Sverige och nubben

Igår skrev jag att jag var och firade midsommar, vilket jag normalt inte är så bra på. Midsommar är helt enkelt inte min högtid. Kanske har det att göra med att jag varken är förtjust i landsbygden, sill eller nubbe, men faktum är att midsommar inte är något jag brukar ha lust att fira. Eller jo, fira gör jag oftast, fast helt utan de ”vanliga” traditionerna. Nu gjorde jag ett undantag både i år och i fjol och hade det riktigt trevligt. Ja, jag missade majstången och små grodorna, men jag hade det mesta andra med i alla fall.

Vi grillade, åt jordgubbstårta, smörstekta snittar med skagenröra och de andra fick i sig en och annan sill. Det här med alkohol är en annan del som gör att jag är lite misstänksam och avogt inställd till midsommar. Jag är inte principiellt emot alkohol, även om jag valt att inte dricka den själv, men just till högtider så känns alkoholen så central för så många och det går inte riktigt ihop för mig med barn och andra trevligheter. Jag kunde konstatera att vi hade ett väldigt trevligt midsommarfirande igår utan en droppe alkohol och det glädjer mig.

Naturligtvis är jag medveten om att de flesta som dricker alkohol kan hantera det och att de dricker av sociala skäl och inte nödvändigtvis för att bli berusade. Samtidigt som vi alla är väl medvetna om att allt för många ändå blir fulla på midsommar, allt för många inte kan hantera alkoholen alls, utan dricker för mycket och uppför sig illa. Framför sina eller andras barn. Jag har inget principiellt emot alkohol när den dricks med måtta, av personer som kan hantera den, men i sanningens namn så känner jag mig tryggare när jag slipper ha druckna människor i min direkta närhet.

Jag sitter och läser nyheterna i diverse tidningar och ser att en massa sorgliga familjetragedier inträffat och ser att de grundar sig i alkoholintag och vad vi brukar kalla ”dåligt ölsinne”. Det tycker jag är sorgligt. Jag tänker på alla de barn vars midsommar blev en bedrövelse och alla familjetragedier som kunde ha undgåtts genom att helt enkelt bara strunta i de där nubbarna, ölen, cidern eller vad-de-nu-valt-att-dricka! Vissa av våra traditioner i det här landet skulle vi antagligen må bättre av att hoppa över. Det är kanske radikala tankar och kanske kommer de upp just för att jag inte dricker själv? Samtidigt tänker jag: varför måste man dricka alkohol i sådana mängder och med barn som bara vill äta jordgubbstårta och hoppa små grodorna, om alkoholen ändå inte är så viktig för en? Och sedan tänker jag också att OM nu alkoholen är så viktig för en person, då kanske det är skäl nog att anta att det är ett problem?

Sen tänker jag så här: om det finns en särskild väg som är väldigt olycksdrabbad just på midsommaraftonen. Typ var 20:e familj som passerar i sina bilar, är med om hemska olyckor och i typ var 10:e bil som passerar får en del skador på både bilen och familjemedlemmarna och man vet att det finns en annan väg som tar en dit man ska. Den vägen är lite tristare, för man åker inte förbi den vackra sjön och det är en stor skog man måste passera, med väldigt enformiga granar som står längs vägen, men då kanske man faktiskt väljer den där trista vägen ändå? Den händer det sällan olyckor på och det är en lugn väg, så man kanske då väljer att köra den trots att det är lite tristare att åka på den?

Även om det långt ifrån blir problem i alla familjer där man dricker alkohol under midsommar, så har jag ändå en känsla av att de fall där en större grupp människor firar högtiden tillsammans, i många fall blir det någon osämja eller någon som blir lite för berusad eller någon som börjar bråka. Långt ifrån alla barn växer upp i hem där alkoholen är ett problem, men de allra flesta barn tror jag blir illa till mods när det finns vuxna som druckit en del och börjar uppföra sig på ett annat sätt än de är vana vid.

