Samhället har förändrats…

family comes firstJulen har passerat och nyår har passerat och nu är vi snart inne på årets andra månad. ”Vad tiden går snabbt när man har roligt”, brukar man säga och det kan jag skriva under på! Livet är inte en fest, för jag är inte mycket till festmänniska, i sanningens namn, men livet är ändå härligt att leva!! 

Trots att jag trivs bra med mitt liv, så känner jag ändå att förra veckan och denna inte varit någon riktig höjdare… Jag blev nämligen sjuk. Jag har ju ett ganska nytt jobb sedan sju månader tillbaka och sedan cirka ett år, tills förra veckan har jag inte haft en enda sjukdag. Nåja, det är ju inte så lång tid, men jag hade verkligen ställt in mig mentalt på att jag inte skulle ha någon sjukdag de närmsta åren. Fråga mig inte varför, men ibland kan jag få för mig såna saker och så blir jag så himla förvånad när jag upptäcker att de liksom inte ”slår in”.

Man kan inte styra och ställa över allt i sitt liv och kanske är det det som stör mig mest? Att jag inte kan bestämma när jag ska vara sjuk och inte, det där med att inte ha kontroll…

Det som hände förra veckan tyckte jag ändå var väldigt märkligt. Jag har aldrig hört talas om att det hänt någon annan. Jag kom hem från mitt jobb tidigt på morgon. Ibland när jag jobbat natt så sover jag när jag kommer hem, i alla fall ett par timmar, men oftast försöker jag att inte göra det, för det blir så lätt att vända på dygnet då. Den här dagen sov jag lääänge. Det vill säga ända till eftermiddagen. När jag vaknade hade jag ont i bröstet. Alltså det var som ett tryck över högra bröstet. Typ som jag kan tänka mig att det känns när man får problem med hjärtat, bara att det här var på höger sida. Jag brydde mig inte så mycket om det och det gjorde mest ont om jag satt eller stod i vissa ställningar. På kvällen började det att göra mer ont, men jag försökte ändå ignorera det. Jag hade jobbat en hel del så jag hade mycket att göra som jag skjutit upp på grund av jobbet. När jag sent på kvällen skulle lägga mig så kändes det som en ångvält körde över mig. Jag skrek rakt ut och försökte sätta mig upp i sängen, men det gick inte så lätt med den där ångvälten på bröstet. Men till slut tog jag mig upp. Jag fattade inte själv vad som gjort så ont, men efter en stund försökte jag lägga mig ned igen. Samma sak hände.

Jag försökte lägga mig ned i andra lägen, men hur jag än la mig ned så slutade det med att jag skrek rakt ut och försökte kravla mig upp igen… Till slut satt jag upp i sängen. Jättetrött, men utan att kunna somna. Efter en stund kände jag också att det började stråla ut i högerarmen så fort jag slappnade av i den. Så jag blev tvungen att hålla upp höger armbåge en liten bit med vänstra handen. Efter en och en halv timme i sängen gav jag upp och började då också bli lite orolig. Tänk om det var hjärtat i alla fall? Eller ångestattack. Jag kunde inte komma på något som skulle bidra till en ångestattack, men just det här trycket jag kände, var ett sånt tryck över bröstet som jag hört förklaras för mig av andra personer som haft ångestattacker. Just det här med ångvälten på bröstet…

Till slut ringde jag sjukvårdsupplysningen och förklarade vad som hänt och undrade vad jag skulle göra. Hon jag pratade med förklarade att hon inte trodde det var hjärtat, men kunde ändå inte utesluta det, så hon skulle skicka en ambulans så fort det blev någon ledig.

Min yngsta dotter Isa (20) kom då hem från sitt nattjobb och sa att hon skulle följa med mig i ambulansen. Ambulansen kom. Efter EN TIMME OCH FYRTIOFEM MINUTER!! Alltså, seriöst? OM det hade varit mitt hjärta så hade jag väl varit både stendöd och troligen även hunnit kallna innan ambulansen kom. Men jag levde, fick två Alvedon och åkte med i ambulansen. I ambulansen fick jag jättesvårt att andas, särskilt när jag drog in luft, så de hjälpte mig att få sitta upp så gott det gick på den där båren.

