Etikettarkiv: alkoholism

Att ta sig en sup eller två med ungarna…

Publicerat av
26

olburk-i-naturen1”Förbjud föräldrar att dricka inför sina barn” säger professor i straffrätt: Madeleine Leijonhufvud. Först börjar jag skratta. Jadu, Sverige och alla dess ”förbud”.

Alkoholism är klassat som en sjukdom och det är svårt att straffa bort en sjukdom. Samtidigt är det också ett faktum att väldigt många barn far illa av alkoholberoende föräldrar. Vart femte barn i Sverige beräknas leva med en eller två missbrukande föräldrar. Det är många barn det. Det finns alltså offer i beroendets fotspår. Om det finns offer borde det rimligen även finnas gärningsmän (och kvinnor).

Även om jag själv är nykterist (delvis av den anledningen att jag inte vill att mina barn ska växa upp med berusade vuxna), så tror jag inget barn far illa av att föräldrarna dricker ett glas vin till maten eller två, men det är ju inte dessa barn det handlar om heller. Det handlar om de barn vars föräldrar inte stannar vid ett eller två glas. Det handlar om de barn vars föräldrar inte klarar av att dricka med måtta. Det handlar om alla de barn som mår dåligt och inte får tillräcklig omsorg för att deras föräldrar är berusade.

Jag tror att de flesta av oss har sprungit förbi eller suttit och käkat en pizza på en kvarterskrog där barnen sprungit runt medan föräldrarna sitter och fyllnar till. Jag tror att de flesta av oss sett just dessa föräldrar inte bara en gång utan allt för ofta, i samma tillstånd. Jag tror att de flesta av oss vuxna berörts illa av det vi sett.

Barn som växer upp med missbruk far alltid illa. Antingen som medberoende, kanske själv tar efter dåliga alkoholvanor eller kanske känner sig försummade, eller möjligen får värre men för livet. Inget barn tycker om att se sin förälder berusad. Inget barn känner sig glad och trygg och kan ta tillvara på barndomen när en eller båda föräldrarna är fulla.

Min son växer upp med två nykterister till föräldrar, det gör att han har en lite sned bild åt andra hållet. Han tycker det blir väldigt obehagligt att sova borta, när vuxna varit berusade där han sovit. Han blir också väldigt orolig om vi är på en familjetillställning och någon blir berusad där. Det gör förstås att han blir extra känslig, då han inte är van att vuxna kan ta några glas utan att det blir ”farligt” om de tappar lite av kontrollen.

Alkoholism kan se ut på många sätt. Det finns de som dricker hejdlöst framför sina barn och inte hymlar med sitt drickande. Sedan finns det de som endast dricker i hemmets ”trygga” vrå, borta från nyfikna och kritiska ögon, men ändå öppet framför barnen och så finns det de som smyger inför alla, inklusive sina barn. Oavsett vilket dryckesbeteende man har, så tror jag att barn far illa av det. Missbruk för med sig lögner, osanningar, halvsanningar, dolda agendor och ”hysch-hysch”, vilket leder till osunt smygande och hemlighetsmakeri.

Samtidigt sker de allra flesta våldsbrott under någon form av påverkan av alkohol eller droger.

Leijonhufvud menar:

”Leijonhufvud föreslår att vårdnadsfylla ska jämställas med ringa misshandel, vilket ger böter eller fängelse i högst sex månader.Hon jämställer den efterfrågade lagen med förbjudet mot barnaga.

– Övervakningen ska ske på samma sätt som när barn misshandlas, då grannar eller vänner slår larm. Lagen är till för att vi ska låta bli att göra något som är förbjudet. Man måste lägga lite tyngd bakom den här frågan, säger hon.”

Vidare:

”Idén är inte att ”ta blodprov på människor på Midsommarafton”, säger Leijonhufvud men svävar på målet när det kommer till om det, som vid rattfylleri, ska införas en promillehalt för vårdnadsfylla.

– Det handlar om att hålla sig tillräckligt nykter för att kunna ta hand om sina barn, säger hon.”