Jag känner att min egen alkoholacceptans minskat då jag erfarit både i arbete och privat hur alkoholen ställer till med ohyggliga tragedier såsom dåligt uppförande, bråk i onödan inte helt sällan på grund av missförstånd, misshandel, andra våldsbrott och det trista oron hos många barn, när någon i sällskapet blir uppsluppen/pratsam/tramsig/aggresiv etc. efter några glas…

Alkohol är en stor del av våra traditionella firanden i Sverige, men tyvärr kan jag inte riktigt se hur den fyller en positiv funktion. Kan man ha roligt och fira midsommar i Sverige utan nubben?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Langa sprit

Det är snart Valborg. Det innebär att det firas stort i Uppsala som är en studentstad, men runt om i hela landet kommer det att firas på måndag. Det betyder också många ungdomar på gatorna, mycket alkohol och en himla massa obehagliga händelser för en massa unga personer i min hemstad och runt om i Sverige! .

De som langar mest till ungdomar är föräldrar. Jag blir inte alls förvånad över det. Jag vet inte hur många gånger sedan min egen tonårstid jag hört föräldrars försvar för att de gör det. De vanligaste är:

  • Då vet jag hur mycket de dricker
  • Då vet jag att det inte är dålig sprit
  • De får tag på sprit i alla fall
  • För att mitt barn kan hantera alkohol

Inget av dessa argument håller för mig! Jag tycker det är intressant hur man som vuxen försöker rättfärdiga sitt eget handlande som man ändå någonstans måste ha fått med sig att det inte är okej. I de flesta sammanhang tycker jag annars att föräldrar generellt försöker lära sina barn rätt och fel. De försöker föregå med gott exempel och håller sig inom lagens ramar. Men just det här med att langa alkohol till sina barn, verkar vara ett undantag. 

Mina egna föräldrar har aldrig köpt ut en droppe alkohol till någon av mig eller mina bröder, vad jag vet, däremot hade jag i ungdomen många vänner vars föräldrar köpte ut åt dem/oss. Som mamma idag tycker jag det är skamligt att man inte bara väljer att köpa ut åt sin egen tonåring, utan också till deras kompisar. Om man nu väljer en så korkad lösning för sitt eget barn, så varför tar man sig friheten att göra de valen även för någon annans barn?

Jag vet att det finns massor av folk i stugorna som köper ut till sina tonåringar, så jag räknar med att det är många som INTE håller med mig i detta inlägg och det är okej, men i så fall skulle jag önska att ni också ger mig en bra förklaring till varför ni gör det. Hittar ni stöd i någon studie/undersökning/test att era barn inte löper större risk att få alkoholproblem eller att de lär sig hantera alkohol bättre om ni köper ut? I så fall i vilken?

I alla vetenskapliga studier jag har tagit del av i detta ämne, så har man kommit fram till att ungdomar som börjar dricka alkohol tidigt, löper större risk att få alkoholproblem.

Varför jag skriver att ovanstående argument för att köpa ut till sina barn, inte håller för mig, är följande:

Då vet jag hur mycket de dricker. Jag tycker det är struntprat. När mina kamrater fick alkohol utköpt av sina föräldrar, så drack de först upp det. Ibland hemma (en del föräldrar krävde det) och andra fick ta med det ut. Då delade vi på det, eller personen drack upp det själv och sedan drack vi av det som någon annan hade köpt ut. Det vill säga att oftast använde vi den av föräldern utköpta alkoholen till att ”förfesta” och sedan drack vi vad någon annan lyckats få tag på, eller som man gemensamt ”skramlat” till för att ha tillsammans. Inte alltid, men ganska ofta så innebar detta att de vars föräldrar köpt ut alkohol också var de som blev mest berusade. Lite då och då får jag höra från föräldrar som försvarar att de köper ut till sina barn med att ”jag köper ändå så lite, bara några öl/cider”. Hur mycket man köper ut, tror jag som sagt inte styr alls hur mycket personen i fråga faktiskt dricker. Dessutom tycker jag det är signalen om att man okejar att köpa ut som är det värsta!

