Vårt första möte var så underligt. Underligt för att vår vänskap genast blev så självklar. Du kom hem till mig, när jag hade stor sorg och du tog över mitt hem, på det självklara sätt som bara du kunde. Du talade om vart skåpet skulle stå. Mina barn hamnade i det närmaste i chock. ”Vem är hon att komma hem till oss och tala om när vi ska gå och lägga oss, liksom…”
Jag hade kris och sorg och du satte igång med miljoner projekt på en gång. Vi gick igenom pappershög efter pappershög och sorterade och analyserade. Du fejade runt i mitt hem som om du alltid varit en del av familjen. Du skulle stanna några dagar, men du sa att det *klickade* direkt i vår vänskap och jag tror du stannade i två veckor. Sedan åkte du hem och kom tillbaka efter bara några dagar direkt. Du var ett fint stöd och vi fick en djup vänskap. Vi hade så roligt den där sommaren 2006. Vi åkte till Stockholm i högklackade skor. Din bil pajjade, så vi fick ta tåget. Efter en halv dag hade vi båda så ont i fötterna att vi haltade. Vi gick runt bartfota tills vi var helt svarta under fötterna. Då köpte vi tofflor. Så vi gick runt där på stan, finklädda och med tofflor… Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss…
Vi satt uppe om nätterna som två tonåringar. Pratade barndom, vuxenliv, föräldraskap och andra bloggare. Vi var för det mesta väldigt överens i våra åsikter, samtidigt som vi var väldigt olika som personer. Vi konstaterade det tillsammans, samtidigt som vi hade respekt för varandras olikheter.
Vi fortsatte att träffas på somrarna, samtidigt som vi hade telefonkontakt flera gånger i veckan och i perioder så ofta som flera gånger per dag. Våra barn har blivit en del av varandras familjer.
När du hade tunga, svåra perioder så försökte jag uppmuntra dig, på samma vis som du uppmuntrade mig när jag hade det tungt. Men det var svårt. Du hade alltid väldigt mycket bestämda åsikter om hur saker och ting egentligen är.
Du var så kunnig i många ämnen. Självlärd och klok. Du kunde så mycket om datorer, bloggar, hemsidor och allt möjligt. Du kunde också massor om lagar och paragrafer att jag ofta undrade hur du kunde lagra allt i ett enda huvud.
Förra sommaren hade vi också toppenroligt! Du formaterade i stort om mitt liv på en vecka. Du gjorde om i mitt ena duschrum, köpte en pool till baksidan, tapetserade om ena köksväggen. Till sist formaterade du om hela min dator. HÄR är din gästblogg hos mig, på hur du såg på vår vänskap (eller snarare släktskap)
Helené! Det är så mycket jag vill säga dig, för jag trodde inte det skulle gå så snabbt. I Söndags när vi pratade så länge i telefonen så tjatade du om att jag måste fixa någon annan som sköter det tekniska på min blogg. Jag svarade som vanligt att jag inte klarar det. Du sa att jag måste, eftersom du snart skulle vara borta. Du sa också att du skulle ge mig alla koder till min blogg och till din egen, eftersom du ville att jag skulle lägga in ett inlägg när du är borta. Jag trodde aldrig det skulle gå så snabbt…
Jag läser ditt allra sista blogginlägg. Hur upprörd du var över den katastrofala vården. Men du hade fått bytt avdelning på slutet och du var så väldigt nöjd med din nya avdelning. Du sa att både avdelningen och personalen var toppen! Du berättade under ett av vårt sista samtal att de hade gett dig ett bad med rosenblad i och med levande ljus. Du sa att det hade höjt din livskvalité enormt och att du kände dig som en ny människa. Det lät som om du var piggare och gladare än på ett tag… Jag kunde aldrig ha anat att det skulle bli vårt sista samtal…
Vi var ju inte klara än, Helené. Jag har så mycket som inte blivit sagt. Det är så mycket som JAG inte sagt till DIG! Hur mycket du betyder för mig. Vi hade redan planerat att jag och Ludmilla skulle komma och besöka dig…
Jag kunde inte förstå igår när jag fick dödsbudet… Jag kan fortfarande inte förstå. Jag skulle ju ringa dig efter jobbet igår… Men det blev inte så.
Idag kommer jag hem från jobbet och ska ringa dig, eftersom jag inte kunde ringa igår… Men idag är det ännu viktigare. Jag har fått ett erbjudande som jag är så stolt över. Jag ska få vara med i en bloggjury. Jag får också ta med en annan bloggare till galan som ska gå av stapeln i Februari. Jag behöver inte ens fundera på vem jag ska ha med, du är min självklara gäst.
Men det finns ingen Helené kvar att ringa till… Det finns ingen Alter Ego som jag kan ta med mig till galan. Vem ska nu råda mig? Du har ju inte bara varit min tekniska expert på bloggen, du har ju också varit min nära vän och den som jag alltid ringer för att få råd i olika bloggfrågor och andra frågor också, förstås.
Jag klickar runt på måfå i den stora bloggvärlden och ser att det finns MASSOR med bloggare som skriver om dig. Det kramar i mitt bröst, för vid varje klick dyker tankarna upp på vad du brukade säga om alla möjliga bloggare. ”Fatou! Du måste bara läsa den eller den bloggen, den är så bra!”
Jag sörjer idag. Jag trodde dagen idag skulle bli lite lättare idag än igår, men det är i stället tvärt om. Det bränner inombords och jag skulle ju hälsa på dig… jag skulle ju ringa igen, jag skulle ta emot de koder du ville lämna… jag skulle ju säga hur mycket du betyder för mig, innan det är för sent…
Jag skulle också säga till dig att din färd till nästa ställe kommer att gå bra. Jag skulle säga att du kommer träffa både Jai ´s pappa och Ludmilla ´s dotter. Jag skulle säga att allt kommer att ordna sig och jag skulle säga att jag också vill att du är min syster, precis som jag fick vara din…
Andra bloggare som bloggat om dig det senaste dygnet:
Cissi (Helenés dotter)
Tonårsdotter (Min dotter)
Kulturbloggen
Ludmilla
Arvid Falk
Trollhare
Frk F
Daniel Brahneborg
Gunilla
Opassande
Tindra-Annette
Mina Moderata Karameller
Deepedition
Teflonminne
Evas svammel
Sugbloggen
Scaber Nestor
Kyrksyster
Madonnan
Stationsvakt
Puppe
Oväsentligheter
Beas tankar
Kamferdroppar
Signerat Kjellberg
Bisonblog
Soulsister
Jardenberg
Thomas Hartman
Jigartala
Bloggtidningen
Kattkorgen
Mumlan
Karolina Lassbo
Bloggstafetten
Schmut
Kortare Tankar och Updates
Darkangel och Mumma
Agge the little angel
Pysan
Vendettanbettan
Med så många blogginlägg på ett dygn, är det lätt att förstå att Helenés bortgång har berört många, många människor! (Jag uppdaterar bloggen med nya länkar allt eftersom)
Läs även andra bloggares åsikter om syster, alter ego, alma mater, helene, bloggosfären, bloggare, blogg, familj, cancer, dödsbud, dödsfall,
Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.