Jag tänker att det kan bli tokigt om man bara straffar, men kanske skulle en sådan lag kunna fungera om man till exempel för in krav på behandling som straff? Ja, jag är inte så klar själv med om jag tycker det här förslaget är så bra, men jag kan helt klart se fördelar och även nackdelar med det. Enligt den frågeställning som Aftonbladet ställer i samband med artikeln röstar drygt 78 % av läsarna mot förslaget och drygt 21 % röstar för.

alkohol med barn

Är det svårt att inte bli full när man är med barnen om man nu inte har alkoholproblem? Känns det som en extrem lag för att vi inte är vana vid den, eller för att vi tycker det är okej med berusade föräldrar som tar hand om barnen?

Vad tycker du? Och varför tycker du det? Vad ser du som faran i en sån lag och vad ser du som skulle kunna bli en vinst?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

 

Sverige och nubben

Publicerat av
2

Igår skrev jag att jag var och firade midsommar, vilket jag normalt inte är så bra på. Midsommar är helt enkelt inte min högtid. Kanske har det att göra med att jag varken är förtjust i landsbygden, sill eller nubbe, men faktum är att midsommar inte är något jag brukar ha lust att fira. Eller jo, fira gör jag oftast, fast helt utan de ”vanliga” traditionerna. Nu gjorde jag ett undantag både i år och i fjol och hade det riktigt trevligt. Ja, jag missade majstången och små grodorna, men jag hade det mesta andra med i alla fall.

Vi grillade, åt jordgubbstårta, smörstekta snittar med skagenröra och de andra fick i sig en och annan sill. Det här med alkohol är en annan del som gör att jag är lite misstänksam och avogt inställd till midsommar. Jag är inte principiellt emot alkohol, även om jag valt att inte dricka den själv, men just till högtider så känns alkoholen så central för så många och det går inte riktigt ihop för mig med barn och andra trevligheter. Jag kunde konstatera att vi hade ett väldigt trevligt midsommarfirande igår utan en droppe alkohol och det glädjer mig.

Naturligtvis är jag medveten om att de flesta som dricker alkohol kan hantera det och att de dricker av sociala skäl och inte nödvändigtvis för att bli berusade. Samtidigt som vi alla är väl medvetna om att allt för många ändå blir fulla på midsommar, allt för många inte kan hantera alkoholen alls, utan dricker för mycket och uppför sig illa. Framför sina eller andras barn. Jag har inget principiellt emot alkohol när den dricks med måtta, av personer som kan hantera den, men i sanningens namn så känner jag mig tryggare när jag slipper ha druckna människor i min direkta närhet.

Jag sitter och läser nyheterna i diverse tidningar och ser att en massa sorgliga familjetragedier inträffat och ser att de grundar sig i alkoholintag och vad vi brukar kalla ”dåligt ölsinne”. Det tycker jag är sorgligt. Jag tänker på alla de barn vars midsommar blev en bedrövelse och alla familjetragedier som kunde ha undgåtts genom att helt enkelt bara strunta i de där nubbarna, ölen, cidern eller vad-de-nu-valt-att-dricka! Vissa av våra traditioner i det här landet skulle vi antagligen må bättre av att hoppa över. Det är kanske radikala tankar och kanske kommer de upp just för att jag inte dricker själv? Samtidigt tänker jag: varför måste man dricka alkohol i sådana mängder och med barn som bara vill äta jordgubbstårta och hoppa små grodorna, om alkoholen ändå inte är så viktig för en? Och sedan tänker jag också att OM nu alkoholen är så viktig för en person, då kanske det är skäl nog att anta att det är ett problem?

Sen tänker jag så här: om det finns en särskild väg som är väldigt olycksdrabbad just på midsommaraftonen. Typ var 20:e familj som passerar i sina bilar, är med om hemska olyckor och i typ var 10:e bil som passerar får en del skador på både bilen och familjemedlemmarna och man vet att det finns en annan väg som tar en dit man ska. Den vägen är lite tristare, för man åker inte förbi den vackra sjön och det är en stor skog man måste passera, med väldigt enformiga granar som står längs vägen, men då kanske man faktiskt väljer den där trista vägen ändå? Den händer det sällan olyckor på och det är en lugn väg, så man kanske då väljer att köra den trots att det är lite tristare att åka på den?