Då vet jag att det inte är dålig sprit. Samma sak där. Det är ingen garanti. För det den här personen som man köpt ut till, köpt tillsammans med sina kompisar, kan fortfarande vara ”dålig” alkohol. Dessutom tycker jag att det argumentet brister av fler skäl. För OM nu just den här ungdomen nu skulle visa sig få alkoholproblem som vuxen, ska man då säga: ”men jag såg i alla fall till att h*n fick sprit från systemet när h*n var tonåring”.

De får tag på sprit i alla fall. Ja, för det allra mesta får de ju det. Men jag anser fortfarande att det är ett mycket dåligt argument, för jag tror som sagt inte att man dricker mindre för att man som förälder köper ut. Dessutom minns jag faktiskt att det fanns tillfällen, även om de inte var allt för många, när man faktiskt inte fick tag på alkohol inför en fest och på så sätt fick man i alla fall den helgen alkoholfri, om ingen förälder ”ställde upp” med att köpa ut. Dessutom tycker jag inte att vi ska glömma att som förälder är vi faktiskt oerhört viktiga förebilder för våra barn och särskilt viktigt är det under tonårstiden, som är en nog så känslig period för våra ungdomar.

För att mitt barn kan hantera alkohol. Ja, det kanske det kan. Nu. Å andra sidan lär det inte vara dig som förälder ditt barn visar om det inte kan hantera alkohol. Hur det ser ut när ditt barn blir vuxen har du ingen aning om och man grundlägger sina barns alkoholvanor till väldigt stor del under tonårstiden. Hur ditt barn dricker utanför hemmets väggar vet man inte heller om, bara för att de fått dricka hemma. Dessutom är riskerna runt alkoholdrickande för ungdomar inte bara vad de själva gör! När man själv är onykter och särskilt om man är ung och onykter, så ökar riskerna markant för att råka ut för både brott och att göra saker man kanske inte skulle ha gjort i nyktert tillstånd!

Jag försöker inte köra med någon skrämselpropaganda, men samtidigt tycker jag inte att man får blunda för verkligheten heller. Alkohol är trots allt den ”drog” som ställer till med mest förödelse i vårt samhälle, även om den är legal. Drick gärna och var glad, men var medveten om alla varningssignaler på vägen.

Aftonbladet har en debattartikel om just detta och när jag läser den blir jag rätt mörkrädd!

”En ny Sifoundersökning som Statens folkhälsoinstitut låtit genomföra bland tonårsföräldrar visar att 37 procent tror att deras barns alkoholkonsumtion inte påverkas av att de bjuder på alkohol hemma. En del tror till och med att bjudandet kan ha en positiv effekt – att de kan hjälpa sina barn till ett sundare drickande genom att förse dem med alkohol under ordnade former, eller genom att acceptera ett begränsat drickande före 18 års ålder. Det är seglivade myter som saknar vetenskapligt stöd. Forskningen visar tvärtom att tonåringar som bjuds på eller förses med alkohol av sina föräldrar dricker mer än andra ungdomar även utanför hemmet.”

Om det verkligen är så att hela 37 % av tonårsföräldrar tror att deras barns alkoholkonsumtion påverkas av att de blir bjudna på alkohol hemma, eller till och med tror att det har en positiv effekt, då blir jag mörkrädd på riktigt och måste fråga mig: hur jävla dum får man bli?

När jag skrev detta inlägg, så upptäckte jag att jag har skrivit om just det här vid tidigare tillfälle (2009): Jag langar ju bara lite grann… Detta inlägg är delvis kopierat och omskrivet från det inlägget!

Lady Dahmer bloggade nyligen i samma ämne: Tack mamma för att du möjliggjorde en tonårstid av roliga och galna fyllor!*

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Jag langar ju bara lite grann…

Hellre choklad än alkohol till ungarna!

Aftonbladet skriver idag om att de som är värst på att langa alkohol till sina barn, är just föräldrarna. Jag blir inte alls förvånad. Jag vet inte hur många gånger sedan min egen tonårstid jag hört föräldrars försvar för att de gör det. De vanligaste är:

  • Då vet jag hur mycket de dricker
  • Då vet jag att det inte är dålig sprit
  • De får tag på sprit i alla fall
  • För att mitt barn kan hantera alkohol

Inget av dessa argument håller i för mig! Jag tycker det är intressant hur man som vuxen försöker rättfärdiga sitt eget handlande som man ändå någonstans måste ha fått med sig att det inte är okej.

