Orolig mamma önskar att tiden gick lite snabbare

Gäspa på besök

Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.

Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂

Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.

Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.

Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.

Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.

Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.

Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!

Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.

Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.

Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!

Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.

Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Chackry

For English, click HERE!

Kokos och couscous blandat

Chackry är en Gambiansk efterrätt som jag skrivit om tidigare. Den smakar väldigt fräsch och även om ingredienserna låter som de inte passar ihop, så gör de verkligen det! Vill du prova en ny dessert, så våga testa denna, för den är verkligen god!

Här kommer receptet (jag har haft det ute tidigare med):

3 dl. cous-cous

 

½ dl. kokos

 

2 ½ kokande vatten

 

4 msk. smör

 

Smält smöret. Häll i kokande vatten. Rör i couscousen och kokosen. Ställ sedan i kylskåpet tills det är dags att äta. (Denna efterrätt kan alltså förberedas INNAN och man kan även äta den flera dagar)

 

SÅSEN.

 

3 dl. grädde

 

250 gram keso

 

1 liter mild Yoghurt med vaniljsmak

 

3 msk. vaniljsocker

 

1 ½ dl. strösocker

 

1 burk krossad ananas (om man inte gillar ananas behöver man inte ha det i, men det förhöjer smaken)

 

Vispa grädden löst

 

blanda i yoghurt, vaniljsocker, socker, ananas och keso och rör om.

 

Låt stå i kylskåpet tills det är dags att äta.

 

Smakar toppen! Socker kan förstås tas bort lite eller tillsättas lite efter smak och tycke, det går också bra att testa lite egna varianter! Lycka till!

Såsen, som ska vara lite kornig av keson.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Reseberättelse Del 9

Ja, reseberättelsen är inte alls slut på ett tag ännu, jag tog bara en liten paus för att fira nyår och kurera mig lite från min förkylning. Jag är glad att jag fått så mycket positiv respons på min reseberättelse. Tack för alla mail och vad roligt att så många lever sig in i min reseberättelse. Jag fortsätter med del 9 här. Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Reseberättelse Del 8

Följande dag hade vi bestämt att vi skulle besöka en skola. Egentligen hade vi från början pratat om att gå till en skola, men när F ´s äldsta son (Maas 4 år) en dag kom hem från skolan och sa till sin mamma att det varit turister och fotat på hans skola och undrat om inte Fatou och barnen också skulle komma och ta kort i hans skola, så fann det sig naturligt att det var dit vi skulle gå.

Vi gick så till Maas skola. I skolan fanns det tre klassrum. Ett litet, ett mindre och ett pyttelitet. Det rum som låg längst in var inte större än ett pyttelitet rum som det är tveksamt om det ens skulle få kallas för rum i Sverige, än mindre en skolsal.

Här är vi på väg till skolan. Som ni hör är min röst heeelt kaputt, men här hade jag börjat kunna tala igen, efter att helt ha varit utan röst i tre dagar:

Och ja, jag pustar, det är inte helt lätt att gå i sand…

Bild 996

Jai och Maas 4 år i sin skoluniform. Han var väldigt glad och stolt över att vi besökte hans skola

Bild 982

Sammanlagt var det 70 barn i skolan den här dagen.

Bild 989

All undervisning sker på Engelska, då Engelska är det officiella språket i Gambia. Den manliga läraren berättade vilka mål han satte upp för barnen och visade vad de kunde för något. Han berättade att hans mål var att varje barn skulle kunna 200 ord på Engelska, när de går vidare från hans skola, till nästa.

Bild 991

Mabou med de yngsta skolbarnen i det största rummet

Bild 993

De lite större barnen i det mindre rummet

Bild 995

De äldsta barnen i det minsta klassrummet

Bild 1003

Innan vi lämnade skolan, så gick vi iväg till Fansu och Jai ´s affär och köpte ballonger, pennor och lite godsaker till barnen och lärarna

Bild 1011

Binta och Hareg delade ut, så att alla barnen skulle få någonting. Den manliga läraren står i förgrunden och den ena kvinnliga i bakgrunden.

Bild 1017

När vi lämnade skolan, var den slut för dagen, så Maas fick följa med oss hem. På bilden Jai och Maas

Om någon spontant känner att de vill stödja skolan ekonomiskt eller materiellt, så kan ni maila mig, då jag kan förmedla kontakten till skolan: tonarsmorsa@gmail.com

Därefter gick vi hem till ”stora” Jai och Fansu. Jai var precis på väg hem till en släkting, som precis fått barn.

Bild 1021

”Stora” Jai. på väg att besöka sin nyförlösta släkting. Alltid lika vacker.

Bild 1024

Jai och Jai

Bild 1033

Maas i djupa funderingar?

Bild 1036

Därefter åkte vi hem till Mabou ´s toma/namne, men han var inte hemma. Vi satt och väntade en stund och pustade ut, sedan drog vi vidare…

Bild 1037

Sedan var vi ruggigt hungriga och åkte till Amsterdam Dolphins och käkade. Binta är nog den enda som åker till Afrika och beställer varm choklad med vispgrädde…

Här var våra tre favoriträtter, alla beställde oftast någon av dessa på Amsterdam Dolphins:

Bild 1039

Fish and Chips

Bild 1040

Chicken and Chips

Bild 1042

Steaksandwish var min egen favorit, men det fanns andra restauranger som gjorde den mycket godare

Nåja, nog om mat. När vi blivit mätta och lite gladare, åkte vi in till Serekunda för att träffa fler släktingar:

Bild 1051

Aunti Saffi och tjejerna

Bild 1058

Familypicture

Vi kom hem först på kvällen och då hade Demba lagat mat till oss; Domoda. Därefter skulle tjejerna tvätta upp lite kläder, men det gick inte så bra, så det slutade med att F tvättade det mesta.

Bild 144

På morgonen klev jag upp och tvättade det mesta av mina och Mabou ´s kläder. Det var en rolig ”flashback” från min resa 1992 då jag lärde mig tvätta för hand.

Sent på kvällen gick några av tjejerna ut, men de flesta av oss stannade hemma.

Ur min privata resedagbok:

”Tiden går allt för fort, vi hinner inte alls med allt vi borde hinna med. Det är så många att hälsa på, så många att hinna besöka, så många olika viljor då vi är många personer. Jag försöker dela upp tiden så alla ska bli nöjda, men inser att det är helt omöjligt.

Fortsätter njuta av det som är kvar.”

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,