Gråhårig

Det sägs att man blir gråhårig av sorg. Det sägs också att det är ens barn som gör en gråhårig. Jag vet inte om det där stämmer, eftersom båda mina föräldrar började bli gråhåriga som ganska unga… 😉 Själv hittade jag ett par gråa strån härom året.

Jag har alltid sett yngre ut än vad jag är, men det är inte alltid jag har uppskattat det! När jag var 17 år och gravid med min äldsta dotter Binta, så var det inte särskilt kul att se ut som 12 år, med en enorm mage. Gissa om folk vände sig om på stan? Desto roligare har det blivit på senare år. Det är klart att jag tagit det som en komplimang att se yngre ut än de snart 38 år jag är.

Men, efter den senaste tidens sorger, så i morse när jag tittade mig i spegeln så såg jag en mycket äldre kvinna som mötte min blick, än jag såg för två veckor sedan. Jag såg en, inte bara morgontrött, men en trött kvinna, som börjar närma sig 40 med försiktighet…!

Jag är glad att jag har lite toning i håret och därför inte kan räkna om jag fått några fler gråa strån…

Visst, grått hår kan vara både karismatiskt och snyggt. På andra. Själv vill jag fortsätta tro att 37 år inte är någon ålder… Och jag vill definitivt tro att man inte är gråhårig då! Med snälla eller vilda barn…! 😀

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett värdefullt liv

Det finns många saker som är skönt med att bli äldre. En av de sakerna är att man slipper känna pressen av att hävda sig. Nu tror jag inte att jag är en person som någonsin haft stort behov av att hävda mig, men trots allt så fanns ändå ett visst sånt behov när jag var yngre.

Ibland kunde det handla om att man ville bli omtyckt och ibland kunde man ta väldigt illa vid sig över att någon uppenbarligen inte tyckte om en. Det fanns massor av andra anledningar till att man ville framhäva vissa sidor av sig själv, eller helt enkelt rädsla över att ”inte duga”.

Ju äldre jag blir, desto mindre intresse har jag av detta. Det sägs att det blir bättre med åren och vissa personer hävdar att livet börjar efter 30 och vissa efter 40 etc. Nu har jag några år kvar till 40 men jag måste hålla med om att mycket blev bättre efter 30. För mig ”började livet” så snart tonårstiden tog slut. Jag hade det verkligen tufft under den tiden. Efter det har livet bara blivit bättre och bättre, tycker jag!

Med ålder kommer ett nytt lugn. Man är också mer säker på vad man vill med livet och hur man sak uppnå det. För mig känns det som om tiden innan bara var en generalrepetition och att livet som vuxen är en ständigt utvecklande stege uppåt. Ibland trillar man ner ett par trappsteg, men snart har man kommit sig upp igen och klättrar ständigt uppåt, uppåt. Mot livet och det som är värdefullt för en själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,