Mina egna föräldrar har aldrig köpt ut en droppe alkohol till någon av mig eller mina bröder, vad jag vet, däremot hade jag i ungdomen många vänner vars föräldrar köpte ut åt dem/oss. Som mamma idag tycker jag det är skamligt att man inte bara väljer att köpa ut åt sin egen tonåring, utan också till deras kompisar. Om man nu väljer en så korkad lösning för sitt eget barn, så varför gör man även de valet för någon annans barn?

Jag vet att det finns massor av folk i stugorna som köper ut till sina tonåringar, så jag räknar med att det är många som INTE håller med mig i detta inlägg och det är okej, men i så fall skulle jag önska att ni också ger mig en bra förklaring till varför ni gör det. Hittar ni stöd i någon studie/undersökning/test att era barn inte löper större risk att få alkoholproblem eller att de lär sig hantera alkohol bättre om ni köper ut? I så fall i vilken?

I alla vetenskapliga studier jag har tagit del av i detta ämne, så har man kommit fram till att ungdomar som börjar dricka alkohol tidigt, löper större risk att få alkoholproblem.

Varför jag skriver att ovanstående argument för att köpa ut till sina barn, inte håller för mig, är följande:

Då vet jag hur mycket de dricker. Jag tycker det är struntprat. När mina kamrater fick alkohol utköpt av sina föräldrar, så drack de först upp det. Ibland hemma (en del föräldrar krävde det) och andra fick ta med det ut. Då delade vi på det, eller personen drack upp det själv och sedan drack vi av det som någon annan hade köpt ut. Det vill säga att oftast använde vi den av föräldern utköpta alkoholen till att ”förfesta” och sedan drack vi vad någon annan lyckats få tag på, eller som man gemensamt ”skramlat” till för att ha tillsammans. Inte alltid, men ganska ofta så innebar detta att de vars föräldrar köpt ut alkohol också var de som blev mest berusade. Lite då och då får jag höra från föräldrar som försvarar att de köper ut till sina barn med att ”jag köper ändå så lite, bara några öl/cider”. Hur mycket man köper ut, tror jag som sagt inte styr alls hur mycket personen i fråga faktiskt dricker.

Då vet jag att det inte är dålig sprit. Samma sak där. Det är ingen garanti. För det den här personen som man köpt ut till, köpt tillsammans med sina kompisar, kan fortfarande vara ”dålig” alkohol. Dessutom tycker jag att det argumentet brister av fler skäl. För OM nu just den här ungdomen nu skulle visa sig få alkoholproblem som vuxen, ska man då säga: ”men jag såg i alla fall till att h*n fick sprit från systemet när h*n var tonåring”.

De får tag på sprit i alla fall. Ja, det allra mesta får de ju det. Men jag anser fortfarande att det är ett mycket dåligt argument, för jag tror som sagt inte att man dricker mindre för att man som förälder köper ut. Dessutom minns jag faktiskt att det fanns tillfällen, även om de inte var allt för många, när man faktiskt inte fick tag på alkohol inför en fest och på så sätt fick man i alla fall den helgen alkoholfri, om ingen förälder ”ställde upp” med att köpa ut. Dessutom tycker jag inte att vi ska glömma att som förälder är vi faktiskt oerhört viktiga förebilder för våra barn och särskilt viktigt är det under tonårstiden, som är en nog så känslig period för våra ungdomar.

För att mitt barn kan hantera alkohol. Ja, det kanske det kan. Nu. Ã… andra sidan lär det inte vara dig som förälder ditt barn visar om det inte kan hantera alkohol. Hur det ser ut när ditt barn blir vuxen har du ingen aning om och man grundlägger sina barns alkoholvanor till väldigt stor del under tonårstiden.