Även om det långt ifrån blir problem i alla familjer där man dricker alkohol under midsommar, så har jag ändå en känsla av att de fall där en större grupp människor firar högtiden tillsammans, i många fall blir det någon osämja eller någon som blir lite för berusad eller någon som börjar bråka. Långt ifrån alla barn växer upp i hem där alkoholen är ett problem, men de allra flesta barn tror jag blir illa till mods när det finns vuxna som druckit en del och börjar uppföra sig på ett annat sätt än de är vana vid.

Jag känner att min egen alkoholacceptans minskat då jag erfarit både i arbete och privat hur alkoholen ställer till med ohyggliga tragedier såsom dåligt uppförande, bråk i onödan inte helt sällan på grund av missförstånd, misshandel, andra våldsbrott och det trista oron hos många barn, när någon i sällskapet blir uppsluppen/pratsam/tramsig/aggresiv etc. efter några glas…

Alkohol är en stor del av våra traditionella firanden i Sverige, men tyvärr kan jag inte riktigt se hur den fyller en positiv funktion. Kan man ha roligt och fira midsommar i Sverige utan nubben?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Boktips: Maskrosungen

Publicerat av
2

Jag har nyligen läst ut boken Maskrosungen av Sandra Gustafsson.

Boken bygger på Sandras barndom med en psykiskt sjuk mamma och en alkoholiserad pappa.

Boken är väldigt öppen och berörande. Det är få saker som berör mig så illa som just barn som far illa och det är ett ämne jag har tagit upp många gånger i min blogg, genom åren.

Det som blir väldigt sorgligt för mig som läsare är att Sandras uppväxt gör att hon far så extremt illa att det inte finns någon som helst ”återvändo”. Jag menar att det inte finns någon chans till försoning i slutänden, då Sandra blivit allt för illa utsatt av sina föräldrar. Det tycker jag är sorgligt. Särskilt som pappan hade haft möjlighet till detta, men inte tycktes ha tillräckligt med självinsikt för att kunna tillstå att han utsatt Sandra för så mycket som hon farit illa av.

Kanske beror det på brist på självinsikt eller så kanske det beror på att skammen är för stor för ett erkännande?

Något som gör att man inser hur viktigt det är för vuxna omkring ett barn att närma sig barn som inte har det bra, är relationen som Sandra har till sin farmor. Efter att ha läst ut boken, så gör det mig ont att se att Sandra just nu, i sin blogg, delar med sig av det hon går igenom i skrivande stund, då hon väntas förlora sin kära farmor när som helst. Den typen av väntan är fruktansvärd.
Det finns två starka ord som talar om hur jag uppfattar Sandra i boken: Styrka, mod!

Jag ska inte avslöja mer om boken, men vill du läsa recensioner på den, så finns de bland annat HÄR!

Sandras blogg kan du läsa HÄR!

Maskrosungen får fem Tonårsmorsor av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa

Publicerat av
16

Som nummer två ut i min intervju-serie som alltså kommer att handla om olika typer av samhällsproblematik, vill jag presentera Hanna 21 år i Malmö. Hanna har växt upp med sin alkoholiserade pappa och här kan ni läsa om hur det har påverkat henne som person:

Kan du berätta lite om dig själv?

Mitt namn är Hanna, jag är snart 21 år gammal och studerar för stunden i Malmö till socionom. Jag flyttade ner hit till Malmö i Augusti med min pojkvän för studiernas och den fina stadens skull.

Du har växt upp med en förälder som missbrukar. Hur har det varit?

Det är klart att det har varit svårt, rent utsagt förjävligt har det varit till och från. Min pappas alkoholmissbruk sattes igång ordentligt efter min mamma och pappas skilsmässa, de skilde sig när jag var 8 år. När man är 8 år så förstår man inte så mycket kring det här med alkohol och så där, man kopplade aldrig att det var alkoholen som gjorde pappa så där elak. Jag minns bara att det fanns vissa varningstecken som min lillasyster och jag uppfattade väldigt snabbt och då höll oss inne på vårat rum då vi inte ville komma i pappas väg då han oftast brukade bli aggressiv när han drack. När jag förstod att alkoholen var ett problem för min pappa var nog när jag var en 11-12 år, jag minns att jag reagerade på att pappa drack öl till maten (ingen lättöl, elefantöl var det han drack) och sedan alltid somnade på soffan. Vilket många kanske inte tycker är något speciellt, att ta en öl till maten och somna på soffan efter en hård jobbdag är väl bara mänskligt. Oja, det tycker jag med… Men att dricka en fyra fem elefantöl till maten när man har sina små döttrar i närheten och sedan däcka på soffan, det tycker inte jag är ett acceptabelt beteende.

