Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I have a Dream…

Oftast när jag skriver om rasism, så blir jag saklig. Ibland arg. Oftast upprörd. Men jag försöker ändå hålla debatten så saklig som jag kan, med tanke på att jag blir starkt berörd av den. Sällan blir jag väldigt ledsen. Jo, inom mig blir jag alltid ledsen för att rasism slår så illa, för att den skadar och gör ont och för att den är oerhört förödande för mänskligheten.

I går morse blev jag inte bara ledsen, utan insikten av rasism golvade mig fullständigt. Den finns där i min vardag, så ofta, så ofta och jag tycker nog att jag är ganska bra på att urskilja den. Att se vad som är rasism och vad som är något annat.

I går morse satt jag på tunnelbanan och tittade på nyheter om att romer har svårt att få hyra bil på bensinmackar. Jag har ofta påpekat att den rasism som romer utsätts för är bland den grövsta och mest utspridda i vårt samhälle och jag anser även att den är mer accepterad bland ”antirasister” än annan rasism.

Jag lyssnade på flera ljudklipp på hur den här undersökningen gick till och vad som sades. Hur de romer som deltog blev bemötta. Att man ljög dem rakt i ansiktet och sedan hur reportrarna blev bemötta och på vissa ställen fanns det inte nog många bilar till förfogande… Om man inte var av romskt ursprung, förstås…

I somras hade jag en ung tjej med Eritreanskt ursprung hemma hos mig. Det är en tjej som inte fått något i livet gratis, utan som tvärt om har fått kämpa sig till allt hon idag har. Hon slet i skolan för sina betyg, hon har jobbat superambitiöst och målinriktat sedan hon tog studenten. Hon har sparat till och tagit körkort, bott ensam och är både otroligt ansvarstagande och ordentlig på alla sätt och vis. Som ni förstår av min beskrivning ovan så är det här en tjej som jag verkligen tycker om och känner stor respekt för över vad hon helt själv har åstadkommit.

Nu var hon hemma hos mig på besök från Uppsala. Hon var bjuden på ett eritreanskt bröllop i Stockholm, men hade lovat släkt och vänner i Uppsala som också var bjudna att hyra bil och komma och hämta och lämna dem i Uppsala igen. Hon var ute i god tid och ringde olika bensinmackar runt om i Stockholm för att boka en bil. Jag minns inte hur långt innan det var, men det var i alla fall flera dagar. Hon ville helst ha en liten, billig bil, men kunde tänka sig en lite större om hon inte fick tag på det hon sökte.

Jag satt bredvid henne i vardagsrummet när hon började ringa. Hon presenterade sig artigt med sitt namn som alltså inte är ”svensk-klingande” och berättade att hon behövde hyra en bil ett dygn. Samtal efter samtal slutade på samma vis. De hade inga bilar inne och en del var näst intill otrevliga, medan andra ursäktade sig med att det var ”semestertider” på identiskt sätt som flera uthyrare säger i undersökningen med diskrimineringen av romer.

Till slut föreslog jag henne att om nästa svarade att de inte hade någon bil, så skulle hon be dem kolla i datorn var det fanns bilar i deras firma inom Stockholm att hyra, för det borde de kunna se i sitt system. Vi pratar nu om att hon ringde mellan 8-10 uthyrare. Det var till Statoil och OKQ8.

Nästa samtal gick som de tidigare: ”Tyvääärr hade de inga bilar att hyra ut, alla var redan bokade miiinst en vecka framåt…” Hon bad då att de skulle kolla stationer i samma företag runt om i Stockholm och först så vägrade killen göra det. Han sa att han inte kunde boka från sin station, på något annat ställe. Då förtydligade hon att hon inte ville att han skulle boka, utan att han skulle KOLLA var det fanns en bil att hyra. Motvilligt och efter att först på ett ganska otrevligt sätt försökt slippa göra detta, så gick han igenom och det visade sig att han visst kunde kolla detta. Han nämnde en station som hade en bil inne för uthyrning och hon bad om numret till denna station, vilket han först inte heller ville lämna ifrån sig, men till sist gjorde.

När den här tjejen sedan ringde upp den stationen så talade man om att de inte hade någon ledig bil att hyra ut. Då förtydligade tjejen att hon redan hade ringt en annan station som berättat att de hade en bil som inte var bokad och att det var därför hon ringde till precis denna station nu. Men personen hävdade att det då varit något fel i bokningssystemet, för att de faktiskt inte hade någon ledig bil till uthyrning där.