Nu kanske det finns de som tror att jag är så naiv att jag tror att mina egna barn inte skulle dricka bara för att jag inte köper ut. Så är det naturligtvis inte. Men jag tror också att det finns en större spärr för mina barn mot alkohol när de dels vet att det inte är accepterat av mig, för att jag inte köper ut till dem och för att jag själv är i det närmaste nykterist. (Dricker ungefär en gång vert 3:e- vart 4:e år) På samma sätt som jag tyvärr tror att jag påverkat mina barn negativt när det gäller rökning, eftersom jag har rökt under mina barns uppväxt och eftersom jag tror att det är vanligare att barn till rökare själva blir det, även om naturligtvis inte alla blir det.

Nej, jag försöker inte köra med någon skrämselpropaganda, men samtidigt tycker jag inte att man får blunda för verkligheten heller. Alkohol är trots allt den ”drog” som ställer till med mest förödelse i vårt samhälle, även om den är legal. Drick gärna och var glad, men var medveten om alla varningssignaler på vägen.

Fler som bloggar om samma ämne:

bloglovin

Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa

Som nummer två ut i min intervju-serie som alltså kommer att handla om olika typer av samhällsproblematik, vill jag presentera Hanna 21 år i Malmö. Hanna har växt upp med sin alkoholiserade pappa och här kan ni läsa om hur det har påverkat henne som person:

Kan du berätta lite om dig själv?

Mitt namn är Hanna, jag är snart 21 år gammal och studerar för stunden i Malmö till socionom. Jag flyttade ner hit till Malmö i Augusti med min pojkvän för studiernas och den fina stadens skull.

Du har växt upp med en förälder som missbrukar. Hur har det varit?

Det är klart att det har varit svårt, rent utsagt förjävligt har det varit till och från. Min pappas alkoholmissbruk sattes igång ordentligt efter min mamma och pappas skilsmässa, de skilde sig när jag var 8 år. När man är 8 år så förstår man inte så mycket kring det här med alkohol och så där, man kopplade aldrig att det var alkoholen som gjorde pappa så där elak. Jag minns bara att det fanns vissa varningstecken som min lillasyster och jag uppfattade väldigt snabbt och då höll oss inne på vårat rum då vi inte ville komma i pappas väg då han oftast brukade bli aggressiv när han drack. När jag förstod att alkoholen var ett problem för min pappa var nog när jag var en 11-12 år, jag minns att jag reagerade på att pappa drack öl till maten (ingen lättöl, elefantöl var det han drack) och sedan alltid somnade på soffan. Vilket många kanske inte tycker är något speciellt, att ta en öl till maten och somna på soffan efter en hård jobbdag är väl bara mänskligt. Oja, det tycker jag med… Men att dricka en fyra fem elefantöl till maten när man har sina små döttrar i närheten och sedan däcka på soffan, det tycker inte jag är ett acceptabelt beteende.

Du bodde med din pappa som var missbrukare. På vilket sätt har det påverkat dig som person, som du tror har med missbruket att göra?

Min pappa är alkoholist, han är slav under alkoholen och han värdesätter den högre än mig och min lillasyster. Det är ofta så det är med folk som lider av ett allvarligt missbruk, prioriteringarna i livet är inte alltid de vettigaste. När jag började inse att pappas beteende inte var okej, att han hade ett problem. Jag började se kopplingarna mellan hans aggressivitet, hans drickande och hans oresonliga ilska över småsaker och när man konfronterade honom med det så fick man höra att man inte hade med det att göra, han var en vuxen människa som fick bestämma över sitt eget liv och allt man var det var ”en bortskämd jävla skitunge som skulle hålla käften”. När jag var 14 år så beslutade jag mig för att flytta ifrån min pappa, jag bröts sakta ner varje vecka jag var hemma hos honom, jag hatade livet och var mer eller mindre bara en vandrande skugga veckorna jag bodde hos pappa. Den psykiska påfrestningen var för stor för en 14-åring. Jag har mått otroligt dåligt över att jag flyttade ifrån min pappa, det kändes som att jag svek honom, när det egentligen är han som har svikit mig hela mitt liv genom att välja alkoholen. I och med att jag hade ett par riktigt svåra år mellan 14- och 18 års åldern då jag kämpade emot det stora svarta hålet som hade slukat mig och faktiskt klarade mig ur skiten så tror jag att det har gjort mig starkare som person. Jag brukar köra med ”Det som inte dödar en gör en starkare”.

