Gifta sig i Afrika?

Ja, det är klart! Hur söta får barn bli? (Klickbart) Uppenbarligen hur söta som helst! Ja, varför skulle man inte vilja gifta sig om man är hela fem och sex år gamla?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Svart på vitt…

Visst har jag förstått. Jag har förstått att han är borta. Min dotters far. Jag har också på något sätt lyckats smälta att vi inte kommer se honom igen. Tror jag. Eller egentligen inte…

Idag skulle jag sätta mig och gå igenom några papper. Det var bland annat ett papper från skattemyndigheten. Det kallades för Dödsfallsintyg och Släktutredning. Där stod det. Klart och tydligt. Svart på vitt. Gift antal gånger: 1. Det står också datum för giftermålet och det står datum för skilsmässan. Jag hade glömt datumet för skilsmässan, men blev nu påmind. Mitt fulla namn finns där på pappret. Svart på vitt. Det är svårt att läsa om ett dödsfall på ett papper från en myndighet. Det blir så definitivt då. Att du är borta…

Jag minns att du sa när vi gifte oss att du bara skulle gifta dig denna enda gång och jag trodde just då att det även gällde mig. När vi så småningom skilde oss så sa du att du aldrig skulle gifta om dig. Du poängterade det flera gånger, men jag trodde det var något du sa för att du var arg eller ledsen.

Nu har du varit död i två veckor, exakt fjorton dagar i dag. Jag sitter här och läser ditt dödsfallsintyg och släktutredning och jag ser att det står att du var gift en gång. Med mig. Trots att vi varit skilda i sexton år, så gifte du aldrig om dig… Det är en underlig känsla och helt plötsligt så förstår jag att det du poängterade för mig då. Då, för många år sedan, det var ingen protest, det var ett löfte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bittra fittor?

Fotbollsfrun Malin Wollin skriver i sin senaste krönika om skilda kvinnor som bitterfittor. Krönikören Lisa Magnusson kontrar med att all forskning tyder snarare på att det är gifta kvinnor som lever i olyckliga äktenskap som är bitterfittor.

Själv är jag övertygad om att världen är full av människor där det finns både bitterfittor och bitterkukar. Eller för att uttrycka mig lite mer vårdat så tror jag att det finns både kvinnor och män som är bittra. När det gäller gift eller inte, så kan jag hålla med Lisa Magnusson om att alla studier visar att det är fler gifta kvinnor som är olyckliga eller inte lika lyckliga som de flesta ensamstående kvinnor. Däremot tror jag att samma sak gäller män. Men jag tror egentligen inte det har så mycket att göra med om man är gift eller skild. I vissa fall kan säkert de som blivit lämnade göra dem ledsna och kanske till och med bittra. På samma sätt tror jag att det finns de som lever i ett olyckligt äktenskap som blir bittra, men för övrigt tror jag dels att det handlar om bitterhet i sig. Om ens personlighet har tendenser att luta åt det bittra hållet.

Jag tror också att det handlar om förväntningar. Om man har väldigt höga förväntningar på livet i sig eller en specifik partner eller ett äktenskap generellt, så tror jag det är lättare att bli bitter om livet inte blivit som man önskat. Om man går runt och känner sig olycklig över vad man själv inte fick och tittar lite snett på vad folk omkring en har, då tror jag det är en större risk att bli bitter, än om man inte lever i ett tillfredsställande äktenskap, eller om man lever själv.

Däremot tror jag att det är lättare att må bra i sig själv om man är den som faktiskt lämnade äktenskapet/förhållandet. Att genomgå en skilsmässa är trots allt en ganska stor process och om man tar det steget, så tror jag att det oftast är ganska väl genomtänkt, särskilt om man har barn. Om man ser det som ett personligt misslyckande, ja, då finns det säkert risk för att man blir bitter.

Jag tror att det blir annorlunda om man är den som blivit lämnad. Det är naturligtvis en väldig törn på självkänslan att bli lämnad av en person som man kanske trott att man var gift med på ”livstid”. Samtidigt tror jag att om man kan komma förbi den känslan, så kan man även gå vidare utan att bli en bitter person.

Själv känner jag inte alls igen mig själv som en bitter person. Varken då jag var gift eller nu när jag är ensamtstående. Jag tror inte det är det som styr bitterhet. Däremot levde jag upp enormt mycket när jag tog ut skilsmässa. Jag hade under en lång tid varit ledsen över ett äktenskap som jag inte trivdes i. Men bitter? Nej, inte ett dugg. Bitter tror jag inte man kan känna sig om man ser sig själv som en person som kan ta kontroll och ansvar över sitt eget liv och även för sin egen lycka.

Att det är så att vissa personer är bittra och olyckliga, för att man inte känner att man kan ta kontrollen över sitt liv, om det är så att vissa personer känner sig bittra och olyckliga för att deras lycka är avhängd på en annan person, då är det ganska sorgligt och dessa människor önskar jag att de tar tag i sina liv och försöker skapa något meningsfullt av det. Oavsett om man är gift eller skild. Bittra människor är inte särskilt trevligt eller lyftande och utvecklande att umgås med. Men livet blir trots allt vad vi själva gör det till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,