Så satt jag där på tunnelbanan i morse. Lyssnade på dessa berättelser, lögner och bortförklaringar för att få en anledning att diskriminera ännu en människa i Sverige. Och tårarna kom helt oväntat och kunde inte sluta rinna. Jag känner vanmakt, ilska och en oändlig stor sorg. För att människor diskrimineras för sitt namn, sitt utseende, för sitt ursprung och för att de nekas helt vanliga mänskliga rättigheter. Att bli behandlade med respekt och för den de är och inte för var de har sitt ursprung. Insikten blev så slående att jag blev helt tom inombords.

Och jag tänker på debatten om Lilla skär och alla små brokiga, jag tänker på debatten om Tintin och förlöjligandet av oss som strider för att få ett uppvaknande hos personer som tror att det handlar om rätten att få säga ”negerboll”, om rätten att få sprida rasistiska nidbilder av svarta människor till barn mellan 10 och 13 år. Jag tänker på de som tror att det handlar om att förbjuda en barnfilm där den svarta figuren är tecknad som ett blackface. Jag tänker på alla de vita, privilegierade människorna i mitt land som inte själva eller genom sina familjemedlemmar möter rasismen i sin vardag och som på allvar tror att rasism handlar om skinheads som sparkar ned invandrare på gatan, när det egentligen handlar om just den lilla och stora rasismen som förtrycker, förlöjligar och kränker människor!!

Att det finns de som på allvar tror att de inte understöder rasism när de ritar nidbilder av svarta människor eller hävdar sin rätt att få säga ”negerbollar”. Att det finns de som verkligen tror att våra mörka barn lever jämställda i Sverige idag, jämställda med blonda lintottar. Som inte inser sambanden och strukturen och hur det är uppbyggt från grunden. Hur det finns medmänniskor i mitt land, som är fortfarande inte inser de privilegier de besitter av det enda skälet att de är vita. Att det finns en massa mörka människor som är födda här, eller hitflyttade, lever sina liv här och bidrar till vårt samhälle på samma vis som vilken av oss som helst. Eller som önskar att de kunde det, om de hade fått chansen, vilket förvägras allt för många.

Att det finns en massa människor som i all sin välvilja tror att det är debatten i sig som är viktig för oss som för den och inte resultatet. Resultatet för mig är att den här unga tjejen ska ha samma rätt att hyra en bil som de som är romer eller vem som helst annan. Resultatet för mig är att mina barn ska slippa se barnfilmer där figurer med deras hudfärg framställs som makabra djungelmänniskor eller förlöjligande av svarta eller där de ska kunna gå till våra bibliotek själva eller med sina barn i framtiden och titta på barnavdelningen efter böcker där inte vita människor framställs som överordnade och mer mänskliga av den enda anledning att de bär olika hudfärg.

I have a dream…

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”

Jag önskar att mina fyra barn hade vuxit upp i ett land där de inte hade behövt bli nedsparkade i tunnelbanan så blodet sprutade, som skedde när min ena dotter var 2-3 år gammal med orden: ”din jävla neger, åk hem!” Jag önskar att mina fyra barn hade sluppit bli kränkta under sin barndom med tillmälen som ”jävla neger” eller ”åk hem” eller att man gjorde narr av dem för deras hudfärg, hår, läppar etc. Men inte bara det. Jag önskar att mina fyra barn hade fått växa upp i ett samhälle där deras värde avgjordes i hur de behandlade sina medmänniskor, som avgjordes av hur de gjorde bra saker för sig själva och för andra.

Nu blev det inte så. Jag sörjer verkligen det av hela mitt hjärta. Nu önskar jag i stället att mina kommande barnbarn ska få växa upp i en sådan värld. I ett sånt samhälle. Att de ska slippa se sig själva eller sina förfäder avbildas som de gör i Tintins värld, när de besöker barnavdelningarna på biblioteken. Vi behöver inte medömkan, det enda vi behöver är att våra barn behandlas med samma självklara respekt som alla andra kräver att deras barn ska behandlas i vårt samhälle.