Under den svåraste tiden, hade du då stöd och hjälp av andra vuxna, eller kände du dig ensam och utlämnad?

Jag har alltid haft min mamma som stöd, min mamma är min ängel, världens bästa mamma helt enkelt. Ett stort steg för mig var att komma ifrån min pappa, att inte behöva vara i närheten av honom och hans alkohol och det hjälpte min mamma mig med. Min lärare jag hade under den här perioden var även den som uppmärksammade den drastiska skillnaden i mitt beteende och mående från vecka till vecka (bodde varannan vecka hos mamma och pappa) och hon var även person som jag brukade prata med ofta så hon visste om att jag inte mådde bra. Så hon tog tag i saken och ringde till min mamma och ja, mer eller mindre sa åt henne att jag verkligen behövde komma ifrån min pappa, att det inte fungerade så som det var nu. Att ha deras stöd under den tiden var ovärderligt. Att flytta ifrån min pappa är bland det svåraste jag någonsin har gjort i hela mitt liv av den enkla anledningen att han ALDRIG har förstått varför, och ALDRIG kommer att förstå varför… Men jag vet om jag inte hade kommit ifrån min pappa så hade jag nog inte orkat leva idag, att jag kom därifrån var helt enkelt livsavgörande.

Hur har du lyckats hantera dina känslor mot din pappa, vars missbruk har påverkat dig negativt, samtidigt som du säkert har varma känslor för honom på samma gång?

Till en början har jag känt mig skyldig som inte hyser samma känslor för min pappa som för min mamma, min mamma älskar jag ju över allting annat här på jorden. Hon har alltid stöttat mig och alltid funnits där för mig. Hon har varit den som har funnits där för mig när jag har haft det svårt och hon har alltid lyssnat på mig. Min pappa och jag, vi har en relation. Mer än så är det inte. Jag kan prata med honom om hur han har det, berätta hur det går för mig med min utbildning. Men jag känner inget större behov av att ha någon kontakt med honom. Jag tycker om min pappa, men jag älskar honom inte. Och det har han bara sig själv att skylla för.

Vad har du för kontakt idag med din pappa?

Då jag bor i Malmö och han i Stockholms-trakterna så är det sporadisk telefonkontakt som gäller, vi pratar med varandra någon gång i månaden och hör hur det är. Jag var ”hemma” och hälsade på för någon vecka sen och då hann vi ses en sväng, men mer än så är det inte. Sporadisk kontakt är väl vad jag skulle kalla det.

Hur förhåller du dig själv till alkohol idag?

Jag tar det lugnt med alkoholen, inte så att jag på något sätt avstår ifrån den men jag försöker att inte dricka för mycket och för ofta. För jag vet ju med mig att jag har ”alkoholist-generna” i mig, det är inte bara min pappa som är alkoholist utan hans två bröder har även dem alkoholproblem. Det går i släkten och därför så försöker jag vara väldigt uppmärksam på min kropp och hur den reagerar när jag har druckit si och så mycket, jag försöker vara väldigt försiktig då jag verkligen inte vill hamna i samma träsk som min pappa.

Känner du dig bitter över din barndom?

Verkligen inte! Jag har haft det svårt, svårare än många men jag har ändå haft det bra. Jag har ju alltid haft min mamma att vända mig till. Om pappa har blivit för jobbig så har jag gått hem till mamma. Precis efter deras skilsmässa så bodde de bara 5 minuter ifrån varandra, så min mamma var alltid en möjlig tillflyktsort så att säga. Men bitter, nej det är jag verkligen inte.

Det finns ju en massa olika grupper för att få stöd om man levt med en missbrukare. Till exempel ACoA, Al-Anon och medberoendegrupper där man kan få stöd och hjälp. Har du sökt upp någon sådan grupp?

