Mymlan skriver på bloggvärldsbloggen om Alter Ego ´s bortgång och om att finnas kvar på nätet efter man har dött.
För er som inte läst min blogg så länge kan jag snabbt förklara (kan tyvärr inte länka, sorry Helene, då de flesta av mina gamla inlägg inte förts över till denna blogg ännu,) lite snabbt:
Alter Ego var en bloggare som tillhör en av de allra, allra första. Hon och jag bloggade ”parallellt” och oftast om väldigt skilda saker!
För att göra en lång historia kort, så kände vi till varandra i bloggvärlden och kommenterade hos varandra ibland, men så småningom blev vi presenterade av en annan bloggerska, nämligen Vendettanbettan, för flera år sedan. Vi fann varandra direkt och vår vänskap började med att Helene (som Alter Ego egentligen hette) i stort sett flyttade in till mig under flera veckor.
Helene och jag blev som systrar. Hon i Norrköping och jag här i Uppsala. Vi pratade i telefonen flera gånger i veckan. Hon kom nära mig och mina barn och blev lite som en ”extramamma” eller storasyster för mig.
Hon var också den person som startade upp en egen domän åt mig och underhöll den med design och tekniska grejer som jag inte förstår och dessutom är helt ointresserad av att lära mig.
Helene var en mycket bestämd kvinna. Det var ingen kvinna man sa emot, för hon hade svar på precis allt. I bloggvärlden var hon dessutom väldigt kunnig.
Hon tjatade på både mig och Vendettanbettan om att vi skulle ”länka, länka”… Haha, vi brukar skratta åt hennes skällande och gormande nu. Hon förklarade tålmodigt men bestämt att bloggande handlar om att länka. ”Man KAN inte länka för mycket i bloggvärlden”, sa hon.
Jag vet att jag tröttar ut några av mina läsare med mitt eviga länkande, även om de allra flesta verkar tycka att det är positivt då det finns en möjlighet att följa med ”bakåt” i texter jag skriver, om man är intresserad, samtidigt som man slipper läsa upprepningar, då jag helt enkelt lägger ut en länk.
Nåja, Helenes uppläxande om länkar, blir nog svåra att ta ur mig, för hon tjatade om det i flera år, tills hon tyckte jag var ”full-lärd” i länkandet! Men hon slutade aldrig att visa sin ilska över de som var dåliga på att länka.
Well, jag ska försöka att inte bli allt för långrandig, men kontentan av det hela är att Helene blev en av mina tre allra närmsta vänner och faktiskt den vän jag hade mest kontakt med. Ibland var samtalen flera gånger om dagen, men det gick aldrig mer än 3-4 dagar mellan våra samtal.
För bra precis ett år sedan fick Helene beskedet att hon hade cancer. Hon berättade att hon kände själv att hon inte hade så långt kvar…
Den 10:e December rycktes hon ifrån oss. Jag var inte alls förberedd. Vi hade precis gått igenom ett dödsfall i familjen (också cancer) och jag hann aldrig förbereda mig för Helenes bortgång, även om hon påtalade ofta att hon hade mycket kort tid kvar.
P.g.a. hennes sjukdom kunde hon naturligtvis inte fortsätta sköta och uppdatera min blogg. Hon tjatade hela tiden om att jag skulle försöka hitta någon som kunde ta över efter henne, men jag vägrade att ”byta ut” Helene. För så kändes det just då. Jag sköt allt ifrån mig och hoppades att läkarna hade helt fel eller att hon helt enkelt överdrev för mig. Eller kanske, kanske hoppades jag att ett mirakel skulle ske…
Hur som helst (f-n, jag lyckas inte skriva kort ändå, fast jag försöker) så blev jag en mycket nära vän fattigare när Helene gick bort. Ibland känns det så overkligt! Hon brukade alltid besöka mig några veckor på somrarna och i år… ja, i år känns det så oerhört tomt…
Jag saknar Helene något enormt och en stor plats i mitt hjärta kommer att förblir ett tomrum, utan Helene.