Vi har kommit en lång väg sedan slaveriet avskaffades, men vi har ännu en lång, lång väg att gå…

Om du tycker att Tintin inte hör hemma på barnavdelningen, utan på vuxenavdelningen på våra bibliotek, så skriv gärna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tintins ut- och intåg i barnbokshyllorna

Debatten om ordet neger, golliwog-tårta, golliwog-barnfilm och Tintin-böckerna och ”neger-kungen” i Pippi Långstrump är egentligen samma debatt för mig, fast i olika tappning.

Jag personligen respekterar och högaktar yttrandefriheten väldigt starkt. Den är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt ska man minnas att yttrandefriheten aldrig har varit total. Varken i Sverige eller någon annanstans. Yttrandefrihet måste alltid gå hand i hand med ansvar och respekt, annars blir den värdelös i sig.

Användandet av ordet ”neger” är helt uteslutet i min värld. Jag har tidigare, vid flera tillfällen förklarat varför jag tycker så.

I ny konst, eller litteratur, såsom i Makode´s tårta eller Liten skär och alla små brokiga är det så enkelt, tycker jag. Nidbilder av svarta hör inte hemma 2012 i vårt samhälle. Med äldre litteratur såsom i Pippi Långstrump och Tintin handlar det om äldre litteratur som skrevs och ritades i en tid när de flesta här i västvärlden faktiskt inte ”förstod” bättre. Så hur gör man då? Censurerar gammal litteratur? Eller skriver om en historia som vi faktiskt haft. Nej, jag tycker inte det. Det skulle vara som ett dåligt försök att dölja den historiska rasism som funnits i västvärlden.

Däremot tycker jag inte heller att den är okej. Framför allt av det skälet att den fortsätter sprida nidbilder, kränkningar och strö på alla fördomar av svarta människor som någon slags ”ociviliserade djungelfolk”. I synnerhet är det inte en uppfattning som bör föras vidare till en ny generation, vilket innebär att jag tycker det är helt på tok med dessa spridningar inom barnlitteratur och även barnfilm. Det blir ett sätt att återupplyfta och legalisera fördomar samtidigt som man sprider dem vidare igen och igen och igen. Jag tycker det är väldigt viktigt att man tänker på hur den som är utsatt upplever saker och hur de reagerar på det hela. Inte bara för vad alla ”proffstyckare” anser och hur de tycker att andra borde uppleva saker som vänds mot en viss grupp människor.

Det är svårt hitta en väg som passar alla, egentligen är det helt och hållet omöjligt att alla människor ska bli nöjda över ett beslut, men vissa saker känns ganska självklara att förändra. Om man läser på lite om den vita maktstruktur vi lever i till vardags, så blir det inte lika märkligt att vi måste börja SE bortom det uppenbara och sätta oss in i vissa saker på ett djupare plan.

De som protesterar mot svarta som golliwogs eller andra nidbilder har en tendens att bli kallade för extrema och överkänsliga. Kanske är det så. När man har blivit utsatt för något under tillräckligt lång tid och av väldigt många människor, så är det lätt att bli överkänslig. Extrem kan man också säga, men extrem är kanske just det som krävs för att vissa saker faktiskt ska kunna förändras. Det är trots allt inte alla ”fiskar som simmat med strömmen” som lyckas få igenom förändringar i vårt och andra samhällen. Det är just de personerna som är obekväma, som tycks få genomslag som förändrar saker i vår värld till något bättre. Det betyder inte alltid att alla dessa förslag är bra, men det betyder att väldigt många av dem är just det.

För 40 år sedan hade det varit väldigt märkligt om en pappa ville ta ut föräldraledighet med sitt barn, i dag är det en ren självklarhet och snarare ser man män som väljer att inte göra det, som bakåtsträvare eller oengagerade fäder.

De svartas historia är kantat av slaveri, nedvärderande, förlöjligande, att bli behandlade som mindre intelligenta varelser, med hån och förnedring. Ännu idag så har de flesta med svart bakgrund i Sverige blivit behandlade som mindre vetande, med rasism, förlöjligande, skällsord och hån väldigt många gånger. Självklart är det dags att rensa ut bland vårt arv av rasistisk propaganda. Det kanske krävs att Tintin plockas ned från barnhyllorna i affärerna och biblioteken och förpassas till historieavdelningarna. Det kanske krävs en ”varningstext” på bokomslagen så de föräldrar som inte inser eller tänker på historien och blir påminda om att det här är kanske inte den lämpligaste barnlitteraturen idag.