Du bodde med din pappa som var missbrukare. På vilket sätt har det påverkat dig som person, som du tror har med missbruket att göra?

Min pappa är alkoholist, han är slav under alkoholen och han värdesätter den högre än mig och min lillasyster. Det är ofta så det är med folk som lider av ett allvarligt missbruk, prioriteringarna i livet är inte alltid de vettigaste. När jag började inse att pappas beteende inte var okej, att han hade ett problem. Jag började se kopplingarna mellan hans aggressivitet, hans drickande och hans oresonliga ilska över småsaker och när man konfronterade honom med det så fick man höra att man inte hade med det att göra, han var en vuxen människa som fick bestämma över sitt eget liv och allt man var det var ”en bortskämd jävla skitunge som skulle hålla käften”. När jag var 14 år så beslutade jag mig för att flytta ifrån min pappa, jag bröts sakta ner varje vecka jag var hemma hos honom, jag hatade livet och var mer eller mindre bara en vandrande skugga veckorna jag bodde hos pappa. Den psykiska påfrestningen var för stor för en 14-åring. Jag har mått otroligt dåligt över att jag flyttade ifrån min pappa, det kändes som att jag svek honom, när det egentligen är han som har svikit mig hela mitt liv genom att välja alkoholen. I och med att jag hade ett par riktigt svåra år mellan 14- och 18 års åldern då jag kämpade emot det stora svarta hålet som hade slukat mig och faktiskt klarade mig ur skiten så tror jag att det har gjort mig starkare som person. Jag brukar köra med ”Det som inte dödar en gör en starkare”.

Under den svåraste tiden, hade du då stöd och hjälp av andra vuxna, eller kände du dig ensam och utlämnad?

Jag har alltid haft min mamma som stöd, min mamma är min ängel, världens bästa mamma helt enkelt. Ett stort steg för mig var att komma ifrån min pappa, att inte behöva vara i närheten av honom och hans alkohol och det hjälpte min mamma mig med. Min lärare jag hade under den här perioden var även den som uppmärksammade den drastiska skillnaden i mitt beteende och mående från vecka till vecka (bodde varannan vecka hos mamma och pappa) och hon var även person som jag brukade prata med ofta så hon visste om att jag inte mådde bra. Så hon tog tag i saken och ringde till min mamma och ja, mer eller mindre sa åt henne att jag verkligen behövde komma ifrån min pappa, att det inte fungerade så som det var nu. Att ha deras stöd under den tiden var ovärderligt. Att flytta ifrån min pappa är bland det svåraste jag någonsin har gjort i hela mitt liv av den enkla anledningen att han ALDRIG har förstått varför, och ALDRIG kommer att förstå varför… Men jag vet om jag inte hade kommit ifrån min pappa så hade jag nog inte orkat leva idag, att jag kom därifrån var helt enkelt livsavgörande.

Hur har du lyckats hantera dina känslor mot din pappa, vars missbruk har påverkat dig negativt, samtidigt som du säkert har varma känslor för honom på samma gång?

Till en början har jag känt mig skyldig som inte hyser samma känslor för min pappa som för min mamma, min mamma älskar jag ju över allting annat här på jorden. Hon har alltid stöttat mig och alltid funnits där för mig. Hon har varit den som har funnits där för mig när jag har haft det svårt och hon har alltid lyssnat på mig. Min pappa och jag, vi har en relation. Mer än så är det inte. Jag kan prata med honom om hur han har det, berätta hur det går för mig med min utbildning. Men jag känner inget större behov av att ha någon kontakt med honom. Jag tycker om min pappa, men jag älskar honom inte. Och det har han bara sig själv att skylla för.

