så lugnt och varmt och skönt. Vi kommer att fortsätta resa dit. Våra barn och barnbarn följer också med i bland och de trivs bra i Gambia.”
Gunnar 67: ”Jag har nu bott i Gambia sedan jag fick pension och trivs fint här. Det är varmt och soligt och roligt att hjälpa till med trädgårdsarbete och fiske här i Gambia. Jag reste hit i över 10 år innan jag bestämde mig för att bosätta mig här och jag har inte ångrat mig för en sekund. Fler Svenskar borde se Gambia.”
Annika 32: ”Jag är gift med en gambier sedan 7 år tillbaka och vi har två barn tillsammans. Jag hade aldrig varit i Gambia innan jag mötte min man, men nu reser vi ner på semester ungefär vartannat år. Jag tycker verkligen om landet. Ibland försöker vi resa på semester någon annanstans för det är så många att besöka när man kommer till Gambia. Vi har många gånger sen vi gifte oss fått frågan om jag är sexturist i Gambia och om min man är prostituerad. Det är oförskämt. Min man hade redan bott flera år med sin pappa i Sverige innan vi gifte oss.”
Kennet 27: ”Det var min kompis som tog med mig till Gambia första gången och sedan dess har det blivit ett par resor. Visserligen finns det många snygga tjejer där, men jag har min tjej i Sverige och har bott ihop ett tag, så jag är inte intresserad på det sättet. Jag gillar däremot att ta en bärs i solen och leva lite vildmarksliv i de små byarna. Trevliga människor och man får nya polare varje gång man är där. Nästa gång hänger tjejen med.”
Linda 25: ”Jag har varit i Gambia två gånger. Jag hittade en kille som jag strulade med ett par kvällar. Det har jag gjort i Italien också. Strulat med en kille alltså. Gör det mig till sexturist för att det gäller Gambia? Jag gillade landet för övrigt också, men tyckte vissa var lite efterhängsna på stränderna.”
Viola 51: ”Jag och min syster har rest till Gambia i snart 15 år. Efter att vi såg fattigdomen på vår första resa, har det blivit många fler. Vi brukar anordna loppisar i Sverige 4 ggr per år och sedan tar vi med oss pengarna och ger till någon av de familjer som blivit våra vänner och som verkar ha störst ekonomiskt behov just då. Vi är båda lyckligt gifta i Sverige och vill inte ha någon av dessa gambiska ung-pojkar. Men vi har tre fadderbarn var och vi har haft fler genom åren som nu har gått ut skolan och en del har fått stipendium och två har flyttat till England för att plugga vidare. I Gambia får vi bekräftelse på att det vi gör får en direkt effekt och därför är det värt det. Folk är så otroligt vänliga och hjälpsamma där att man inte träffat på maken till människor.”
Thomas 31: ”Jag har bara varit i Gambia en gång. Jag hade en häftig semester och trivdes men tyckte värmen var jobbig. Kommer kanske resa tillbaka, men är glad att jag åkte i alla fall.”
Helen 23: ”Jag har varit i Gambia 3 ggr och jag älskar landet. Det är en helt annan kultur och så härliga människor. Lärde känna ett gäng svenska killar o tjejer på senaste resan och vi ska resa tillsammans igen. Det blev en hel del festande med dem, men vi hann se massa andra grejer också.”
Renata: ”i was in gambia in january this year to meet my sponsor child n her family in west jarra district.i had lovely time n i am happy to stay in touch with them n will do my b est to visit them agaain.”
LiLo 53: ”Jag har varit i Gambia en gång, för att besöka min man SOM JAG TRÄFFAT I SVERIGE, medan han väntade på sina papper. Jag trivdes bra med det mesta, besökte inte de turisttätaste områdena.
Vädret var perfekt, maten god, människorna vänliga och jag hoppas verkligen få åka tillbaka, flera gånger.
Mycket annorlunda på relativt nära avstånd, extra plus för kort flygtid, med paus.”
Anita: ”Reist regelmessig til Gambia – første gang i 1986.Hyggelige mennesker – flott reisemål med fine strender og billig for oss også….dessverre er det Gambianere som er tapere. Sexturisme er og har det vært snakket om i alle år……vel har reist en del rundt i verden…….og det finnes der også. Verden blir mindre….og folk finner hverandre noen ganger over landegrensene – sånn er det. Gleder meg til å dra tilbake neste vinter!!!!”