När vi kom fram bad jag att få sitta på en stol i stället för att lägga mig på en brits, eftersom det gjorde så ont när jag försökte halvligga och ligga gick ju inte alls… I väntrummet satt jag i cirka EN OCH EN HALV TIMME med min dotter och väntade innan vi blev inropade av personal. En och en halvtimme utan tillsyn på en person som eventuellt har något problem med hjärtat?

Nåja, det togs blodprover, lyssnades på hjärtat, togs EKG och annat. Sedan var det dags att vänta igen. Nu fick jag halvsitta på en bår bakom ett draperi och det började kännas lite, lite bättre. Så pass att jag i alla fall kunde luta mig lite bakåt och så trött som jag var så halvsomnade jag lite till och från. Isa som kommit direkt från sitt jobb, var ju också väldigt trött, så hon la våra jackor och väskor på golvet och slocknade på golvet.

Efter en väntan i typ all evighet igen, så kom äntligen läkaren. Hon meddelade att EKG såg bra ut, så det var troligen inget med hjärtat i alla fall, men hon skulle ändå vänta på proverna innan hon vågade säga något slutgiltigt.

Nu hade det hunnit bli morgon och städpersonal hade kommit och började moppa golv och grejer, men till slut dök läkaren upp igen och meddelade att jag fick åka hem. Hjärtat såg bra ut och annat de hunnit kolla också. Hon sa att hon kunde upptäcka att jag hade en förkylning nära förestående, typ inom de närmsta dagarna. Min smärta däremot trodde hon att jag hade på grund av några slags muskelspänningar i bröstkorgen. Det skulle fortsätta värka några dagar, men det var bara att ta Alvedon och vila. Då jag fortfarande hade ganska ont, även om det inte gjorde så ont just där jag halvsatt på båren, så gjorde det fortfarande väldigt ont i bröstkorgen så fort jag ändrade läge eller reste mig upp. Jag frågade därför läkaren om man kunde få hjälp med sjuktaxi, men det kunde man minsann inte…

Vi tog oss till slut hem och jag tog Alvedon och vilade. Nästa dag hostade jag mycket och bröstkorgen gjorde ungefär lika ont fortfarande, men sedan kom en förkylning, feber och alla på en gång och jag blev däckad i influensa. Nu har jag blivit bättre och bättre i några dagar och så i dag när jag ändå kände att förkylningen var på väg att dra vidare, så åkte jag på magsjuka. Ja, men hallå?? TRE sjukdomar på en vecka?!! Det är ju helt sjukt!! Jaja, säga vad man vill om magsjuka, men visst är det så att den går väldigt snabbt över i alla fall?! Det är det jag hoppas på nu!

Nåja, förutom att redogöra för en riktigt SJUK vecka, så hade jag egentligen en annan poäng med detta inlägg och det är att det blev väldigt uppenbart för mig vilken nedrustning som skett i vårt samhälle den senaste veckan i min kontakt med sjukvården! Det är ju helt galet att man ska vänta i nära två timmar på en ambulans. Personalen var väldigt trevlig och tillmötesgående, både i ambulansen, sjukvårdsupplysningen, sköterskor och läkare på sjukhuset, så det är inte där problemet sitter. Att jag fick vänta i nästan två timmar på ambulansen och sedan flera timmar på att bli undersökt och allt var ju inte heller någon större fara, annat än att det är trist att vänta, men med tanke på att ambulansen skickades för att man inte kunde utesluta hjärtfel, så är jag väldigt kritisk till att den tog så lång tid.

Jag har hört mycket av närstående och deras bristfälliga vård i kontakt med sjukvården på många sätt och jag har hört och läst i media om kritik mot ambulanser och sjukvård för att det dragits ned så mycket resurser, men det är först nu jag själv varit med om det och jag måste säga att jag verkligen inte känner mig trygg med att lita på ambulans och sjukvård den dag jag eller någon av mina familjemedlemmar blir akut sjuka och verkligen behöver snabb hjälp!! Vårt samhälle har verkligen förändrats!!

bloglovin

Dagen i bilder

Vi har haft en helt fantastisk dag! Nu har jag gått och gnällt hela vintern på kylan och hur mycket jag avskyr den! Till slut blev jag dock bönhörd och inte bara solen tittade fram, utan det var rena rama värmen! Bara det fick mig på otroligt gott humör.