Vad har du för kontakt idag med din pappa?

Då jag bor i Malmö och han i Stockholms-trakterna så är det sporadisk telefonkontakt som gäller, vi pratar med varandra någon gång i månaden och hör hur det är. Jag var ”hemma” och hälsade på för någon vecka sen och då hann vi ses en sväng, men mer än så är det inte. Sporadisk kontakt är väl vad jag skulle kalla det.

Hur förhåller du dig själv till alkohol idag?

Jag tar det lugnt med alkoholen, inte så att jag på något sätt avstår ifrån den men jag försöker att inte dricka för mycket och för ofta. För jag vet ju med mig att jag har ”alkoholist-generna” i mig, det är inte bara min pappa som är alkoholist utan hans två bröder har även dem alkoholproblem. Det går i släkten och därför så försöker jag vara väldigt uppmärksam på min kropp och hur den reagerar när jag har druckit si och så mycket, jag försöker vara väldigt försiktig då jag verkligen inte vill hamna i samma träsk som min pappa.

Känner du dig bitter över din barndom?

Verkligen inte! Jag har haft det svårt, svårare än många men jag har ändå haft det bra. Jag har ju alltid haft min mamma att vända mig till. Om pappa har blivit för jobbig så har jag gått hem till mamma. Precis efter deras skilsmässa så bodde de bara 5 minuter ifrån varandra, så min mamma var alltid en möjlig tillflyktsort så att säga. Men bitter, nej det är jag verkligen inte.

Det finns ju en massa olika grupper för att få stöd om man levt med en missbrukare. Till exempel ACoA, Al-Anon och medberoendegrupper där man kan få stöd och hjälp. Har du sökt upp någon sådan grupp?

Nej, jag har inte haft kontakt med någon sådan grupp. Jag har pratat med kuratorer på min skola, terapeuter på ungdomsmottagningen och så har jag gått på BUP i några år. Den hjälpen har räckt. Det var inte bara pappas alkoholmissbruk som var den stora boven när det gällde mitt mående.

Om du kom nära ett barn som du misstänker far illa på grund av missbruk. Hur skulle du hantera det?

Jag skulle lyssna på barnet, hjälpa det utifrån min bästa förmåga, ta reda på mer om hemförhållanden. Jag vet inte. Det är verkligen svårt att veta vad man som utomstående kan göra. Säg att någon av mina vänner skulle missbruka och det gick utöver deras barn, då skulle jag nog agera genom att ta hand om barnen, låta de sova över och så. Jag vet inte. Ge de en trygg punkt i tillvaron och försöka ge dem den tillflyktsorten min mamma gav mig. Och självklart så skulle jag anmäla till socialen om jag trodde att barnet for illa, men då ska man ju vara ganska säker på sin sak innan man drar det så långt.

Upplever du ett utanförskap mot människor som inte har växt upp med missbruk?

Nej… Jag är som vem som helst, jag har kanske lite fler ärr inuti mig. Det är ju inte som att jag går omkring med en stor skylt på magen där det står att min pappa är alkoholist. För alla andra är jag som vem som helst, och jag känner mig som ja… Vem som helst annars. Just an ordinary girl.

Känner du sorg över att ha gått miste om saker i din barndom som kanske andra barn har fått?

Ã…terigen, nej. Jag har haft det svårt ja, men min räddning har ju varit min mamma. Så det jag inte har fått ifrån min pappa har jag alltid fått ifrån min mamma. Det är som att jag har levt två liv paralellt med varandra, ett helt normalt tillsammans med min mamma för att nästa vecka vandra omkring som en skugga, men jag har alltid levt med vetskapen om att jag snart får träffa mamma igen. Det har alltid räddat mig. Jag brukade räkna ner dagarna tills jag skulle få åka och bo hos mamma igen.

Vad vill du säga till personer som misstänker att barn lever med ett missbruk?

