Geting körde ambulansen

I natt fick min pappa hemska ryggsmärtor, så han åkte in på akuten och jag åkte med i ambulansen. Väl på akuten mötte mina bröder upp. Under nattens gång så satt jag och småpratade med min brorsa:

Jag: Vilken jäkla HETING ambulanschauffören var!!

Pappa: Vad var han?

Brorsan: Nä, hon pratade bara om en geting.

Pappa: Jaha…

Jag fortsatte berätta lite om den här hetingen, som nu bytt namn till ”getingen”…

Brorsan: Värst vad ni verkar ha hunnit prata mycket.

Jag: Ja, jo, det tog ju en stund att åka upp på akuten…

Brorsan: Jag trodde du åkte med för att ta hand om pappa, inte för att sitta och flirta med ambulansföraren…

Jag: Flirta och flirta, man måste ju få prata och han var ju ruggigt trevlig dessutom…

Det blev en lång natt och ibland tog jag en liten lov i sjukhuskorridorerna för att se om jag skulle få syn på ”min lilla geting” igen. Det fick jag dock inte. Akademiska sjukhuset var helt getingfritt i natt tyvärr…! 😉

Så nu återstår bara att ta lite turer med ambulansen lite oftare. När jag tänker efter… undrar om jag inte har ett släng av akut sjukdom i alla fall… Blindtarmen, kanske? Eller ett möjligt brutet ben? Det borde man ju behöva åka ambulans för?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bedårande besök och Akutbesök

Härom dagen fick jag ett riktigt trevligt besök av en gammal god vän och en ny god vän. Det var min väninna som kom och hälsade på med sin helt bedårande skönhet. Behöver jag säga att jag var tvungen att bära, krama, lukta och nypa den här skönheten i kinderna?

Man kan ju tro att det borde ha skrämt den lilla från vettet, men faktum var att hon skrattade och log precis hela besöket. Det var ungefär lika farligt att ha den här bedårande Alice på besök, som det var när jag hade besök av DESSA underverk!!

Men allt är inte ett underverk. I går blev jag uppringd av Mabou ´s lärare. Det visade sig att han på skolgården hade ramlat handlöst baklänges på en isfläck och slagit i huvudet rejält. Han var både yr, mådde illa och hade huvudvärk, så jag kastade mig iväg till skolan. Flera ur skolpersonalen såg händelsen och tyckte smällen var väldigt kraftig.

När jag hämtade Mabou visade det sig att han var väldigt dämpad och inte riktigt sig själv. Jag tog med honom till barnakuten och där fick vi ganska snabb hjälp. Det fanns inget som tydde på att det skulle vara något allvarligt, mer än en hjärnskakning, vilket i och för sig kan vara nog så allvarligt, men de ville ändå ha honom kvar några timmar för observation. Vi fick gå och äta tillsammans på sjukhusrestaurangen (nej, den var inte 5-stjärnig) för att se så han skulle få behålla maten. Det fick han.

Han fick också en jätteglass av doktorn som han inte tackade nej till.

Jag förklarade genast att jag nog också fått en rejäl släng av hjärnskakning, men att jag trodde att en likadan glass säkert skulle kurera min hjärnskakning helt. Jag fick ändå ingen glass…!

Mabou har varit makalöst olycksdrabbad den senaste tiden, vilket är trist. Jag börjar känna mig som hans ”livvakt” då jag blivit lite av en hönsmamma till honom, vilket jag aldrig varit till mina barn och lovat mig själv att aldrig bli. Nu var jag inte där, på rasten i skolan och visst är det trist att olyckan då är framme när man inte finns till hands. Jag ska försöka våga ”släppa taget” ibland ändå, men ett tag till lär jag nog fortsätta vara lite livvakt.

När Mabou några timmar senare började göra springtävlingar i korridoren med sig själv, på tid på sjukhuset, så tyckte jag det började bli dags att åka hem. Det tyckte doktorn också.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,