Brorsan, Kribban (10) och Kamelen (3) på väg till stan

Kamelen fotar faster Fatou. Hon glömde dock ta bort fingret från kameralinsen, å andra sidan så kan hon nog bli en lovande fotograf jämfört med Mabou (7) för när han fotade mig så kom bara ena hårtofsen och himlen med på fotot…! 😉

Fatou hälsar våren välkommen

Jag, Mabou, brorsan och Kribban (brorsans bonusson) och Kornelia (brorsans dotter, även kallad Kamelen), åkte ner på stan. Först ville brorsan ta en promenad genom stan för att se hur mycket som förändrats i Uppsala sedan han flyttade från stan och säkert med förhoppningen om att träffa på någon gammal bekant. Det gjorde han inte förrän vi kom till lekparken och det var nog inte DÄR han väntat sig träffa vänner eftersom han lämnade Uppsala när han fortfarande var ungkarl och ännu inte fått barn, men så är det, tiderna förändras även för de som stannar kvar… De har fått barn och hänger snarare i lekparken än i city.

Fyrisån i Uppsala som rinner rakt genom stan

Först gick vi till svandammen och matade änder, svanen och måsarna. Där blev vi kvar en stund tills allt bröd var slut. Kornelia hade lite svårt att slita sig, så efter lite övertalning och tårar, kunde vi till slut gå vidare.

Diverse fåglar i svandammen

Den här ankan låg och vaktade på ett ägg och ville inte ens ta emot de brödbitar vi kastade åt den

Kribban på G med skateboarden, Kamelen på väg in till ankorna och Mabou står och hänger

Svanen

Uppsala Slott och svandammen

En staty i Stadsparken. Jag är oerhört fascinerad av mänskliga statyer, älskar Vigelandsparken i Oslo, även om det nu var många år sedan jag besökte den.

Vi gick genom stadsparken till lekplatsen som finns där. Brorsan och Kribban lämnade oss där ganska snart, för Kribban ville gå till en skateboard-plats och åka skateboard. Vi blev kvar en bra stund i lekplatsen. Vi klättrade, gungade, lekte ambulans, där jag var den skadade som låg bak och hade ont. En del föräldrar tittade lite undrande när jag låg där bak och ojjade mig, men Mabou och Kamelen var nöjda och de var väldigt duktiga på att köra ambulans. När de så dumpat mig på sjukhuset kom de på att när de ändå hade en stor ambulans-bil så var det lika bra att åka och storhandla. Så då gjorde vi det. Det blev både kvistar, löv och sand till middagsmat.

Att Kribban började skratta direkt efter jag tog fotot framgår inte, men han var inte så allvarlig som han ser ut. Han var glad över att få gå och åka lite bräda minuterna efter fotot togs. 🙂

Mabou klättrar på ett tak och har roligt.

Kamelen gungade lääänge

Mabou lekte Madicken

Kornelia var lite sur för att jag inte lät henne klättra upp på samma tak som Mabou, det gick dock snabbt över…

Mabou njuter av solen

Här leker vi ambulans. Mabou kör, Kornelia fick senare klättra bak i bilen, där jag låg och ojjade mig och lägga bandage på mina armar som jag brutit.

Sedan tog vi en (för barnen) lång promenad till stan igen. Eftersom kvistar och löv inte mättat tillräckligt, så gick vi till Max och käkade. Därefter skulle det vara glass. Eftersom bara en mjukglasskiosk verkade ha öppnat på gågatan, så var kön lååång. Men vi härdade ut. Mabou och Kamelen skulle absolut ha mjukglass, så det så!

En kusinpuss i Stadsparken

Lite lunch på Max

Sedan glass i vårsolen, ett tydligt vårtecken

Kornelia och Mabou avnjuter sina glassar

Därefter var planen att vi skulle åka hem. Så blev det dock inte. Jag träffade två kompisar med deras barn som skulle käka på Mac Dolnads och då kom Kamelen och Mabou på att de också gärna ville leka med dem.