Nej, jag har inte haft kontakt med någon sådan grupp. Jag har pratat med kuratorer på min skola, terapeuter på ungdomsmottagningen och så har jag gått på BUP i några år. Den hjälpen har räckt. Det var inte bara pappas alkoholmissbruk som var den stora boven när det gällde mitt mående.

Om du kom nära ett barn som du misstänker far illa på grund av missbruk. Hur skulle du hantera det?

Jag skulle lyssna på barnet, hjälpa det utifrån min bästa förmåga, ta reda på mer om hemförhållanden. Jag vet inte. Det är verkligen svårt att veta vad man som utomstående kan göra. Säg att någon av mina vänner skulle missbruka och det gick utöver deras barn, då skulle jag nog agera genom att ta hand om barnen, låta de sova över och så. Jag vet inte. Ge de en trygg punkt i tillvaron och försöka ge dem den tillflyktsorten min mamma gav mig. Och självklart så skulle jag anmäla till socialen om jag trodde att barnet for illa, men då ska man ju vara ganska säker på sin sak innan man drar det så långt.

Upplever du ett utanförskap mot människor som inte har växt upp med missbruk?

Nej… Jag är som vem som helst, jag har kanske lite fler ärr inuti mig. Det är ju inte som att jag går omkring med en stor skylt på magen där det står att min pappa är alkoholist. För alla andra är jag som vem som helst, och jag känner mig som ja… Vem som helst annars. Just an ordinary girl.

Känner du sorg över att ha gått miste om saker i din barndom som kanske andra barn har fått?

Ã…terigen, nej. Jag har haft det svårt ja, men min räddning har ju varit min mamma. Så det jag inte har fått ifrån min pappa har jag alltid fått ifrån min mamma. Det är som att jag har levt två liv paralellt med varandra, ett helt normalt tillsammans med min mamma för att nästa vecka vandra omkring som en skugga, men jag har alltid levt med vetskapen om att jag snart får träffa mamma igen. Det har alltid räddat mig. Jag brukade räkna ner dagarna tills jag skulle få åka och bo hos mamma igen.

Vad vill du säga till personer som misstänker att barn lever med ett missbruk?

Hjälp dem utefter eran bästa förmåga. Nej, ni kan inte göra underverk och jag vet att i Sverige så vill man inte gärna ta barnen ifrån sina föräldrar. Men ibland är det nödvändigt. Tyvärr. Blunda inte för problemet, se missbruket i vitögat och agera. Lättare sagt än gjort kanske. Men att blunda för missbruket, att låtsas som ingenting sänder ju meddelanden till missbrukaren om att deras beteende är acceptabelt och det är något man verkligen ska undvika. Ett missbruk är aldrig någonsin acceptabelt och det är så långt ifrån acceptabelt som det bara går när det dessutom drabbar andra än den missbrukande! Så ja… Hjälp till utefter eran bästa förmåga helt enkelt.

Vad vill du säga till de barn som lever i ett missbruk?

Be om hjälp! Skrik efter hjälp, få någon att uppmärksamma eran situation. Jag vet att det är svårt att tänka sig tanken att flytta ifrån sin förälder på grund av dennes missbruk, att det skär i era hjärtan. Men för eran egen skull, för erat eget välmående så måste ni komma därifrån. Ta ALDRIG på er ansvaret för att eran mamma/pappa missbrukar, känn ALDRIG skuld. För det är inte erat fel, aldrig aldrig aldrig! Prata med någon ni litar på!

Till sist: Tack Hanna för att du delar med dig av något så här personligt. Jag är övertygad själv om att alla som delar med sig på det här sättat har möjlighet att bara genom att berätta, stötta andra i liknande situation. Jag tror att det är viktigt för alla personer som av olika skäl inte mår riktigt bra, att känna att man inte är ensam och dessutom att det går att komma vidare även om många perioder i ens liv är tungt. Stort tack till dig Hanna för att du är med och bidrar till det stödet!

Tidigare i denna intervju-serie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,