Mymlan skriver om Helene i ett inlägg som handlar om vi vill finnas kvar på nätet om vi dör. Det är en svår fråga, som vi alla måste ta ställning till själva och jag tror också det är viktigt att vi gör det!!
Helene och jag var rörande överens om den saken. Vi ville vara kvar på nätet även om vi dör. Vi ville att våra texter skulle leva vidare. En del är kanske inte mycket värda, men både Helene och jag trodde att vi hade en del saker vi delat med oss i texter, som kunde vara intressant för världen att läsa, även om vi gick bort.
Helenes sista veckor pratade hon ofta om att hon skulle komma sig för att betala sin domän, så den kunde finnas kvar när hon dog. Hon hade verkligen accepterat att hon inte hade länge kvar, även om jag vägrade ta in det…
När Helens så gick bort, var jag i kontakt med hennes barn och berättade om att hon pratade om detta. De sa i sin tur att de hittat papper som visade att hon betalt domänen redan, vilket så småningom visade sig vara fel och domänen stängdes av.
Långt senare vet jag att hennes dotter skulle kolla om det fanns något att göra, men jag tror det var för sent…
Mina Moderata Karameller var den som först skrev om Alter Ego i det här ämnet. Hon tycker inte det känns så bra att få meddelanden på Facebook angående att acceptera Alter Ego som vän där…
Nu säger jag det, en gång för alla: om jag skulle gå bort, så vill jag ha mina texter kvar på nätet, även om jag hoppas på att få leva många, många år till!
När det gäller Alter Ego, så vet jag att hennes önskemål var att få vara kvar på nätet. Nu blev det inte så, p.g.a. ett missförstånd. Men varje gång jag ser någon (Mymlan och Mina Moderata Karameller i detta fall), så blir jag glad och ledsen på samma gång. Jag blir ledsen för att en tagg sticker till i mitt hjärta, när jag påminns om att hon inte finns kvar.
Jag kan heller inte låta bli att blogga om henne när jag läser någon annans blogg om just Helene!
Men mest av allt blir jag glad och stolt. Glad över att ha fått vara en nära vän till Helene och glad över att folk kommer ihåg henne. Jag vet ju att hon ville vara kvar på nätet efter sin bortgång och nu när hennes blogg inte kan vara det, så är jag i alla fall glad över att hon lever kvar på nätet i form av att folk bloggar om henne!!
När jag tog emot Stora Bloggpriset fanns Alter Ego i mitt hjärta och i mina tankar. När jag nu precis fått en ny blogg, finns hon också i mina tankar. Jag hör hennes röst när jag funderar på hur jag vill ha bloggen. Jag tror mig veta vad hon skulle ha gillat och vad hon inte skulle ha gillat…
Alla händelser som sker i bloggvärlden, så tänker jag på vad Helene skulle ha sagt eller tyckt! Så på det viset lever hon faktiskt med mig.Naturligtvis inte bara när det gäller bloggen, men på något sätt blir Helene mer levande i mig när jag tänker på henne i samband med bloggandet, trots att vi hade så väldigt mycket annat gemensamt… Kanske för att det var så vi först fick kontakt?
Men det är inte helt sant att Alter Ego är borta från bloggvärlden och nätet. Hennes gamla blogg på AB finns ännu kvar. Där hette hon Oral Ventilation. Och jag måste säga att det är en enorm tröst att gå in där ibland och läsa hennes ord. Jag hör hennes röst när jag läser, inom mig…
Särskilt tröstande är det att läsa hennes sida, när jag vet att hennes önskemål var att hennes ord skulle leva vidare på nätet, även efter hennes död…
Hur tänker du? Vill du leva kvar på nätet efter din död?
R.I.P. Helene!
Läs även andra bloggares åsikter om alter ego, helene, bloggvärlden, bloggvärldsbloggen, debatt, mina moderata karameller, mymlan, sorg, oral ventilation,