Maila mig gärna din berättelse om Gambia, helt kortfattat på tonarsmorsa@gmail.com
HÄR hittar du ett gäng riktigt härliga restips om Gambia!
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, turism, turistmål, turismen, att turista, afrika, turist i gambia, sexturism,
Det har varit en enorm spridning på filmen Kony 2012, en kampanj av organisationen Invisible Children. När jag såg filmen själv första gången så blev jag liksom många andra väldigt berörd. Samtidigt som något kändes galet. Normalt är jag en person som är rätt förtjust i sådana ”internetkampanjer”. Jag njuter av känslan att ”många människor tillsammans kan skapa förändring så lätt”! Det finns en tillfredsställelse över att sprida ett budskap som känns bra och att kunna vara en del av en kampanj även om man inte alltid har möjlighet att skänka pengar eller finnas där fysiskt. (Man måste tyvärr prioritera även där.) Jag älskar mottot ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”! Det är ett talande uttryck för min uppfattning.
Men det här med Kony 2012 kändes inte bra. Jag kan inte sätta fingret på det direkt, men det kändes fel i mig. Så jag valde att inte sprida länken vidare, något som sällan är ett medvetet beslut för mig. Nu var det ett medvetet beslut denna gång, även om jag inte insåg exakt varför.
Efter att ha följt debatten och läst Hanna Fridéns inlägg känner jag mig i nuläget övertygad om att jag gjorde rätt som inte spred den här filmen vidare okritiskt, även om det inte gjort någon skillnad i sig, då filmen ändå fått så stor spridning, men personligen känns det rätt att inte ha varit en del av spridningen. Nu väljer jag ändå att sprida den via min blogg, men som sagt så gör jag det inte okritiskt. Det är så lätt att haka på saker som sedan visar sig vara något helt annat och ibland har jag också gjort det och jag tror det är viktigt många gånger att man sprider saker som man tror på, samtidigt som det är bra att försöka se saker lite kritiskt. Att googla är ett redskap, sunt förnuft ett annat. Men ibland gör vi helt enkelt misstag och det är också viktigt att säga att man får göra det.
När du läser kritiken, tycker du att det är rätt eller fel att sprida filmen? Den har ju ett gott syfte i sig, även om det finns flera sidor av saken!
För och emot kampanjen Kony 2012:
SvD: Kony 2012 skapar facebookförvirring
DN: Konys offer visas på Fotografiska
DN: Kritik mot succékampanjen ”Kony 2012”
Aftonbladets Wolfgang Hansson: Bortglömd massmördare väcks till liv på nätet
Hanna Fridén: Sluta sprid Konyfilmen – Invisible Children bakom filmen går inte att lita på
African voices respond to hyper-popular Kony 2012 viral campaign
Invisible Children svarar på kritiken
Läs även andra bloggares åsikter om kony 2012, joseph kony, uganda, afrika, politik, invisible children, kritik, mänskliga rättigheter, barnsoldater, usa,
Apropå fotbollskaoset i Egypten med den stora tragedin av hela 74 dödsoffer, kom jag att tänka på den fotbollsmatch som jag och barnen var på i Gambia för två år sedan. Visserligen var det mycket färre dödsoffer (det talades om 2-4 personer som dog och ett gäng skadade), men det var tillräckligt för att jag skulle förstå att fotbollsmatch Sverige inte är riktigt samma sak som fotbollsmatch i andra länder. Jag uppdaterar en del av min reseberättelse del 8 från resan 2009, för att aktualisera det:
Mabou testar F ´s peruk
Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:
Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.
Där sitter jag och vinkar
På väg till Sanyang-beach
På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…
När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.
När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.
But Onkel Siaka, where are you putting your hand?
Binta får sig också en slurk
Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.
Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂
Binta posar på stranden
Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera
Mabou och Binta njuter av livet
Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.
Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om
Först var det inte så jättemycket folk där
…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau
…men ganska snart så var det knökfullt med folk…
Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar
Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?
Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba
Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…
Poliserna har kollen…
Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…
Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…
Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:
Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.
Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.
Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.
Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.
Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.
Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.
Mina ben kan inte lyda.
Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.
Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.
Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.
När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.
F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.
Allt är kaos.
Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.
Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.
När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..
F ligger på soffan och vilar sin fotskada…
Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.
Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.
Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.
Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.
När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.