Hjälp dem utefter eran bästa förmåga. Nej, ni kan inte göra underverk och jag vet att i Sverige så vill man inte gärna ta barnen ifrån sina föräldrar. Men ibland är det nödvändigt. Tyvärr. Blunda inte för problemet, se missbruket i vitögat och agera. Lättare sagt än gjort kanske. Men att blunda för missbruket, att låtsas som ingenting sänder ju meddelanden till missbrukaren om att deras beteende är acceptabelt och det är något man verkligen ska undvika. Ett missbruk är aldrig någonsin acceptabelt och det är så långt ifrån acceptabelt som det bara går när det dessutom drabbar andra än den missbrukande! Så ja… Hjälp till utefter eran bästa förmåga helt enkelt.

Vad vill du säga till de barn som lever i ett missbruk?

Be om hjälp! Skrik efter hjälp, få någon att uppmärksamma eran situation. Jag vet att det är svårt att tänka sig tanken att flytta ifrån sin förälder på grund av dennes missbruk, att det skär i era hjärtan. Men för eran egen skull, för erat eget välmående så måste ni komma därifrån. Ta ALDRIG på er ansvaret för att eran mamma/pappa missbrukar, känn ALDRIG skuld. För det är inte erat fel, aldrig aldrig aldrig! Prata med någon ni litar på!

Till sist: Tack Hanna för att du delar med dig av något så här personligt. Jag är övertygad själv om att alla som delar med sig på det här sättat har möjlighet att bara genom att berätta, stötta andra i liknande situation. Jag tror att det är viktigt för alla personer som av olika skäl inte mår riktigt bra, att känna att man inte är ensam och dessutom att det går att komma vidare även om många perioder i ens liv är tungt. Stort tack till dig Hanna för att du är med och bidrar till det stödet!

Tidigare i denna intervju-serie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk

Publicerat av
20

Jag har berättat att jag håller på med en intervju-serie som bygger på olika typer av samhällsproblematik. Först ut är Puppe. I den här intervjun berättar han om det destruktiva liv han levt i missbruk, men framför allt om den glädje han känner över livet idag, utan den destruktiva delen närvarande i sitt liv. Kärleken till familjen och livet i stort.

Puppe är en stark personlighet redan i sin blogg. De flesta som har följt hans bloggar vet att humor är hans största tillgång i bloggen. Samtidigt som det även lyser massor av livsglädje genom våra skärmar när vi läser Puppes bloggar. Stor livsglädje visar sig ofta ha en grund i att ha gått igenom svårigheter i livet och där lyckas inte Puppe lura mig i alla fall…! 😉

Sorg och olycka kostar, men med rätt stöd och livsinställning kan man vända det mesta till något positivt. Det har jag en känsla av att Puppe lyckats väldigt bra med.

Hej Puppe! kan du berätta lite kort om vem du är?

Är en pojk i 44 års-åldern som älskar livet jag lever.

När jag läser i din blogg om den levnadsglädje du känner och hur du jämför den med det destruktiva liv du tidigare levde, så går det rysningar genom kroppen. Det är lätt att förstå att det har varit en lång väg att gå och att den vägen inte har varit problemfri.

KuL!
Bloggen är på sett och vis det som fick mig att börja våga leva igen.

Vad har du missbrukat?

Allt!=) Sprit, amfetamin, kvinnor, jobb, förtroenden, vänner och mig själv totalt.
Berätta lite om din väg bort från missbruket.

De var ingen liten väg då jag gav upp allt och fick flytta hem till min gamla Mor och börja om totalt. Grejjen var att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig då jag inte såg någon annan utväg. Men Mamma och min storasyster fick mig att inse att de bara var att kämpa vidare och ta ett litet steg i taget.

Oroar du dig ibland för att ”falla tillbaka” eller känner du att det där är ett ”avslutat kapitel”?

Varje dag tänker jag på hur jag hade det förr, men oroar mig gör jag inte utan mer att jag vet vad jag har nu, och jag vet hur de var förr. De är det som håller mig på rätt väg.

I din blogg framgår tydligt att din fru och familjens två barn betyder enormt mycket för dig och att du även finner mycket stöd där. Berätta lite om deras betydelse för dig.

Tja?
Dom är som syre och vatten för mig då det är dom som får mig att andas och vilja flyta vidare uppströms!=)
De som är de nya för mig är att de här tre vill jag aldrig fly från, och dom får mig att känna att jag behövs för dom lika väl som dom behövs för mig. En ny och underbar känsla.