Det kanske krävs att Stina Wirsén lanserar en ny film utan någon Golliwog-liknande figur i sina barnfilmer. Det kanske krävs att man omarbetar de nya upplagorna av Astrid Lindgrens ”neger-kung” till något mer modernt och låter de gamla upplagorna få finnas i samma historiska avdelning som Tintin och annan förnedrande litteratur. Om jag var Astrid Lindgrens arvingar skulle jag definitivt göra det, då jag uppfattat att Astrid Lindgren aldrig velat uppröra eller förnedra små barn för deras hudfärg och vi kommit lite längre nu än att vi kallar någon ”neger” över huvud taget. Kung eller ej.

Det kanske är så att vi måste ha en ”extrem revolution” för att få folk att fatta att VI VÄGRAR LÅTA VÅRA MÖRKA BARN KRÄNKAS FÖR ATT DET FINNS MÄNNISKOR SOM INTE BLIR UTSATTA FÖR RASISM SOM TYCKER DET ÄR OKEJ ATT VIDAREBEFORDRA EN KRÄNKANDE BARNLITTERATUR TILL FRAMTIDENS BARN?

Nu ska tydligen Tintin upp på hyllorna igen. Jag är den första att beklaga det till våra mörka barn och andra medmänniskor i vårt land som drabbas av rasism.

Det handlar inte om lättkränkta svarta människor, det handlar om förtrycket mot en stor grupp människor, det handlar om den synliga och osynliga rasismen. Det handlar om historien, men även om nuet. Det handlar om att våra mörka barn har svårare att få jobb just för deras hudfärg. Det handlar om barn som blir kallad neger på skolgården och kissar i byxorna för att de är rädda. Det handlar om tonårspojkar i förorten som blir stoppade på moppen för att de som svarta antas ha stulit mopeden de fick i födelsedagspresent. Det handlar om barn som leker, men tystnar för att de blir kallade smutsbruna och känner sig som främlingar på sin egen lekplats. Det handlar om svarta vuxna som skrattar med åt ”negerbollar” för att de inte har ett ordförråd på svenska som räcker för att beskriva den ilska, förnedring och historia de känner.

Det handlar om oss vita föräldrar som också känner samma förtvivlan för att vi hellre skulle bli förnedrade själv än att låta våra barn behöva utstå det, för deras hudfärg. Men mest av allt handlar det om dig och mig som är bosatta i Sverige och som vill att våra barn ska växa upp med respekt och förståelse, kärlek och vänskap till sig själva och andra barn och vuxna, men som alltid kommer att hamna i ett naturligt under- eller överläge beroende på om de är mörka eller vita.

Relaterat: Vit vrede tystar diskussionen om Tintinalbumens rasism

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Barnbokstipset: Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Dessa tre böcker: Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar är för de allra minsta. Det är väldigt lite text och funkar till stor del som pekbok. Alla tre är skrivna av Eva Susso som jag tipsade om två andra böcker i mitt första inlägg om barnbokstips. Dessa tre böcker är illustrerade av Benjamin Chaud.

Eva Susso har även skrivit flera andra barn- och ungdomsböcker med temat afrosvensk. De alla kan du finna HÄR!

Något som var roligt var att när Eva gett ut sin bok ”Binta dansar” så skulle hon googla på den och hittade då en himla massa länkar som inte gick till hennes bok, utan till min blogg som alltså handlar mycket om min dotter Binta och hennes dans (hon är professionell dansare). Hon tog kontakt med mig och sände ”min” Binta ett ex av hennes bok. Vi hade redan hittat hennes bok och även om min Binta är vuxen, så tyckte vi det var väldans roligt med denna bok. Mina barn med namnen Binta, Jainaba, Isatou och Mabou, är inte så bortskämda med att hitta sina namn i svensk litteratur…! 😉

Dessa tre barnböcker är alltså till de allra minsta och de handlar i princip om vad de heter. Dessa böcker får fyra Afrika i betyg av fem möjliga och jag kan verkligen rekommendera dem till de allra minsta!!

Hela serien:

Förord: Barnböcker utan Blackface

Rita och Rita i Kudang

Nancy No-Size

Papa Diops Taxi

Chinye

Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Kwela Jamela Afrikas drottning
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Barnbokstipset: Nancy No-size

Nästa boktips i min lilla tips-serie på barnböcker med afrosvenskt tema är inte särskilt svensk alls. Faktum är att jag inte ens tror att den finns på svenska, men med tanke på det snålt tilltagna urvalet av barnböcker med afrosvenskt tema, så får jag bredda urvalet när jag bara hittat ”nästan rätt”.