Mabou på bussen på väg hem

Kornelia med en riskaka på bussen på väg hem

Så vi blev kvar en bra stund. Nu har vi precis kommit hem och jag såg fram emot en stund i soffan, men varken Kamelen eller Mabou verkade så pigga på det. Nu har brorsan och Kribban kommit hem, så de gick hela gänget till den stora lekparken i vårt bostadsområde. En toppen dag har vi haft i alla fall. Med sol, värme, lek och skoj! Och nu vet jag i alla fall en sak. Våren är här!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

Mabou är en finurlig liten sexåring. Han är så finurlig att jag ibland inte alls hänger med på vad han menar…

Mabou sitter och målar i sin målarbok:

Mabou: Mamma! Hur gör man färg?

Jag: Hmmm… jag vet faktiskt inte.

Mabou: Men finns det någon som sitter och gör färg?

Jag: Ja, det måste det ju nästan finnas…

Mabou: Då ska jag göra det när jag blir stor.

Jag: Ja, det låter som en rolig plan.

Mabou: Vad mycket saker jag ska jobba med när jag blir stor.

Jag: Okej. Vilka saker då?

Mabou: Jag ska vara polis och jobba i ambulans och sedan ska jag göra färg.

Jag: Om du ska ha så många jobb, så kanske du blir trött och får svårt att hinna allt.

Mabou: Nejdå, jag ska bara sitta vid datorn när jag har rast…

Jag: Ööööh, okej…

Mabou: Men jag måste ha så många jobb, för jag ska ha en laptop och en bil och det kostar mycket pengar.

Jag: Mmmm… Men du kommer nog bli väldigt trött.

Mabou: Men jag ska bara jobba på dagarna och när jag kommer hem så går jag direkt och lägger mig, så jag hinner sova mycket så jag orkar jobba mycket.

Ja, det låter onekligen som han kommer att bli alla arbetsgivares dröm och alla fruars/sambos mardröm. Det låter helt klart som en blivande arbetsnarkoman. Tur att man brukar hinna omvärdera och ändra sig med tiden…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Den där jävla cancern. IGEN.

Jag har skrivit tidigare om min väninna och tillika bloggvän Alter Ego. Vi har varit bloggvänner sedan jag började blogga för tre och ett halvt år sedan och så småningom blev vi även vänner IRL. Vi har åkt på besök till varandra och vi har framför allt hållit kontakt via telefon flera gånger i veckan de senaste åren. det är förövrigt hon som har skapat hela min bloggsida och domän och är min tekniska support.

Jag nämnde för ett tag sedan att hon nu har cancer. Det gör mig ont att se henne lida så av denna djävulska sjukdom. Inte blir det lättare av att det nu är klart att hennes yngsta son ska delta i melodifestivalen. I början av veckan skulle de hålla presskonferens i Stockholm. Alter Ego såg oerhört mycket fram emot att få delta i denna presskonferens.

Hon blev utskriven från sjukhuset kvällen innan och planen var att hon och sonen skulle åka till Stockholm nästa morgon. Tyvärr blev det inte så. Sonen fick resa själv, då Alter Ego fick åka ambulans in till sjukhuset natten innan. När hon ringde mig för att meddela detta, grät hon.

Jag har gått in på hennes sida åtskilliga gånger de senaste dagarna. Jag har läst de två senaste inläggen och försökt kommentera dem. Jag har fortfarande inte lyckats lämna en enda kommentar…

Det är svårt att se någon förändras så enormt till det yttre…

Det är svårt att se någon må så dåligt. Det är svårt att se någon förändras så mycket. Det är svårt att veta att en människa mitt i livet, lida av en sådan sjukdom som cancer. Med barn och det lilla barnbarnet omkring sig…

Att läsa om hur illa behandlad och åsidosatt hon känner sig, gör knappast saken bättre. Lyssna på Alter Ego ´s uppmaning och LÄMNA BLOD!! Till alla er som kan och får.

Det var även Alter Ego som gjorde den icke alls smickrande videon på mig (ja, jag bjuder på det):

(Tyvärr verkar inte videon funka här, men du kan titta på den i DETTA inlägg, klickbart)

Här var något annat roligt som Alter Ego gjorde åt mig:

Skvallerbloggen om Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,