Du är ju väldigt öppen i din blogg om ditt missbruk. Var du lika öppen när du aktivt missbrukade, eller fanns det en ”skam” att inte prata om det då?

*asg*
Jag brukar tänka att, ”under alla år jag ljugit om allt för hela min omgivning och smusslat, fixat å trixat för att ingen skulle se omfattningen av hur jag höll på” så kör jag andra varianten numera å hemlighåller inget. Eva kan nog uppleva mig som dryg ibland, men numera så mörkar jag nästan inget utan är så ärlig jag bara kan i nästan allt. På gott och ont visserligen, men jag känner att jag vill inte ljuga mer i mitt liv. Numer så skarvar jag bara lite!=)

Ofta när man pratar med människor som har tagit sig ur sitt missbruk, så berättar de om att de haft någon form av ”aha-upplevelse”. Till exempel att de kände sådan stor skam över något de gjort eller för sig själv att de bestämde sig för att ta tag i problemen. Hur var det för dig? Var det en specifik upplevelse som fick dig att bestämma dig, eller var det en succesiv väg att gå?

De var så många grejer jag skämdes över så mitt självhat vart gränslöst, därför tänkte jag aldrig på att jag kunde ”sluta droga” utan jag såg bara ett självmord som alternativ.

När du väl bestämde dig, fick du då den hjälp och det stöd du behövde av samhället för att kunna sluta?

Min Mor och stora syster fick in mig på psyk och där satsade dom 100% på att få mig på benen igen.
Grejen var att min Psykolog sade sanningen till mig så att jag förstod vad det handlade om.
-Vi kan sitta här och prata väder och vind och andra menlösheter, men det kommer aldrig att hjälpa dig.
Så jag tänkte i tio sekunder sedan gav jag upp allt och började om. Och när jag väl släppte greppet om alla lögner och annat knäppt så började jag att tänka så smått igen och försöka att bryta mina mönster. Måste säga att det funkar då jäkligt bra för mig.

Jag läser på din sida att du på olika sätt börjat stötta andra människor och håller föredrag både i förebyggande syfte, men också för de som vill ta sig ur ett missbruk. Berätta vad det betyder för dig att kunna göra det.

Jadu!!!
Jag brinner för att komma ut och paybacka och prata men jag har försökt med att komma ut och hålla föredrag i 14 månader nu, men de är ingen som är intresserad av att anlita mig så tyvärr måste jag nog ge upp mina tankar på att försöka hjälpa någon verbalt!=) Mitt lilla behandlingshemsplan jobbar jag vidare på, men de är mycket papper, kontakter och dylikt, men de lossnar nog en dag!

Hur ser du idag på ditt liv när du var som mest destruktiv och hur ser du på det liv du har idag?

Då var då och nu är nu! Jag upplevde nog mitt gamla liv som normalt när jag var mitt inne i det då de var det enda jag visste. Men med dagens liv jag lever så kan jag ju bara skaka på huvudet åt hur jag tänkte och löste situationer då. Mitt liv jag lever nu går långsamt och det är underbart i sin enkelhet. Eva, Felix och Joe, gården och jobbet! Jag behöver inget mer för att bli lycklig.

Finns det något mer du vill berätta eller tillägga?

Är det någon som vill ha mig som föredragshållare till skolor eller jobb så får ni JÄTTEGÄRNA fråga mig!=)

Till sist tackar jag dig jättemycket och ödmjukt för att du ville berätta det här och dela med dig av något som är väldigt viktigt för oss alla.

Tack själv!

Bloggtips:

Tidigare bloggat om Puppe och Eva:
Jag önskar Puppe och hans familj lycka till och jag önskar alla människor ett värdigt liv där man kan känna stolthet över vem man är, oavsett vilken ryggsäck man bär på.
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Finländare drar kniv och muslimer vill införa sharialagar

Publicerat av
8

Mabou och Binta i Gottsunda

En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:

Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.

Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.

I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.

Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.

Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.

Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.

Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.

Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.

Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.

Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.

Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.

I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.

Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.

Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.

Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!

Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,