Jag och flickorna; Jai och Isa, ganska tilltufsade efter dagens fotbollsmatch
Mabou lyser upp den kolsvarta gatan åt oss
Musa är glad att vi alla är vid liv
Isa, F och Saje
Binta, Hareg och Isa väntar på maten
Demba och Jai, trötta och hungriga
Mabou somnade sittandes på en stol. Tur vi hade nära hem
Under natten kom besked om att en av våra närmsta vänner i Gambia miste en nära släkting.
Man kan säga att det inte rådde någon fattigdom på händelser, i alla fall!
Tyvärr fick det hela ett trist efterspel, som jag inte visste om förrän min senaste resa till Gambia. När min pappa och jag reste dit 2011, fick vi veta att spelaren som vi var och tittade på (kusin Demba, som spelade med Steve Biko Football Club), blev anklagad för att springa mot publiken och fortsätta upploppet. Det var förstås inte sant, utan han sprang emot oss för att skydda oss, då han var rädd att vi skulle skadas i tumultet och kaoset. Han blev i alla fall fortsatt anklagad och det gick så långt som till domstol. Han blev både avstängd ett tag plus dömd till böter, för att han lämnade fotbollsplanen och sprang mot publiken (för att försöka skydda oss och ta oss till säkerhet). Nåja, vi klarade oss med blotta förskräckelsen och som sagt, jag har inte lockats av att se fotboll sedan dess! 😉
Om du vill läsa hela reseberättelsen från 2009, så kan du klicka på länkarna nedan:
Reseberättelsen från min resa med min pappa 2011, kan du finna HÄR, i länkar, under rubriken: Resan till Gambia 2011.
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, fotboll, kaos, egypten, afrika, reseberättelse, west field, sanyang beach, steve biko football club, farlig sport, tumult, stenkastning,
For English, click HERE!
Förra helgen såg jag filmen En blomma i Afrikas öken. Eller Desert Flower, som är originaltiteln. Jag har läst boken som filmen bygger på för flera år sedan och även den uppföljare som finns i bokform: Ökenblomman återvänder.
Den handlar om supermodellen Waris Dirie ´s väg från nomadflicka från Somalia till supermodell över hela världen. Men den handlar också om så mycket mer. Den handlar om att se västvärlden med andra ögon. Den handlar om att vara en Afrikansk kvinna som invandrar till Europa. Den handlar om skönhet, sexualitet och vänskap. Den handlar om utnyttjande av utsatta människors situation. Den handlar om intelligens och naivitet, djup och ytlighet. Den handlar om sorg och saknad, om flykt och krig.
Den handlar om det oerhört viktiga ämnet kvinnlig könsstympning.
Waris Dirie har onekligen en stark levnadshistoria och Liya Kebede gör en fantastisk rolltolkning av Waris. Historien är stark. Inte bara det ofantliga steget från enkel nomadflicka till supermodell, men också den flykt från öknen när hon var på väg att giftas bort med en mycket äldre man, hennes misär när hon levde i England, innan hon blev ”upptäckt”. Men också hennes följder av den omskärelse hon blev utsatt för som barn och allt vad det innebar. En stark historia, som jag skrev, men också en viktig sådan och en tabubelagd historia av många skäl.
Det finns få personer man unnar framgång så starkt som man unnar en kvinna som Waris framgång. Samtidigt finns det många Waris i världen. Kämpande kvinnor mot kvinnligt förtryck, kvinnor som lider av att ha blivit utsatt för kvinnlig könsstympning, kvinnor som kämpar för att skapa sig ett bättre liv. Kvinnor som kämpar i sorg och saknad för att de behövt fly från människor de håller kära. Waris historia är viktig, men vi får inte glömma att det finns många, många som lever hennes fruktansvärda historia i dag. De som inte blivit upptäckta och lyckas skapa sig ett bra liv.
Supermodellen och ökenblomman själv Waris Dirie från Somalia med skådespelerskan Liya Kebede från Etiopien
Jag tycker att filmen är mycket svår att betygsätta. Hade jag inte läst boken tidigare, är jag ganska säker på att jag velat ge filmen 4-5. Med boken i bakhuvudet, så vill jag ge filmen 3-4 i betyg. Ämnet är jätteviktigt och intressant. Waris liv är oerhört intressant. Men jag försöker besluta mig och bestämmer mig för att ge filmen fyra Afrika i betyg.