Boken heter Nancy no-size och är skriven av Mary Hoffman,
bilder av Jennifer Northway Den här boken fick min äldsta dotter (Binta) när hon var liten, i present av en kompis som varit i Kanada. Boken är på Engelska och ibland läste jag den på Engelska och ibland översatte jag den på svenska. Eftersom det är en barnbok så är den lätt översatt. Oftast tyckte Binta om när jag läste den på Engelska, då melodin i texten är så härlig. Jag kan fortfarande första sidorna utantill i huvudet. 🙂

Boken handlar om en flicka som lever i en familj med tre barn och hon är mellanbarnet. Den handlar om hur hon aldrig är stor nog (som sin storasyster) eller liten nog (som sin lillebror) för att göra det hon vill. Hon är inte mörk eller lång nog (som storasyster) eller ljus eller kort nog (som sin lillebror). När Nancy fyller fem år, börjar hon dock hitta helt rätt plats i sin familj.

Boken har härliga bilder och ett riktigt härligt språk. Rekommenderas varmt till barn från fyra år och uppåt.

Boken får fem Afrika av fem möjliga! Läs den!!

Hela serien:

Förord: Barnböcker utan Blackface

Rita och Rita i Kudang

Nancy No-Size

Papa Diops Taxi

Chinye

Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Kwela Jamela Afrikas drottning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Barnbokstipset: Rita och Rita i Kudang

Jag har utlovat barnbokstips på ämnet barnböcker med afrosvenska inriktningar. Det första tipset är två tips som vänder sig till ganska små barn, från tre år och uppåt, nämligen: Rita och Rita i Kudang.

Boken Rita handlar om en flicka som bor i Sverige och längtar efter sin farmor som bor i Gambia. Boken Rita i Kudang är fortsättningen och handlar om Rita som åker och hälsar på sin farmor i Gambia.

Böckerna är enkla, lätta att förstå, med enkla bilder för de allra minsta. Böckerna är skrivna av Eva Susso. Jag ger böckerna tre och en halv Afrika av fem möjliga:

Hela serien:

Förord: Barnböcker utan Blackface

Rita och Rita i Kudang

Nancy No-Size

Papa Diops Taxi

Chinye

Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Kwela Jamela Afrikas drottning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Barnböcker utan Blackface

I efterdyningarna av debatten om Blackface och Golliwog, så har jag hamnat i debatter om föredömliga barnböcker för afrosvenska barn. Debatten handlade ALDRIG om att det inte skulle vara okej att avbilda eller teckna svarta eller bruna i en barnbok/film, som filmmakarna hävdade och även en del debattörer hävdat.

Behöver afrosvenska barn egna barnböcker? Jag menar att de behöver barnböcker där de kan identifiera sig. Barnböcker där de framställs i sin vardag, med bruna ögon, mörk hy och ändå vara helt vanliga barn. Böcker där de kan identifiera sig utan att behöva identifiera sig med att vara ”udda” eller att vara den som sticker ut, eller den som ser annorlunda ut. Sedan tror jag i och för sig att ALLA barn borde läsa böcker där de svarta eller bruna personerna inte är en avvikelse.

Jag tror att alla mörka personer i Sverige någon gång (de flesta många gånger) upplevt situationer där de varit den ”udda”, den som sticker ut, den som okända människor kommer fram till och vill känna på håret, huden, jämföra huden mellan dem och en vit eller ljus person.

Det finns många skäl till att barn behöver sagor och leksaker där de kan identifiera sig själva och sina vänner och därför tänker jag köra lite barnbokstips i min blogg den närmsta tiden som vänder sig till afrosvenska barn men också barn med alla andra ursprung.

Sagor som handlar om just afrosvenska barn är inte helt lätta att finna, men det finns en hel del bra Afrikanska  barnböcker med svenska översättningar, så jag kommer att ge lite tips om bra barnböcker som både jag och mina barn har tyckt mycket om, med lite olika afroinriktningar till barn.

Stay Tuned…

Hela serien:

Förord: Barnböcker utan Blackface

Rita och Rita i Kudang

Nancy No-Size

Papa Diops Taxi

Chinye

Lalo trummar, Babo pekar och Binta dansar

Kwela Jamela Afrikas drottning

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,