Står man och väger mellan bok och film kan jag dock rekommendera boken i stället. Om man inte är så pigg på att läsa böcker, så ska du absolut se filmen. Eller helst både läsa boken och se filmen! 🙂
Waris Dirie ´s Desert Flower Foundation
Waris Dirie ´s blogg: Desert Flower-The Blog
Waris på Twitter och på Facebook
Läs även andra bloggares åsikter om waris dirie, ökenblomman, en blomma i afrikas öken, desert flower, kvinnlig omskärelse, invandrarkvinna, afrika, somalia, trailer, liya kebede, nomad, bortgift, supermodell, nomadflicka, öken,
Mama Koto, Gambia, 2011
Mina två senaste resor i Gambia har inte bara varit helt fantastiska, de har också gett mig insyn i det Nya Afrika som håller på att utvecklas och som det talas mycket om. Förändringarna jag sett under dessa år, sedan jag första gången besökte Gambia som 15-åring 1986 tills nu, 2011 har varit enorma. Fattigdomen är fortfarande påfallande och påtaglig på många håll. Den är hjärtskärande och frustrerande. Det enkla livet, som är väldigt komplicerat att leva är många människors vardag.
Samtidigt finns det också en annan sanning. En utveckling som går i rekordfart. En utveckling som går som en blixt genom Afrika i form av utbildning, medvetenhet, en vilja att skapa, av globaliseringen. Ett folk, flera folk som vill mer. Som vill sätta sitt eget pris på sina egna råvaror. Som vill bryta kättingarna från vristerna och slå sig fri ur fattigdomen. På sina villkor. Med sina egna ideér och tillsammans med ett folk.
Vad har Rwanda endast 17 år efter folkmordet, då 800 000 människor dog inom loppet av bara 100 dagar, lyckats genomföra som varken USA eller en massa andra länder har lyckats med? Om en del av detta handlade en dokumentär som sändes i Onsdags. För dig som vill ta del av Afrikas explosionsartade utveckling eller som är nyfiken på det Nya Afrika, som vi sett så lite av, titta gärna på den HÄR!
Youssou Ndour ´s fantastiska New Africa, han såg det Nya Afrika börja växa fram för flera år sedan…
Läs även andra bloggares åsikter om det nya afrika, dokumentär, afrika, svt, utveckling,
Jag har skrivit om ekonomiska svårigheter runt om i världen. Om den barnfattigdom vi ser i Sverige. Eller snarare inte ser. Vid specifika katastrofer och nödsituationer tycker jag att alla ska hjälpa till. Jag vet att alla inte har det bra själva. Men jag är övertygad om att ingen här i vårt land dör av svält för en 20:a eller en 50-lapp. Fattigdom är relativ och det är klart att inget barn i Sverige mår bra av att gå med en höstjacka till skolan mitt i vintern eller ska behöva skrapa mögel från frukostbrödet innan h*n äter det.
Men det här är annorlunda. Det här är barn som rent akut behöver vår hjälp för att inte dö. Det här är barn som redan är så illa däran att det kommer att ha följder för resten av livet även om de klarar livet. Finns det någon ursäkt för att INTE hjälpa?
Jag läser på Aftonbladets ”Dagens Fråga”: Hur ofta skänker du en gåva till behövande? I skrivandets stund svarar hela 39, 4 % ”Aldrig”.
Jag vet att vi människor har olika engagemang. Att vi har olika intressen, att olika saker berör oss på olika sätt. Jag tycker det är bra att den spridningen finns. Det är bra att några skyddar våra djur, att vissa av oss engagerar oss i HBT-frågor, att vissa av oss engagerar oss för missbruksfrågor eller ungdomar eller minkar eller är vegetarianer. Jag tycker det är bra. Men. När det är en akut situation för människor i världen. Såsom tsunamin i Thailand. Såsom jordbävningen på Haiti eller som nu svältkatastrofen på Afrikas Horn. Då kan jag faktiskt inte förstå att man VÄLJER att INTE hjälpa till ett enda dugg. Jag tycker inte det finns en endaste ursäkt för att inte ge en tillfällig hjälp.
Om du har ett jobb: skänk en timmes lön. Om du inte har jobb eller sparade medel, avvara något, var med och hjälp. Det är långt borta, men det är våra medmänniskor och de dör just nu! De har redan väntat länge, de kan inte vänta längre nu!
Läs även andra bloggares åsikter om svält, afrikas horn, svältkatastrof, somalia, kenya, afrika, lidande, katastrof, barn, livet, flyktingar,